"Asperger makes me who I am"

Alla har bra egenskaper oavsett vad/hur etc. du är.

Konstig fråga...

Jag tycker AS och annat hjälpt mig att få någon slags medvetenhet om mig själv och omgivningen. Utan riktning kan jag skynda på hur mycket som helst, men det är mer sannolikt att jag hamnar i helvetet med hjärtinfarkt än i himmlen med mig själv. "How can anybody know me if I don't even know myself?"

Alla problem behöver inte vara pga asperger. Jag har inte mycket vänner. Jag bor långt bort på landet, flera mil från mina klasskamrater så det händer inte alls ofta att jag gör något på fritiden med dem. De i min förra klass bodde inte lika långt från mig men ändå långt och typ hälften av dom tänkte bara på supa och fester. Sån är ju inte jag.

Men jag måste erkänna att jag hade haft åtminstone lite bättre socialt liv utan asperger.

mcstone skrev:Men jag måste erkänna att jag hade haft åtminstone lite bättre socialt liv utan asperger.

Det är väl den största svårigheten bland aspergare? (rätta mig om jag har fel)

Zirre skrev:

mcstone skrev:Men jag måste erkänna att jag hade haft åtminstone lite bättre socialt liv utan asperger.

Det är väl den största svårigheten bland aspergare? (rätta mig om jag har fel)

Visst är det sant.

Jag verkligen hatar att ha AS. Att ha ett syndrom. Att vara en diagnos. Det gör mig arg, ledsen och förtvivlad.

Jag är verkligen tacksam över att äntligen ha fått veta vad som har varit fel alla dessa år. Tanken på att jag inte är sjuk, dum eller ond utan att min hjärna fungerar som den gör är befriande. Jag älskar min diagnos.

Jag känner mig som en fånge i min egen hjärna. Vet hur jag borde fungera, hur jag borde kunna tänka, men får inte till det. Jag känner helt fel. Tänker helt konstigt.

Jag slås ideligen av hur lyckligt lottad jag är som har begåvats med en massa styrka och intelligens. Upptäcker ofta att jag känner att det är så otroligt skönt att slippa leva i den där känslokleten som alla andra verkar leva i.

Med andra ord. Jag har inte den fetblekaste aning om hur jag ska svara på den frågan.

Tyvärr måste jag nog medge att AS aldrig har hjälpt mig med något här i världen däremot tvärtemot så har de gett mig väldigt dåliga erfarenheter hittils.
Efter alla dessa år har det satt sig på hjärnan att man är värdelös på allt man gör, finns alltid någon som är bättre - även på det som är helt okej på! Och tyvärr har det troligen med att göra att man alltid blivit behandlad som det, och nu tror på det själv.. Önskar bara att man kunde bevisa motsatsen för sig själv, då skulle nog det ge livet en vändningspunkt.

Helt klart

Jag har inget att jämföra med, så jag omformulerar helt sonika frågan till "Trivs du med att vara den du är?".

"Både ja och nej", svarar jag tvekande och tänker i mitt stilla sinne att "det finns ju både bra och dåliga stunder här i livet, och även om det skulle vara trevligt om livet var en dans på rosor (någon mjukstammig sort utan taggar), så är jag för den sakens skull inte beredd att ägna resten av livet att ta LSD bara för att få vara lycklig (och hallucinera om att jag dansar runt på en bädd av rosor)".

Jag tål inte dessa drönare till "vanligt folk" och att bli en utav dem !


Fan allt kul folk har ju den ena eller andra diagnosen. Folk som inte passar in i vårt destruktiva samhälle sätter vi en diagnos på och klassar som sjuka. Jag skulle hävda motsatsen.

Själv har jag ännu inte fått min formella diagnos, men troligtvis har jag asperger. Jag har trots allt trivts med mig själv och har haft en god självaktning och självrespekt. Jag ser det som en egenskap, ungefär som att jag är närsynt, plattfotad eller gråhårig.

Mitt största problem har varit min omgivning som hela tiden har varit förtvivlad över att jag aldrig har ansträngt mig och försökt vara normal.

Jag har inte accepterat mig själv, nej. Jag vet inte om jag skulle göra det lite mer om jag fick en diagnos och förklaring till mina svårigheter, att jag inte bara är dum. Jag har väldigt dåligt självförtroende och självkänsla. Det märks särskilt när jag jobbar och det är press på mig att jag ska prestera, inte när jag går hemma.
Sen skulle jag inte vilja vara någon annan men jag vill vara mig själv utan all oro, osäkerhet, stress osv. Jag vill vara på jobbet som jag är hemma, avslappnad och glad.

Jag är en aspie. Har också diagnosen asperger syndrom.
Ja, jag är älskar stora delar av min AS.
Utan den skulle jag aldrig orkat med den negativa sidan av AS.

Jag tycker det är en svår fråga, men jag sätter Ja eftersom jag inte vet hur det är att leva utan AS.

Jobbigast är den sociala biten.

Trivs jag med att vara mig själv? Absolut inte. Och av en väldigt enkel anledning: Det fungerar inte att fungera som jag gör. Det finns inget att "acceptera", eftersom oavsett om jag accepterar att jag är som jag är eller inte gör det, så är det fortfarande omöjligt för mig att fungera i samhället ens hjälpligt. Så nej, att vara den jag är är ett jävla helvete och något jag inte önskar min värsta fiende.