Var till soc igår (fy fan) och fick (bland annat) frågan om jag hade ett stort nätverk. Först bara tittade jag på människan i fråga. När hon började se obekväm ut så informerade jag henne om att jag inte har vänner eller pojkvän. Då regarerar människan med att se väldigt sorgsen och beklagande ut.
Sådant där retar gallfeber på mig. Jag har valt att vara utan vänner. De jag "umgås" med är mina barn (såklart), mina föräldrar, min bror och i viss mån min fd och hans föräldrar. I övrigt är jag ensam.

Sedan började jag tänka efter. Efter vad jag läst här på forumet så tycks många ha kompisar och vänner. Detta tycks vara en total omöjlighet för mig. Varför? Jo, först har vi det faktum att jag kan vara våldsamt osocial i 3-4 veckor på raken. Dvs att om en kompis ringer, jag ser deras nummer på telefonen, så ger jag fan i att svara i en månads tid. Jag orkar helt enkelt inte med att vara glad och trevlig och lyssna på en massa snack.

Sedan påpekade min mamma att ingen når upp till mina krav ändå. Vilket iofs kan stämma. Men faktum är att jag inte har en aning om vad som krävs hos en människa för att jag skall känna den där viljan att umgås.
Genomgående tema i mitt liv har varit idioter. Under hela skolgången träffade jag inte på EN enda vettig människa. Av alla myndigheter och all sjukvård jag haft kontakt med, har jag inte träffat på EN enda vettig människa.
Det är så jag börjar undra om felet ligger hos mig. Om jag har för höga krav, eller om jag helt enkelt letar fel på andra.

Samtidigt blir jag förbryllad över att jag ens funderar över detta. Vänner är inget jag längtar efter eller behöver, det är något som alla andra människor påstår att jag behöver.

Är det bara jag som är negativt inställd till andra människor och så otroligt osocial att jag inte kan skaffa vänner ens om jag vill?

Hej!

Det där med vänner kan tydligen skilja rätt mycket från en person med AS till en annan. Det kan också förändra sig från barndomen till vuxen ålder.

Som barn och tonåring hade jag nästan inga vänner alls även fast jag ville och jag hade inga pojkvänner som jag gick ut med.

Nu har jag varit ihop med min man i sju och ett halvt år och varit gift i över sex. Innan jag träffade min man hade jag några få ytliga vänner.

För ungefär tre år sedan skaffade jag några kompisar. En flyttade till en stad 4 mil bort men vi ringer i stort sett varje dag till varandra och pratar. Jag bor i ett hyreshus och har god kontakt med de flesta av grannarna, åtminstone i min egen port. Vi har en kolonilott och är goda vänner med alla i föreningen, även om vi inte träffas mer än på kolonilottsområdet eller hälsar på varandra på stan.

Jag har inga problem att prata i telefon med personer jag känner, men däremot kan jag bli nervös om jag ska ringa till någon jag inte känner så bra. Kallprat går rätt bra, jag har aldrig haft problem att prata. Men det är klart, det är inte alltid det är så lätt att hitta på samtalsämnen. Det beror på vem jag pratar med.

Hälsningar

Lilla Gumman

Själv umgås jag med sambo.. min mor ibland.. våra barn såklart brorsan och hans familj..sambons polare.. men några egna vänner har jag inte numer.
Som liten hade jag.. väl vänner men om jag analyserar det lite så var det dåligt med själva "känna sig bekväm med"biten.. och passa in biten.. det var nog mest i brist på annat..

Det finns en och annan som jag riktigt trivs med.. sådanna personer som inte kräver att man är glad/trevlig om man inte är på det humöret.. människor som tillåter att man umgås utan att göra något mer än att sitta tyst i varsit hörn och bara känna att japps.. nu umgås vi och kanske utstöta lite menande muttrande läten då och då och som faktist tycker det är fullkomligt naturligt att man inte hör av sig på ett halvår ..

det fins sånna men det är ont om dem.. och såvitt jag har märkt är det nog bland killar man får leta efter sådanna personligheter..

