Jag vet inte hur jag ska förklara, men min hjärna tänker konstant på att skaffa mer djur hela tiden. Jag vill inte ha mer djur, jag har redan 2 hundar och en katt, och det räcker för mig. Men min hjärna är inte nöjd, jag tänker hela tiden på vad jag ska skaffa för fler djur, det är grymt jobbigt. Jag tänker hela tiden på att börja med nån slags uppfödning, visserligen tycker jag det är väldigt roligt då jag är väldigt intresserad utav genitik och avel. Jag funderar hela tiden på kattuppfödning. Men det krockar för det skulle inte funka eftersom jag har 2 hundar redan.

Jag funderar om min hjärna skulle bli tillfreds om jag började med kattavel? Mitt stora intresse är djur, och det skulle vara en dröm att hålla på med avel, med det krockar med hundarna. Jag har haft tankar på att sälja min yngsta hund (6 mån) för att kunna börja med avel. Men jag älskar ju mina hundar, och skulle inte klara av att lämna ifrån han.

Jag tycker det är så jobbigt, är det tvångstankar jag har? jag har dom nästan hela tiden Skulle det bli bättre om jag började med en seriös kattuppfödning? Eller hur ska jag göra? Hjälp

Det låter som nån form av tvångstankar. Beroende på hur mycket du lider av det så bör du kanske kontakta vården.
Kanske få prata med nån slags terapeut eller kurator.

Det kan ju gå att fixa själv också. Hur länge har du haft dessa tankar?

carl skrev:Det låter som nån form av tvångstankar. Beroende på hur mycket du lider av det så bör du kanske kontakta vården.
Kanske få prata med nån slags terapeut eller kurator.

Det kan ju gå att fixa själv också. Hur länge har du haft dessa tankar?

Jag har haft dom i flera år, men det blir bara värre och värre. Jag vill kunna njuta av tillvaron och mina djur som jag redan har.
Hur ska man kunna fixa dom själv?

Moiny skrev:

carl skrev:Det låter som nån form av tvångstankar. Beroende på hur mycket du lider av det så bör du kanske kontakta vården.
Kanske få prata med nån slags terapeut eller kurator.

Det kan ju gå att fixa själv också. Hur länge har du haft dessa tankar?

Jag har haft dom i flera år, men det blir bara värre och värre. Jag vill kunna njuta av tillvaron och mina djur som jag redan har.
Hur ska man kunna fixa dom själv?

Det gäller ju som att styra om tankarna, eller ändra på livet runtomkring om något saknas, men det kan ju vara saker som ligger djupare också.
Finns ju kbt som man kan göra själv.
Jag är ingen expert det bästa är nog att vända sig till vården. Gå till en vårdcentral och prata med en läkare om problemen så fixar de resten med remisser och sånt.

carl skrev:

Moiny skrev:

carl skrev:Det låter som nån form av tvångstankar. Beroende på hur mycket du lider av det så bör du kanske kontakta vården.
Kanske få prata med nån slags terapeut eller kurator.

Det kan ju gå att fixa själv också. Hur länge har du haft dessa tankar?

Jag har haft dom i flera år, men det blir bara värre och värre. Jag vill kunna njuta av tillvaron och mina djur som jag redan har.
Hur ska man kunna fixa dom själv?

Det gäller ju som att styra om tankarna, eller ändra på livet runtomkring om något saknas, men det kan ju vara saker som ligger djupare också.
Finns ju kbt som man kan göra själv.
Jag är ingen expert det bästa är nog att vända sig till vården. Gå till en vårdcentral och prata med en läkare om problemen så fixar de resten med remisser och sånt.

Tack för svaret, jag ska ta upp det med min läkare nästa gång vi ses.

Jag upplever det också som tvångstankar. Dessutom; överväger man avel så är det bra att ha kontakter med duktiga uppfödare. Det är svårt att sälja blandraskatter om det är vad du har, så då kan du gå minus ekonomiskt då katterna behöver mat, du kan också tvingas avliva nån katt om du inte får dem sålda. Men som sagt, kolla upp tvångstankarna först, så du inte blir sittande med två hundar och tio katter och stressångest upp över öronen.

MsTibbs skrev:Jag upplever det också som tvångstankar. Dessutom; överväger man avel så är det bra att ha kontakter med duktiga uppfödare. Det är svårt att sälja blandraskatter om det är vad du har, så då kan du gå minus ekonomiskt då katterna behöver mat, du kan också tvingas avliva nån katt om du inte får dem sålda. Men som sagt, kolla upp tvångstankarna först, så du inte blir sittande med två hundar och tio katter och stressångest upp över öronen.

