Det handlar om detaljer i "oskrivna regler" (inte nedtecknade) för min del, hur skall man bete sig på krogen, när ska man skaka hand (läkaren ville inte det sist, svininfluensa?), om man skall ta kakor i flera omgångar eller ta alla kakor med en gång, måste man säga att maten är god som man förväntas göra även om den inte är god? Ska man ha handuk i kring sig eller bara under sig i bastun? Ska man knacka och vänta eller stiga in som man gör där jag är uppväxt? Får man hälsa på främmande hundar som sitter kopplade utan ägare?

Man hälsar inte på främmande hundar som sitter kopplade utan ägare.

Man vet inte vad som kan hända, och man vet inte om man kullkastar träning som ägaren lagt ned tid på.

Jag är mycket vältränad i artighet, men jag känner inte till några regler. :/

Albulena skrev:Jo jag undrar om ni fattar eller har problem med såna oskriva saker som det kallas typ att man inte ska tränga sig före i en kö i affären, eller att man ska svara när någon pratar med en, att man säger hej tillbaka när nån hälsar på en osv?

Dom exemplena är helt självklara men fyll då gärna på med andra som ni har missat ofta eller inte förstår.

Om någon annan tränger sig före dig i kön, När och hur skall du då protestera? Hur vet man om det bara är en stolle eller om det av självbevarelsedrift är bra att låta vederbörande få gå före?

Jo, oskrivna regler kan jag nog säga att jag har vissa problem med. Har alltid haft svårt med att hälsa och svara. Jag skulle dock aldrig tränga mig före mig i en kö medvetet, men visst har det hänt.

Såna saker som att inte kunna svara artigt o hälsa har jag aldrig haft problem med. Men såna saker som MsTibbs skrev om kan jag känna igen. Handlar inte det mer om en osäkerhet som alla människor kan ha? Typ jag kan bli så nervös bland folk o att alla tittar o jag gör fel o så, men det är mer lite social fobi osäkerhet

Albulena skrev:Såna saker som att inte kunna svara artigt o hälsa har jag aldrig haft problem med. Men såna saker som MsTibbs skrev om kan jag känna igen. Handlar inte det mer om en osäkerhet som alla människor kan ha? Typ jag kan bli så nervös bland folk o att alla tittar o jag gör fel o så, men det är mer lite social fobi osäkerhet

Det är helt korrekt. Personer med aspergers syndrom har stora svårigheter att föra sig acceptabelt i sociala sammanhang. Ett exempel: en man med aspergers som blir bjuden på middag hos några han nyligen lärt känna. Värdinnan säger: "Så kul att du kunde komma! Hoppas nu inte maten är för starkt kryddad, och att du gillar paprika." Mannen med AS kan då svara något totalt socialt opassande i stil med: "Nja. maten är för stark och jag avskyr paprika. Middagsbjudningar också, men jag kom för er skull."

Detta är ett illustrerande exempel på hur folk med aspergers totalt missar sociala oskrivna regler och koder.

GreveWeldon skrev:

Albulena skrev:Såna saker som att inte kunna svara artigt o hälsa har jag aldrig haft problem med. Men såna saker som MsTibbs skrev om kan jag känna igen. Handlar inte det mer om en osäkerhet som alla människor kan ha? Typ jag kan bli så nervös bland folk o att alla tittar o jag gör fel o så, men det är mer lite social fobi osäkerhet

Det är helt korrekt. Personer med aspergers syndrom har stora svårigheter att föra sig acceptabelt i sociala sammanhang. Ett exempel: en man med aspergers som blir bjuden på middag hos några han nyligen lärt känna. Värdinnan säger: "Så kul att du kunde komma! Hoppas nu inte maten är för starkt kryddad, och att du gillar paprika." Mannen med AS kan då svara något totalt socialt opassande i stil med: "Nja. maten är för stark och jag avskyr paprika. Middagsbjudningar också, men jag kom för er skull."