Tjejer är knepiga typer för det mesta.. Nt-tjejer iaf.. några "asptjejer" har jag inte träffat på ännu..

det där med vänner.. du kanske inte behöver den NOrmala typen av vänner men.. det ÄR trevligt att veta att det finns en person man kan dyka in hos på en kaffe när som.. bara för att fly fältet lite grann

Jag blir glad när jag hör att det fungerar för andra människor

Jag är nog en av de mest motsägelsefulla människor som finns, har jag insett. Samtidigt som jag är överempatisk (gråter hejdlöst när jag läser om andra människoöden, ser svältande människor på tv eller läser t.ex judarnas historia), så tycker jag inte om människor. Inte så att jag tycker illa om folk, det tror jag inte att jag kan, ingen längre stund iaf. Men människor för mig, representerar lögner och falskhet. Hugg i ryggen och skvaller och skitsnack.
Kanske har jag helt enkelt träffat på fel personer, men jag har svårt att tro att jag bara träffade fel personer under 25 år. Alltså måste ju felet ligga någonstans hos mig.

Om jag inte hade mina barn (vilket tvingar mig att vara social), så skulle jag vara den där tokiga tanten i en stuga mitt i skogen med 7 katter och 5 kaniner och ett gäng hamstrar. Jag skulle isolera mig totalt. Vilket ger mig ännu en anledning att vara enormt tacksam över mina barn, för om jag skall tro vad läkarkåren säger, så skulle jag inte må bra av det.

Läste någonstans här på forumet att någon kände mer samhörighet med djur än människor som barn. Sådan har jag varit så länge jag kan minnas. Kan säga att när jag och min fd flyttade ihop så ville jag ha 2 katter. Han sade nej först, vilket resulterade i att jag informerade honom om att han då kunde flytta för sig själv, för jag skulle ha katterna och valde dem gärna över honom. Sjukt? Ja möjligtvis. Jag lutar åt att jag har en herrans massa problem utöver min AS, eller att jag helt enkelt är mer autistisk än de flesta med AS.

I lågstadiet var jag nästan alltid ensam, vilket passade mig utmärkt. I mellanstadiet hade jag några kompisar som jag lekte med en i taget, och när min "bästa kompis" frös ut mig så var jag inte glad att vara själv längre. I högstadiet hade jag inga kompisar, men jag satt med resten av klassen på rasterna och kände någon sorts samhörighet trots att jag nästan aldrig bidrog till umgänget.

Nu har jag två vänner som jag tycker jättemycket om att vara med och några kompisar från gamla klasser, plus min kurskamrater. Sammanlagt har jag åtta personer som jag borde vara med, men jag kan inte hålla reda på allihop. Det är nästan aldrig jag som ringer och vill umgås.

Jag har ett behov av att vara för mig själv, men jag är rädd att om jag sätter mig i ett hörn och läser på lunchen istället för att prata med kursarna så kommer jag inte att ha några kompisar i klassen längre, och det vill jag ju ha...

Det finns en och annan som jag riktigt trivs med.. sådanna personer som inte kräver att man är glad/trevlig om man inte är på det humöret.. människor som tillåter att man umgås utan att göra något mer än att sitta tyst i varsit hörn och bara känna att japps.. nu umgås vi och kanske utstöta lite menande muttrande läten då och då och som faktist tycker det är fullkomligt naturligt att man inte hör av sig på ett halvår ..

Såna kompisar vill jag också ha. Men folk tycker nog att vänskap försvinner om man gör så. Det gör den inte, i alla fall inte för mig. Jag är svår att bli vän med, tror jag, men när man väl har blivit det så varar det.

tahlia:

Detta tycks vara en total omöjlighet för mig. Varför? Jo, först har vi det faktum att jag kan vara våldsamt osocial i 3-4 veckor på raken. Dvs att om en kompis ringer, jag ser deras nummer på telefonen, så ger jag fan i att svara i en månads tid. Jag orkar helt enkelt inte med att vara glad och trevlig och lyssna på en massa snack.

Japp så är det att ha AS.

Genomgående tema i mitt liv har varit idioter. Under hela skolgången träffade jag inte på EN enda vettig människa. Av alla myndigheter och all sjukvård jag haft kontakt med, har jag inte träffat på EN enda vettig människa.

NT är ett annat ord för dessa idioter.

