Efter att ha rultat omkring med min diagnos ett tag, funderat och förändrats har jag insett en del grejer. Hur jag fungerar. Hur världen fungerar. Hur normala människor fungerar. Det är riktigt skönt att inse att jag inte är galen, bara annorlunda funtat. Det är underbart att veta att alla människor inte fungerar som jag, att de inte är så där raka och osentimentalt enkla inuti som jag, utan förbannat komplicerade.

Jag har nämligen sett något som jag kallar inverterad AS. Den diametrala motsatsen till asperger. Människor som lever helt i det moln av känslor som normaliteten innebär.

Jag förstod plötsligt en dag när jag pratade med min fru att hon inte riktigt hörde vad jag egentligen sa. Hon hörde vad hon kände att jag sa. Eller till och så kände hon vad jag sa. Hon är relativt normalneurotisk och rätt okomplicerad, så där normalt semipermiabel (halvgenomsläpplig) som många människor är. Men när jag efter en upphetsad diskussion med henne insåg att hon inte riktigt hör det jag säger som jag tror att jag säger det så insåg jag att det finns människor som är för jävla normalstörda. Som är helt uppe i kompis-kram-kjel-molnet.

Jag förstod plötsligt en massa underliga samtal jag har haft med människor. Samtal där jag har blivit alltmer förbryllad och frustrerad över att det varit så svårt att nå fram. Jag insåg att många av de personer jag har upplevt detta med är inverterade aspergare. Människor som inte hör vad jag säger, utan hör vad de känner.

Språk är ju till största del något annat än de ljud vi utstöter, det är jag medveten om, men med vissa såna människor tror jag att man skulle kunna säga lite vad som helst, utstöta slumpvis utvalda meningslösa gutturala läten och ändå få en hygglig respons.

- Gurgel, morr, flärp!

- Ja, ha, så du känner så?

- Multen skvaltar i fläken!

- Men så tråkigt.

- Du bränkar som en ryttlad gammal tottofrag.

- Ja. Är det inte lustigt.

Inverterad asperger i sin mest avancerade form är folk som håller på att bli fulla. Då drabbas plötsligt de flesta normaltypiska människor av IAS. Kan inte vänta på att få kladda på varandras känslor och extremiteter. Kan inte bärga sig, sväller över av känslor som bara ska ut, kladda ner hela det kända universum. Färger. Dofter. Upplevelser. Allt är ju så förbannat intensivt. Sen. Efter tredje glaset är det dags att böla. Väta ner hela bordet med sina tillkortakommanden, med sin sorg. Och så dansa lite. Klumpa runt som sederade orangutanger insmorda i konsistensfett.

Och så bara en liten, liten grogg. Eller två. De ömsesidiga monologernas timme slår. De förment normalt funtade människorna står i par och försöker fixera varandra med blicken och pratar långrandigt och sluddrande om sitt. Ingen märker att den andre inte lyssnar när den förste pratar och tvärtom. Han den där är ju så trevlig. Hon vad hon nu hette är ju en så bra lyssnare.

Lätt överdrivet, kanske men jag tycker verkligen att det är tydligt att det finns någonting som är helt motsatt hur min skalle fungerar åtminstone. Och kanske skulle de också behöva en liten diagnos att slänga sig med? Det funkar ju rätt bra för många av oss med AS.

Jag har svårt att bedöma vad min kompis tycker om saker när de känslor han verkar ge uttryck för inte stämmer med det han säger....

Lysande! Den där texten skulle jag vilja ge till min Hab-psykolog att diskutera utifrån.

Motsatsen till AS är:

* Man tycker om modet och smink, kläder, hår, naglar (man bryr sig om sitt utseende mycket)

* Man kan få som man vill för man vet hur man ska göra mot folk för att få sin vilja

* Man kan prata med alla olika människor på deras vis (man kan ändra sig så det passar beroende på vem man pratar med)

* Man skrattar och skojar

* Man förstår vad andra menar och det blir inte missförstånd hela tiden

Albulena skrev:Motsatsen till AS är:

* Man tycker om modet och smink, kläder, hår, naglar (man bryr sig om sitt utseende mycket)

* Man kan få som man vill för man vet hur man ska göra mot folk för att få sin vilja

* Man kan prata med alla olika människor på deras vis (man kan ändra sig så det passar beroende på vem man pratar med)

* Man skrattar och skojar

* Man förstår vad andra menar och det blir inte missförstånd hela tiden

Så enkelt är det nog inte. Jag tycker att man ska akta sig för den här typen av generaliseringar. Det blir lika galet som att säga att vi med AS är på ett visst sätt.

