Telefonfobi är något som jag ser som ovanligt ute i samhället. Men här verkar det vara vanligt förekommande.
Hör det ihop med AS?
Själv ringer jag ogärna.

Jag är tvungen att ringa en hel del i jobbet. Jag föredrar att sköta kontakterna på mail om det går, men jag får ändå ringa en del. I jobbet går det trots allt ganska bra, eftersom jag befinner mig i min jobb-roll.

Privat har jag väldigt svårt att ringa till folk jag inte känner, särskilt om jag behöver fråga om nåt eller, Gud förbjude, klaga på nåt. När det gäller samtal med folk jag känner väl är det sällan några problem men jag ringer normalt inte utan att ha ett ordentligt ärende.

Håller helt med Nallen.
Jag måste också ringa en del i jobbet och det är inga problem ty då är det 'lagret' som ringer och inte jag.
I det privata ringer jag sällan människor, jag har gått flera år utan mobiltelefon då jag ansett denna överflödig. Telefoner är skit, mail är bra.

Jag hatar att ringa folk, inte sällan till en nivå att jag antingen inte klarar av det alls, eller aktivt förtränger att samtalet behöver göras till det är för sent. Går något lättare om jag har ett klart och tydligt ärende som jag vet att mottagaren accepterar. Å andra sidan har jag lika svårt med mejl-kontakter och direkta kontakter så det är väl en allmän social grej snarare än specifik telefonfobi.

Om jag behövde ringa i jobbet skulle antagligen majoriteten av samtalen gå bra eftersom man får en yrkesroll att gömma sig bakom, men det skulle fortfarande existera samtal som vore i praktiken omöjliga att göra.

Jag har lika svårt (ofta svårare eftersom det mer sällan är uttalade ärenden när det gäller kompisar) att ringa folk jag känner som folk jag inte känner, oavsett hur väl jag känner dem. Om jag under en period talar mycket och ofta med någon försvinner dock en del av motstånden.

Något av det värsta jag vet

Jag ringer nästan aldrig någon. Särskilt inte om jag inte har en anledning, och det är bestämt att jag ska ringa. Jag kan helt enkelt inte "improviseringsringa". Tror det kan ha något med den sociala delen av AS att göra...

Egentligen inga problem. Gillar elektronisk kommuninkation öht.
Fast vissa samtal...till bekanta...oooh..

Är van att ringa folk från mitt tidigare jobb. då även ofta jobbiga samtal med griniga människor.

En ny "what's my issue?" Ombyte förnöjer. Trevligt.


'Ogärna'.

Myndigheter, jobb o.s.v... inga problem.

- Goddag, mitt namn är xxxx och jag ringer angående...

- xxxxxx's? Vad kan jag hjälpa dig med? Ja... Ja... Det har vi. Kloooockan 3. Ja, då skriver jag in dig och så är ni välkomna då! Hej, hej.


Ringa/chatta kompisar... större problem. Allt det där...

- Ja hej, hur är det med dig då?

...och diverse annat tycker jag är grymt påfrestande och har egentligen ingen koll på hur man ska bete sig.

Ofta får jag långa pauser i telefonsamtalen som inte sällan ackompanjeras med en fråga typ "är du kvar?" och MSN/ICQ-chattande brukar leda till att jag sitter och stirrar på skärmen och undrar vad jag ska skriva för att verka intresserad.

Idealet vore här att jag kunde ringa upp en kompis bara för att höra hur läget är, sitta och hänga i luren en halvtimma och bara slänga ur mig någon enstaka fras lite då och då (den funkade också väldigt länge men tycktes av någon anledning bara dö ut när kompisarna skaffade sig arbeten och familj).

Har också haft stor glädje av nätverkande här då det tillåter mig att låta kompisarna gnata medans jag kan luta mig tillbaks och slänga in enstaka kommentarer.

Av samma anledning är antalet tre (3) den perfekta sociala sammansättningen då det tillåter mötet att vara personligt men betyder att jag inte behöver vara den drivande parten (alternativt en kompis som man känner sig trygg att vara tyst med).

Stora sällskap i egen regi (gäster i mitt hem) funkar också bra då det tillåter mig att ha en central roll utan att behöva babbla en massa.

O.s.v.

O.s.v.

O.s.v.


Telefonen är en del av allt detta. Jag kan inte forcera intresse utan måste bli genuint intresserad. Och eftersom jag glider in och ut ur min egen tankevärld och plockar upp trådar lite då och då, så funkar telefonen speciellt dåligt för sociala grejer.

Jag hatar att tala i telefon (!)

Telefoner har aldrig varit något bekymmer. Jo förresten, att man förväntas äga mobiltelefon och vara intresserad av att blippa runt bland funktionerna stör mig som fan. Jag behöver ingen mobil, så bespara mig denna teknikfrälsning...
Jag behöver inte sms mms ipods lcd-tv macs sudokus och fan & hans moster.
Jag behöver bra böcker.

