Oroar mig för det mesta
32 inlägg
• Sida 1 av 2 • 1, 2
Oroar mig för det mesta
Undrar om någon av er känner igen er i att oroa sig långt i förväg, oroa sig över att göra fel saker. Oron är så stor för mig att den rubbar både matsmältning och mens om det är tid för den!
Senast redigerad av vallesmamma 2011-05-04 23:46:55, redigerad totalt 1 gång.
- vallesmamma
- Inlägg: 918
- Anslöt: 2010-01-05
- Ort: Luleå
När jag ska någonstans brukar jag få även hjärtklappning, räcker att gå till dagis med sonen så börjar oron.
Senast redigerad av vallesmamma 2011-05-04 23:46:55, redigerad totalt 1 gång.
- vallesmamma
- Inlägg: 918
- Anslöt: 2010-01-05
- Ort: Luleå
Känner igen mig lite. Har ångest till allt. När jag blir stressad så rubbas min matsmältning och den funkar inte som den ska. Väldigt jobbigt.
Senast redigerad av RandomGuy911 2011-05-04 23:46:55, redigerad totalt 1 gång.
- RandomGuy911
- Inlägg: 45
- Anslöt: 2009-12-18
Jo, jag oroar mig också för allting, därför att jag har varit med om en massa saker förut som inte har gått som jag har hoppats. Flera av mina tidigare glädjeämnen, som vänner, resor och en del andra nöjen har försvunnit ur min närmaste omgivning.
Senast redigerad av Orsobou4 2011-05-04 23:46:55, redigerad totalt 1 gång.
Ångest har jag mycket, men oftast går den att mota med medicin passande tid innan förväntad hemsk situation (fest, koncert, framträdande...)
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 23:46:55, redigerad totalt 1 gång.
MsTibbs skrev:Ångest har jag mycket, men oftast går den att mota med medicin passande tid innan förväntad hemsk situation (fest, koncert, framträdande...)
Förväntansångest.
Min kära terapeut lärde mig känna igen när ångesten var på väg, och den GÅR att stoppa, iaf i mitt fall.
Man identifierar den känslan, och NEKAR den tillträde helt "enkelt".
Senast redigerad av Savanten Svante 2011-05-04 23:46:55, redigerad totalt 1 gång.
- Savanten Svante
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 10005
- Anslöt: 2007-03-13
- Ort: Utility muffin research kitchen
Jag kan känna igen mig ganska väl här. Förr var jag väldigt orolig för diverse olika saker. T.ex om någon i familjen inte kom hem när de skulle ha gjort det osv. Hjärtklappning är heller inget ovanligt hos mig. Men jag kan nog också säga att kulmen av detta nåddes när jag en kväll hamnade på sjukhus efter en rejäl hjärtklappning.
Så nu kan jag nog säga att det har lugnat ner sig lite grann.
Så nu kan jag nog säga att det har lugnat ner sig lite grann.
Senast redigerad av Oskar 2011-05-04 23:46:55, redigerad totalt 1 gång.
Savanten Svante skrev:MsTibbs skrev:Ångest har jag mycket, men oftast går den att mota med medicin passande tid innan förväntad hemsk situation (fest, koncert, framträdande...)
Förväntansångest.
Min kära terapeut lärde mig känna igen när ångesten var på väg, och den GÅR att stoppa, iaf i mitt fall.
Man identifierar den känslan, och NEKAR den tillträde helt "enkelt".
Jag är öppen för förslag.
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 23:46:55, redigerad totalt 1 gång.
Hmm.
Alltså, det kallas KBT. Och jag kan faktiskt inte förklara bättre än så. Om jag hade kunnat så hade jag gjort det.
Eller kan jag?
Alltså, INNAN själva ångesten kommer, så känner man liksom av att den är påväg.. innan den stegras, och DÄR sätter man in stöten!
Fast vad jag gör... det kan jag inte förklara. Och jag vet inte om det funkar på alla sorter och grader av ångest.
Alltså, det kallas KBT. Och jag kan faktiskt inte förklara bättre än så. Om jag hade kunnat så hade jag gjort det.
