Hej!

Bryr ni er om osynliga regler?

Till exempel när man är på kaffekalas. Då ska man äta först bulle eller giffel, därefter sockerkaka eller annan mjuk kaka. Sedan kan man äta av småkakorna. Därefter kommer tårtan in. Om det bara är en fika i all enkelhet, äter man ändå bullen eller sockerkakan först och kakan/kakorna sedan.

Eller, när man gräddar våfflor så blir det alltid en liten klick smet över som inte fyller järnet. Den kallas för "skrapekakan" eller något liknande, beroende på vairfrån man kommer. Den som gräddar våfflorna får alltid skrapekakan. Lite samma sak när man lagar mat och ska bjuda på, om en pirog är trasig ska värdinnan som lagat maten äta upp den själv, eller säga: "den där kan jag ta, inte ska du behöva ta den" om nån annan råkar ta den.

Och på kalas ska man gå efter ålder, den äldsta tar först och barnen sist.

Rätta mig om jag har fel. Men såna här regler finns överallt, i alla samhällsskikt. Outtalade regler, som man förväntas känna till och rätta sig efter. Gör ni det? Eller struntar ni i dem?

Min mamma har varit rätt så noga med vad som passar sig och inte. Själv försöker jag lära mig att det för det mesta inte har så stor betydelse.

Hälsningar

Lilla Gumman



Moderator atoms - modifierade rubriken.

Jag bryter mot dem/följer dem efter behag. Det är bara robotar som behöver programmeras.

Ok, om någon är med som är kring åldern 90 och väldigt rigid i sina små regler så ser jag inte som min uppgift att provocera direkt men annars, nej, alla dessa småregler har aldrig känts som jag måste följa så länge man tar lite normal hänsyn. Måste ju inte göra en stor grej av det och dom som retar sig på detta, grattis, det är dennes tid som går åt och inte min. Jag tar visserligen som i ditt exempel inte tårta först men väntar till andra börjar med den men kan helt klart tänka mig att ta en bulle efteråt!

Trasig mat vid bjudning, stoppar undan den till dagen efter och tar en "fin" till festen, varför skulle jag vara någon restätare!

Befria dig ifrån en del av det här så kommer du nog att känna dig lugnare och gladare. Ingen, förutom din mamma kanske, kommer att tycket en massa och ibland tycker dom bara på för att dom tror att det är rätt inte vad som är rätt för dig!

Hej!

Jag brukar inte bry mig så mycket alls.

Det finns ju mycket som ryms under vett och etikett. Men är det ett AS-drag att skita i alltihop, för att man vill gå sina egna vägar? Eller kanske är det så att ingen bryr sig om det längre, alls?

Hälsningar

Lilla Gumman

AS-drag eller inte, jag känner inte att jag kan stoppa in allt i min personlighet i denna diagnos även om jag förstår att en del hör dit men våga vara den man är och hur det behagar en är det som betyder mest och när detta inte står i konflikt med att andra kan komma att må dåligt så kan det ju inte ha så stor betydelse att följa oskrivna lagar.

Jag har varit en personlighet som pleasat oerhört i mitt liv men januari 1996 började det att bli slut med det! Never again!

Och döm av min förvåning så här efteråt, livet fungerar så mycket lättare nu!

jag hade då inte en aning om att de reglerna existerade

däremot vett och etikett i dojon följer jag så bra jag kan
men det tycker jag är en helt annan sak

Mycket av dom reglerna som jag ser Lilla Gumman hänvisar till är ju den gameldags uppfostran som även jag har fått och förhoppningsvis inte längre är så vanlig. Den goda husmodern och förhoppningsvis är det på väg ut till en mer jämnstäld och human syn på alla människors lika rätt och skyldighet. Sen vett och etikett, är som du säger rapchic ok men är ibland i gränslandet till de oskrivna reglerna.

Osynliga regler finns men och med åren lär man sig en hel del...men många är svåra att greppa.Och en del vet jag men struntar i dom oviktiga

Frågar nån hur man mår:Folk vill inte veta hur man mår utan man ska svara ja hur dåligt man mår

Säger folk att du bestämmer själv ...Betyder det att man ska inte bestämma själv utan man ska göra som dom vill..fast ibland ska man göra det(mkt svårt)..