Det är renrasavel som finns i mina tankar, men det är fortfarande inge kul att behöva hålla på med uppfödning tack vare mina tvångstankar, vill jag hålla på med uppfödning vill jag göra det för att det är kul inte för att dämpa min ångest.

Upplever det också som tvångstankar så sök hjälp för det. Konsekvenserna kan annars bli mer än du klarar av.

Moiny skrev:Det är renrasavel som finns i mina tankar, men det är fortfarande inge kul att behöva hålla på med uppfödning tack vare mina tvångstankar, vill jag hålla på med uppfödning vill jag göra det för att det är kul inte för att dämpa min ångest.

Okay, det är klockrent tvångstankar då, inte vanlig lust att avla. Jag säger som andra, sök hjälp för tvången. Kognitiv beteendeterapi brukar ofta användas mot tvång, SSRI (antidepressiva) används också ofta mot tvång. Kolla upp det här så fort som möjligt, det är lättare att övermanna tvånget när det inte växt sig till max än.

MsTibbs skrev:

Moiny skrev:Det är renrasavel som finns i mina tankar, men det är fortfarande inge kul att behöva hålla på med uppfödning tack vare mina tvångstankar, vill jag hålla på med uppfödning vill jag göra det för att det är kul inte för att dämpa min ångest.

Okay, det är klockrent tvångstankar då, inte vanlig lust att avla. Jag säger som andra, sök hjälp för tvången. Kognitiv beteendeterapi brukar ofta användas mot tvång, SSRI (antidepressiva) används också ofta mot tvång. Kolla upp det här så fort som möjligt, det är lättare att övermanna tvånget när det inte växt sig till max än.

Tack så mycket för svaren! Jag ska söka hjälp för det här. Jag trodde inte först att det va tvångstankar innan jag skrev här. men nu är jag helt säker på att det är de. Och det har bara blivit värre och värre med tiden.

Moiny, bra att du tänker så.
Det är ju som MsTibbs säger, det är absolut lättare att behandla o göra nåt åt innan det går för långt o blir ohanterligt.
Och går det att göra nåt åt så behöver man ju inte gå o lida i onödan.

Jag förstår inte varför hundar skulle omöjliggöra en kattavel, jag vet många kattuppfödare som även har hundar. Gå gärna in på svenska katters diskussionsforum och läs i avelsavdelningen där så kanske du blir tillräckligt avskräckt från att själv starta upp. Det är oerhört mycket jobb och pengar som krävs.

Lite kraft till att orka söka hjälp.
http://www.kvp.se/nyheter/1.1847085/tvingades-avliva-81-vanvardade-hundar

Heliora skrev:Jag förstår inte varför hundar skulle omöjliggöra en kattavel, jag vet många kattuppfödare som även har hundar. Gå gärna in på svenska katters diskussionsforum och läs i avelsavdelningen där så kanske du blir tillräckligt avskräckt från att själv starta upp. Det är oerhört mycket jobb och pengar som krävs.

Inerst inne så tror jag inte att avel är min grej, utan att det är nog bara mig själv och mina tvångstankar jag måste jobba med.

Jag drömmer ofta om att skaffa fler djur. Ibland gör jag det. Men man måste vara kallhamrad, man måste klara av att omplacera och avliva. Annars blir man en sådan där läskig djursamlare med en dysfunktionell flock.

Ett tag hade jag 5 katter. Nu har jag två. Man måste kunna gallra, avgöra vilka som trivs ihop, så flocken är harmonisk. Ibland måste någon dö. Tex pga undermåligt temperament eller sjukdom. Oftast är det det bästa alternativet. Döden alltså. Kan man inte ta sådana beslut så tycker jag man ska låta bli att samla på sig djur.

Moiny skrev:Jag vet inte hur jag ska förklara, men min hjärna tänker konstant på att skaffa mer djur hela tiden. Jag vill inte ha mer djur, jag har redan 2 hundar och en katt, och det räcker för mig. Men min hjärna är inte nöjd, jag tänker hela tiden på vad jag ska skaffa för fler djur, det är grymt jobbigt. Jag tänker hela tiden på att börja med nån slags uppfödning, visserligen tycker jag det är väldigt roligt då jag är väldigt intresserad utav genitik och avel. Jag funderar hela tiden på kattuppfödning. Men det krockar för det skulle inte funka eftersom jag har 2 hundar redan.