Eller kan jag?
Alltså, INNAN själva ångesten kommer, så känner man liksom av att den är påväg.. innan den stegras, och DÄR sätter man in stöten!
Fast vad jag gör... det kan jag inte förklara. Och jag vet inte om det funkar på alla sorter och grader av ångest.
Senast redigerad av Savanten Svante 2011-05-04 23:46:55, redigerad totalt 1 gång.
- Savanten Svante
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 10005
- Anslöt: 2007-03-13
- Ort: Utility muffin research kitchen
Savanten Svante skrev:Hmm.
Alltså, det kallas KBT. Och jag kan faktiskt inte förklara bättre än så. Om jag hade kunnat så hade jag gjort det.
Eller kan jag?
Alltså, INNAN själva ångesten kommer, så känner man liksom av att den är påväg.. innan den stegras, och DÄR sätter man in stöten!
Fast vad jag gör... det kan jag inte förklara. Och jag vet inte om det funkar på alla sorter och grader av ångest.
Det där har jag testat lite lätt, och det funkar till viss del. Ibland går det ju att känna igen de tankar och känslor som föranleder en rejäl ångestattack, och då går det med lite viljestyrka att hejda det. Men förstadiet till ångesten kan ju ikläda sig en mängd olika skepnader så det tar nog ett tag innan man lär sig känna igen dem allihop.
Senast redigerad av svarabhaktivokal 2011-05-04 23:46:55, redigerad totalt 1 gång.
- svarabhaktivokal
- Inlägg: 916
- Anslöt: 2009-10-30
svarabhaktivokal skrev:Savanten Svante skrev:Hmm.
Alltså, det kallas KBT. Och jag kan faktiskt inte förklara bättre än så. Om jag hade kunnat så hade jag gjort det.
Eller kan jag?
Alltså, INNAN själva ångesten kommer, så känner man liksom av att den är påväg.. innan den stegras, och DÄR sätter man in stöten!
Fast vad jag gör... det kan jag inte förklara. Och jag vet inte om det funkar på alla sorter och grader av ångest.
Det där har jag testat lite lätt, och det funkar till viss del. Ibland går det ju att känna igen de tankar och känslor som föranleder en rejäl ångestattack, och då går det med lite viljestyrka att hejda det. Men förstadiet till ångesten kan ju ikläda sig en mängd olika skepnader så det tar nog ett tag innan man lär sig känna igen dem allihop.
Det jag fått lära mig är väl liknande. Men kan utveckla.
När saken som ger ångest kommer upp så ska jag inte blockera tanken, men inte heller koncentrera mig på den. Bara vara medveten om att den kom upp och låta den försvinna.
Senast redigerad av carl 2011-05-04 23:46:55, redigerad totalt 1 gång.
Savanten Svante skrev:Hmm.
Alltså, det kallas KBT. Och jag kan faktiskt inte förklara bättre än så. Om jag hade kunnat så hade jag gjort det.
Eller kan jag?
Alltså, INNAN själva ångesten kommer, så känner man liksom av att den är påväg.. innan den stegras, och DÄR sätter man in stöten!
Fast vad jag gör... det kan jag inte förklara. Och jag vet inte om det funkar på alla sorter och grader av ångest.
Min psykolog började med KBT, men det funkade inte för jag kan inte "förutspå", jag kunde inte fylla i någon av lapparna och hemläxorna.
Fester, ibland har jag varit på ställen utan ångest men sällan, största var bröllop visserligen fem Sobril och några glas champagne, rött och vitt vin, men ändå... Jag varierar så mycket, saker jag inte reagerar på alls en dag river mig totalt sönder och samman en annan. Nu har jag "bara samtal" med psykologen då jag inte svarar på KBT.
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 23:46:55, redigerad totalt 1 gång.
carl skrev:svarabhaktivokal skrev:Savanten Svante skrev:Hmm.
Alltså, det kallas KBT. Och jag kan faktiskt inte förklara bättre än så. Om jag hade kunnat så hade jag gjort det.
Eller kan jag?
