Aspergers syndrom + Bipolär sjukdom.
Faktum är att jag svarade som jag gjorde för att jag först diagnosticerats som borderline, men sen uteslöts det för att jag fick en riktig utredning som visade på asperger. Skit samma om hundra år. Men nu vet du bakgrunden hursom. Peace out.
Senast redigerad av stålhenrik 2011-05-04 23:27:39, redigerad totalt 1 gång.
- stålhenrik
- Får inte posta
- Inlägg: 35
- Anslöt: 2010-01-10
- Ort: sthlm
stålhenrik skrev:En DEL av personligheten då. Passar den beskrivningen bättre? Vad står det i era böcker? Själv har jag inga utan går bara efter det jag lärt mig efter att jobbat i vården själv.
Personlighetsstörningar är en sak, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar nåt annat. Det är inte oviktigt att man håller reda på vad som är sjukdom (schizofreni t ex), vad som är förvärvade störningar (som antisocial personlighetsstörning, t ex) och vad som är ytterligare nåt annat (som Tourettes syndrom). Särskilt inom vården...
Senast redigerad av alfapetsmamma 2011-05-04 23:27:39, redigerad totalt 1 gång.
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
Ja, om man hade anförtrotts ngn viktigare post inom vården hade jag förmodligen vetat det jag måste vetat också. Nu för tiden kan jag meddela så är vården ett jävla skitjobb och det hade känts ärligare om man anställts som sanitetsutvecklare eller helt enkelt städare. Detta eftersom man anställer invandrare som inte kan svenska och därmed har chefen klargjort att ngn väktare elelr polis kan de inte bli men att jobba med handikappade kan de utan att kunna svenska. Detta sagt av min egen chef.... Hade gärna fått vidareutbildning. Men tack för info.
Senast redigerad av stålhenrik 2011-05-04 23:27:39, redigerad totalt 1 gång.
- stålhenrik
- Får inte posta
- Inlägg: 35
- Anslöt: 2010-01-10
- Ort: sthlm
stålhenrik skrev:
Usch, så hemskt att ditt barn dog. Usch, faan barn som dör är något som inte borde få finnas över huvud taget.
mitt *barn* skulle fylla 31 en månad senare och hon dog inte, hon tog livet av sig genom att hoppa framför pendeln.
stålhenrik skrev:
Faktum är att jag svarade som jag gjorde för att jag först diagnosticerats som borderline, men sen uteslöts det för att jag fick en riktig utredning som visade på asperger. Skit samma om hundra år. Men nu vet du hursom. Peace out.
Att man först diagnostiseras som borderline och sen asperger har ingen betydelse. Har man borderline så har man oavsett om man dessutom har asperger eller är bipolär eller what ever, man tar inte bort en borderline-diagnos för den skull.
Annat vore om man helt säkert kan utesluta borderline efter att ha sett aspergern, det kan man inte alltid. Som sagt, jag känner flera med dubbeldiagnos AS/borderline. En var min närmaste vän som tog livet av sig 2006. Och just för att jag följt henne länge insåg jag att min dotter aldrig skulle överleva heller, om inte ett under skett. Hon tog livet av sig 2008.
Senast redigerad av lillsanna 2011-05-04 23:27:39, redigerad totalt 1 gång.
Blir verkligen otroligt berörd av det du berättar, lillsanna. Ja, vad ska man skriva, orden räcker inte till...
Jag tänker att det är oerhört viktigt att hålla reda på vad som är vad, själv har jag ju såväl diagnosen AS som bipolär sjukdom och även ADD, diagnoserna behandlas ju på olika sätt. T ex bipolär sjukdom behandlas med mediciner, det gör ju inte AS.
Jag tänker att det är oerhört viktigt att hålla reda på vad som är vad, själv har jag ju såväl diagnosen AS som bipolär sjukdom och även ADD, diagnoserna behandlas ju på olika sätt. T ex bipolär sjukdom behandlas med mediciner, det gör ju inte AS.
Senast redigerad av Alexandra 2011-05-04 23:27:39, redigerad totalt 1 gång.
Alexandra jag lever efter tanken att man får aldrig mer än man klarar i livet, men ibland är det bara nätt och jämt... kanske inte stämmer för alla, men mig har tanken hjälpt och visst är jag ledsen över att min dotter inte lever längre, men livet går ju vidare iallafall, och att inte gräma sig hjälper en att gå vidare.