Som vi kom in på i en annan tråd så hatar jag att ringa. Oroar mig för att ringa kompisar också men det går bättre om jag ringer någon lite oftare, stallägaren och jag pratar nästan dagligen i telefon så då kan jag ringa utan att gruva mig allt för länge. Å andra sidan pratar vi bara om hästar så det känns tryggare än vanliga telefonsamtal..

mvh Anna

lite olika det där... jag som jobbar med telemarketing kan tycka att det känns lite jobbigt, särskilt när jag är trött
då dricker jag massa kaffe för att piggna till & då känns det oftast lättare om jag är trött har jag svårare att behålla fokus & får sämre självkänsla & det är jobbigare att prata också känns det lite som..
jag tror det är lättare också när man ringer från jobbet eftersom man är inne i jobb-rollen & behöver inte lämna ut sig själv så mkt

om någon ringer till en privat som jag inte känner så bra så kan det kännas lite läskigt & obehagligt, & jag brukar nästan aldrig ringa personer privat heller. Föredrar att ha personen framför mig så jag vet att det är rätt person & att ingen annan avlyssnar samtalet eller att det spelas in *paranoia*

Jag har inga som helst problem med att ringa folk jag känner. Däremot avskyr jag att ringa myndigheter och liknande. Mest för att jag är tränad till "telefonröst" efter att ha svarat i telefon på kontor vilket jag att jag låter glättigt glad och är okapabel att bli förbannad på någon i telefonen. Rätt irriterande faktiskt.

Ringer aldrig om jag inte måste, men ibland måste man ju, så jag kan inte rösta på "Inte alls" fast jag skulle vilja.

Ångest, måste alltid samla mod innan jag vågar slå numret...
Jag ringer bara till myndigheter.
Jag har ett mobilabonnemang med minimidebitering på 25 kr/månad, men jag kommer nästan aldrig upp till det...
Hemtelefonen har jag enbart för att kunna ha internet...

Men är det nånting jag avskyr, och som även får mig att känna mig kränkt, så är det när telefonbolaget ringer titt som tätt och ska försöka övertala mig till dyrare abonnemang. När jag säger att jag inte behöver det, för jag ringer nästan aldrig, så blir de typ shockade, "Men varför inte det???" Det angår väl inte dem heller!!! Och varför tror de att de har rätt att "antyda" att det är nåt fel på mig, för att jag inte sitter och umgås i telefon?

Jag blir uppstressad varenda gång som telefonen ringer. Jag skulle aldrig skaffat mobiltelefon för det är bara jobbigt att hela tiden bli nådd överallt...

walkyrian skrev:Jag blir uppstressad varenda gång som telefonen ringer. Jag skulle aldrig skaffat mobiltelefon för det är bara jobbigt att hela tiden bli nådd överallt...

Men du har inga planer på att faktistk göra något åt det?

Stäng av mobilen permanent.

Jo jag har ju haft perioder då jag inte svarat i telfon alls men det var inte så populärt... Numera förutsätter ju folk att man har mobiltelefon. Jag får typ höra att svarar jag inte i telefonen när vissa ringer så får jag höra att jag är en dålig människa. Men om jag svarar i telefon när vissa andra ringer så är det dåligt. Just nu vill jag t ex inte prata med mina föräldrar i telefon. De är som hungriga telefonförsäljare som vill lura i mig en massa saker. Jag svarade inte i telefon häromdagen för att det var så många som ringde för att tjata. Givetvis var det precis den dagen som de ringde om filmjobbet jag skulle få i en reklamfilm å de vill ju veta precis på dagen att man kan åta sig uppdraget ... men det går väl fler tåg!

Jag har nog inga problem med att ringa mina vänner, men att ringa någon jag inte känner kräver en lång stunds uppsamlande av mod. Jag blir oerhört nervös av att stå inför att ringa någon jag inte känner. Sedan brukar det dock gå bra, jag har inte dött av situationen hittils

När jag ska ringa till folk jag inte känner så är det lite läskigt, om jag inte har ett specifikt ärende. Tex ringa till Folksam för att kolla upp något med min bilförsäkring, då går det bra eftersom det då finns ett uppenbart ärende.

Men att ringa och bara kallprata med folk är lite otäckt. Vet ju inte vad jag ska säga.
Att göra detta via internet är dock inga problem, men att ta kontakt med okända människor på stan ex går inte, det bara tar tvärstopp.

Förr när jag jobbade ringde jag en del. Precis som många andra tyckte jag det var ok att ringa i jobbet, eftersom jag då ringde i tjänsten, inte som privatperson.

Att ringa nån och bara prata utan särskilt ärende har jag svårt för. Utom när det gäller nära släktingar. Men även då känns det svårt, eftersom jag inte vet hur långt samtalet blir. Jag blir trött av långa samtal.

När det ringer är det ofta nån som vill säja nåt, så jag tycker inte om att svara i telefon heller. Tyvärr har jag inte nummerpresentatör.

Senaste jobbet jag hade gav mig riktig telefonskräck. Kunderna ringde och vill ha svar. Antingen hade jag inte fått svar och underlag från handläggaren för att skriva ut. Eller så hade jag inte hunnit. Varje gång jag började skriva ut nåt blev jag ju avbruten flera gånger. När telefonen ringde blev jag rädd, hjärtat bultade och blodtrycket steg säkert. "Nu kommer nån att tjata på mig igen eller skälla på mig för att de aldrig får nåt skriftligt beslut. "

Jag var tvungen att ha telefontid både på fm och em. Ett par timmar hade jag stängt. Men då kände jag mig stressad "nu har jag telefonfritt, nu måste jag hinna med massor innan telefonen börjar ringa igen". Värsta kunden drog sig inte för att ringa mina arbetskamrater (som jobbade med helt andra saker) när de inte kom fram till mig. Och då blev de störda och sura på mig för att jag hade stängt telefonen.

Nån mobiltelefon har jag inte skaffat mig. Jag ville sannerligen inte bli "nådd varsomhelst närsomhelst". Tyckte också det var svårt att ringa på stan (när jag lånade makens mobil). Trafiken och allt prat runt om var så störande, fattar inte hur andra klarar av det.