Det är så jag börjar undra om felet ligger hos mig. Om jag har för höga krav, eller om jag helt enkelt letar fel på andra.

Är du säker på att du har höga krav? Jag tror du bara har annorlunda krav.

Samtidigt blir jag förbryllad över att jag ens funderar över detta. Vänner är inget jag längtar efter eller behöver, det är något som alla andra människor påstår att jag behöver.

Då du grubblar så tror jag nog att du vill, men på dina villkor.
Kan säga att jag föredrar de vänner som har liknande vännskapsbehov som en själv.
Att sitta med översociala NT och dricka kaffe 2-3ggr i veckan och bara vara *glad* hela tiden är inget för mig.

Är det bara jag som är negativt inställd till andra människor och så otroligt osocial att jag inte kan skaffa vänner ens om jag vill?

Nähä tro inte det. Skulle tro att de flesta i forumet har svårigheter med att skaffa vänner.

Problemet är snarare så att vi med AS utgör ca 5 promille av befolkningen, men mår bäst av att umgås med varrandra.
Så i en skola med ca 1000 elever så finns det bara 5 st med AS hitta dom.

Jag har 3 kompisar, varav jag inte hört av den ena på över 1 år.. Av dessa vänner är det bara en som tycker att det är konstigt att jag inte orkar höra av mig till henne. Den ena kompisen (som jag räknar osm min bästa kompis) hade jag inte hört av på över 2 år när jag bestämde mig för att ringa en gång, det var inga som helst problem. Nu pratar vi mer och hon och hennes pojkvän var upp och hälsade på en vecka förra året. När jag har berättat om min diagnos så undrar både hon och jag starkt om inte hon också har AS. Vi är väldigt lika varann till sättet.

Konstigt nog upplever jag att fler försöker få kontakt med mig sen jag blev äldre. Sen att jag inte klarar av att behålla de kontakterna är en helt annan sak.. Som sagts tidigare i denna tråd så är det få människor som klarar av att man hör av sig högst en gång i halvåret...

annorlunda skrev:Som sagts tidigare i denna tråd så är det få människor som klarar av att man hör av sig högst en gång i halvåret...

0.5% kanske.

Jag känner igen mig mycket i det du skriver Tahlia, fast visst är du lite extrem.

Jag kan känna att jag saknar vänner men har ju oxå väldigt höga krav och tycker det är svårt att hitta någon som jag verkligen kan prata med.

Du beskriver dig själv som extremt osocial som inte vill svara i telefonen etc.. Men beror inte det på att du ändå har fullt upp med barn och släkt omkring dig så att du sas fyller upp din kvot av socialt behov där?

Själv har jag ingen familj att umgås med och kan i perioder vara helt ensam och verkligen sakna en vän man kan ringa och prata med. Hade jag inte haft min timanställning som tvingar mig att träna min sociala sida så hade jag nog varit riktigt illa ute.

Undrar om inte alla människor egentligen har ett socialt behov även rena autister, fast i deras fall är nog problemet att det helt enkelt kostar för mycket att orka klara av en social samvaro..

Thunderchild skrev:Du beskriver dig själv som extremt osocial som inte vill svara i telefonen etc.. Men beror inte det på att du ändå har fullt upp med barn och släkt omkring dig så att du sas fyller upp din kvot av socialt behov där?

Har inte tänkt på det så iofs. Men å andra sidan så står jag bara ut med mina föräldrar en dag innan jag får migrän och är halvt om halvt beredd att skjuta mig för att slippa eländet.
Mina barn kan jag dock aldrig få nog av. Dem saknar jag så fort de är utanför dörren.

Det händer att jag tar initiativet att ringa någon (då alltid till min bror) för att prata en stund, men det sker väl ca 1 gång/3 månader.

Jag är nog rätt extrem

Äsch, thalia, jag tycker inte det låter särskilt extremt.

Det finns många idioter därute, de trängs på gator och torg och sitter i stora drivor på cafeerna, tävlar med varandra om att överrösta motpartens tankar. Där MÅSTE man vara ständigt på hugget, informerad om hur man ska vara, uppföra sej, se ut och allt sånt. Jag slutade ha TV för jag blev så less på eländet. De tar ju dit gräddan av det värsta för att exponeras i rutan. De vettiga programmen var så få att det inte känns som en stor förlust.