Detta är ett illustrerande exempel på hur folk med aspergers totalt missar sociala oskrivna regler och koder.

Tack för att du tog dig tid att förklara för oss med Asperger hur vi totalt missar oskrivna regler och koder. (Min italicering).

Om det är respekt, hyfs och hänsyn det gäller har jag inga större svårigheter. Det säger sig självt att man inte pratar högröstat i affärer, klappar kopplade hundar eller snor hela kakfatet.
Tycker ofta att emotionella, irrationella människor har det sämre med hyfs än vad aspergare har.

Vad som däremot är jobbigt är situationer där man förväntas ägna sig åt spontant småprat. Jag är inte ngn social jukebox inställd på pladderkanalen 24/7.

Välkommen GreveWeldon, kul att du hittat hit!

Juddy skrev:

GreveWeldon skrev:

Albulena skrev:Såna saker som att inte kunna svara artigt o hälsa har jag aldrig haft problem med. Men såna saker som MsTibbs skrev om kan jag känna igen. Handlar inte det mer om en osäkerhet som alla människor kan ha? Typ jag kan bli så nervös bland folk o att alla tittar o jag gör fel o så, men det är mer lite social fobi osäkerhet

Det är helt korrekt. Personer med aspergers syndrom har stora svårigheter att föra sig acceptabelt i sociala sammanhang. Ett exempel: en man med aspergers som blir bjuden på middag hos några han nyligen lärt känna. Värdinnan säger: "Så kul att du kunde komma! Hoppas nu inte maten är för starkt kryddad, och att du gillar paprika." Mannen med AS kan då svara något totalt socialt opassande i stil med: "Nja. maten är för stark och jag avskyr paprika. Middagsbjudningar också, men jag kom för er skull."

Detta är ett illustrerande exempel på hur folk med aspergers totalt missar sociala oskrivna regler och koder.

Tack för att du tog dig tid att förklara för oss med Asperger hur vi totalt missar oskrivna regler och koder. (Min italicering).

Juddy, synd att du kritiserar GreveWeldons första inlägg här på forumet, tycker inte att ditt inlägg var speciellt lyckat (dessutom heter det kursivering på svenska).

Miche skrev:Juddy, synd att du kritiserar GreveWeldons första inlägg här på forumet, tycker inte att ditt inlägg var speciellt lyckat

Nåja, nu kanske GreveWeldons första inlägg här på forumet inte heller var särskilt lyckat. Jag kan förstå att man kan reagera på det.

Likväl hälsar även jag GreveWeldon välkommen och hoppas på att få läsa inlägg som visar på lite större fingertoppskänsla för "oskrivna regler" på ett forum som detta. Hur var det med detta att kasta sten i glashus?

Albulena skrev:Såna saker som att inte kunna svara artigt o hälsa har jag aldrig haft problem med.

Det har jag. Speciellt som barn. Jag ville bara skrika åt tanterna som försökte lära mig artighet att nu fan håller ni käften. Men jag talade ytterst sällan, utan stod mer och såg fientlig ut. Jag förstod inte vad de ville att jag skulle göra.

Numera tänker jag väl bla, bla blablabla kom till saken fittjävel. Men jag ler. Jag skakar deras fittsaftbesudlade händer. Fast egentligen vill jag sparka in pannbenet på dem, skära halsen av dem, dra ut struphuvudet och skrika igenom det, som om det vore en megafon. Halli hallå goddagens hej hej hemskt mycket hej.

GreveWeldon skrev:

Albulena skrev:Såna saker som att inte kunna svara artigt o hälsa har jag aldrig haft problem med. Men såna saker som MsTibbs skrev om kan jag känna igen. Handlar inte det mer om en osäkerhet som alla människor kan ha? Typ jag kan bli så nervös bland folk o att alla tittar o jag gör fel o så, men det är mer lite social fobi osäkerhet

Det är helt korrekt. Personer med aspergers syndrom har stora svårigheter att föra sig acceptabelt i sociala sammanhang. Ett exempel: en man med aspergers som blir bjuden på middag hos några han nyligen lärt känna. Värdinnan säger: "Så kul att du kunde komma! Hoppas nu inte maten är för starkt kryddad, och att du gillar paprika" Mannen med AS kan då svara något totalt socialt opassande i stil med: "Nja. maten är för stark och jag avskyr paprika. Middagsbjudningar också, men jag kom för er skull"

Detta är ett illustrerande exempel på hur folk med aspergers totalt missar sociala oskrivna regler och koder.