Jag hoppas verkligen inte du mår så dåligt som min dotter gjorde, för när det gäller att drabbas av allvarlig sjukdom, dit ju bla bipolaritet räknas, faller inte alls på plats i man får aldrig mer än man klarar i livet, men ibland är det bara nätt och jämt och jag lider med folk som ska behöva tampas med sånt. Jag vet ju inte hur andra reagerar när de förlorar barn, men ärligt talat tror jag inte man mår lika dåligt av det som av psykisk sjukdom med dess ångest ... det känns inte rättvist att någon ska behöva leva med ständig ångest!
Förresten heter min dotters äldsta dotter Alexandra
Jag hoppas verkligen inte du mår så dåligt som min dotter gjorde, för när det gäller att drabbas av allvarlig sjukdom, dit ju bla bipolaritet räknas, faller inte alls på plats i man får aldrig mer än man klarar i livet, men ibland är det bara nätt och jämt och jag lider med folk som ska behöva tampas med sånt. Jag vet ju inte hur andra reagerar när de förlorar barn, men ärligt talat tror jag inte man mår lika dåligt av det som av psykisk sjukdom med dess ångest ... det känns inte rättvist att någon ska behöva leva med ständig ångest!
Förresten heter min dotters äldsta dotter Alexandra
Senast redigerad av lillsanna 2011-05-04 23:27:39, redigerad totalt 1 gång.
Jag mår faktiskt rätt så bra för det mesta, har äntligen fått ordning på tillvaron. AS-diagnosen (som jag fick i våras) har hjälpt mig att förstå mig själv bättre, dessutom har jag det senaste halvåret haft ett stort mått tur! Tänker ibland att "tänk om jag hade fått uppleva det här tidigare", men som du skriver så hjälper det inte att gräma sig.
lillsanna skrev:Förresten heter min dotters äldsta dotter Alexandra
Senast redigerad av Alexandra 2011-05-04 23:27:39, redigerad totalt 1 gång.
Sanna,
När du berättar om friden du kände när du fick beskedet.
Jag hade en vän som hade en svår fysisk OCH psykisk sjukdom. Och när jag fick beskedet att han till slut hade dött så var min första tanke att tack gode gud att det är över!! Han hade velat dö så länge men inte kunnat göra det själv. Livet hade blivit en enda lång väntan på att få dö. Det var befrielse.
Man kan, fast det vet ni ju redan, ha både Asperger och borderline. Nu har jag läst (men tappade bort länken, jag skyller på att jag har lunginflammation och ska leta reda på den igen) att man försöker se om vissa uttryck av bipolär sjukdom egentligen är borderline eller vice versa. "problemet" eller en del av det ligger i att vården eller medicinsk vetenskap består av psykiatri eller psykologi, svart eller vitt. Bipolaritet vilar längs med en axel i diagnoshärvorna, medan personlighetsstörningar längs en annan. Därmed separerar man vad man borde se som en helhet. Och man anser att borderline är behandlingsbart genom kbt eller andra psykologiska behandlingsformer medan då bipolaritet är en biokemisk obalans och Asperger är en väldefinierad neuropsykiatrisk störning, så är synen på borderline att det är behandlingsbart. Snarare borde man kanske ha en helhetssyn på alltsammans där man inte ser på det ena som ett psykologiskt problem, och det andra som neuropsykiatriskt och ingen vet vad eller hur man gör endera för att skänka lindring eller struktur.
Jag gick i terapi i flera år och det fick ordning på en del av de tankar om mig själv men det var definitivt inte bra för AS. Nu när jag går på vuxenhab så får jag ett helt annat bemötande än jag fick på terapin. Specialpedagogen har varit helt utomordentlig och kuratorn, jag har svårt med myndighetskontakter, hjälpte mig med schema och tog över sånt som jag bara inte klarar. Terapeuten var sådär peppande och det låste mig ännu mer.
Svart och vitt-tänkandet ger försämringar, är vad jag försöker komma till. Du kan ha det, men inte det när det snarare är så att hjärnan kan vara så tillskruvad att du kan ha ja, allt. Förhoppningsvis då inte samtidigt men ja, tyvärr ibland men förhoppningsvis sällan, samlas allt samtidigt. Det tar ingen hänsyn till att saker och ting kan vara förbannat komplicerade och även om det SKA vara på ett visst sätt så är det sällan så. Jag har en jättebra psykiater med lång erfarenhet och när AS-diagnosen var ett faktum efter utredningen så var hon sådär att ja, det är lite svårt att få ihop "vardagslivet" med kombinationen AS och bipolär sjd så det är ju inte konstigt att du fortfarande har depressioner. Och mer medicin går inte att sätta till för min lever och mina njurar protesterar. Hon är som sagt väldigt bra så hon försöker inte att göra mig deppig, bara så att man får göra det allra bästa men man/jag kan inte förvänta mig att jag blir "frisk".