Vad har då detta att göra med saken? Jo, att det är SVÅRT att hitta de där enstaka guldkornen, de där som man kan höra av sej till en gång vartannat år och det fortfarande känns som om man pratade igår.

Speciellt svårt blir det ju naturligtvis om man är lite halvt osocial från början. Bor man dessutom på en liten ort (som jag gjorde i koltåldern) så är det typ omöjligt.

Tja vänner kan vara helt omöjliga ibland. Men ibland så funkar det bra. Ja e väll lite av en person som har väldigt många vänner. Problemet för mig e dock att de flesta, om inte alla e ytliga bekantskaper i mångt och mycket. Jag har lite svårt att komma folk nära och sedan ge vänskapen näring..eller va man ska säga. Vilket kan vara ett problem.

Ja umgås mest med familjen och folk som jag nästan bara träffar på helger, när man är ute och festar. Vilket iof funkar bra för mig, men jag saknar de lite mer nära relationerna. Vilket kan vara lite knepigt då mitt sätt och personlighet ofta lixom håller folk på avstånd. Men det e något ja jobbar på att förbättra.

Men jag tycker det e kul att jag fått min aspergerdiagnos i år iaf och hittat till detta eminenta forum.

PLUR.

min bästa vän har jag nästan bara kontakt med över msn
kan hända nån enstaka gång i halvåret att vi ringer varran eller träffas men han är rätt lik mig i sitt sociala behov
jobbigt ja med folk som ringer till en å vill precis ingenting..då blir jag osäker å känner mig trängd i ett hörn typ, samtidigt är det ju lite nyttigt för mig att träna upp den sociala förmågan lite & det känns ju kul att någon vill prata med en osv., så på gott & ont är det..
det som inte dödar en gör en starkare

Du är nog inte så extrem tahlia, jag känner igen mig i mycket av det du skriver.

Umgås inte med särskilt många. Får mycket av mina sociala behov fyllda på jobbet. När det är slut är jag också slut och då finns ingen energi kvar för några vänner. Utanför jobbet umgås jag med mina föräldrar, och med ett par bekanta som jag träffat i samband med hunderiet. Dessa bor alla ganska långt bort och jag hörde nyligen av mig till tre av dem. Det var någonstanns mellan ett och två år sedan sist. Trivs också bättre med djur och skulle aldrig göra mig av med några djur till förmån för en annan människa. Jag föredrar inte djur framför människor generellt, men var får man tag i en människa som är glasklar i sin kommunikation, och inte har någonting emot att man inte säger ett ord på fjorton dagar? Träffade jag en sådan människa skulle jag nog klara att ha en vän.

Har ett känsloliv som liknar "sovande vulkan". Lååånga perioder av overksamhet och lite allmänt pysande av ljumma eller giftiga gaser, avbrutna av korta, intensiva utbrott av sorg, ilska, kärlek, pratsamhet eller vad det nu kan vara. Men utbrotten är så ansträngande att det nog är ren självbevarelsedrift som gör att de inte varar så länge. Då skulle jag nog gå i bitar.

tahlia skrev:Det är så jag börjar undra om felet ligger hos mig. Om jag har för höga krav, eller om jag helt enkelt letar fel på andra.

Samtidigt blir jag förbryllad över att jag ens funderar över detta. Vänner är inget jag längtar efter eller behöver, det är något som alla andra människor påstår att jag behöver.

Är det bara jag som är negativt inställd till andra människor och så otroligt osocial att jag inte kan skaffa vänner ens om jag vill?

Några tankar kring detta.

Om 9/10 är idioter: att förutsätta att 10:e är att brista i sin logik. Om man inte vill umgås med människor så ses det kanske inte som en förlust, men livets möjligheter hittas i regel genom kontakten med andra. Är man inte beredd att prova på andra människor, och ens livskvalitét lider därav, så bör man vara beredd att tänka om. Letar man fel så är man garanterad att hitta fel, men det betyder inte att ens bedömning är bra.

I slutändan är det bara du (och de som bryr sig) som tar stryk. Och ja, det låter som ett attitydfel.