Hm...

Personer med aspergers syndrom kan ha stora svårigheter att föra sig acceptabelt i sociala sammanhang.

Detta är ett illustrerande exempel på hur en del med aspergers kan totalt missa sociala oskrivna regler och koder.

En del extremfall bland aspergare skulle kunna bete sig just så, men av de aspergare som finns på det här forumet är det nog inte många. Det är ett avsevärt bredare spektrum än så, min bäste greve...

Men herr greven skojade förstås bara, eller?

I så fall hälsar jag välkommen till forumet!

En klassiker brukar väl vara det här med "Hur mår du?". Jag var över 30 när jag fick förklarat för mig att det oftast bara var en hälsningsfras, som skulle besvaras kortfattat och helst positivt. Och att man sen skulle komma ihåg att returnera frågan...

Så om nån frågade "hur det var med mig", så tog jag det som en seriös fråga, och gav ett utförligt svar om hur dåligt jag mådde, och förstod aldrig varför folk började skruva på sig, och försöka vifta bort det. De hade ju frågat, varför ville de då inte höra svaret?

Kimmelie skrev:En klassiker brukar väl vara det här med "Hur mår du?". Jag var över 30 när jag fick förklarat för mig att det oftast bara var en hälsningsfras, som skulle besvaras kortfattat och helst positivt. Och att man sen skulle komma ihåg att returnera frågan...

Så om nån frågade "hur det var med mig", så tog jag det som en seriös fråga, och gav ett utförligt svar om hur dåligt jag mådde, och förstod aldrig varför folk började skruva på sig, och försöka vifta bort det. De hade ju frågat, varför ville de då inte höra svaret?

Ser att du skrivit "oftast bara var en hälsningsfras". Tricket är väl att avgöra när det är det och när det inte är det. En del är ju faktiskt intresserade av hur man mår, och då blir det väl konstigt om man inte svarar upp mot det intresset eller åtminstone bekräftar att man uppfattat att den andres intresse var allvarligt menat?

I det stora hela stämmer det dock in på mig, tror jag, att jag är "för ärlig" och rakt på sak, ofta alldeles för tidigt i en relation, vilket slags relation det nu än är (även här på forumet antagligen). Börjar ana att andra kanske är "försiktigare" eller kanske bara "hushåller med sina resurser" mer än jag. Som att man testar den andre: "Klarar han av att spela spelet eller inte", något som ju kan vara bra att veta när det gäller hur mycket man ska anförtro den andre, tänker jag.

Men man kan också vända på det. Att jag, när jag svarar ärligt på andras frågor, faktiskt testar dem: "Okej, hur långt är han/hon egentligen villig att hänga med? Menade han eller hon något? Är detta en person att lita på eller säger h-n bara saker för att det låter bra och för att andra gör det?", ungefär.

Kanske uppfattar andra då ett krav att engagera sig mer än de hade tänkt och då blir besvärade? Viss försiktighet anbefalles...

Per Plex skrev:

Kimmelie skrev:En klassiker brukar väl vara det här med "Hur mår du?". Jag var över 30 när jag fick förklarat för mig att det oftast bara var en hälsningsfras, som skulle besvaras kortfattat och helst positivt. Och att man sen skulle komma ihåg att returnera frågan...

Så om nån frågade "hur det var med mig", så tog jag det som en seriös fråga, och gav ett utförligt svar om hur dåligt jag mådde, och förstod aldrig varför folk började skruva på sig, och försöka vifta bort det. De hade ju frågat, varför ville de då inte höra svaret?