Sam skrev:

Albulena skrev:Motsatsen till AS är:

* Man tycker om modet och smink, kläder, hår, naglar (man bryr sig om sitt utseende mycket)

* Man kan få som man vill för man vet hur man ska göra mot folk för att få sin vilja

* Man kan prata med alla olika människor på deras vis (man kan ändra sig så det passar beroende på vem man pratar med)

* Man skrattar och skojar

* Man förstår vad andra menar och det blir inte missförstånd hela tiden

Så enkelt är det nog inte. Jag tycker att man ska akta sig för den här typen av generaliseringar. Det blir lika galet som att säga att vi med AS är på ett visst sätt.

Som jag "fattar" Albulena är hennes beskrivning en beskrivning av henne själv och jag tolkar det som att hon inte vill ha Aspergers.

atoms skrev:

Sam skrev:

Albulena skrev:Motsatsen till AS är:

* Man tycker om modet och smink, kläder, hår, naglar (man bryr sig om sitt utseende mycket)

* Man kan få som man vill för man vet hur man ska göra mot folk för att få sin vilja

* Man kan prata med alla olika människor på deras vis (man kan ändra sig så det passar beroende på vem man pratar med)

* Man skrattar och skojar

* Man förstår vad andra menar och det blir inte missförstånd hela tiden

Så enkelt är det nog inte. Jag tycker att man ska akta sig för den här typen av generaliseringar. Det blir lika galet som att säga att vi med AS är på ett visst sätt.

Som jag "fattar" Albulena är hennes beskrivning en beskrivning av henne själv och jag tolkar det som att hon inte vill ha Aspergers.

Så är inte min tolkning, men rätt intressant vad och hur man tolkar och läser in i en text.

Däremot tycker jag TS start inlägg är väldigt intressant.

Det ligger mycket i atoms' iakttagelse. Men Albulena är långt ifrån den enda som bildar sin uppfattning om världen med stöd i synen på sig själv.

Den där motsatsen till AS torde väl finnas ifall det nu finns nån somhelst verklig och entydig grund för diagnosen. Kanske, vadloink, är motstatsen just den du skriver - att jag själv ibland blir mer eller mindre så sentimental skulle ju bara kunna betyda att min aspighet är begränsad.

Kan man sammanfatta din gissning med att IAS innebär att gå efter medfödda och inlärda tolkningar, istället för att försöka tolka befintliga data efter varandra så förutsättningslöst som möjligt? Där det senare ofta tar väldig tid för att ge användbara resultat.

Eller är det att snäva in ovh vinkla sammanfattningenP?

jag är frågande inför hela konceptet kring diagnoser och king psykiatrin och kring psykisk hälsa och kring hur den implementeras i verkligheten. Jag vet att psykiatrin har använts tidigare i soviet och andra länder för att gallra och hantera politiskt oliktänkande. Jag ser motsatsen till AS som neurotypisk, dvs icke autistisk. AS som diagnos försvinner 2012 och ersätts av olika nivåer av autism. Försäkringskassan bestämmer vem som ska få diagnos, allt kan kontrolleras och användas för vilket ändamål som ses lämpligt. Hela ideen med psykisk sjukdom är också befängt eftersom det inte finns någon bot mot dessa så kallad psykiska sjukdomar (medicinen botar det inte). Så alla dessa så kallad psykiska sjukdomar skulle kunna ses snarare precis som asperger som annorlunda neurologisk struktur i hjärnan. Asperger skapades av en man vid namn Hans Asperger som ville hjälpa en grupp människor som liknade honom själv som han dessutom tyckte att det verkade finnas ekonomiskt motiv för att hjälpa. Jag skulle kunna skapa ett syndrom efter min personlighet om jag hade tillräckligt inflytande och kalla det Almlöfs syndrom. Sen skulle folk gå omkring vara jätteglada över att de inte var sjuka på grund av att de liknade mig.

vadloink skrev:[...]
Jag förstod plötsligt en massa underliga samtal jag har haft med människor. Samtal där jag har blivit alltmer förbryllad och frustrerad över att det varit så svårt att nå fram. Jag insåg att många av de personer jag har upplevt detta med är inverterade aspergare. Människor som inte hör vad jag säger, utan hör vad de känner.
[...]
- Gurgel, morr, flärp!