Säger folk att man ska ta sista tårtbiten...Betyder det att man ska säga nej fast man vill ha den och sen ska man trugas..mkt märkligt

Om man tycker man gjort nåt fint...så ska man inte säga det utan säga :nä,usch vad fult det blev..sen ska man få höra att att man visst gjorde nåt fint..mkt konstigt

Man ska säga att man är tex tjock...sen ska folk säga :nää du är inte tjock..fast dom egentligen menar dom det..helt obegripligt,
Istället för att fråga:är jag tjock?och så kan dom svara ärligt vad dom tycker...

Och tusen andra saker..varför kan inte folk säga vad dom menar?

Tycker inte dessa regler är svåra att följa. Klart jag följer dem. Vill jag inte följa dem, så kan jag stanna hemma. Mitt ego är inte så stort att jag som en trotsig treåring propsar på att får bryta mot allt. Inte heller har jag en säck med guldpengar och är starkare än en häst som Pippi Långstrump.

Alltså, om jag kommer till utlandet så kräver jag inte att få handla på mitt svenska sätt och anser att de som tycker annorlunda är idioter. Jag anpassar mig efter de oskrivna regler som finns där. "When in Rome, do as the Romans". Eftersom jag lever i NT-världen (och har uppfostrats i den) så anpassar jag mig efter den. Jag tänker inte vara nån "stolt aspergare" som visar min aspighet genom att uppföra mig illa.

Betr bullen kanske jag bara vill ha/orkar med kakan, då äter jag förstås kakan först. Men om värdinnan har bakat bullen el sockerkakan och köpt småkakan, då äter jag hellre hennes verk och berömmer det. (Om jag inte råkar tänka på annat och glömma det.)

De flesta regler är till för att underlätta umgänge och för att visa artighet, varför skulle jag bryta mot dem?

En annan sak är när man inte vet de oskrivna reglerna, då kan man inte annat än bryta mot dem.

Eller när man tycker att de oskrivna reglerna är fel/omoraliska/orättvisa, då måste man bryta mot dem för sitt samvets skull.

Sen är ju vissa saker verkligen småsaker. Kanske inte värda att slaviskt följa men inte heller värda att bryta mot bara för att.

Min mor var också mycket noga med alla regler. Jag önskar att hon hade förklarat dem på ett lugnt sätt för mig. Men det var som hon trodde jag skulle fatta dem automatiskt. En gång när jag var tonåring skällde hon ut mig för att jag tagit för mig av maten först, det skulle gästen göra. Jag tänkte att jag gjort ett litet fel men hon gjorde ett större. Det är inte kul för gästen att höra på när nån skäller på sina barn. Men min mor ville väl visa gästen genom sin utskällning att hon minsann förstod att uppföra sig. Hon tänkte alltså egentligen mer på sin "ära" än på gästens trivsel.

Sen skulle alltid gästen trugas också "ta det" och "har du smakat på det". Som om gästen inte skulle våga äta utan att trugas. Om gästen inte tog av nåt kanske det berodde på att den inte ville ha? Men å andra sidan tog väl inte gästen (om) utan att trugas. Nu har jag lärt mig detta men jag glömmer det ibland. Om vi har matgäster så måste vi först städa och sen laga (extra fin) mat. När gästerna väl kommer är jag alldeles slut och då glömmer jag att vara så där artig.

Aspkvinna skrev:Jag har varit en personlighet som pleasat oerhört i mitt liv men januari 1996 började det att bli slut med det!

Vi bor i Sverige, är på en svensk nätplats och kan uttrycka oss på svenska, varför i hela världen måste man införa "svengelska" uttryck som "pleasa" ? England ligger på en ö långt från Sverige ute i Atlanten. Rent genetiskt är vi dessutom närmare släkt med norrmän, finnar, balter, ryssar och tyskar. Låt vara att vikingar utvandrade till England men det känns rätt avlägset. Svenskan som språk är litet globalt sett, låt oss slå vakt om det och undvik hemska konstruktioner om det är möjligt. Svenskan som språk behöver renodlas, inte förstöras.

