Jag fick diagnosen OCD (tvångssyndrom) vid 14 års ålder och diagnosen Asperger vid 26. Nu är jag 30 och fabbro doktorn misstänker (precis som jag) att jag är.....bipolär. Hypomanisk.
Det skulle vara en lättnad om jag fick den diagnosen, så jag är inte direkt ledsen, men samtidigt är det ju ännu en börda att bära...

Se dom lite som pokemon. Gotta catch the all!

Eller se det som att du fick veta MER om dig själv nu igen!

Kahlokatt skrev:
Det skulle vara en lättnad om jag fick den diagnosen, så jag är inte direkt ledsen, men samtidigt är det ju ännu en börda att bära...

Bördan bär du ju ändå, med eller utan diagnos. Med diagnos kanske det dock går att lätta på bördan genom att du lär dig om bipolär sjukdom och hur du kan hantera den. Det är ju svårt att slåss mot demonerna om man inte vet vilka de är.

Håller med svarabhaktivokal.

Med tre egna diagnoser i bagaget, så förstår jag hur du känner, Kahlokatt. Ibland blir det bara för mycket. Men...diagnoserna hänger ju ofta ihop med varandra, man får se det som psykiatrins försök att förklara ens problematik. AS beskriver en sida av min problematik, bipolär/ADD en annan. Om några år kanske diagnoserna heter något annat.

Tycker alla ovanstående skrev så sanna saker att jag inte vet vad jag ska tillägga.

Kanske då att aspergerdiagnosen fungerade rent livräddande för mig just på så vis som de tar upp. Tungt kan det ju vara ändå något så fruktansvärt, men det finns en korridor att fortsätta leva genom, och det är skillnad bara det.

(Och dessutom kan man inse eller våga tro att även andra av ens problem kan ha biologiska förklaringar "i samma stil", och vill inte vården tro en kan man åtminstone på egen hand leta strategier för att hantera dem på liknande sätt som det man har papper på.)

Var glad för diagnosen, utan den hade du kanske inte fått hjälp för dina hypomana perioder. Jag har Zyprexa, Lamictal och litium för humörsvängningar och tycker inte jag har värst bieffekter av det, snarare mår jag bättre.

Jag ser alla diagnoser som akademiska konstruktioner, eller analytiska kategorier för att vara fin i kanten. Själv har jag avverkat narcissistisk störning, dystymi, recidiverande depressioner och lite annat. Men jag är ju bara en person med en personlighet. Det är inte jag som har skiftat genom åren utan läkarnas kunskap om mina problem.

Antalet diagnoser är inget mått på hur knäpp man är eller på hur svårt man har det. Inte heller behöver olika diagnoser en människa får vara olika "störningar". Ofta är de olika diagnoserna antagligen bara olika effekter av ett grundläggande problem.

Bipolär sjukdom är ju också en pop-diagnos just nu. Läkare som vill sina patienter väl vill gärna hitta en medicinsk lösning och med en diagnos som ligger i tiden finns det mediciner att ta till. Det hänger liksom ihop. Men du är inte diagnosen. Diagnosen är läkaren möjlighet att hjälpa dig. Psykiatriska diagnoser är klumpiga försök att hitta likheter mellan människor som har problem.

Så tänker jag i alla fall. Jag är inte aspergers syndrom, jag är inte depressivitet. Jag är jag och jag vill ha medicin och behandling mot de grejer som jag har det svårt med.

Jag har just nu fyra diagnoser. Det är fyra sidor av mig. Fyra besvärliga effekter av samma sak. Vissa effekter går att medicinera hyggligt, andra kräver terapi, en har jag fixat på egen hand. Jag skulle säkert kunna få ett par diagnoser till om jag rotade vidare i mitt själsliv. Inte mig emot, men jag är nöjd med de jag har redan. Just nu.

Jag är också bipolär, typ 2, det är depressioner och hypomani. Försök se det som att man formar en helhetsbild av dig där du har en större chans att få hjälp. Det finns bättre mediciner för bipolär sjukdom nu, ms Tibbs har redan nämnt dom främsta. Från att ha varit tokdeprimerad i flera år så blev jag om inte frisk så i varje fall avsevärt mycket bättre av Lamictal (lamotrigin).

Jag fick Asperger-diagnosen i höstas, vid 30 plus några års ålder. Inget lyckoögonblick direkt men en förklaring.

Nu känner jag mig lite ironisk sådär att shall we go for a third strike?!

Det är diagnoser, det bestämmer inte hur du ska vara.

