Att gå till Psykiatriker blir det bättre?
12 inlägg
• Sida 1 av 1
Att gå till Psykiatriker blir det bättre?
Hej, idag flippade jag och berättade för mina föräldrar för första gången om mina besvär. Känns inte bra får ångest av det. Blir det bättre om jag går till psyk? Känns som om folk kommer att tro att jag är galen eller något...
Senast redigerad av zingobang 2011-05-04 23:51:47, redigerad totalt 1 gång.
Det finns ett standardsvar: Om du skulle ha nytta av hjälpmedel, mediciner eller terapi så finns det definitivt chans att saker blir bättre av att du går till psyk. Ifall du inte skulle ha nytta av sådant så är din fråga väldigt svår att svara på.
Senast redigerad av jonsch 2011-05-04 23:51:47, redigerad totalt 1 gång.
Psyk kan hjälpa dig.
Om du är galen är du lika galen vare sig du går dit eller inte, men är du där kan du få hjälp i bästa fall, i sämsta fall är du lika galen oavsett.
Du har alltså INGET att förlora och ALLT att vinna.
Om du är galen är du lika galen vare sig du går dit eller inte, men är du där kan du få hjälp i bästa fall, i sämsta fall är du lika galen oavsett.
Du har alltså INGET att förlora och ALLT att vinna.
Senast redigerad av Savanten Svante 2011-05-04 23:51:47, redigerad totalt 1 gång.
- Savanten Svante
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 10005
- Anslöt: 2007-03-13
- Ort: Utility muffin research kitchen
Savanten Svante skrev:Psyk kan hjälpa dig.
Om du är galen är du lika galen vare sig du går dit eller inte, men är du där kan du få hjälp i bästa fall, i sämsta fall är du lika galen oavsett.
Du har alltså INGET att förlora och ALLT att vinna.
Ja så länge du inte stoppar i dig utav deras gift till mediciner så har du inget att förlora
Mitt agg emot psykiatrin är enorm då de det var deras medicinering (SSRI) som triggade min depression. För si sådär 4 år sedan...
...
Senast redigerad av Playdoh 2011-05-04 23:51:47, redigerad totalt 1 gång.
Mediciner är jättebra för det mesta, men det kan ta ett tag före man hittar den typ och den dos som passar dig. Man kan också få hjälp till samtalskontakt eller sjukgymnast eller dietist, eller slussas vidare till vad man nu är i behov av.
Angående SSRI så är det allmänt känt att de fysiska hämningarna släpper före den psykiska depressionen, första månaden kan alltså självmordsrisken öka, därefter börjar man känna av den antidepressiva effekten. Is i magen.
Angående SSRI så är det allmänt känt att de fysiska hämningarna släpper före den psykiska depressionen, första månaden kan alltså självmordsrisken öka, därefter börjar man känna av den antidepressiva effekten. Is i magen.
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 23:51:47, redigerad totalt 1 gång.
'MsTibbs skrev:Mediciner är jättebra för det mesta, men det kan ta ett tag före man hittar den typ och den dos som passar dig. Man kan också få hjälp till samtalskontakt eller sjukgymnast eller dietist, eller slussas vidare till vad man nu är i behov av.
Angående SSRI så är det allmänt känt att de fysiska hämningarna släpper före den psykiska depressionen, första månaden kan alltså självmordsrisken öka, därefter börjar man känna av den antidepressiva effekten. Is i magen.
Är du köpt utav läkemedelsindustrin eller?
SSRI har gett mig och många andra otroliga biverkningar även efter den "första månaden". Biverkningar som inte ens slutat efter jag slutat ta medlet.
- Men oroa dig inte säger läkaren, jag kan skriva ut sömnmedicin om du har svårt att sova för den här tiden
- Men nej har du ångest nu första månaden ta lite stesolid och theralen.
- Får du panikattacker utav det, men nej då skriver vi ut Xanor
----
Du får massa andra saker för att klara dig igenom första månaden som du sedan ALDRIG blir av med. Jag hade inga problem med sömnen innan jag började med SSRI men då fick jag Imovane utskriven. Nu kan jag inte sova utan övh sen 4 år tillbaka. Är beroende utav Stesolid dessutom....
Sen är SSRI ingen medicin som är gjord för att användas under lång tid så om det nu fungerar på dig utan biverkningar vilket det finns chanser till så kommer du må ännu sämre när du slutar. Vilket du kommer vara tvungen att göra förr eller senare då den kommer sluta fungera.
Utsättnings symtomen är fruktansvärda, samt att du sen kommer må lika dåligt om inte värre än när du började. Och då har du fortfarande ett möjligt beroende utav alla de medlen de satt in mot biverkningarna från början...
--
Summan av det hela är att jag mår MYCKET sämre sen jag fick med psykiatrin att göra än vad jag gjorde från början samt är beroende utav narkotika-klassade mediciner.
Senast redigerad av Playdoh 2011-05-04 23:51:47, redigerad totalt 1 gång.
Som du hör ovan finns det de som haft negativa erfarenheter av psykiatrin och medicin. Det finns utan tvivel många med positiva erfarenheter också, så det behöver inte i sig innebära någonting. Allt som kan ha en effekt kan ha biverkningar, och det är något man måste vara medveten om när man börjar.