Att bli gammal och bitter är ett av de värsta livsöden jag kan tänka mig. Därför är det mitt ansvar att inte vandra den vägen.

Trolsk skrev:

tahlia skrev:Det är så jag börjar undra om felet ligger hos mig. Om jag har för höga krav, eller om jag helt enkelt letar fel på andra.

Samtidigt blir jag förbryllad över att jag ens funderar över detta. Vänner är inget jag längtar efter eller behöver, det är något som alla andra människor påstår att jag behöver.

Är det bara jag som är negativt inställd till andra människor och så otroligt osocial att jag inte kan skaffa vänner ens om jag vill?

Några tankar kring detta.

Om 9/10 är idioter: att förutsätta att 10:e är att brista i sin logik. Om man inte vill umgås med människor så ses det kanske inte som en förlust, men livets möjligheter hittas i regel genom kontakten med andra. Är man inte beredd att prova på andra människor, och ens livskvalitét lider därav, så bör man vara beredd att tänka om. Letar man fel så är man garanterad att hitta fel, men det betyder inte att ens bedömning är bra.

I slutändan är det bara du (och de som bryr sig) som tar stryk. Och ja, det låter som ett attitydfel.

Att bli gammal och bitter är ett av de värsta livsöden jag kan tänka mig. Därför är det mitt ansvar att inte vandra den vägen.

Nu är jag inte bitter (och inte direkt gammal heller). Du säger att livets möjligheter hittas i regel genom kontakten med andra. Men om man bara blir vansinnigt irriterad på och stressad av andra människor då? Som det ser ut nu så går min livskvalitet NED när jag tvingas umgås med andra, och UPP när slipper.
Jag mår mycket bättre för mig själv än jag gör bland andra. Det som irriterar mig är det faktum att andra människor hela tiden tjatar om att jag måste ut och träffa folk, att man måste ha vänner. I min välrd måste man inte alls ha vänner eller gå ut och träffa en massa folk.

Jag har kommit på varför jag grubblar på detta, och det är inte för att jag saknar människor i mitt liv, utan för att jag vet att detta gör mig så otroligt onormal. Jag har inget emot att vara annorlunda, men när man är så onormal att människor börjar tro att man lider av en jäkla massa sjukdomar man inte har, då börjar man fundera.

Menade inte att du är gammal och bitter. Däremot kom jag att tänka på den period då jag upplevde bitterhet. Det är ett löfte att inte hamna där igen, och för min del är kontakten med andra essentiell, då jag har känt skillnaden. Till det hör insikten om att egots preferenser, i dess koppling till erfarenheter, kan vara en kass vägledare; och därmed behovet av att ifrågasätta det man tror sig veta. Det är inte kul att sumpa flera år på grund av att man är dum i huvudet.

tahlia skrev:Men om man bara blir vansinnigt irriterad på och stressad av andra människor då? Som det ser ut nu så går min livskvalitet NED när jag tvingas umgås med andra, och UPP när slipper.

Du säger även att du umgås med dina barn och övrig familj. Det funkar bra? Om ja: Varför? Är det på grund av andra associationer gentemot dem? Du behöver inte svara, men tänk på saken.

En teori jag har gällande stress är att om man har lärt sig att vissa situationer är stressframkallande, så blir de lätt mer stressframkallande, eftersom man spänner sig. Därför menar jag att associationer är viktiga, och det tål att sägas att de kan förändras.

Umgänget med ett par personer i min närhet är precis som du beskriver. Min slutsats har varit att det beror på associationerna. Större grupperingar kan innebära problem, men det beror på för mycket sinnesintryck.

Ingenting säger att din värld är fel. Det är inte alla som hittar livets mening genom att umgås med alla andra. Tyvärr är det så att vissa av dessa "alla andra" tolkar detta som en peronlig förolämpning. Tills för några år sedan kämpade jag som ett djur för att hålla uppe en massa sociala kontakter. Och varför? Inte för att jag ville, utan för att andra talade om för mig att det var så det skulle vara, och jag mitt nöt trodde på dem. Det finns säkert många som gillar att tycka saker om hur andra gör saker. Låt dem tycka att det är konstigt då!