Ultra ultra rapid cycling kallas ultridian rapid cycling. Då "cyclar" man varje dag. Jag med mina fyra fem depressioner per år kan bara tänka mig att ultridian cycling måste vara som en variant av dantes inferno, van goghs avhuggna öra, munchs skriet och paradise lost. Tillsätt AS och Borderline och ja, dödlighet är skyhög. Lidandet för den som lider av det enorm. Jag hade konstant ångest i några år som lindrades till ett stilla molande av benzodiasepiner. Tar dom fortfarande men i mycket lägre dos. Att leva i konstant kaos och med ångest... Jag stod knappt ut, och ser man inget slut, ja, jag vet inte vad man gör. När den var som mest intensiv satt jag på psykakuten och tänkte att NU förstår jag varför folk skär sig för att få en fysiskt utlopp för att den där smärtan.
Min reaktion, mitt i sorg som följer därpå, skulle också vara en känsla av frid.
När du berättar om friden du kände när du fick beskedet.
Jag hade en vän som hade en svår fysisk OCH psykisk sjukdom. Och när jag fick beskedet att han till slut hade dött så var min första tanke att tack gode gud att det är över!! Han hade velat dö så länge men inte kunnat göra det själv. Livet hade blivit en enda lång väntan på att få dö. Det var befrielse.
Man kan, fast det vet ni ju redan, ha både Asperger och borderline. Nu har jag läst (men tappade bort länken, jag skyller på att jag har lunginflammation och ska leta reda på den igen) att man försöker se om vissa uttryck av bipolär sjukdom egentligen är borderline eller vice versa. "problemet" eller en del av det ligger i att vården eller medicinsk vetenskap består av psykiatri eller psykologi, svart eller vitt. Bipolaritet vilar längs med en axel i diagnoshärvorna, medan personlighetsstörningar längs en annan. Därmed separerar man vad man borde se som en helhet. Och man anser att borderline är behandlingsbart genom kbt eller andra psykologiska behandlingsformer medan då bipolaritet är en biokemisk obalans och Asperger är en väldefinierad neuropsykiatrisk störning, så är synen på borderline att det är behandlingsbart. Snarare borde man kanske ha en helhetssyn på alltsammans där man inte ser på det ena som ett psykologiskt problem, och det andra som neuropsykiatriskt och ingen vet vad eller hur man gör endera för att skänka lindring eller struktur.
Jag gick i terapi i flera år och det fick ordning på en del av de tankar om mig själv men det var definitivt inte bra för AS. Nu när jag går på vuxenhab så får jag ett helt annat bemötande än jag fick på terapin. Specialpedagogen har varit helt utomordentlig och kuratorn, jag har svårt med myndighetskontakter, hjälpte mig med schema och tog över sånt som jag bara inte klarar. Terapeuten var sådär peppande och det låste mig ännu mer.
Svart och vitt-tänkandet ger försämringar, är vad jag försöker komma till. Du kan ha det, men inte det när det snarare är så att hjärnan kan vara så tillskruvad att du kan ha ja, allt. Förhoppningsvis då inte samtidigt men ja, tyvärr ibland men förhoppningsvis sällan, samlas allt samtidigt. Det tar ingen hänsyn till att saker och ting kan vara förbannat komplicerade och även om det SKA vara på ett visst sätt så är det sällan så. Jag har en jättebra psykiater med lång erfarenhet och när AS-diagnosen var ett faktum efter utredningen så var hon sådär att ja, det är lite svårt att få ihop "vardagslivet" med kombinationen AS och bipolär sjd så det är ju inte konstigt att du fortfarande har depressioner. Och mer medicin går inte att sätta till för min lever och mina njurar protesterar. Hon är som sagt väldigt bra så hon försöker inte att göra mig deppig, bara så att man får göra det allra bästa men man/jag kan inte förvänta mig att jag blir "frisk".
Ultra ultra rapid cycling kallas ultridian rapid cycling. Då "cyclar" man varje dag. Jag med mina fyra fem depressioner per år kan bara tänka mig att ultridian cycling måste vara som en variant av dantes inferno, van goghs avhuggna öra, munchs skriet och paradise lost. Tillsätt AS och Borderline och ja, dödlighet är skyhög. Lidandet för den som lider av det enorm. Jag hade konstant ångest i några år som lindrades till ett stilla molande av benzodiasepiner. Tar dom fortfarande men i mycket lägre dos. Att leva i konstant kaos och med ångest... Jag stod knappt ut, och ser man inget slut, ja, jag vet inte vad man gör. När den var som mest intensiv satt jag på psykakuten och tänkte att NU förstår jag varför folk skär sig för att få en fysiskt utlopp för att den där smärtan.
Min reaktion, mitt i sorg som följer därpå, skulle också vara en känsla av frid.