Jag funderar om min hjärna skulle bli tillfreds om jag började med kattavel? Mitt stora intresse är djur, och det skulle vara en dröm att hålla på med avel, med det krockar med hundarna. Jag har haft tankar på att sälja min yngsta hund (6 mån) för att kunna börja med avel. Men jag älskar ju mina hundar, och skulle inte klara av att lämna ifrån han.

Jag tycker det är så jobbigt, är det tvångstankar jag har? jag har dom nästan hela tiden Skulle det bli bättre om jag började med en seriös kattuppfödning? Eller hur ska jag göra? Hjälp

Hej!
Detta är mitt första inlägg som As are och jag känner igen det du skriver.
Jag har levt i ett dåligt förhållande i 14 år och haft som "tvång" att skaffa än det ena djuret efter det andra men alltid slutat med att jag inte blivit lyckligare av att ha många djurBara en massa merarbete...... .
detta var innan jag fick min diagnos.

Jag har kommit underfund med att jag skaffade dem mest för att jag skulle få uppmärksamhet,kärlek och bekräftelse - jo jag är en stor djurälskare och haft hund och katt i hela mitt liv spenderat många rara tusenlappar på att hålla dem friska m.m. även uppfödning.

Så jag håller nog med om att du nog kan ha tvångstankar över din längtan efter fler djur!

Frågan du måste ställa dig är följande; Har jag lust,tid,pengar,ork,plats,viljan att ha fler djur?
Det är väldigt krävande att ha avel på djur för det är så mycket regler man skall följa.
orkar du med kraven?blir du nöjd om du får en kull kattungar?Är det rätt mot djuren att ha "många" kompisar?Har du tid att ge varje djur den omtanke och kärlek det behövs?
Många sådanna saker kanske du skall prata med en psykolog/habillitering om som kan hjälpa dig att bolla tankarna du har.

Jag önskar dig lycka till men tänk efter först innan du tar på dig ansvar på fler djur!

Jag tycker att om man skaffat ett djur som hund eller katt så ska man ha dom kvar tills de dör av naturlig orsak. Men dom dör ju inte av att du säljer dem heller. Men frågan är om du blir lyckligare om du säljer den yngsta hunden.

Tycker du borde fråga en psykolog om råd, om du är i kontakt med en sådan, dvs.

Sedan är min åsikt att djuravel är fullständigt omoraliskt. Djur ska va djur, idiotiskt när det blir fixering över raser.

Jag kan känna igen mig i detta, i mitt fall rör det sig dock om marsvin, som jag fastnat för rejält. Jag tycker mig kunna förstå djurs mer begränsade signalsystem lättare an en människas, då ett djur inte äger förmågan att förställa sig.

Jag har alltid haft lättast med djur och små barn just för att med dessa är det helt och hållet 'raka rör' som gäller. Jag tror alla, med eller utan AS, har ett behov av att känna sig behövda men det gäller att kunna se realistiskt på det hela.

Jag skulle hemskt gärna vilja avla marsvin, men jag kan samtidigt inse förnuftsmässigt att tre barn, fyra marsvin, två katter och en kanin är gott och väl nog åt mig med tanke på hur ojämn jag är i aktivitetsnivå och ork, för att inte tala om den ekonomiska biten eftersom jag är extremt noga med kost, omvårdnad och försäkringar åt mina djur. Personalen på vår lokala ICA-butik tror säkert att vi är världens veganfamilj så mycket olika grönsaker som vi handlar varje dag...

Bättre att ta hand om det man har, speciellt med de utmaningar som AS innebär, än att ta på sig för mycket.

När man skaffar djur gäller samma regel som för att skaffa barn; klarar jag av att ta hand om det? Fixar jag det ansvaret?

Det är ett jävla tattarbeteende att skaffa en massa djur man inte kan ta hand om. Ett exempel är familjken som lät hästen bo i garaget...eller för den delen alla som skaffar hund fast de är ensamstående och jobbar på dagarna. Tattarbeteende.

Jag tror nog att tattarna (eller resandefolket som de själva kallar sig) är betydligt mycket bättre på att ta hand om djur jämfört med många andra.

Tycker att det är synd att du ska slå ner på en folkgrupp på det här sättet (det är kanske du som är dagisbarnet som behöver en dagisfröken som uppfostrar dig... för att ta en av dina uttryck).