Ibland retar jag mig på att andra retar sig på mig, men det brukar alltid slå tillbaks. Ibland retar jag mig på saker folk säger på TV, hur de ser ut, hur de uppträder osv osv, och kan vara irriterad över det i flera dagar. Och i det fallet känner ju personen i fråga inte ens till att jag finns. Snacka om onödigt slöseri med energi! Någon smart typ sade att:

"Du skulle inte bry dig så mycket om vad folk tänker om dig, om du visste hur lite de gör det".

Alla är mer eller mindre självupptagna, så det skadar väl inte om du också är det!

Vänner? Jag massor av underbara vänner! Problemet är bara det att jag nästan aldrig umgås med dem.

Trolsk skrev:Du säger även att du umgås med dina barn och övrig familj. Det funkar bra? Om ja: Varför? Är det på grund av andra associationer gentemot dem? Du behöver inte svara, men tänk på saken.

Nu tänker jag svara iaf

Med mina barn går det kanonbra. Faktum är att jag längtar efter dem redan första dagen de är hos sin pappa. Övrig familj? Nej. Usch nej. Lillebror går bra en liten längre stund. Men resten klarar jag mig bäst utan.
Varför går det då bra med mina barn? Antagligen för att jag älskar dem så gränslöst att det är stört omöjligt för mig att bli irriterad eller less på dem.
Andra människor hyser jag dock inga starka positiva känslor för och ser dem bara som jobbiga.

Jag älskar att diskutera, men då gör jag det helst såhär, i forum, eftersom jag då slipper befinna mig på samma ställe som människorna i fråga.

Alma skrev:I lågstadiet var jag nästan alltid ensam, vilket passade mig utmärkt. I mellanstadiet hade jag några kompisar som jag lekte med en i taget, och när min "bästa kompis" frös ut mig så var jag inte glad att vara själv längre. I högstadiet hade jag inga kompisar, men jag satt med resten av klassen på rasterna och kände någon sorts samhörighet trots att jag nästan aldrig bidrog till umgänget.

Nu har jag två vänner som jag tycker jättemycket om att vara med och några kompisar från gamla klasser, plus min kurskamrater. Sammanlagt har jag åtta personer som jag borde vara med, men jag kan inte hålla reda på allihop. Det är nästan aldrig jag som ringer och vill umgås.

Jag har ett behov av att vara för mig själv, men jag är rädd att om jag sätter mig i ett hörn och läser på lunchen istället för att prata med kursarna så kommer jag inte att ha några kompisar i klassen längre, och det vill jag ju ha...

Jag måste säga att min uppväxt är ganska lik din. Innan lågstadiet och under lågstadiet hade jag en enda kompis som jag umgicks med ganska ofta. Under mellanstadiet betade jag av ett antal kompisar, en i taget. Jag antar att de tröttnade på att jag aldrig hörde av mig, utan de var alltid kompisen som var tvungen att ta initiativet. Under högstadiet umgicks jag också med en grupp från klassen på rasterna, och jag träffade dem aldrig på fritiden. Jo förresten, en av dem var jag hemma hos två gånger. Gymnasiet var ganska likt. Jag umgicks med en grupp i klassen under skoldagarna men på fritiden var jag för mig själv. Skoladagarna var mer än tillräckligt för att trötta ut mig socialt.

Nu har jag två stycken personer som jag anser vara mina vänner. Vi umgås sällan men vi pratar med varandra via IRC ibland. Jag umgås med ett antal personer som går samma program som mig på universitetet (läs: pluggar ihop med dem ibland), men jag vill inte påstå att någon av dem är en potentiell vän. Kanske en av dem.

Jag tror det är mycket viktigt att tala om för folk varför man aldrig hör av sig. Annars är chansen att få vänner mycket liten.

tahlia skrev:Med mina barn går det kanonbra. Faktum är att jag längtar efter dem redan första dagen de är hos sin pappa. Övrig familj? Nej. Usch nej. Lillebror går bra en liten längre stund. Men resten klarar jag mig bäst utan.
Varför går det då bra med mina barn? Antagligen för att jag älskar dem så gränslöst att det är stört omöjligt för mig att bli irriterad eller less på dem.
Andra människor hyser jag dock inga starka positiva känslor för och ser dem bara som jobbiga.

