Är det någon som känner igen sig när det gäller att oftast misslyckas med uppgifter. Låt oss säga att man får en uppgift att bygga ihop någonting. Trots att man mäter varenda hål på millimetern för att borra en likadan mall så blir ändå hålen sneda, medans en kollega kan med bara ögonmått få alla hålen perfekta.

Jag tycker att jag har lidit av detta fenomen i många många år. Jag är överdrivet noggran så det tar jättelång tid för mig att göra någonting men ändå blir resultatet bara fel fel fel.

Nja, jag är helt värdelös på sånt där så jag har gett upp för länge sen. Blir bara förbannad och tappar tålamodet, så det får bli som det blir. Så slipper man bli sur.

Jag är dock mästarinna på att misslyckas med väldigt mycket annat jag tar för mig. Eller kanske inte egentligen. Har nog mest omänskligt höga krav på mig själv nu när jag tänker efter.

Det kan ju också vara en teori. Att kollegan inte har några krav på sig så gör han allting så avslappnat att det blir rätt. Medans man själv anstränger sig för mycket och gör fel av nervositet.

Ibland känner jag att jag måste kompensera för mina bristande sociala kompetenser genom överdriven duktighet, att man anstränger sig mer än vad man bör.

Jag är inte världens händigaste, men det brukar då bli skapligt.

Gör nog ofta hyfsat bra jobb, men det smyger sig ofta in något fel, som fördärvar helheten.

Misslyckas och misslyckas...

De flesta jobb jag gör har blivit mycket bra utförda, enligt såväl kollegor, som arbetsledare, som uppfattat mig som både händig, smart och noggrann.

Samtidigt är det just noggrannheten som ofta varit min akilleshäl ute i arbetslivet, eftersom saker tagit på tok för lång tid, därför att jag lagt ned alldeles för mycket tid på att göra så perfekta arbeten som möjligt, samtidigt har jag väldigt svårt för att "släppa" detta krav på noggrannhet och därför har jag också ibland fått kritik för att jag ställt till problem, genom att vänja kunderna vid en högre standard än vad de betalat för. I det stora hela har dock mina arbetsgivare varit mycket nöjda med mig och gett goda vitsord, under förutsättning att jag berättat om mina "svårigheter" och nämnt möjligheten att få lönebidrag.

Sista säsongen jag jobbade tyckte dock min bas att jag hade utvecklats så mycket att han sade till miig att ifall det hade varit han som bestämt, så hade han mycket väl kunnat tänka sig att ta emot mig utan lönebidrag i framtiden, men att beslutet ligger hos dom höga cheferna på kontoret.

Jag tänker därför pröva att söka utan lönebidrag, när jag skall ut på mitt första jobb, efter att ha gått ut min utbildning och känner mig nervös, men förhoppningsfull.

Ofrivillige skrev:Är det någon som känner igen sig när det gäller att oftast misslyckas med uppgifter. Låt oss säga att man får en uppgift att bygga ihop någonting. Trots att man mäter varenda hål på millimetern för att borra en likadan mall så blir ändå hålen sneda, medans en kollega kan med bara ögonmått få alla hålen perfekta.

Jag tycker att jag har lidit av detta fenomen i många många år. Jag är överdrivet noggran så det tar jättelång tid för mig att göra någonting men ändå blir resultatet bara fel fel fel.

Låter som "händiga" mig.

Jag kan misslyckas i grunduppgiften och jag gör det oftare än vad jag vill erkänna. Måste medge att jag är expert på att rätta mig själv i efterhand utan att någon säger nåt om det.

Jag skulle göra en liten plåt till en varningsskylt som skulle sitta på en robot. Jag fixar och donar i 1½ timme (det var tredje dagen på stället så jag ägnade lite tid till att ta reda på var alla grejer fanns). Hålen hamnade givetvis ett par millimeter fel och den passade inte. Istället för att göra en ny plåt så klippte jag till plåten lite grann och gjorde hålen större. Den gick då passa in utan problem.

Jag skulle borra hål i golvet. Givetvis så märkte jag att hålen inte blev tillräckligt djupa för pinnskruvexpandrarna eller så valde jag en för lång pinnskruvexpander. Hursom, de satt redan slagna i betonggolvet när reflektionen kom. Jag tänkte att läget kunde bli minst sagt pinsamt om jag skulle sätta igång med vinkelslipen bland en massa folk som programmerar och diskuterar alldeles i närheten. Då slog det mig vad det var som skulle sitta där, en kalibreringspunkt för en milt sagt komplicerad robotlösning. Men då tar jag ett gäng lite för stora muttrar och trär över tills en del av gängorna är täckta. Sen skruvade jag åt och alla blev glada när deras kalibreringspunkt var fast på platsen.