Senast redigerad av Juddy 2011-05-04 23:27:39, redigerad totalt 1 gång.
Alexandra jag blir glad att höra att de hittat en mix av mediciner som fått dig att må bättre!
Juddy tack för dina tankar om min dotters sjukdom! Och förståelsen, jag inser ju att du verkligen förstår hur vi och min dotter hade det under många år.
Just detta med befrielsekänslan var något jag för första gången satte ord på första advent, när SPES hade julmiddag. Jag hamnade brevid en man vars dotter tagit sitt liv ungefär för 1 år sen..... en massa taffel från psyk igen... hur som helst så berättade jag om den där befrielsekänslan mitt i all sorg och hur skämmigt det kändes, och han blev så lättad över att jag satte ord på det för det var precis det han också känt.
Frågan är om det inte är väldigt vanligt!?! Funderar allvarligt på att försöka få till en en bättre förståelse och behandling av närstående efter självmord, i synnerhet de som är beroende på psykisk sjuk. Ingen ska behöva skämmas över lättnaden när den sjuke äntligen fått frid !!!!
Tack igen och jag blir jätteglad om du hittar länkarna med just ultridian rapid cycling och sannolikheten att det har dödlig utgång, när du blir piggare igen. Jag ska själv googla lite och se vad jag hittar.
Krya på dig!
Juddy tack för dina tankar om min dotters sjukdom! Och förståelsen, jag inser ju att du verkligen förstår hur vi och min dotter hade det under många år.
Just detta med befrielsekänslan var något jag för första gången satte ord på första advent, när SPES hade julmiddag. Jag hamnade brevid en man vars dotter tagit sitt liv ungefär för 1 år sen..... en massa taffel från psyk igen... hur som helst så berättade jag om den där befrielsekänslan mitt i all sorg och hur skämmigt det kändes, och han blev så lättad över att jag satte ord på det för det var precis det han också känt.
Frågan är om det inte är väldigt vanligt!?! Funderar allvarligt på att försöka få till en en bättre förståelse och behandling av närstående efter självmord, i synnerhet de som är beroende på psykisk sjuk. Ingen ska behöva skämmas över lättnaden när den sjuke äntligen fått frid !!!!
Tack igen och jag blir jätteglad om du hittar länkarna med just ultridian rapid cycling och sannolikheten att det har dödlig utgång, när du blir piggare igen. Jag ska själv googla lite och se vad jag hittar.
Krya på dig!
Senast redigerad av lillsanna 2011-05-04 23:27:39, redigerad totalt 1 gång.
Några länkar
http://www.dbsalliance.org/site/PageServer?pagename=about_publications_rapidcycling småpartisk för den egna organisationens självhjälpsgrupper
http://www.mentalhelp.net/poc/view_doc.php?type=doc&id=4185
http://www.everydayhealth.com/bipolar-specialist/rapid-cycling-bipolar-question.aspx
http://www.healthyplace.com/bipolar-disorder/bipolar-treatment/what-kind-of-bipolar-disorder-do-i-have-gsd/menu-id-929/
Alla är sådär hur viktigt det är att följa behandling för att undvika risk för självmordstankar, ta mediciner men samtidigt så är ultra ultra rapid cycling eller ultradian rapid cycling den mest svårbehandlaste formen. Så även med alla råd om hur man gör och håller sig själv så frisk som möjligt, släng in några diagnoser till i röran och jaha. Så var det med det. Det finns mycket lite skrivet om ultra rapid cycling på svenska.
Och jag känner igen det med skammen över lättnaden man har känt.
http://www.dbsalliance.org/site/PageServer?pagename=about_publications_rapidcycling småpartisk för den egna organisationens självhjälpsgrupper
http://www.mentalhelp.net/poc/view_doc.php?type=doc&id=4185
http://www.everydayhealth.com/bipolar-specialist/rapid-cycling-bipolar-question.aspx
http://www.healthyplace.com/bipolar-disorder/bipolar-treatment/what-kind-of-bipolar-disorder-do-i-have-gsd/menu-id-929/
Alla är sådär hur viktigt det är att följa behandling för att undvika risk för självmordstankar, ta mediciner men samtidigt så är ultra ultra rapid cycling eller ultradian rapid cycling den mest svårbehandlaste formen. Så även med alla råd om hur man gör och håller sig själv så frisk som möjligt, släng in några diagnoser till i röran och jaha. Så var det med det. Det finns mycket lite skrivet om ultra rapid cycling på svenska.
Och jag känner igen det med skammen över lättnaden man har känt.
Senast redigerad av Juddy 2011-05-04 23:27:39, redigerad totalt 1 gång.
