En nybörjare
Jag vet inte var jag ska börja.
Allting känns rätt skrämmande för mig.
Mitt liv har förändrats drastiskt på bara 1 år.
Ett nedbrunnet hus, flyttat ut från föräldrar och in i en liten lägenhet med pojkvännen.
Någonting jag inte hade namn på lyckades bryta ner mig så mycket att jag fick avbryta mina studier.

Aspergers, ja.
Det var inget läkarna konstaterade.
Inte ens när min mamma tog mig till läkarn vid 4 årsålder och sa, det är något annorlunda med den här tösen. Hon är inte som alla andra.
"Hon är bara blyg, det växer hon ifrån ska ni se." Svarade läkarn.
Lika duktiga som vanligt.
Nej, det var min Pappa som läste en bok.
Hur löjligt det än låter.
En bok som handlar om en pojke med aspergers syndrom.
Och min pappa tog ett djupt andetag och tänkte, "Herregud."
Är det mig dem har skrivit om?
Ja, min pappa och jag var mer lika än vi anade.
Så han tog sin mobil och ringde till mig.
Sandra, sa han. Jag tror att du och jag har något som heter Aspergers.
Kan du kolla lite på det och se om du känner igen dig.

Så det gjorde jag, och det var då det blev som mest skrämmande.
Läsa om symptom, och höra era berättelser om era barn eller er själva.
För det var som att läsa en novell om mitt liv.

Jag var inte längre ensam om att tro att jag var en ängel sänd från ovan för att ge mänskligheten alla dess svar.
Jag var inte ensam om att ha många olika slags tvångtankar.
Jag har aldrig läst eller hört om någon som måste plussa ihop allt dem läser i tidningar, Tv, Internet, skyltar, meningar folk säger för att det ska bli siffran 30. Eller möjligtvis något man kan dela med 3.
Kanske kan jag se det som en fördel då jag har blivit grym på gångertabellen. Men om jag kunde valt skulle jag låtit bli.
Jag skulle låtit bli att bry mig om dem genomskinliga kanterna som finns i varje rum och gata som jag absolut inte får sätta ner mina fötter på.

Nu ställer jag mig själv inte frågan om vad det är för fel på mig.
Nu finns bara frågan, Varför just jag?
Har jag överhuvudtaget någon framtid.
Kommer jag kunna förverkliga mina drömmar.
Kommer jag någongång känna vad lycka är?

Välkommen till forumet.

Vilken underbart bra beskrivning av ditt liv och din diagnos.

Jag tror att jag vet vad lycka är (även om den inte finns i mitt liv speciellt mycket för närvarande), men jag är helt övertygad om att du kommer att hitta något som du kan kalla för lycka i ditt liv.

Många som har diagnosen Aspergers syndrom hittar rätt i livet och får uppleva lycka, för en del är det glädjen med något speciellt intresse som utvecklas och frodas och för några av dem blir det även deras arbete (vilket dock kan innebära en fara för att de arbetar ihjäl sig).

Andra upplever lyckan genom att träffa en partner som de kan dela sitt liv med.

Själv har jag både familj (och barn) samt har haft lyckan att kunna arbeta med det jag tycker bäst om (även om det inte är så just nu)!

Jag har lyckats behålla en del lycka genom att kunna ventilera mina tankar i detta forum och jag hoppas att det kan fungera även för dig.

Det känns skönt att kunna skriva om tankarna man har.
Så där kan jag väl skatta mig lycklig att denna sida skapats.
Och självklart vill jag försöka göra allt för att lyckas med lyckan.
Vem vet, en dag kanske ni ser en bok skriven av Sandra L*****.


Admin

Tog bort en del av namnet.

Hej NegativeSex!

Och varmt välkommen till forumet!

Jag har Aspergers syndrom med inslag av DAMP sedan jag var åtminstone fem eller sex år; kanske jag alltid haft det.

Men det är ju lycka din "tråd" handlar om...