Jag känner till outtalade regler, och kan följa dem om jag känner för; jag tror jag förstår sånt intuitivt. Alla de här reglerna kring kaffekalas tror jag däremot mest hör till den äldre generationen. Jag skulle inte lägga fram trasig mat om jag var värdinna, och jag skulle kanske låta de äldre ta före mig, men annars spelar det inte så stor roll. Bordsskick och liknande tycker jag däremot är ganska viktigt, och jag tycker det är äckligt när folk är för ohygieniska.

Grimuald skrev:

Aspkvinna skrev:Jag har varit en personlighet som pleasat oerhört i mitt liv men januari 1996 började det att bli slut med det!

Vi bor i Sverige, är på en svensk nätplats och kan uttrycka oss på svenska, varför i hela världen måste man införa "svengelska" uttryck som "pleasa" ? England ligger på en ö långt från Sverige ute i Atlanten. Rent genetiskt är vi dessutom närmare släkt med norrmän, finnar, balter, ryssar och tyskar. Låt vara att vikingar utvandrade till England men det känns rätt avlägset. Svenskan som språk är litet globalt sett, låt oss slå vakt om det och undvik hemska konstruktioner om det är möjligt. Svenskan som språk behöver renodlas, inte förstöras.

Jo Grimuald, ibland använder jag ord, liksom svordommar, för att trycka i en styrka. Och faktum är att jag inte tänker pleasa som ett engelskt ord och det har en helt speciell förklaring hos mig personligen. Började min terapi i engelsktalande land och kan än idag om jag är upprörd råka uttrycka känslor på engelska för det var så jag lärde mig dom först.

Vad vill du då säga med ord som "pleasa"? Vad betyder det för dig ? Det blir inte lätt för andra att förstå vad du vill ha sagt om du använder ord som har en speciell innebörd för dig. Men det kanske inte är det viktiga för dig, det viktiga för dig är kanske att kunna uttrycka vad du känner oavsett om andra förstår det. Rätta mig om jag har fel här.

Grimuald skrev:Vad vill du då säga med ord som "pleasa"? Vad betyder det för dig ? Det blir inte lätt för andra att förstå vad du vill ha sagt om du använder ord som har en speciell innebörd för dig. Men det kanske inte är det viktiga för dig, det viktiga för dig är kanske att kunna uttrycka vad du känner oavsett om andra förstår det. Rätta mig om jag har fel här.

Förlåt Grimuald, jag förstod inte att du undrade vad jag menade på svenska. Ska försöka förklara. Ta icke adekvat stor hänsyn så jag själv försvinner som en egen åsikt. Att alltid agera så personer inte kan klaga. Jag menar inte vanlig hyfs, etikett eller vara samarbetsvillig utan helt utraderad, eller snarare aldrig startad, som egen individ med egen åsikt i känslolivet.

Och det kan ju vara bra om man säger något att andra förstår

Hej!

Ja, nu förstår jag också vad du menar, Aspkvinna.

Hälsningar

Lilla Gumman

Vissa regler tycker jag om, andra tycker jag är överflödiga, dem följer jag inte nödvändigtvis. Som jag ser det, skall de osynliga reglerna (och "etikett") förenkla, inte försvåra, umgänge. Det bör vara, som jag serdet, något som gör umgänge smidigare, en grundläggande respekt för andra. Således undviker jag tala då nån håller ett tal (eller föreläsning på skolan), jag pratar inte med mat i munnen, jag försöker att inte reta upp folk ikring (jag försöker undviker säga sånt, som kan få andra att må dåligt), jag stoppar inte kniven i munnen och jag går inte på bröllop i jeanesbyxor med gröna knän...

Jag försöker undvika att bry mig om andra bryter mot reglerna.
Jag står inte och glor på folk i hissen, då det skulle få dem att må dåligt.
Jag låtsas inte slicka skor, utan strävar efter vuxen-till-vuxen-relationer.
Jag försöker undvika att svära i kyrkan, i dubbel bemärkelse.
Jag försöker inte låtsas eftersträva normalitet.
Jag försöker uttala mig ärligt och sanningsenligt, men DIPLOMATISKT.

Lilla Gumman skrev:Kaffekalas.