Dock är nog det troliga att du inte får den hjälp du vill ha, eftersom det verkar vara ganska få med Aspergerproblematik som får det. Psykiatrin har helt enkelt inte tillräckligt välutvecklade metoder för att hantera den typen av problem. Att man ändå går dit beror på att alla andra alternativ är ännu sämre och mer verkningslösa.
Dock är nog det troliga att du inte får den hjälp du vill ha, eftersom det verkar vara ganska få med Aspergerproblematik som får det. Psykiatrin har helt enkelt inte tillräckligt välutvecklade metoder för att hantera den typen av problem. Att man ändå går dit beror på att alla andra alternativ är ännu sämre och mer verkningslösa.
Senast redigerad av Peter 2011-05-04 23:51:48, redigerad totalt 1 gång.
Jag har haft övervägande positiva kontakter med psykvården. Ett par idioter har jag träffat på, men då har jag bråkat och bytt.
Det finns inga generella lösningar, varken när det gäller terapi eller medicin, men jag skulle nog inte ha levt idag utan psykmediciner och stöd av psykologer och kuratorer. En del mediciner har gjort mig sämre och det har tagit lite tid att hitta rätt.
Men TS undrar ju om det där med att gå till psykmottagningen. Det är svårt att veta om du kommer att må bättre av det. Antagligen. Om du är motiverad att förändra olika saker som får dig att må dåligt så kan de säkert hjälpa dig.
Och när det gäller hur folk ser på dig, så behöver du ju inte berätta för alla vad som är problemet. Jag brukar för det mesta säga nåt om att jag äter medicin mot en grej eller nåt annat luddigt. Alla behöver ju inte veta allt. Tänk om du hade diabetes eller någon allergi. Det är ju inget att skämmas för och inget som du måste berätta för hela världen. Psykiska besvär är inte annorlunda.
Det finns inga generella lösningar, varken när det gäller terapi eller medicin, men jag skulle nog inte ha levt idag utan psykmediciner och stöd av psykologer och kuratorer. En del mediciner har gjort mig sämre och det har tagit lite tid att hitta rätt.
Men TS undrar ju om det där med att gå till psykmottagningen. Det är svårt att veta om du kommer att må bättre av det. Antagligen. Om du är motiverad att förändra olika saker som får dig att må dåligt så kan de säkert hjälpa dig.
Och när det gäller hur folk ser på dig, så behöver du ju inte berätta för alla vad som är problemet. Jag brukar för det mesta säga nåt om att jag äter medicin mot en grej eller nåt annat luddigt. Alla behöver ju inte veta allt. Tänk om du hade diabetes eller någon allergi. Det är ju inget att skämmas för och inget som du måste berätta för hela världen. Psykiska besvär är inte annorlunda.
Senast redigerad av vadloink 2011-05-04 23:51:48, redigerad totalt 1 gång.
Playdoh skrev:'MsTibbs skrev:Mediciner är jättebra för det mesta, men det kan ta ett tag före man hittar den typ och den dos som passar dig. Man kan också få hjälp till samtalskontakt eller sjukgymnast eller dietist, eller slussas vidare till vad man nu är i behov av.
Angående SSRI så är det allmänt känt att de fysiska hämningarna släpper före den psykiska depressionen, första månaden kan alltså självmordsrisken öka, därefter börjar man känna av den antidepressiva effekten. Is i magen.
Är du köpt utav läkemedelsindustrin eller?
Jag talar främst av egen erfarenhet. Samt av det jag läst på olika psykiatriforum med diverse olika patienter på psyk; aspergerforum, ADHDforum, Viska för schizofreni, Bipolärforum, Bipolarna (bipolär) och Borderlineforumet. Samt ett hundratal böcker inom ämne psykiatri, även där många skrivna av patienter inom psyk. Med mera.
Dra inte förhastade slutsatser, läkemedelsindustrin har inte skickat mig utbetalningslappen än...
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 23:51:48, redigerad totalt 1 gång.
vadloink skrev:Jag har haft övervägande positiva kontakter med psykvården. Ett par idioter har jag träffat på, men då har jag bråkat och bytt.
Det finns inga generella lösningar, varken när det gäller terapi eller medicin, men jag skulle nog inte ha levt idag utan psykmediciner och stöd av psykologer och kuratorer. En del mediciner har gjort mig sämre och det har tagit lite tid att hitta rätt.
Men TS undrar ju om det där med att gå till psykmottagningen. Det är svårt att veta om du kommer att må bättre av det. Antagligen. Om du är motiverad att förändra olika saker som får dig att må dåligt så kan de säkert hjälpa dig.
Och när det gäller hur folk ser på dig, så behöver du ju inte berätta för alla vad som är problemet. Jag brukar för det mesta säga nåt om att jag äter medicin mot en grej eller nåt annat luddigt. Alla behöver ju inte veta allt. Tänk om du hade diabetes eller någon allergi. Det är ju inget att skämmas för och inget som du måste berätta för hela världen. Psykiska besvär är inte annorlunda.
Håller med till fullo.
Återgå till Att leva som Aspergare