"Lycka" tror jag på att man som "Aspergare" upplever när man söker sig till och får kontakt människor som inte dömer, inte pratar "ytligheter", som inte känner sig "osedda" eller ifrågasatta/nonchalerade när man måste titta sig omkring för att "spana av omgivningen", i synnerhet utomhus, för att inte råka ut för överraskningar (jag för min del är enormt beroende av att göra så för att inte drabbas av panikångest, får inte överraskas av någonting överhuvudtaget) istället för att se de i ögonen när man talar med de.

(Utöver min formella diagnos har jag självdiagnostiserat panikångestsyndrom, selektiv mutism, social fobi, "bakvänd" överkännslighet mot ljud och mot fysisk beröring, så att om någon skulle stryka med en dunfjäder mot exempelvis min arm så skulle det utlösa en enorm smärtreaktion för mig , eller om någon viskar eller talar väldigt lågt nära mig så får jag en reflex att hålla för öronen. Ljud så kraftiga som explosioner, eller smärtförnimmelsen jag ju egentligen borde få om någon tar hårt i mig, stör mig inte alls. Men fast att jag har funderat på den där "mystiska bakvända överkännsligheten" sedan jag fick min diagnos för 12 år sedan så har jag inte lyckats hitta orsaken till den... den bara finns där.)

/geocache

Varmt välkommen hit! Håller med Miche, helt underbar beskrivning av ditt liv, och upptäckten av diagnosen.

Ämnet lycka ska jag inte mer än skrapa lite på ytan. Det blir så deprimerande för andra att läsa om jag skulle börja gå in mer på detaljer, för säga vad man vill om hur pass mycket innehåll jag försöker fylla mitt liv med, lycklig är jag inte. "Det duger", "livet rullar på", och jag är ganska.... nöjd med vad som har gått att få. Ungefär.

Men än hinner det ju ändras. Får jag möta kärleken någon gång tror jag att både min älskade och även jag också kommer att bli rätt... lyckliga.

Lycka är nog något som man endast i stunder kan uppnå.

Ganska gnälligt tbh. Bara min åsikt. Du har iaf förmåga till att skaffa partner. Mitt självförtroende är så j*vla lågt att det inte är möjligt för min del.

Om du har pojkvän så är du väl lycklig, eller?

Jag har hittat rätt, 2004 då jag träffade min man och vi fick barn tillsammans. Men innan dess misslyckades jag för det mesta, blev utnyttjad, mobbad, jag var väldigt lätt att manipulera.

Jag är nu 35 år och har mycket svårt med sociala kontakter. Jag har inte lyckats med livet, men jag är lycklig nu med man och barn.

Men mitt liv vet jag inte hur det kommer att bli nu när jag har diagnos. Känns skönt men nervöst också för det blir förändringar med LSS, psykologmöten med mina anhöriga, funktionsutredning....

Välkommen NegativeSex!

Satanen skrev:Man ska vara lycklig för att man INTE är som alla andra

Ja, iallafall jävligt nöjd.
Lycka är inte nödvändigtvis något bra imo. Man (vissa, inkl. mig) kan inte gå runt och försöka vara glad jämt, då slutar det illa. Brukar dock inte vara så uppiggande för någon att jämföra sig med andra.

När olyckan är en främling som kan dyka upp, istället för en ständig gäst i huset, så kan man väl kalla sig lycklig. Åtminstone om lyckan är en lika trolig inträngling som sin kontrahent.

vallesmamma skrev:Jag är nu 35 år och har mycket svårt med sociala kontakter. Jag har inte lyckats med livet, men jag är lycklig nu med man och barn.

Men om man är lycklig med man och barn så har man väl lyckats i livet?! Och då kan man väl inte ha så svårt med sociala kontakter.

RandomGuy911 skrev:Ganska gnälligt tbh. Bara min åsikt. Du har iaf förmåga till att skaffa partner. Mitt självförtroende är så j*vla lågt att det inte är möjligt för min del.

Om du har pojkvän så är du väl lycklig, eller?