- Ja, ha, så du känner så?

- Multen skvaltar i fläken!

- Men så tråkigt.

- Du bränkar som en ryttlad gammal tottofrag.

- Ja. Är det inte lustigt.

Inverterad asperger i sin mest avancerade form är folk som håller på att bli fulla. Då drabbas plötsligt de flesta normaltypiska människor av IAS. Kan inte vänta på att få kladda på varandras känslor och extremiteter. Kan inte bärga sig, sväller över av känslor som bara ska ut, kladda ner hela det kända universum. Färger. Dofter. Upplevelser. Allt är ju så förbannat intensivt. Sen. Efter tredje glaset är det dags att böla. Väta ner hela bordet med sina tillkortakommanden, med sin sorg. Och så dansa lite. Klumpa runt som sederade orangutanger insmorda i konsistensfett.
[...]

*ASG**ASG**ROTFL**

En grej som försvårar är att ett överflöd av känslor kan finnas även vid AS och särskilt vid ADHD. Och ADHD och AS går ofta ihop.

Så jag tänker mig INTE att ett överflöd av känslor och framför allt känslouttryck är kännetecknet för IAS (inverterad AS- vadloink är alltid underhållande att läsa, för övrigt, snälla försvinn inte härifrån som mina gamla favoriter Lakrits, apkonstapel och docfrasse...).

För MIG är inverterad AS extrem flockmentalitet, rädsla att sticka ut, rädsla att utmärka sig positivt eller negativt på ett för extremt sätt (vara lite lagom snyggare, smartare, framgångsrikare eller rikare är okej), ljumhet, icke-hängivenhet, brist på analytisk förmåga, brist på introspektion osv.

Men antagligen utgår jag lika mycket från min privata bild av vad AS är som t ex Albulena gör. Och så får det vara.

Gällande Albulenas inlägg så finns det många med AS som är extremt nog med sitt utseende och vad de har på sig och tar sig ut.

Många är också ganska bra på att härma och kopiera och lär sig rollspel som tar dem längre fram än vanliga NTs kommer, för att de inte hindras av allt för mycket känsloklegg (det har jag sett).

Många kan också skoja och skämta, antingen för att de har lätt att leka med ord (som jag och mina ungar och övriga bokstavsberikade omkring mig) eller för att de tagit på sig rollen som klassens clown t ex.

Osv. Så nej, jag håller inte med om det inlägget mer än kanske det där om missförstånd, som jag däremot tror är basalt som problem.

Och då är NTsarna minst lika skyldiga i att missförstånden uppstår, med sina omedvetna eller medvetna förväntningar på att man ska förstå och ha lätt för att ta in outsagda saker, tvetydigheter, saker som sägs mellan raderna osv.

Att se arketypiska NT-beteenden som en slags motsats till AS kan vara väldigt fruktbart. I början när jag hade fått min diagnos så tänkte jag att den hjälpte till väldigt att förstå mig själv. Jag kände ju igen så oerhört mycket av mig själv i symptombeskrivningarna. Sedan insåg jag att just därför lärde jag mig ju egentligen inte så mycket nytt om mig själv, för hur jag själv var visste jag redan. Ändå var det en aha-upplevelse att få diagnosen och läsa diagnoskriterierna. Slutsatsen var att diagnosen fick mig att kunna ställa diagnos på omvärlden. Genom att läsa diagnoskriterierna baklänges kunde jag plötsligt få en beskrivning på hur andra fungerar och hur de skiljer sig mot mig. Diagnosen hjälpte mig att förstå NT mera än den hjälpte mig att förstå AS.

Allt detta givetvis med den vanliga brasklappen om att det är väldigt stora individuella variationer inom båda grupperna.

Nu ska jag säga att jag är imponerad att atom skrev så om mig för han hade rätt, det var en beskrivning av mig och som jag tyckte stämmer bra på motsatsen till AS också.


Sen tycker jag också att matterik skrev skitbra svar om psykiatri

TK skrev om att bilda sin uppfattning om världen med stöd i synen på sig själv, och det ska man göra för man kan bara utgå från vad man själv tycker.

Motsatsen till As borde väl vara människor som är extroverta och som gillar
att till exempel gå på ett fullsatt kafé och faktiskt koncentrerar sig bättre när det stimmas omkring dem.
De är också väldigt lättpåverkade av människor ifrån samma sociala sammanhang som de tillhör.