Alltså, INNAN själva ångesten kommer, så känner man liksom av att den är påväg.. innan den stegras, och DÄR sätter man in stöten!
Fast vad jag gör... det kan jag inte förklara. Och jag vet inte om det funkar på alla sorter och grader av ångest.
Det där har jag testat lite lätt, och det funkar till viss del. Ibland går det ju att känna igen de tankar och känslor som föranleder en rejäl ångestattack, och då går det med lite viljestyrka att hejda det. Men förstadiet till ångesten kan ju ikläda sig en mängd olika skepnader så det tar nog ett tag innan man lär sig känna igen dem allihop.
Det jag fått lära mig är väl liknande. Men kan utveckla.
När saken som ger ångest kommer upp så ska jag inte blockera tanken, men inte heller koncentrera mig på den. Bara vara medveten om att den kom upp och låta den försvinna.
Det handlar nog mycket om att vara medveten om att det är just en tanke och inte ett faktum. Sitter man t.ex. på bussen på väg nånstans och tänker "fy fan det här kommer gå åt helvete, jag är så jävla värdelös och misslyckad så det här klarar jag aldrig", så kan det ibland funka (för mig iaf) att påminna mig själv om att jag bara tänkte det där och att det inte betyder att det är så.
Samma sak om jag oroar mig för att någon är död eftersom personen inte svarar i telefonen. Tillslut kan tanken bli så stor att jag är fullkomligt övertygad om att det är sant, att det inte bara är en tanke. Men lyckas man sansa sig så kan man komma på att det bara var nått man tänkte, inte nått som faktiskt hände.
Senast redigerad av svarabhaktivokal 2011-05-04 23:46:55, redigerad totalt 1 gång.
- svarabhaktivokal
- Inlägg: 916
- Anslöt: 2009-10-30
svarabhaktivokal skrev:carl skrev:svarabhaktivokal skrev:[quote="Savanten Svante"]Hmm.
Alltså, det kallas KBT. Och jag kan faktiskt inte förklara bättre än så. Om jag hade kunnat så hade jag gjort det.
Eller kan jag?
Alltså, INNAN själva ångesten kommer, så känner man liksom av att den är påväg.. innan den stegras, och DÄR sätter man in stöten!
Fast vad jag gör... det kan jag inte förklara. Och jag vet inte om det funkar på alla sorter och grader av ångest.
Det där har jag testat lite lätt, och det funkar till viss del. Ibland går det ju att känna igen de tankar och känslor som föranleder en rejäl ångestattack, och då går det med lite viljestyrka att hejda det. Men förstadiet till ångesten kan ju ikläda sig en mängd olika skepnader så det tar nog ett tag innan man lär sig känna igen dem allihop.
Det jag fått lära mig är väl liknande. Men kan utveckla.
När saken som ger ångest kommer upp så ska jag inte blockera tanken, men inte heller koncentrera mig på den. Bara vara medveten om att den kom upp och låta den försvinna.
Det handlar nog mycket om att vara medveten om att det är just en tanke och inte ett faktum. Sitter man t.ex. på bussen på väg nånstans och tänker "fy fan det här kommer gå åt helvete, jag är så jävla värdelös och misslyckad så det här klarar jag aldrig", så kan det ibland funka (för mig iaf) att påminna mig själv om att jag bara tänkte det där och att det inte betyder att det är så.
Samma sak om jag oroar mig för att någon är död eftersom personen inte svarar i telefonen. Tillslut kan tanken bli så stor att jag är fullkomligt övertygad om att det är sant, att det inte bara är en tanke. Men lyckas man sansa sig så kan man komma på att det bara var nått man tänkte, inte nått som faktiskt hände.[/quote]
Jo precis att inse att det man tänker inte är sanningen och att man förmodligen inte kan veta hur en sak förhåller sig utan får helt enkelt se.
Senast redigerad av carl 2011-05-04 23:46:55, redigerad totalt 1 gång.
Re: Oroar mig för det mesta
vallesmamma skrev:Undrar om någon av er känner igen er i att oroa sig långt i förväg, oroa sig över att göra fel saker. Oron är så stor för mig att den rubbar både matsmältning och mens om det är tid för den!
