Min kurator tror att jag kommer att få sysselsättning men inget jobb. är alldeles för dålig. Fick diagnos nu, efter stora problem under hela min uppväxt. Lärarna måste ha varit blinda, fast de satte mig på specialundervisning utan att förklara varför!

Jag har varit med om misshandel, förstod aldrig hans avsikter, han manipulerade och utnyttjade mig.

Jag får yrsel av att gå ut och möta andra människor. Jag har mitt "jobb" här hemma med en vild 4-åring som går på dagis 5 timmar varje dag. Jag blir slut av att bara hämta honom, mest psykiskt trött. Jag har väldigt svårt att tolerera andra människor. Jag oroar mig långt i förväg. Jag oroar mig nu inför en funktionsutredning som ska visa vad jag klarar av.

För mig är det så nytt allt. Om jag fått diagnos tidigare hade jag kanske sluppit misshandeln. Angående funktionsutredningen så är jag orolig över hur jag ska orka, först lämna sonen på dagis, sedan åka till utredningen, efter den hinna hem och äta lunch, sedan hämta sonen, orka med hans trotsutbrott..........

Jag vill inte gnälla och bli stämplad som arbetsovillig. För så är det inte. När jag hade jobb var jag jätteglad över det, men fick sparken för att jag inte tog några egna initiativ. Jag blev stämplad på AF som arbetsovillig så det är inte roligt alls. Vad jag verkligen vill vet jag inte.

Det låter rätt mycket som en krisreaktion. Även om jag har upplevt andra saker än du, så hamnade jag i ett liknande tillstånd när jag fick min diagnos. Det tar tid att smälta. Lång tid.

Försök att få någon form av hjälp. Samtal med psykolog eller liknande kan betyda enormt mycket.

Jag har en kurator. Hon har sagt att jag ska få träffa psykolog.

Jag är hemma på heltid sedan 2006 och fick min diagnos 5/1 2010.

Jag vet inte hurvida jag kommer kunna komma tillbaka till ett normalt liv men jag har fått veta av läkaren som gjorde utredningen att 25% arbete/sysselsättning special utformat efter mina behov är vad jag kanske kan klara av på lång sikt.

Vad de menar med lång sikt vet jag dock inte.