Söker kontakt med likasinnade
Hej!
Jag är en kvinna på 47 år som har diagnosen schizoaffektivt syndrom och nu också står på kö för att få göra AS-utredning. (Schizoaffektivt syndrom påminner mycket om bipolär depression.) Kanske har jag ADHD eller ADD också. Har hög utbildning inom teknik/naturvetenskap och även konstnärlig utbildning. Jag skulle vilja träffa folk som har dubbel eller trippeldiagnos bosatta i Stor-Stockholmsområdet, kanske gå på Nisses café på Drottninggatan och ta en kopp kaffe eller the. Om det är någon som skulle råka vara intresserad kan ni väl höra av er.
Agnet_a
Jag är en kvinna på 47 år som har diagnosen schizoaffektivt syndrom och nu också står på kö för att få göra AS-utredning. (Schizoaffektivt syndrom påminner mycket om bipolär depression.) Kanske har jag ADHD eller ADD också. Har hög utbildning inom teknik/naturvetenskap och även konstnärlig utbildning. Jag skulle vilja träffa folk som har dubbel eller trippeldiagnos bosatta i Stor-Stockholmsområdet, kanske gå på Nisses café på Drottninggatan och ta en kopp kaffe eller the. Om det är någon som skulle råka vara intresserad kan ni väl höra av er.
Agnet_a
Senast redigerad av Agnet_a 2011-05-04 23:27:39, redigerad totalt 1 gång.
Re: Söker kontakt med likasinnade
Agnet_a skrev:Hej!
Jag är en kvinna på 47 år som har diagnosen schizoaffektivt syndrom och nu också står på kö för att få göra AS-utredning. (Schizoaffektivt syndrom påminner mycket om bipolär depression.) Kanske har jag ADHD eller ADD också. Har hög utbildning inom teknik/naturvetenskap och även konstnärlig utbildning. Jag skulle vilja träffa folk som har dubbel eller trippeldiagnos bosatta i Stor-Stockholmsområdet, kanske gå på Nisses café på Drottninggatan och ta en kopp kaffe eller the. Om det är någon som skulle råka vara intresserad kan ni väl höra av er.
Agnet_a
Det finns en kontakttråd, skriv gärna i den med! Eller skriv in en träff i Träffar.
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 23:27:39, redigerad totalt 1 gång.
Är jag väldigt sjuk och saknar sjukdomsinsikt? (AS+bipolär)
Jag är man och 47 år gammal. "Förtidspensionär" sen ca 7 år tillbaka. Diagnos: bipolär och aspergers. Äter flera mediciner.
Men jag har ett aktivt liv, bl a kursledare inom fysisk träning och har "framgång" inom idrott. Inga drogproblem. Däremot orkar jag inte arbeta, fastän jag gärna vill. Knepigt och torftigt socialt liv. Med psykopatiska drag, tror jag. Jag är nog inte helt imbicill, tror jag inte heller. (har toppoäng på högsk. prov och har till en fil. mag.)
Men å andra sidan "manipulerade" jag mig till sjukskrivningar o pension. Fast om jag verkligen gjorde detta eller om det är äkta är jag inte säker på. Enl läkarna saknar jag helt sjukdomsinsikt. Enl dem är jag sjukare än jag inser. Är det så att jag kan sakna sjukdomsinsikt? Jag känner mig för det mesta ganska frisk. Min levnadsstil och beteende är dock avvikande, det vet jag. Det jag saknar är energi och intressen, förutom mina specialintressen. När jag försöker jobba blir det alltid fiasko. När jag gick "ut i arbetslivetkurs" lyckades jag ordna kaos och förstöra för de andra deltagarna och hela företaget. Är jag alltså "knäppare" än jag själv inser?
Min terapi är mediciner. Voxra, Lamotrigin, Zopiklon, Stesolid. Stesolid tar jag dock aldrig. Läkare träffar jag kanske en gång per år, det är allt.
Det är på senare tid jag har börjat fundera på om jag faktiskt är lite psykiskt sjuk. Har alltid sett det som något tillfälligt, ett slags semester. Men nu börjar det ju bli en väldigt lång semester. Vad jag också börjat reflektera över är att när någon börjar känna mig så säger de efter ett tag något som "du är allt lite annorlunda".
Grundskola gick jag knappt. Slutade efter sjuan. Satt på biblioteket och studerade mina egna ämnen. Mycket religion, lite fysik osv. Tog en examen på sjöbefälsskolan när jag var 14 (!). Sen studerade jag på egen hand spanska i ca 8 år. Fastän jag inte kan något alls om grammatik. Studerade vid 35-årsåldern till en mag. examen i antropologi.