Jag är mer på a-mammas linje. Sedan vet jag inte om det är av diagnosticeringshistoriska skäl eller "verkligt" att de flesta med vår vad-det-nu-är-i-nervkonstitutionen verkar vara åt det asketiska hypercerebrala hållet. Men även om det skulle vara "verkligt", och även om de båda extremerna vi på många sätt verkar tendera åt någon gång skulle få varsitt namn (vilket det inte nödvändigtvis måste finnas fysiologisk grund för), så är "de flesta" fortfarande inte "alla" här och nu.

Sedan kan det visst vara fruktbart att ta spjärn mot någon lämplig antipod för att förstå sig själv, som Kvasir beskriver; särskilt när man är ny och vilsen i tolkningsramen man just fick.

jonsch skrev:Den där motsatsen till AS torde väl finnas ifall det nu finns nån somhelst verklig och entydig grund för diagnosen. Kanske, vadloink, är motstatsen just den du skriver - att jag själv ibland blir mer eller mindre så sentimental skulle ju bara kunna betyda att min aspighet är begränsad.

Kan man sammanfatta din gissning med att IAS innebär att gå efter medfödda och inlärda tolkningar, istället för att försöka tolka befintliga data efter varandra så förutsättningslöst som möjligt? Där det senare ofta tar väldig tid för att ge användbara resultat.

Jag tror att det är så att normalitet innebär att man lär sig att automatiskt eller kanske intuitivt lär sig att kommunicera med hjälp av många andra medel än det talade språket och att de normala människorna lever i en inbillad gemenskap som kommuniceras på sätt som sker automatiskt för dem, men som en typisk aspergare har svårt för.

Men ja, jag tror att att IAS dels består i att gå efter medfödda och inlärda tolkningsmönster.

Jag tror att sladdarna i våra huvuden är dragna rakare än andras sladdar när det gäller språket. Sen är många av oss säkert plågsamt krångliga på andra sätt och jag känner aspergare som det ibland knappt går att begripa vad de säger på grund av att de har en tendens att inte alls lyssna på den de pratar med och snacka oavbrutet.

Jag menar inte att en aspergare inte kan vara känslosam. Jag är patetiskt känslosam. Snarare upplever jag många aspergare som människor som inte upplever världen främst genom sina känslor.

För mig har det blivit lättare att begripa normaliteten sedan jag insåg hur insmort allt är med känslor för de flesta människor.

Jag tycker att både vladoink (som väl nästan måste anses vara hovonomatopoet efter sitt inlägg) och alfapetsmamma belyser viktiga sidor av vad en slags genomsnittlig AS är för de som har det, vad detsamma är för de som upplever det i andra hand, samt vad AS antas vara av båda grupperna.

För egen del har jag hela känsloregistret till hands. Skillnaden mellan mig och andra (utan AS eller andra liknande cerebrala kopplingsschemesyndrom) verkar vara dels att jag oftast reagerar mycket mer dämpat och pragmatiskt på t.ex. en händelse, dels att de gånger jag reagerar häftigt på något gärna har missförstått sammanhanget och s.a.s. reagerar fel. Men att jag skulle vara känslokall och blind för andras belägenhet, det stämmer inte alls. Mitt känsloregister skulle om det vore en sinusvåg helt enkelt ha en lägre frekvens och en lägre genomsnittlig amplitud. Dessutom finns det en slags fasförskjutning mellan mina känslouttryck och de flesta andras. Lägg till det alla normala skillnader mellan människor, och avståndet upplevs understundom som ännu större.

Nåja, nog om det. Nu skall jag gladeligen lämna över middagsberedningsbestyret åt familjen Dafgård och min mikrovågsugn. Det gör jag äppelkindad och med varm hand. Jag är förkyld, förstår ni.

alfapetsmamma skrev:En grej som försvårar är att ett överflöd av känslor kan finnas även vid AS och särskilt vid ADHD. Och ADHD och AS går ofta ihop.

Så jag tänker mig INTE att ett överflöd av känslor och framför allt känslouttryck är kännetecknet för IAS (inverterad AS- vadloink är alltid underhållande att läsa, för övrigt, snälla försvinn inte härifrån som mina gamla favoriter Lakrits, apkonstapel och docfrasse...).