Ser att du skrivit "oftast bara var en hälsningsfras". Tricket är väl att avgöra när det är det och när det inte är det. En del är ju faktiskt intresserade av hur man mår, och då blir det väl konstigt om man inte svarar upp mot det intresset eller åtminstone bekräftar att man uppfattat att den andres intresse var allvarligt menat?

I det stora hela stämmer det dock in på mig, tror jag, att jag är "för ärlig" och rakt på sak, ofta alldeles för tidigt i en relation, vilket slags relation det nu än är (även här på forumet antagligen). Börjar ana att andra kanske är "försiktigare" eller kanske bara "hushåller med sina resurser" mer än jag. Som att man testar den andre: "Klarar han av att spela spelet eller inte", något som ju kan vara bra att veta när det gäller hur mycket man ska anförtro den andre, tänker jag.

Men man kan också vända på det. Att jag, när jag svarar ärligt på andras frågor, faktiskt testar dem: "Okej, hur långt är han/hon egentligen villig att hänga med? Menade han eller hon något? Är detta en person att lita på eller säger h-n bara saker för att det låter bra och för att andra gör det?", ungefär.

Kanske uppfattar andra då ett krav att engagera sig mer än de hade tänkt och då blir besvärade? Viss försiktighet anbefalles...

Mycket bra skrivet! Jag känner igen mig.

Det var naturligtvis inte min avsikt att göra någon av forummedlemmarna upprörd. Är det inte allmänmänskligt att vara osäker på om tex "hur mår du?" är en hälsningsfras, eller en undran om hur man verkligen mår?

GreveWeldon skrev:Är det inte allmänmänskligt att vara osäker på om tex "hur mår du?" är en hälsningsfras, eller en undran om hur man verkligen mår?

Nej, det är ett aspie-drag. Finns ingen NT som skulle stå och prata i en kvart om hur dåligt h*n mår med en relativt ytlig bekant h*n möter på stan, som dessutom visar alla möjliga tecken på att inte vilja höra mer... (Nu syftar jag inte på de personer som har ett extremt behov av att prata av sig, oavsett om den andra orkar höra eller inte, utan jag syftar på oförmågan att förstå om frågan är uppriktigt menad eller en hälsningsfras!)

Per Plex skrev:Tricket är väl att avgöra när det är det och när det inte är det. En del är ju faktiskt intresserade av hur man mår, och då blir det väl konstigt om man inte svarar upp mot det intresset eller åtminstone bekräftar att man uppfattat att den andres intresse var allvarligt menat?

Det är det som är det aspiga... (Min fetmarkering)

NT kan avgöra när det är en hälsningsfras och när det inte är det, eller om de är osäkra, så tar de det trevande, börjar med att betrakta det som en hälsningsfras, för att avgöra på responsen om det är läge att avslöja mer än bara att man t ex är trött eller nåt sånt... (Ingen behöver förklara för dem från början att det ofta bara är en hälsningsfras, som behövdes för mig. Trots alla smällar jag gick på fram till jag var drygt 30 år, innan nån sa det till mig, så fattade jag inte...)

Jag har - efter att äntligen fått det förklarat för mig - börjat ta det säkra före det osäkra, och i de allra flesta fall betrakta det som en hälsningsfras, och om den som frågat för ovanlighetens skull vill ha ett ärligt svar, så får den fråga en gång till. Men sen finns det vissa personer som jag känner väl, och som jag vet vill ha ett ärligt svar, och då ger jag det - om jag känner för det...

Men det finns ju vissa negativa svar som är OK. Tex trött, ont i huvudet, irriterad på nån jävla idiot (beror på vilken relation man har till den som frågat...), mm. Så det handlar väl mer om att avgöra hur mycket man ska säga, och hur lång tid den andra orkar lyssna... Och inte minst - vad man vill säga... (Man får ljuga och säga att det är bra, om man inte har lust att berätta att man mår dåligt, till en person, även om den är uppriktigt intresserad...)