Förhållanden, har jag kommit på, går bara ut på att få någon att bli ordentligt förälskad. Sen gör jag slut. Ofta på elaka sätt.
Jag har också kommit på att jag inte som andra tycker om någon form av konst. Musik har jag aldrig fattat nöjet med! Eller varför man t ex skall samtala eller umgås, bara för nöjet. Jag ägnar mig mest åt att retas och provocera när jag interagerar. Människor, beteenden, tankar, åsikter, religion studerar jag med intresse som en etnolog eller antropolog.
Nu har jag alltså börjat inse att jag faktiskt kanske verkligen är lite störd och annorlunda, som läkarna säger.
En gång tyckte min läkare att jag skulle prata med en psykolog. Det samtalet blev ett totalt fiasko. Utan att behöva anstränga mig vet jag att han uppfattade mig som gravt störd. Aspergare tror jag. Har aldrig, och vågar inte, titta i mina journaler.
Men kriminell är jag inte, eller har problem med rättsystemet. Förutom att jag brukar snatta och har åkt fast ett par gånger. Inte heller detta är ju särskilt normalt beteende för en 47-åring, inser jag.
Så tror ni att jag är sjuk, och i så fall kan jag någonsin bli bättre och börja leva ett helt vanligt liv?
Moderator: Slog ihop med tidigare tråd om AS och bipolaritet.
Men jag har ett aktivt liv, bl a kursledare inom fysisk träning och har "framgång" inom idrott. Inga drogproblem. Däremot orkar jag inte arbeta, fastän jag gärna vill. Knepigt och torftigt socialt liv. Med psykopatiska drag, tror jag. Jag är nog inte helt imbicill, tror jag inte heller. (har toppoäng på högsk. prov och har till en fil. mag.)
Men å andra sidan "manipulerade" jag mig till sjukskrivningar o pension. Fast om jag verkligen gjorde detta eller om det är äkta är jag inte säker på. Enl läkarna saknar jag helt sjukdomsinsikt. Enl dem är jag sjukare än jag inser. Är det så att jag kan sakna sjukdomsinsikt? Jag känner mig för det mesta ganska frisk. Min levnadsstil och beteende är dock avvikande, det vet jag. Det jag saknar är energi och intressen, förutom mina specialintressen. När jag försöker jobba blir det alltid fiasko. När jag gick "ut i arbetslivetkurs" lyckades jag ordna kaos och förstöra för de andra deltagarna och hela företaget. Är jag alltså "knäppare" än jag själv inser?
Min terapi är mediciner. Voxra, Lamotrigin, Zopiklon, Stesolid. Stesolid tar jag dock aldrig. Läkare träffar jag kanske en gång per år, det är allt.
Det är på senare tid jag har börjat fundera på om jag faktiskt är lite psykiskt sjuk. Har alltid sett det som något tillfälligt, ett slags semester. Men nu börjar det ju bli en väldigt lång semester. Vad jag också börjat reflektera över är att när någon börjar känna mig så säger de efter ett tag något som "du är allt lite annorlunda".
Grundskola gick jag knappt. Slutade efter sjuan. Satt på biblioteket och studerade mina egna ämnen. Mycket religion, lite fysik osv. Tog en examen på sjöbefälsskolan när jag var 14 (!). Sen studerade jag på egen hand spanska i ca 8 år. Fastän jag inte kan något alls om grammatik. Studerade vid 35-årsåldern till en mag. examen i antropologi.
Förhållanden, har jag kommit på, går bara ut på att få någon att bli ordentligt förälskad. Sen gör jag slut. Ofta på elaka sätt.
Jag har också kommit på att jag inte som andra tycker om någon form av konst. Musik har jag aldrig fattat nöjet med! Eller varför man t ex skall samtala eller umgås, bara för nöjet. Jag ägnar mig mest åt att retas och provocera när jag interagerar. Människor, beteenden, tankar, åsikter, religion studerar jag med intresse som en etnolog eller antropolog.
Nu har jag alltså börjat inse att jag faktiskt kanske verkligen är lite störd och annorlunda, som läkarna säger.
En gång tyckte min läkare att jag skulle prata med en psykolog. Det samtalet blev ett totalt fiasko. Utan att behöva anstränga mig vet jag att han uppfattade mig som gravt störd. Aspergare tror jag. Har aldrig, och vågar inte, titta i mina journaler.
Men kriminell är jag inte, eller har problem med rättsystemet. Förutom att jag brukar snatta och har åkt fast ett par gånger. Inte heller detta är ju särskilt normalt beteende för en 47-åring, inser jag.
Så tror ni att jag är sjuk, och i så fall kan jag någonsin bli bättre och börja leva ett helt vanligt liv?
