I det nya förslaget skulle tiden man måste leva på existensminimum sänkas från fem till tre år. Även kravet på skuldens ålder skulle slopas; också de med nya skulder skulle få hjälp.

Orsaken är att partierna i regeringen är splittrade.

Utredningen som ligger till grund för lagförslaget står Jan Ertsborn (fp) bakom.

Men enligt upgift till DN är moderaterna inte beredda att släppa den nuvarande tidsgränsen. Därmed går de bankerna och inkassoföretagen till mötes, som alla har invändningar mot de föreslagna lättnaderna. Även Riksbanken är tveksam.

- Det riskerar dels att öka låntagarnas riskvillighet, dels försämra kreditdisciplinen. En sänkning av betalningsplanens löptid riskerar dessutom att försämra kreditvillkoren för samtliga låntagare, varnar Riksbanken i sitt remissvar.

Kronofodemyndigheten, som beslutar om skuldsanerng, ger dock förslaget sitt stöd.

(DN Ekonomi 2010-01-14)

Det finns en intervju med en skuldsatt ensam mor också. Sofie hade jobb och lån, men inga problem att betala räkningarna. Men så blev hon utbränd och sjukskriven. När hon skulle börja jobba igen var det så många förändringar på arbetsplatsen att hon föredrog avgångsvederlag. "Det såg fortfarande ljust ut på arbetsmarknaden och inom vården finns alltid jobb, tänkte jag."

Då blev hon gravid och tog att banklån för att samla ihop skulderna.

- Banken visste at jag inte hade något fast jobb men de sa bara "du jobbar ju inom vården och det betraktar vi nästan som ett fast arbete", säger Sofie.

Men Sofie fick hanka sig fram genom timjobb.

Trots det fortsatte Sofie att betala på sitt lån.
- Men det var märkligt nog fel. När jag tog kontakt med kronofogden för att få en avbetalningsplan sa de till mig at låta skulden förfalla. Först då får man tydligen hjälp.

Någon skuldsanering kan hon därför inte få.

Två gånger har hon sökt om skuldsanering men fått avslag. Skulderna är inte tillräckligt gamla. Under tiden forsätter de att öka.
- Nu vet jag inte längre vad vi ska göra. Det känns som at ha blit satt i fängelse. På obestämd tid, säger Sofie.

Hon drömmer att bli skuldfri innan sonen, som nu är tre år, börjar skolan.

Så här skriver reportern Virve Hedenborg i sin analys:

Att hamna i en situation där man oroar sig för att inte kunna betala sina räkningar är fruktansvärst. Så har en halv miljon svenskar det varje månad.

Fär en del är det så illa att betalningssvårigheterna leder över till ett liv som överskuldsatt. Då räknar man i princip med att aldrig kunna göra sig skuldfri.

Visst finns det de som varit alltför våghalsiga när de lålnat penar. Men många som är överskuldsatta i dag blev det under 90-talskrisen. Arbetslöshet, sjukdom, dödsfall, skilsmässa - ofta ligger det personliga tragedier bakom. Då är det inte rimligt att hamna i ett livslångt, hopplöst skuldträsk.

(DN Ekonomi 2010-01-14)

Ja, hon uttrycker det så klart att man inte har något att tillägga.

Alla trodde att den nya lagen skulle träda i kraft, först i januari, sedan till sommaren.

Att politikerna inte har lyckats enas är ett misslyckande, allt annat är förskönande omskrivningar.

- Det riskerar dels att öka låntagarnas riskvillighet, dels försämra kreditdisciplinen. En sänkning av betalningsplanens löptid riskerar dessutom att försämra kreditvillkoren för samtliga låntagare, varnar Riksbanken i sitt remissvar.

Kronofodemyndigheten, som beslutar om skuldsanerng, ger dock förslaget sitt stöd.

Vet inte riktigt vad jag tycker. Människor som haft otur borde ju inte behöva få sina liv förstörda...i synnerhet inte när barn blir drabbade...

Samtidigt håller jag med om det som sägs i citatet här. Finns en risk att folk börjar se skuldsanering som en lösning när man fått för stora avbetalningar. Men följden att man lika gärna kan handla på ända tills allt skiter sig och sanering är enda vägen ut.

Jag tycker ju inte att folk som "shoppar järnet" ska få sanera sina skulder för att dom int har råd att betala sina avbetalningar på bil, platt-tv, kläder, möbler etc. Sånt slår helt fel och kommer att upplevas som att oansvarig hantering av ekonomin belönas genom att man slipper betala..




Skuldsanering borde vara en sista utväg för människor som visat att dom är skötsamma med ekonomin men där det finns omständigheter som gjort dom till offer. Bedömningen på vilka som ska få det ska vara väldigt restriktiv.

Nån slags utväg måste ändå finnas för de som gjort rimliga misstag och att man får en chans till ett normalt liv igen.




Svårt fråga då det trots allt är viktigt för det ekonomiska systemet att respekten för lån och kraven på att man betalar tillbaka är stor och att folk vet att det svider ordentligt om man inte betalar, och att man inte utan vidare kan vända sig till nån myndighet som löser det hela.

Håller helt klart med Moggy om att det är en svår fråga, och som det framställs i artikeln är det ju synd om kvinnan - och speciellt hennes stackars barn! Jag kan dock inte låta bli att undra varför man inte någon gång publicerar en artikel om folk som förköpt sig på ny bil, platt-tv osv och därför hamnat hos Kronofogden? Varför är vi så dåliga på att ta ansvar för vår ekonomi?