En hel vetenskap det här, bara med "hur mår du?"...

Och det var ändå bara ett exempel...

Albulena:


Jag har i mycket stress problem med oskrivna regler. En gång på en fest med jobbet gick jag in på damernas toalett för jag hade sån panik, mycket har nog att göra med stressen inom mig själv.

Per Plex skrev:
Tricket är väl att avgöra när det är det och när det inte är det. En del är ju faktiskt intresserade av hur man mår, och då blir det väl konstigt om man inte svarar upp mot det intresset eller åtminstone bekräftar att man uppfattat att den andres intresse var allvarligt menat?

Det tog även mig ett tag att förstå att det kunde vara ngt annat än en fråga, strax över 20-årsåldern, men på senaste tiden har jag märkt att NT ofta frågar hur man mår ca 2 ggr, 1:a gången brukar det vara en hälsningsfras och då är tex "Det är bra" ett lämpligt och förväntat svar oavsett om det stämmer eller inte, och 2:a gången är det med största sannolikhet en fråga!

Jag har testat detta och utvärderat. Funkar oftast bra!

Albulena skrev:Jo jag undrar om ni fattar eller har problem med såna oskriva saker som det kallas typ att man inte ska tränga sig före i en kö i affären, eller att man ska svara när någon pratar med en, att man säger hej tillbaka när nån hälsar på en osv?

Hälsar tillbaka gör jag alltid. Däremot är jag ganska dålig på att ta initiativet att hälsa själv och veta i vilket tillfället det är korrekt att göra det. Grader av hälsning kan också vara ett problem- när är det korrekt att le och lägga hela min uppmärksamhet på den personen och i vilka tillfällen passar en enkel nickning in bättre? Har generellt sätt inga problem med att vara trevlig, eller åtminstone verka trevlig, till en början med folk men har ofta svårt att bedöma i efterhand hur väl jag känner den här personen.

En knepig situation i affären kan jag tycka är när man står längst bak i matkön och plötsligt öppnas en till kassa, varpå du rusar fram till denna före alla andra (typ, som i reklamen för Triss). Korrekt i den här situationen, tror jag, hade varit att åtminstone ge den framför mig företräde då mitt beteende tycks orsakat en del irritation. Liknande saker har jag gjort i trafiken.

En annan dum grej jag lyckats med ett par gånger är att från perrongen rusa in i en tunnelbanevagn utan att först ge folk företräde att gått ut.

HISOKA skrev:En annan dum grej jag lyckats med ett par gånger är att från perrongen rusa in i en tunnelbanevagn utan att först ge folk företräde att gått ut.

Du är verkligen inte ensam om det.
Det värsta är att ¨de andra¨ inte har fattat det än. Du har ju ändå förstått

HISOKA skrev:En annan dum grej jag lyckats med ett par gånger är att från perrongen rusa in i en tunnelbanevagn utan att först ge folk företräde att gått ut.

Stockholmare?

Det där med att hälsa tillbaka när någon hälsar, svara på tilltal etc går inte om man är ansiktsblind. Jag är det.

I går stod jag och försökte borsta av bilen, och skrapade rutorna. För att jag skulle kunna sätta igång motorvärmaren utan att det blir istappar.

Då hojtar någon jävel:
- Ska du någonstans?

Vem fan är det nu då som har sett fel på person, tänkte jag surt för mig själv. Helvete att alla jävla puckon jämt ska försöka ta kontakt med mig. Jag ignorerade idioten, låtsades inte höra.

Då kommer fanskapet fram till mig och säger åter igen:
- Ska du någonstans eller?

Då inser jag efter en stunds studerande av personen att "puckot" är min pojkvän sedan 6-7 år tillbaka. Så då svarar jag ju,
- Nej, jag bara skrapar rutorna och borstar av huven...

Jag känner alltså inte igen ansikten och röster, känner inte igen min egen mamma om jag möter henne på stan.