Moderator: Slog ihop med tidigare tråd om AS och bipolaritet.
Re: Är jag väldigt sjuk och saknar sjukdomsinsikt?
Hej och välkommen!
AS är ingen sjukdom utan räknas officiellt som neuropsykiatriskt funktionshinder och innebär att man fungerar lite annorlunda än andra, vilket i praktiken kan vara en fördel i vissa situationer och ett handikapp i andra.
Bipolär räknas väl som en sorts sjukdom men jag har fått uppfattningen att det också är något man får leva med och försöka hålla under kontroll med medicinering?
Psykopatiska drag räknas som personlighetsstörning, också svårt att bota (även om enstaka personer kan tillfriskna spontant t ex när de får barn eller något annat omvälvande).
Det är ju fullt möjligt. Jag mår inte heller speciellt dåligt och så länge jag är i en miljö som passar mig och kan göra saker i min egen takt så funkar jag bra. Men i miljöer, situationer och med personer som är stressande så funkar jag inte bra alls.
Detta låter inte så lite stört faktiskt. Som en blandning av schizoid och psykopatisk personlighetsstörning eller någonting ditåt. Fast att du berättar om det öppet är typiskt aspigt.
Nu är ju inte vi här några proffs som du förstår, och jag har mig veterligen aldrig träffat dig, men på det lilla du beskriver låter du tillräckligt udda/störd för att inte behöva oroa dig över att ha fått felaktiga diagnoser. Snarare verkar det som om de kan ha missat ett par...
Många med AS (dock inte alla) blir lätt trötta och orkar inte jobba heltid, ha familj eller umgås för mycket. Att det sätter sig på humöret när man är trött och inte får vila är rätt naturligt. När jag var yngre var jag på dåligt humör nästan jämt för att jag var överarbetad och inte fick sova tillräckligt.
AS är ingen sjukdom utan räknas officiellt som neuropsykiatriskt funktionshinder och innebär att man fungerar lite annorlunda än andra, vilket i praktiken kan vara en fördel i vissa situationer och ett handikapp i andra.
Bipolär räknas väl som en sorts sjukdom men jag har fått uppfattningen att det också är något man får leva med och försöka hålla under kontroll med medicinering?
Psykopatiska drag räknas som personlighetsstörning, också svårt att bota (även om enstaka personer kan tillfriskna spontant t ex när de får barn eller något annat omvälvande).
Polar301 skrev:Jag är man och 47 år gammal. "Förtidspensionär" sen ca 7 år tillbaka. Diagnos: bipolär och aspergers. Äter flera mediciner. Men jag har ett aktivt liv, bl a kursledare inom fysisk träning och har "framgång" inom idrott. Inga drogproblem. Däremot orkar jag inte arbeta, fastän jag gärna vill. Knepigt och torftigt socialt liv. Med psykopatiska drag, tror jag. Jag är nog inte helt imbicill, tror jag inte heller. (har toppoäng på högsk. prov och har till en fil. mag.)
Men å andra sidan "manipulerade" jag mig till sjukskrivningar o pension. Fast om jag verkligen gjorde detta eller om det är äkta är jag inte säker på. Enl läkarna saknar jag helt sjukdomsinsikt. Enl dem är jag sjukare än jag inser. Är det så att jag kan sakna sjukdomsinsikt? Jag känner mig för det mesta ganska frisk. Min levnadsstil och beteende är dock avvikande, det vet jag. Det jag saknar är energi och intressen, förutom mina specialintressen. När jag försöker jobba blir det alltid fiasko. När jag gick "ut i arbetslivetkurs" lyckades jag ordna kaos och förstöra för de andra deltagarna och hela företaget. Är jag alltså "knäppare" än jag själv inser?
Det är ju fullt möjligt. Jag mår inte heller speciellt dåligt och så länge jag är i en miljö som passar mig och kan göra saker i min egen takt så funkar jag bra. Men i miljöer, situationer och med personer som är stressande så funkar jag inte bra alls.
Förhållanden, har jag kommit på, går bara ut på att få någon att bli ordentligt förälskad. Sen gör jag slut. Ofta på elaka sätt.
Jag har också kommit på att jag inte som andra tycker om någon form av konst. Musik har jag aldrig fattat nöjet med! Eller varför man t ex skall samtala eller umgås, bara för nöjet. Jag ägnar mig mest åt att retas och provocera när jag interagerar. Människor, beteenden, tankar, åsikter, religion studerar jag med intresse som en etnolog eller antropolog.
Nu har jag alltså börjat inse att jag faktiskt kanske verkligen är lite störd och annorlunda, som läkarna säger.