Men det mest episka misslyckandet jag gjort var när jag skulle sätta upp fem uttagslådor i ett stort kallager och dra en tjock elkabel modell extra tung, extra bökig och extra stenhård mellan dessa och sedan in i elcentralen. Till råge på detta så skulle kablaget sitta på taket, 5-6 meter upp. Jag kämpade i två arbetsveckor med detta slit. Sen var jag framme vid centralen och skulle måtta kabel från trumman, jag mätte tre gånger upp 25 meter kabel inkl stor marginal. Kabeln visade sig vara 30 cm FÖR KORT! I ett sånt läge är ångesten lika stor som arbetet bakom.
"Varför tog jag inte 30 meter eller 26 meter?!"
Min chef var en förstående människa och förklarade att jag fick möblera om i elcentralen istället för att göra om kabeldragningen.

Jag misslyckas oftast med enklare sysslor. Det är som en förbannelse som vilar över mig.

Känner igen mig och sådant ska jag få testa på funktionsutredningen. Är nervös som bara den, speciellt eftersom denna utredning ska vara underlag till min ansökan om varaktig sjukersättning.

Ofrivillige skrev:Det kan ju också vara en teori. Att kollegan inte har några krav på sig så gör han allting så avslappnat att det blir rätt. Medans man själv anstränger sig för mycket och gör fel av nervositet.

Ligger mycket i det. Och den nervositeten kommer av att vi hamnar i tidsnöd pga vi är (för) noggranna.

Ofrivillige skrev:Ibland känner jag att jag måste kompensera för mina bristande sociala kompetenser genom överdriven duktighet, att man anstränger sig mer än vad man bör.

Don't I know it? Stämmer så in i bomben, det där.

vallesmamma skrev:Känner igen mig och sådant ska jag få testa på funktionsutredningen. Är nervös som bara den, speciellt eftersom denna utredning ska vara underlag till min ansökan om varaktig sjukersättning.

Jag skulle också vilja bli testad för sånt när min NPF-utredning drar igång.

Men det mest episka misslyckandet jag gjort var när jag skulle sätta upp fem uttagslådor i ett stort kallager och dra en tjock elkabel modell extra tung, extra bökig och extra stenhård mellan dessa och sedan in i elcentralen. Till råge på detta så skulle kablaget sitta på taket, 5-6 meter upp. Jag kämpade i två arbetsveckor med detta slit. Sen var jag framme vid centralen och skulle måtta kabel från trumman, jag mätte tre gånger upp 25 meter kabel inkl stor marginal. Kabeln visade sig vara 30 cm FÖR KORT! I ett sånt läge är ångesten lika stor som arbetet bakom.
"Varför tog jag inte 30 meter eller 26 meter?!"
Min chef var en förstående människa och förklarade att jag fick möblera om i elcentralen istället för att göra om kabeldragningen. Smilie

Exakt på pricken vad jag menade. Detta händer mig allt för ofta och ger mig otrolig ångest. Man gör ett jätte-jobb med oerhörd precision (tror man) och jobbar i flera veckor på det, sen precis i slutet går det åt pipan och man känner sig verkligen hopplös.

Fick en flashback om alla gånger jag har monterat en stickpropp på en kabel. På nåt konstigt sätt ligger alltid locket till proppen på bordet bredvid, när trådarna är ditskruvade..

En petitess kan tyckas, men just sådana fel av olika dignitet, verkar vara en röd tråd i mitt liv.
Resultatet blir att jag alltid kvadrupelkollar allt, på bekostnad av arbetstempot.

Känner igen mig en hel del.......

Finns det nåt annat sätt att montera stickproppar

nallen skrev:Finns det nåt annat sätt att montera stickproppar

Känner helt igen mig i det jag blir ofta jätte ledsen när jag misslyckas med något.

Shadow skrev:Känner helt igen mig i det jag blir ofta jätte ledsen när jag misslyckas med något.

Jag blir visserligen mer arg än ledsen, men sluprodukten blir nog densamma i längden, att självkänslan bryts ner sakta men säkert..

Känner igen mig där man blir sur, förbannad, ledsen och misslyckad. Så ger man upp snabbt och vägrar göra det igen.