Då återstår frågan ifall det alltid har varit såhär. Skeptikern i mig vaknar då du säger att du har levt sambo. Alltså spekulerar jag att det rör sig just om inlärda associationer som stärker stressfaktorn, vilket påverkar förnuftet. Dessa egots preferenser är logiskt hållbara enbart beroende på vilka faktorer man väger in.

Ponera att du befinner dig i samma situation, men utan barn. Hade du ångrat dig? Hade du ens haft förståelse för det som du de facto missat? Ser du vad jag menar?

Saken är -- oavsett önskan att skaffa barn, och trots den väldigt goda poängen i att dirigera sitt eget liv -- att man är blind för det man inte ser, eller är beredd att överväga. I mina ögon tillhör det öppensinnlighet att förhålla sig till detta.

tahlia skrev:Jag älskar att diskutera, men då gör jag det helst såhär, i forum, eftersom jag då slipper befinna mig på samma ställe som människorna i fråga.

Min erfarenhet är att många inte ger något att umgås med. Somliga klickar man intellektuellt med, men framstår ofta som främlingar i sina innandömen. Ett fåtal relationer erhåller djupare resonans - dessa människor trivs jag med och letar efter. Det är något vackert i att förstå, relatera till, och beskåda andras känsloliv.

Tjena!

Börjar med att säga att jag inte har någon aspergerdiagnos, men kommer utredas angående detta troligen i höst.

Svaret på frågan om det är en omöjlighet att ha vänner, förutsätter att vi vet vad en "vän" är. Det vill säga att vi har en definition av begreppet "vän". Jag tycker frågan, "Vad är en vän?", är ganska intressant. Någon som har något svar på det?

En vän (för mig) är någon som jag kallar för vän. Människor jag brukar kalla för mina vänner är ofta väldigt ärliga och genuina i sitt sätt, och jag uppfattar ofta även dessa människor som "genomgoda" på så vis att jag aldrig uppfattat att dem vill någon (inklusive mig själv, kanske exklusive dem själva) illa. Jag tror (antar) att alla är helt goda innerst inne, men dem allra flesta är enligt mig inte genuina och ärliga nog för att låta deras inre goda jag framträda tydligt. Jag har mycket svårt för att umgås med personer som inte är transparanta på detta vis. Därav så är mina "vänner" ganska få, men jag upplever dessa få vänner som mycket bra vänner eftersom jag tydligt ser deras goda inre.

Dem som jag skulle kalla mina två bästa vänner har jag senaste 2-3 åren träffat ca 1-2 ggr per år, pratat i telefon med ca 1-2 ggr varannan månad och chattat med ca en gång varannan vecka. Detta är endast uppskattade medelvärden.

Detta kan jämföras med att jag samtalat mycket mer med personer som jag, eftersom dessa personer i sig inte är det intressanta utan istället samtalet som jag har med dessa personer, kanske inte skulle kalla mina bra vänner. Vad personen säger är det intressanta, inte vem som säger något. De inlägg jag läst i denna tråd är sådana exempel för mig, liksom detta inlägg troligen är det för er. Är det någonsin så att en person är intressant i sig självt, eller är det alltid bara personens beteende (ex vad personen säger) som är intressant i sig självt?

Kanske är det när en person blir intressant i sig självt som kärlek uppstår!?

Man kan också undra om en person kan vara ens vän i vissa avseenden men ens fiende i andra, eller om en person kan vara en bättre vän i vissa avseenden och en sämre i andra avseenden.

För att återgå till huvudfrågan i denna tråd så tror jag att vänner teoretiskt sett åtminstone alltid är möjligt att ha trots eventuella speciella kommunikativa och sociala behov. Åtminstone är det så för mig...

Det vore intressant att höra vad ni lägger för innebörd till begreppet "vän", som sagt.

MVH

Har någon av er lyckats tolka en annan människas intentioner? (Blä för svengelska.) Hur är det möjligt att veta om någon är uttråkad, glad eller illvillig? Är det inte resultaten (konsekvenserna) av någons beteende som man ska tolka, och inte försöka förutspå?