Vilka fantastiska inlägg!

Alla har sagt vad jag hade kunnat säga, så jag önskar dig bara lycka till. Just bipolaritet är ju behandlingsbart till viss del, det kan ju göra värsta skillnaden för dig. Så jag säger Grattis!

Egentligen borde väl ADHD ligga närmast till hands att misstänka om man redan har AS. ADHD-symptomen påminner en del om bipolär och är ju närmare besläktad med AS också. Hypomani kallas ju för hyperaktivitet i ADHD-diagnosen.

Men men, läkaren har säkert kanske funderat på ADHD också men uteslutit det av någon anledning, vad vet jag...

Hypomani à la bipolär har ju ofta starkare uttryck än hyperaktivitet à la ADHD och jag kan inte minnas att jag vare sig sett eller hört om några sådana kraftiga uttryck hos Kahlokatt, så jag blir lite förvånad.

Heliora skrev:Egentligen borde väl ADHD ligga närmast till hands att misstänka om man redan har AS. ADHD-symptomen påminner en del om bipolär och är ju närmare besläktad med AS också. Hypomani kallas ju för hyperaktivitet i ADHD-diagnosen.

Men men, läkaren har säkert kanske funderat på ADHD också men uteslutit det av någon anledning, vad vet jag...

Hypomani à la bipolär har ju ofta starkare uttryck än hyperaktivitet à la ADHD och jag kan inte minnas att jag vare sig sett eller hört om några sådana kraftiga uttryck hos Kahlokatt, så jag blir lite förvånad.

Hypomani och hyperaktivitet är inte samma sak, även om det kan vara likt varann. Funnes det bara behov av en diagnos skulle det inte finnas bipolär-diagnos.

Varför skulle läkaren övervägt ADHD? Nog för att det är bra att tänka stort och fritt och utesluta saker, och nog för att ADHD och AS ofta går i varann, oftare än kanske vården tänker i gemen, men varför skulle Kahlokatt inte kunna ha bipolär utan att ha ADHD liksom?

Hypomani behöver väl inte alls ha "starka uttryck"? Och Kahlokatt är väl färgstark i sitt uttryck, t o m så hon bett om ursäkt för det hon tyckte var överreaktioner (som inte stört mig ett skvatt iaf).

Nog för att vi är hejare på att amatördiagnostisera här inne, så även jag, men jag undrar lite vad du håller på med?

Jag har inte "diagnosticerat" någon, jag säger bara att jag blev förvånad av detta. Eftersom jag träffat Kahlokatt en del och känner henne rätt bra. Hon och jag är ganska lika varandra och av den anledningen var det ADHD jag närmast tänker på. Därför blev jag förvånad.

Jag menar inte att vare sig dissa läkaren eller att amatördiagnosticera någon, jag uttrycker bara en förvåning (eftersom jag känner Kahlokatt) och en förhoppning att läkaren har tänkt på ADHD också (eftersom det är så närbesläktat med AS) men uteslutit detta.

Heliora och jag känner varann privat, så det är lugnt.
Under min AS-utredning kollade de också kriterierna för ADHD, men de stämde inte helt på mig, jag kan t.ex. koncentrera mig bra och har inte en massa överskottsenergi.

Heliora skrev:Jag har inte "diagnosticerat" någon, jag säger bara att jag blev förvånad av detta. Eftersom jag träffat Kahlokatt en del och känner henne rätt bra. Hon och jag är ganska lika varandra och av den anledningen var det ADHD jag närmast tänker på. Därför blev jag förvånad.

Jag menar inte att vare sig dissa läkaren eller att amatördiagnosticera någon, jag uttrycker bara en förvåning (eftersom jag känner Kahlokatt) och en förhoppning att läkaren har tänkt på ADHD också (eftersom det är så närbesläktat med AS) men uteslutit detta.

Okej. Jag visste inte det.

Kahlokatt skrev:Heliora och jag känner varann privat, så det är lugnt.
Under min AS-utredning kollade de också kriterierna för ADHD, men de stämde inte helt på mig, jag kan t.ex. koncentrera mig bra och har inte en massa överskottsenergi.

Fast då undrar jag lite också, för det går ju bra att koncentrera sig om man bara är taggad på nåt. Då brukar det däremot vara svårt att sluta med det roliga.. Och överskottsenergi?? Hört talas om ADHD utan hyper? Eller "bara" inre hyper?