Ja men bara när det gäller nya erfarenheter eller saker som stör min dagliga rutin: som att gå till tandläkaren t.ex. Jag har ingen tandläkarskräck alls, men känner ändå en oro över att gå dit.
Senast redigerad av Deadly_Nightshade 2011-05-04 23:47:02, redigerad totalt 1 gång.
- Deadly_Nightshade
- Inlägg: 881
- Anslöt: 2009-07-03
- Ort: Stockholm
Jag har ett stort kontrollbehov och är tvångsmässig. Därför blir jag sjuk innan jag ska göra grejer. Kräks på vägen till doktorn tex. Det beror på att jag inte har grepp om min verklighet. Så det är inte fobier, utan en verklig manifestation av att min hjärna är otillräcklig för stressiga situationer.
Att grubbla och gå igenom kommande händelseförlopp och kolla 10 gånger om plånboken ligger i väskan måste göras, eftersom jag lever här och nu och har ett utomordentligt dåligt minne.
Bensodiazepiner eller centralstimulantia kan vara till god hjälp inför vissa situationer.
Min mamma är liknande, så det har gått i arv. Men hennes oro är mildare för hon är inte aspergersjuk, bara schizoid. Så hon knarkar inte, hon kan hantera sin oro rätt bra utan mediciner.
Att grubbla och gå igenom kommande händelseförlopp och kolla 10 gånger om plånboken ligger i väskan måste göras, eftersom jag lever här och nu och har ett utomordentligt dåligt minne.
Bensodiazepiner eller centralstimulantia kan vara till god hjälp inför vissa situationer.
Min mamma är liknande, så det har gått i arv. Men hennes oro är mildare för hon är inte aspergersjuk, bara schizoid. Så hon knarkar inte, hon kan hantera sin oro rätt bra utan mediciner.
Senast redigerad av sugrövmanövern 2011-05-04 23:47:02, redigerad totalt 1 gång.
- sugrövmanövern
- Inlägg: 11110
- Anslöt: 2007-01-12
- Ort: Marianergraven
Hej Mammaaaa!
Jag har exakt de funktionshindren, minus oro (och dessutom har jag selektiv mutism av en speciell anledning (extremt "kännslig" anledning; jag berättar ytterst ogärna här på forumet; "måste ha koll" på vem som får veta).
Innan flytten från en stad där jag kännde mig enormt "socialt oskyddad" kännde jag av de där funktionshindren näst intill dagligen, och i de "mörkaste stunderna" gick jag inte ens ut, hade fobin att människor skulle göra mig illa. Men rent intellektuellt förstod jag ju att de inte skulle det. Se där vad fobier kan ställa till...
Min diagnos lyder förresten "Aspergers syndrom med inslag av DAMP" och den fick jag 1998.
Men sedan jag flyttade till den trygga staden jag bor i nu, med hustru och tre katter, har jag inte minsta känning av sådant.
/geocache
Jag har exakt de funktionshindren, minus oro (och dessutom har jag selektiv mutism av en speciell anledning (extremt "kännslig" anledning; jag berättar ytterst ogärna här på forumet; "måste ha koll" på vem som får veta).
Innan flytten från en stad där jag kännde mig enormt "socialt oskyddad" kännde jag av de där funktionshindren näst intill dagligen, och i de "mörkaste stunderna" gick jag inte ens ut, hade fobin att människor skulle göra mig illa. Men rent intellektuellt förstod jag ju att de inte skulle det. Se där vad fobier kan ställa till...
Min diagnos lyder förresten "Aspergers syndrom med inslag av DAMP" och den fick jag 1998.
Men sedan jag flyttade till den trygga staden jag bor i nu, med hustru och tre katter, har jag inte minsta känning av sådant.
/geocache
Senast redigerad av geocache 2011-05-04 23:47:02, redigerad totalt 1 gång.
geocache skrev:Hej Mammaaaa!