Vad som framförallt slår mig är dock bankens agerande - varför låna ut pengar till en lågavlönad, gravid kvinna utan fast anställning, förmodligen dessutom ensamstående efter vad som framgår av artikeln? Hur har bankerna kunnat komma undan med att vara så oansvariga?!

Själv levde jag på existensminimum i flera år, utan att någonsin dra på mig en betalningsanmärkning. Visst, folk förtjänar en andra chans, och det är bra att möjlighet till skuldsanering finns - men en sänkning av tiden/villkoren ökar säkert risken att systemet missbrukas.

Men har inte bankerna fått pengar av skattebetalarna utan att skattebetalarna fått något tillbaka? Om bankerna tar risker och det går illa, så går staten in.

Om bankerna visste att det blev lättare med skuldsanering så skulle de kanske vara försiktigare med att låna ut.

Alien skrev:Men har inte bankerna fått pengar av skattebetalarna utan att skattebetalarna fått något tillbaka? Om bankerna tar risker och det går illa, så går staten in.

Skulle "vi" (skattebetalarna) kräva tillbaka det av bankerna så borde ju alla få del av det och inte enbart att de som misskött sin ekonomi ska få sina lån efterskänkta.


Det går alltid att att diskutera om det var rätt eller fel att rädda bankarna och ifrågasätta bankernas eventuella oansvariga beteende som ledde fram till bankkriserna.

Men det är ändå en helt annan fråga.

Det är nog så att man bedömde att det var gynnsamt för samhället i stort att satsa pengarna på att rädda bankerna då konsekvenserna av en bankkollaps hade varit oöverskådliga.

Konsekvenserna av en generös skuldsaneringspolitik kan däremot vara negativa för samhället då respekten för lån och långivare skulle sjunka och alla skulle drabbas för kostnaderna av att rädda en grupp människor som inte klarar av sina lån.


...största möjliga lycka åt så många som möjligt...

Alien skrev:Om bankerna visste att det blev lättare med skuldsanering så skulle de kanske vara försiktigare med att låna ut.

Vilket inte är bra då utlåning är en viktig faktor för att hålla uppe och helst öka konsumtionen, stramar bankerna åt så börjar ekonomins hjul att kräva.


(Moraliskt sett kan vi diskutera om vi ska ha det samhällssystem vi har idag och hur länge det är hållbart. Men det är återigen en annan fråga och för att förändra det så krävs det ett omfattande nytänk och man börjar knappast här om vi ska förändra samhället på ett så pass grundläggande plan. Så att säga att konsumtionssamhället är sjukt och därmed mena att ekonomin lika gärna kan få krascha är inte som jag ser det hållbart, även om man kanske har rätt i princip att konsumtionssamhället ÄR sjukt.)



Men vilka ska få skuldsanering då?

Ska alla som har lån dom inte klarar av automatiskt få sanering efter ett tag?

Ska shoppingmissbrukare få skuldsanering som en självklar rätt i behandlingen av deras "sjukdom"?

Om ja, vad är det som hindrar att folk börjar shoppa ännu mer och börjar se "3 år på existensminimum" som ett pris som är värt att betala för att under en tid kunna köpa allt man vill ha?

Är det rättvist att de som missköter sin ekonomi ska bli räddade av de skötsamma genom att dessa får högre skatter och kostnader för sina lån?

Alexandra skrev:Vad som framförallt slår mig är dock bankens agerande - varför låna ut pengar till en lågavlönad, gravid kvinna utan fast anställning, förmodligen dessutom ensamstående efter vad som framgår av artikeln? Hur har bankerna kunnat komma undan med att vara så oansvariga?!

Nu vet vi inte omständigheterna och vad det var för typ av lån. Men det behöver inte vara så att det var oansvarigt av banken. Kan mycket väl vara så att det var rimliga lån hon hade som låg väl inom möjligheten för henne att betala utifrån den lönenivå hon kunde förväntas ha i framtiden.

En sammanslagning av lån kan ge rätt stora besparingen och det kanske till och med så att hon redan hade lån i den banken och att det var dessa som slogs ihop.

Det vet vi inte.

Sverige måste få ett slut på systemet med banker(direktörer) som privatiserar vinster och förstatligar förluster. Det är en komplicerad fråga, låta banker gå omkull är förödande för ett samhälle, men bankerna måste tvingas att ta ett större ansvar, bankdirektörer måste kravs på ett mycket större ansvar än tidigare och ska inte kunna smita undan i en sådan utsträckning som hitills skett, det är den svenska statens skyldighet mot skattebetalarna. Statens pengar skall dessutom ovillkorligen betalas tillbaka av de banker som fått hjälp.

I Sverige får kriminella inkompetenta direktörer skyhöga bonusar och kan leva ett liv i frihet, sus och dus, i Finland hamnar direktörerna i fängelse och kronofogden beslagtar de tillgångar de försnillat från staten, aktieägarna och företagets kunder.

Skuldsanering är svårt, det gäller att ha en sund balans mellan att hjälpa ohjälpligt skuldsatta människor ur situationer de aldrig kan ta sig ur och att upprätthålla och behålla betalningsmoralen och människors eget ansvar för sina gärningar.

Alien skrev:Men har inte bankerna fått pengar av skattebetalarna utan att skattebetalarna fått något tillbaka?

Nja, inte riktigt. Vi ägde faktiskt redan Nordbanken och jag tror att praktiskt taget alla pengar har betalats tillbaka. Men det är förstås rätt att staten låg ute med osäkra pengar -- vilket är precis vad ägarna till de andra bankerna också gjorde.

Om bankerna visste att det blev lättare med skuldsanering så skulle de kanske vara försiktigare med att låna ut.

Varför det? Ett annat sätt att hantera risk är att göra lånen dyrare. För alla.