Eller, när man gräddar våfflor så blir det alltid en liten klick smet över som inte fyller järnet. Den kallas för "skrapekakan" eller något liknande, beroende på vairfrån man kommer. Den som gräddar våfflorna får alltid skrapekakan.

Och på kalas ska man gå efter ålder, den äldsta tar först och barnen sist.

Jag känner mig lite dum, men bara lite.
Jag har faktiskt inte hört talats om det du skrivit.

Fast jag kommer förstås från en fattig arbetarklassfamilj där den som vill ha kaffe går ner till grannen och ber om en kopp, "skrapekakan" (vilket fult uttryck) slängs bort och den som är hungrigast på ett födelsedagskalas flyger på tårtan först.

Nja.. Det ser väl kanske inte riktigt ut så, kaffe har vi alltid! Men jag har aldrig hört talats om "kaffekalas" faktiskt.

Hej!

Min farmor har alltid bakat mycket och lagat mat.

På söndagarna åkte vi till farmor och farfar. Först söndagsmiddag. Sedan efterrätt, päronhalvor eller liknande med vispad grädde. Så fick man vänta en stund, därefter blev det kaffe me bulle eller liknande och sju sorters kakor. Ibland blev det dessutom tårta, om någon fyllde år till exempel.

Då vi kom hem, var jag och min lillebror hungriga igen. Vi ville ha kvällsmat. Men mamma och pappa var mätta av kaffebrödet. Så då fick vi varm O'boy med smörgås eller något liknande.

Hälsningar

Lilla Gumman

Jo jag undrar om ni fattar eller har problem med såna oskriva saker som det kallas typ att man inte ska tränga sig före i en kö i affären, eller att man ska svara när någon pratar med en, att man säger hej tillbaka när nån hälsar på en osv?

Dom exemplena är helt självklara men fyll då gärna på med andra som ni har missat ofta eller inte förstår.

Vems regler menar du? Man hejjar väl inte tillbaka för att det finns en regel som säger det. Jag gör det för att vara trevlig. Vill jag inte verka trevlig, så hejjar jag inte.

Jag menar typ att det står överallt att folk med autismspektrum och aspergers har svårt att uppfatta sociala koder och oskrivna regler. Sen står det inte mer exempel förutom nåt sånt att man skulle vara helt efterbliven typ tränga sig före en kö och inte fatta att andra blir irriterade. Eller att gå fram till en okänd och be att få låna en kam o såna idiotsaker. Så efterbliven är inte jag o jag kan bete mig så att jag smälter in i olika grupper o jag säger inte pinsamma saker rakt ut utan att fatta att det är fel o sånt. Därför undrar jag då vad såna regler kan vara som man inte skulle förstå eller ha svårt för?

För mig är det mycket mer subtilt än så. Jag har svårt att veta vad som är okej att prata om ibland med olika människor, är alldeles för öppen.

Senast jag träffade min mans släkt tog jag tydligen i hand med fel personer också. Tydligen var det lite lustigt gjort av mig enligt vissa. Men det är inte så lätt för mig att veta när vi är kompisar och inte tar i hand och när vi inte är det. Jag släpper liksom inte folk inpå mig, så för mig är det ingen större skillnad på min mans släktingar, oavsett om vi träffats två gånger eller tjugo.

Ok, jo det har jag med läst. Finns säkert "regler" som man inte vet om. Orka bry sig.

svartamolnet skrev:För mig är det mycket mer subtilt än så. Jag har svårt att veta vad som är okej att prata om ibland med olika människor, är alldeles för öppen.

Senast jag träffade min mans släkt tog jag tydligen i hand med fel personer också. Tydligen var det lite lustigt gjort av mig enligt vissa. Men det är inte så lätt för mig att veta när vi är kompisar och inte tar i hand och när vi inte är det. Jag släpper liksom inte folk inpå mig, så för mig är det ingen större skillnad på min mans släktingar, oavsett om vi träffats två gånger eller tjugo.

Okej sånt tycker jag inte är att man är korkad. Sånt förstår jag att man kan göra fel på typ om man blir stressad o så tappar man sig själv o hälsar på fel eller gör nåt fel. Men är inte det normalt? Eller räknas det till det här med att ha svårt för sociala regler?