Jag har exakt de funktionshindren, minus oro (och dessutom har jag selektiv mutism av en speciell anledning (extremt "kännslig" anledning; jag berättar ytterst ogärna här på forumet; "måste ha koll" på vem som får veta).
Innan flytten från en stad där jag kännde mig enormt "socialt oskyddad" kännde jag av de där funktionshindren näst intill dagligen, och i de "mörkaste stunderna" gick jag inte ens ut, hade fobin att människor skulle göra mig illa. Men rent intellektuellt förstod jag ju att de inte skulle det. Se där vad fobier kan ställa till...
Min diagnos lyder förresten "Aspergers syndrom med inslag av DAMP" och den fick jag 1998.
Men sedan jag flyttade till den trygga staden jag bor i nu, med hustru och tre katter, har jag inte minsta känning av sådant.
/geocache
Jag har panikångest-diagnos. Vet inte riktigt hur selektiv mutism känns men jag ¨blackoutade¨ när jag skulle ex hålla föredrag på universitetet....det gick bara inte. Fast jag kan redogöra för saker ex på jobbet om man sitter ett gäng runt bordet. Är inte ¨född sån¨ för jag höll föredrag i klassen för glatta livet när jag gick i grundskolan. ALLA tyckte naturligtvis att det jag pratade om var extremt intressant (trode jag ).
Börjar undra om jag är lite mer än bara en smula ¨aspig¨???????
Kan sånt här komma med åren eller måste det vara med från början?
Senast redigerad av Mammaaaa 2011-05-04 23:47:02, redigerad totalt 1 gång.
Det finns nog ingenting som jag inte har oroat mig för utom att sakna något att oroa mig för. Att gå ut för att göra ett eller några ärenden; Att gå till tandläkaren; Att resa med samfärdsmedel; Passa tider; Ringa telefonsamtal; Att folk jag inte har hört av på ett tag ska ha dött; Nästa jul och nyårshelg...
Min oro kring resor började på allvar när jag drabbades av migrän sent i tonåren för när den dök upp var det bara att gå och lägga sig och sova bort den. Att gå till doktorn var inte att tänka på; Det var praktiskt taget otänkbart.
Min oro kring resor började på allvar när jag drabbades av migrän sent i tonåren för när den dök upp var det bara att gå och lägga sig och sova bort den. Att gå till doktorn var inte att tänka på; Det var praktiskt taget otänkbart.
Senast redigerad av atoms 2011-05-04 23:47:02, redigerad totalt 1 gång.
MsTibbs skrev:Ångest har jag mycket, men oftast går den att mota med medicin passande tid innan förväntad hemsk situation (fest, koncert, framträdande...)
Just framträdanden har jag tjabblat bort många på grund av stark nervositet som jag inte velat hantera med piller för att det skulle kunna påverka min konstnärliga förmåga; På sin höjd en öl. Det är faan så tjock i huvudet man är.
Senast redigerad av atoms 2011-05-04 23:47:02, redigerad totalt 1 gång.
Jag oroar mig för det mesta, särskilt för barnen. När jag jobbar oroar jag mig för vad andra tycker och tänker och varför den sa si eller så och om den personen tycker illa om mig eller tycker jag är tråkig...osv i all oändlighet.
Senast redigerad av Anna med fyra 2011-05-04 23:47:02, redigerad totalt 1 gång.
- Anna med fyra
- Inlägg: 267
- Anslöt: 2010-01-20
För några år sedan var jag så uppstressad och orolig för både det ena och det andra plus att jag snabbt tappat en massa kilon att jag svimmade när jag skällde ut min syster i telefon. Jag satt i bilen på passagerarsätet framför mammas hus (bilen körde långsamt), jag fick panik och öppnade dörren och stöp med ansiktet före ner i gruset. Det var inte vidare kul.
Så tänk om man kunde LUGNA NER SIG LITE! Suck..
Så tänk om man kunde LUGNA NER SIG LITE! Suck..
Senast redigerad av Anna med fyra 2011-05-04 23:47:02, redigerad totalt 1 gång.
- Anna med fyra
- Inlägg: 267
- Anslöt: 2010-01-20
Återgå till Att leva som Aspergare