Nej, mej lär du inte bli av med, men jag menar inte att det skulle finnas någon skillnad i mängden känslor. Man skulle kunna fylla Globen med mitt känsloliv. Det jag är ute efter är den typ av människor som ska ut med sina känslor överallt, som silar allt som sägs genom sina känslor. Som tror att det finns något slags magisk trådlös uppkoppling som gör att jag fattar vad de EGENTLIGEN menar.

Och jag utgår också från mina privata tankar. Jag gillar att ha rätt, men jag tycker ännu bättre om att inse när jag har haft fel.

Flockmentalitet låter.. dåligt. Sen så är det nog det med monkey see->monkey do, som jag tror att NT's uppskattar väldigt mycket, särskilt då de ser att alla inte har den "förmågan".

matterik skrev:jag är frågande inför hela konceptet kring diagnoser och king psykiatrin och kring psykisk hälsa och kring hur den implementeras i verkligheten. Jag vet att psykiatrin har använts tidigare i soviet och andra länder för att gallra och hantera politiskt oliktänkande. Jag ser motsatsen till AS som neurotypisk, dvs icke autistisk. AS som diagnos försvinner 2012 och ersätts av olika nivåer av autism. Försäkringskassan bestämmer vem som ska få diagnos, allt kan kontrolleras och användas för vilket ändamål som ses lämpligt. Hela ideen med psykisk sjukdom är också befängt eftersom det inte finns någon bot mot dessa så kallad psykiska sjukdomar (medicinen botar det inte). Så alla dessa så kallad psykiska sjukdomar skulle kunna ses snarare precis som asperger som annorlunda neurologisk struktur i hjärnan. Asperger skapades av en man vid namn Hans Asperger som ville hjälpa en grupp människor som liknade honom själv som han dessutom tyckte att det verkade finnas ekonomiskt motiv för att hjälpa. Jag skulle kunna skapa ett syndrom efter min personlighet om jag hade tillräckligt inflytande och kalla det Almlöfs syndrom. Sen skulle folk gå omkring vara jätteglada över att de inte var sjuka på grund av att de liknade mig.

En intressant tråd detta. Jag har ofta funderat på vad motsatsen till AS skulle kunna vara. Ämnet skulle kunna bli hur stort som helst.

Ett grundläggande drag för Inverterad AS (IAS) är ett allt större behov av sällskap och snabb bekräftelse, ju mer man uppfyller IAS-kraven. Bekräftelsen bygger på att man sänder ut små signaler i form av läten, ordval och kroppsspråk, och man får snabbt de förväntade svaren i form av en motsvarande reaktion. Om svaret dröjer längre än några tiondels sekunder så uppfattas det som en störning. Tankepauser och analyser hör inte hemma i det umgänget. I IAS-idealfallet förstärker man varandra alltmer genom denna växelverkan av bekräftelser, tills man blir trött och inte orkar mer.

En detaljerad beskrivning av neurotypiskt syndrom finns här:

http://isnt.autistics.org/

vadloink skrev:
För mig har det blivit lättare att begripa normaliteten sedan jag insåg hur insmort allt är med känslor för de flesta människor.

I motsats till somligt jag läst om AS och svårigheter att känna vem om "äger" en känsla och vara svårt drabbad av affektsmitta, så kan jag tycka att aspisar är bättre på att se att känsla och sakfråga inte behöver ha så mycket beröringspunkter, och att lägga saker i varsin hög, analysera och skikta osv.

Det kan gå till överdrift, och man kan också lida av att gå för mycket på intellektet och för lite på intuition och magkänsla som jag mycket väl tror man kan ha som aspig. Det kan också - så vitt jag sett- vara så att känslorna kommer med lite för mycket rekyl.

Däremot tycker jag att "vi" om jag får generalisera så är bättre på att inte reptilhjärnesnabbt utgå ifrån att det ÄR såsom vi tror/känner. Men kanske jag bedrar mig och önsketänker där, eller så blandar jag in mognad och hög IQ där det inte hör hemma.

Jag tycker iaf att jag är bättre på att vara hjälpligt rättvis och opartisk och sansad än många jag möter och mer medveten om mina tillkortakommanden, trots att jag är ohyggligt känslig (ja, överkänslig, och lätt att trigga).

Men det kan vara fem års terapi och en jävla massa träning, lika mycket som AS. Å andra sidan kanske jag inte hade tränat så idogt på just det om inte jag hade haft AS och psykologi och folk som specialintresse... Hönan och ägget galore.