Uffa vad det där är svårt. Du lär väl se om du mår bättre av bipolär-medicin...

alfapetsmamma skrev:[...]Hypomani behöver väl inte alls ha "starka uttryck"? Och Kahlokatt är väl färgstark i sitt uttryck, t o m så hon bett om ursäkt för det hon tyckte var överreaktioner (som inte stört mig ett skvatt iaf).[...]

Hoppsan! Kan inte låta bli att inflika här att hypomani är ett allvarligt sjukdomstillstånd och definitivt tar sig starka uttryck.

Alexandra skrev:

alfapetsmamma skrev:[...]Hypomani behöver väl inte alls ha "starka uttryck"? Och Kahlokatt är väl färgstark i sitt uttryck, t o m så hon bett om ursäkt för det hon tyckte var överreaktioner (som inte stört mig ett skvatt iaf).[...]

Hoppsan! Kan inte låta bli att inflika här att hypomani är ett allvarligt sjukdomstillstånd och definitivt tar sig starka uttryck.

Jag tänkte mest på jämförelsen med regelrätt mani och det som står på diverse håll om folk som bara upplevs som väldigt positiva, energiska, framåt osv, men som de facto är hypomana.

Dvs INTE starka uttryck som enorma kontokortsskulder, stöta på alla grannars partners, gå på stan halvnäck, starta förton projekt som sabbar för en själv och andra, utan positivitet, men som är sjuklig.

Gaaah, jag syltar in mig och orkar inte googla redan på nån bra referens.

alfapetsmamma skrev:

Kahlokatt skrev:Heliora och jag känner varann privat, så det är lugnt.
Under min AS-utredning kollade de också kriterierna för ADHD, men de stämde inte helt på mig, jag kan t.ex. koncentrera mig bra och har inte en massa överskottsenergi.

Fast då undrar jag lite också, för det går ju bra att koncentrera sig om man bara är taggad på nåt. Då brukar det däremot vara svårt att sluta med det roliga.. Och överskottsenergi?? Hört talas om ADHD utan hyper? Eller "bara" inre hyper?

Uffa vad det där är svårt. Du lär väl se om du mår bättre av bipolär-medicin...

Jag trodde det var så att man, om man har ADHD/ADD, har svårt att koncentrera sig även om man är intresserad. Om jag är intresserad kan jag koncentrera mig.
Jo, naturligtvis känner jag till att man kan ha ADD också. Men som sagt, jag får väl lita på läkarna som har konstaterat att jag inte har ADHD/ADD, även om jag mycket väl kan ha drag av det. Både ADHD/ADD och bipolär sjukdom finns i släkten.
Min mammas farmor var tydligen bipolär. Under sina maniska skov kunde hon göra saker som att stänka vatten på väggarna och säga att det blev guld, eller få för sig att min morbror var en prins! Enligt min mamma var hon jättesnäll och kunde få helt fantastiska idéer, men sedan var det som om luften bara gick ur henne helt plötsligt och så ville hon inte mer.

Kahlokatt skrev:
Jag trodde det var så att man, om man har ADHD/ADD, har svårt att koncentrera sig även om man är intresserad. Om jag är intresserad kan jag koncentrera mig.

I så fall skulle såväl jag som mina två döttrar vara feldiagnostiserade liksom mååååånga jag känner som har ADHD-diagnos som är satt av riktiga proffs (åtminstone de flesta av dem).

Särskilt om man dessutom har AS är det svårt att få fram ADHDn tydligt, liksom AS kan gömma sig bakom ADHD. En del drag är lika men andra är så tvärsemot så det ena kan maskera det andra.

Vill man vara välvilliga kan man säga att det ena balanserar eller kompenserar för det andra, men det är i vissa fall. I vissa fall är det enkom förvirrande att vara så extrem fast åt olika håll. Inom samma människa vid olika tidpunkter alltså.

Eller så upplever iaf jag det.

Angående ADD och asperger. Själv har jag ADD väntar på kompletterande utredning om AS. Som jag förstår det hela, är detta en lite lurig kombination. Egenskaperna kan kompensera och ta ut varandra, alternativt förstärkas och bli ännu svårare (eller lättare). Bland mina aspergerdrag har jag en extrem förmåga till hyperfokus som döljer mina koncentrationssvårigheter. Men jag är är samtidigt väldigt lättstörd. Som aspergare och addare kan jag bli fruktansvärt trött. Jag är dessutom väldigt beroende av intresse och motivation. Dessutom spelar det psykiska allmäntillståndet som bekant stor roll för hur man funkar.