Detta låter inte så lite stört faktiskt. Som en blandning av schizoid och psykopatisk personlighetsstörning eller någonting ditåt. Fast att du berättar om det öppet är typiskt aspigt.
Så tror ni att jag är sjuk, och i så fall kan jag någonsin bli bättre och börja leva ett helt vanligt liv?
Nu är ju inte vi här några proffs som du förstår, och jag har mig veterligen aldrig träffat dig, men på det lilla du beskriver låter du tillräckligt udda/störd för att inte behöva oroa dig över att ha fått felaktiga diagnoser. Snarare verkar det som om de kan ha missat ett par...
Blir ibland otroligt trött och måste då sova en stund. Får jag inte det så går det ut över humöret, jag blir sur och retlig.
Många med AS (dock inte alla) blir lätt trötta och orkar inte jobba heltid, ha familj eller umgås för mycket. Att det sätter sig på humöret när man är trött och inte får vila är rätt naturligt. När jag var yngre var jag på dåligt humör nästan jämt för att jag var överarbetad och inte fick sova tillräckligt.
Re: Är jag väldigt sjuk och saknar sjukdomsinsikt?
Jag var på en föreläsning där en föreläsare sa att människor med psykisk ohälsa som saknar sjukdomsinsikt oftast får bättre självkänsla och därmed är chansen att de ska återfriskna mycket högre.
Mycket provocerande för en del i publiken, eftersom flera av dem brukade beklaga sig över att patienterna saknade just sjukdomsinsikt.
Jag säger inte att det är rätt i ditt fall, men väl värt att reflektera över.
Mycket provocerande för en del i publiken, eftersom flera av dem brukade beklaga sig över att patienterna saknade just sjukdomsinsikt.
Jag säger inte att det är rätt i ditt fall, men väl värt att reflektera över.
Re: Är jag väldigt sjuk och saknar sjukdomsinsikt?
ragnevi skrev:Jag var på en föreläsning där en föreläsare sa att människor med psykisk ohälsa som saknar sjukdomsinsikt oftast får bättre självkänsla och därmed är chansen att de ska återfriskna mycket högre.
Mycket provocerande för en del i publiken, eftersom flera av dem brukade beklaga sig över att patienterna saknade just sjukdomsinsikt.
Lustigt värre
TS, jag kan intyga något jag såg på tv om att psykopater tydligen är mycket vanligare som yngre men att de utvecklas och sedan är väldigt ovanliga vid pensionsålder.
Antagligen just för att man utvecklas enligt mig.
Fast jag tror det är tanken som utvecklar, att vända o vrida på tankar ger insikter som förändrar ens sätt att vara skulle jag påstå.
Interagerandet med att retas, går det möjligen tillbaka till en tanke om att det normala skulle vara att man ska "putta undan" andra och visa att man kan det?
Min egen tanke är att jag vill ingå i ett stödjande samhälle.
Finns det inte redan så vill jag bygga upp det och hittar ibland vägar för att skapa det och folk verkar gilla det
Man är inte tvungen att gilla saker man inte gillar
Antagligen just för att man utvecklas enligt mig.
Fast jag tror det är tanken som utvecklar, att vända o vrida på tankar ger insikter som förändrar ens sätt att vara skulle jag påstå.
Interagerandet med att retas, går det möjligen tillbaka till en tanke om att det normala skulle vara att man ska "putta undan" andra och visa att man kan det?
Min egen tanke är att jag vill ingå i ett stödjande samhälle.
Finns det inte redan så vill jag bygga upp det och hittar ibland vägar för att skapa det och folk verkar gilla det
Man är inte tvungen att gilla saker man inte gillar
Ok. tack för kommentarer.
Jag är inte helt avskärmad från omvärlden och okänslig. Bl a så har jag många år varit verksam ideellt i miljörörelsen eftersom miljöfrågor är viktiga för mig. Tyvärr är det energin och orken som under de sista åren svikit. Nu för tiden orkar jag ingenting, förutom träningen. Å andra sidan tränar jag mycket så det är möjligt att det tar all kraft.
När man har varit bipolär hela livet så har man ju dragit på sig skulder under de maniska perioderna och har alltid kronofogden efter sig. Detta tar ju också på krafterna, alltid vara jagad. Men sjukersättningen är ju inte mycket större än förbehållsbeloppet. Ändå lyckas jag hjälpa min son med några hundra i månaden.
När man har varit bipolär hela livet så har man ju dragit på sig skulder under de maniska perioderna och har alltid kronofogden efter sig. Detta tar ju också på krafterna, alltid vara jagad. Men sjukersättningen är ju inte mycket större än förbehållsbeloppet. Ändå lyckas jag hjälpa min son med några hundra i månaden.
Återgå till Aspergare och vården