Jag är benägen att hålla med faktiskt. NegativeSex har ett minst tjugo gånger lyckligare liv än vad jag har iallafall.

Kärleken till min man har vuxit fram. I början tillät jag ingen beröring alls, vi pratade bara om misshandeln jag varit med om, gick i terapi för att komma över detta.

De med AS kan lyckas med kärleken om de hittar någon som är förstående och det gjorde jag. Men all kontakt med utomstående är supersvårt för mig! Jag tittar ner eller på något annat istället för att ha ögonkontakt. Jag kan inte föra ett normalt samtal med någon, använder få gester som hör ihop med AS, enligt min psykiatriker.

Hellora, du kanske ska vara försiktig med vad du skriver eftersom du har 2 varningar! Jag är väldigt känslig för kritik!

vallesmamma skrev:Jag är väldigt känslig för kritik!

Jaha, det är väl inte mitt problem?

Heliora skrev:Men om man är lycklig med man och barn så har man väl lyckats i livet?! Och då kan man väl inte ha så svårt med sociala kontakter.

Jo Heliora, det kan man visst!

/geocache

Visst kam man som jag vara gift men bara därför innebär det inte att jag inte har svårt med sociala kontakter. Jag avskyr min introverta personlighet som knappt får mig att öppna munnen för att prata alls. Så just att man har ett förhållande innebär absolut inte att man har lätt för sociala kontakter.

Admin

Heliora har tidigare fått upprepade tillsägelser, varningar och avstängningar för sitt sätt att bemöta andra när det gäller parrelationer och sin egen bitterhet över att hon är ensam. Att fortsätta bemöta andra som ovan är inte tillåtet och definitivt inte att bemöta nya medlemmar på det viset.

I enlighet med tidigare beslut stängs Heliora av tre veckor.

Att vallesmamma säger sig vara väldigt känslig för kritik saknar betydelse för bedömningen av saken.

Meddelas även i PM.

RandomGuy911 skrev:Ganska gnälligt tbh. Bara min åsikt. Du har iaf förmåga till att skaffa partner. Mitt självförtroende är så j*vla lågt att det inte är möjligt för min del.

Om du har pojkvän så är du väl lycklig, eller?

Välkommen till forumet! Intressant läsning.

carl skrev:Lycka är nog något som man endast i stunder kan uppnå.

Sant, jag kan känna lycka i några minuter när man tx.e bara gör ingenting utanför stan i skärgården. När man för ett tag egentligen bara är och inte behöver tänka öht på något och så gott som helt befriad ifrån möjlighet till intryck utöver sig själv just där och då och naturen omkring.

Det kanske blev en liten överdos på själva ordet "lycka" i mitt inlägg.
Det är klart att jag försöker se det som är bra i mitt liv.
Och jag kan skatta mig "lycklig" för att jag inte var i huset när det började brinna.
"Lycka" för att jag hittat någon jag klarar att prata med.
Men på något vis ser jag alltid dem negativa sakerna i allting bra som händer. Vilket nog aldrig ger mig den där lyckliga känslan.

Jag säger inte att mitt liv är besvärligare än ert och inte heller bättre.
För vi alla är olika, unika på var sitt sätt.
Det kanske är det vi måste lära oss att förstå.

Definitionen på lycka för mig blir nog "att vara nöjd med nuet"

Oavsett det som varit eller det som ska komma

Om jag just nu kan säga: "Jag är lycklig" för att jag känner just känslan lycka, eller de känslor som jag tillsammans upplever som lycka, så är jag lycklig

Är det för banalt?

Lycka är dock mer komplext än till exempel "hungrig" eller "trött" - tror inte det är en grundkänsla (de som är lika över hela världen)

AAA skrev:Definitionen på lycka för mig blir nog "att vara nöjd med nuet"

Oavsett det som varit eller det som ska komma

Det skulle alltså innebära total glömska och fullständig avsaknad av framtidsvisioner... tja, människor som kan leva så förefaller påfallande ofta vara just lyckliga... och korkade.