Miche skrev:Jag tror nog att tattarna (eller resandefolket som de själva kallar sig) är betydligt mycket bättre på att ta hand om djur jämfört med många andra.

Tycker att det är synd att du ska slå ner på en folkgrupp på det här sättet (det är kanske du som är dagisbarnet som behöver en dagisfröken som uppfostrar dig... för att ta en av dina uttryck).

Men vad fan...tattare är ett ord jag använder som uttryck och ingenting annat. Precis som jag säger mupp, fjolla, fikus, kärring, bonnläpp, manchesterbög, slipsfitta mm.
Blir du kinkig när du läser mina rader är det ditt problem, det här är inte kyrkans barntimme.
Jag har för övrigt dejtat tjejer av resandesläkt.

Tycker bara att det är så jävla synd att folk använder uttryck som vänder sig mot grupper, oavsett om det är tattare, CP eller andra...

Det har inget med trådämnet att göra, så vi kanske ska släppa det här...

KrigarSjäl skrev:När man skaffar djur gäller samma regel som för att skaffa barn; klarar jag av att ta hand om det? Fixar jag det ansvaret?

Det är ett jävla tattarbeteende att skaffa en massa djur man inte kan ta hand om. Ett exempel är familjken som lät hästen bo i garaget...eller för den delen alla som skaffar hund fast de är ensamstående och jobbar på dagarna. Tattarbeteende.

Tattarbeteénde? Tycker jag va rätt taskigt skrivet... Jag skrev här på forumet för att få nån slags stöd i mina tankar...

Dom djuren jag har tar jag väl hand om, jag får mycket beröm att jag har så fina välgödda och väluppfostrade hundar. jag lägger ner min själ på mina djur. Jag är sjukpensionerad pga min diagnos, så jag har all tid i världen att ösa massa kärlek, träning och uppmärksamhet på dom.
Men grejjen är alla dessa tankar, jag vill kunna njuta av mina djur som jag redan har utan att fantisera om nya djur hela tiden.
Och jag tänker inte skaffa något mer djur förens dom jag har blivit gamla och levt sitt liv. Visst en uppfödning skulle vara kul, det tänker jag mycket på, men jag känner att det skulle bli för mycket, min ena halva skriker stopp medans den andra fantiserar om det.

Sen jag skrev här på forumet har jag kommit på att det är mig själv jag måste jobba med, jag har pratat mycket om mina tvångstankar med familjen och andra anhöriga och det har faktiskt hjälpt mig att få prata ut om det. Jag är på god väg

Moiny skrev:Jag vet inte hur jag ska förklara, men min hjärna tänker konstant på att skaffa mer djur hela tiden. Jag vill inte ha mer djur, jag har redan 2 hundar och en katt, och det räcker för mig. Men min hjärna är inte nöjd, jag tänker hela tiden på vad jag ska skaffa för fler djur, det är grymt jobbigt. Jag tänker hela tiden på att börja med nån slags uppfödning, visserligen tycker jag det är väldigt roligt då jag är väldigt intresserad utav genitik och avel. Jag funderar hela tiden på kattuppfödning. Men det krockar för det skulle inte funka eftersom jag har 2 hundar redan.

Jag funderar om min hjärna skulle bli tillfreds om jag började med kattavel? Mitt stora intresse är djur, och det skulle vara en dröm att hålla på med avel, med det krockar med hundarna. Jag har haft tankar på att sälja min yngsta hund (6 mån) för att kunna börja med avel. Men jag älskar ju mina hundar, och skulle inte klara av att lämna ifrån han.

Jag tycker det är så jobbigt, är det tvångstankar jag har? jag har dom nästan hela tiden Skulle det bli bättre om jag började med en seriös kattuppfödning? Eller hur ska jag göra? Hjälp

Jag har genom livet haft samma problem. Jag har dock velat "fylla mitt tomrum och mätta min ensamhet" med djuren.

I dag är jag ägare till 4 hudnar som jag älskar över allt annat. Jag har en liten hobbykennel och det ger mer otroligt mycket lugn.

Dock så har min mamma och jag många gräl om det här med uppfödningen eftersom hon itne tycker jag ska hålla på med det eftersom jag är sjuk.

Jag har dock konstanta tankar som kommer och går angående att köpa en till hund.
Jag kan dock nu intala mig att en till hund itne löser mina problem.