Jag undrar om det är någon här som har svårigheter med att hälsa, t.ex inte svara när någon säger typ "Hej!" till er?

Detta är nämligen ett av mina mest segdragna sociala problem. Enda sedan dagis har mina föräldrar påminnt mig stup i kvarten om att man alltid ska svara om någon hälsar. För bara kanske ett år sedan (är 16 år nu) var detta fortfarande långt ifrån en självklarhet för mig. Jag svarade helt enkelt inte om någon hälsade, det var liksom inte naturligt för mig. Detta kunde te sig mycket märkligt för andra. Nu tillslut har jag lärt upp som en strategi att svara om någon hälsar, men att själv hälsa på någon har jag fortfarande inte lärt in.

Hur står det till hos er?

Jag hälsar alltid

Att hälsa är ett av minsta största sociala mysterier. Jag är dock noggrann med att svara när någon säger hej.

Jag har aldrig fattat hur man bör hälsa på folk i olika situationer. När ska man skaka hand? När ska man kramas? När ska man bara säga "hej"? Och om man bara ska säga hej, exakt vilken sekund när ska man säga hej? Är det när personen jag möter ser mig i ögonen, eller är det fel att säga hej när personen inte har fokus på mig?

Jag HATAR att hälsa. Har börjat minska med hälsandet.. brukar bara prata med personen jag möter direkt. Så slipper man det där jobbiga hälsandet.

Om någon hejjar på mig hejjar jag tillbaka.. om jag känner personen väl hejar jag först också och gärna då "men tjenare" eller hallojsan eller något sånt till människor jag inte känner väl blir det oftast ett lite halvlågt småförvirrat "hej"

Värst är det när man SER att man känner igen människan och de INTE säger hej, då är förvirringen totalt hos mig. Då brukar jag minnas det nästa gång jag träffar människan och tänker då "ok detta är en Ohejmänniska" tro fan de hälsar då så känner jag mig än mer korkad och förvirrad..

Att presentera mig och skaka hand är också en stor gåta för mig, jag trodde tex att en nyanländ var den som gick fram och presenterade sig eller alternativet den gemensamma bekanta "presenterar" i stil med "Detta är Ayhanza min vän.. Ayhanza detta är Pelle min bror" vilket sedan leder till ett hej eller handskakning men .. så funkar det ju inte heller

Svårt!

Jag hatar att hälsa. Ser jag någon jag känner så får jag panik över att tvingas tajma in när hälsningen ska komma och sådär. Usch.

Säger nån hej, svarar jag, samma sträcker nån fram armen eller kramas så svarar jag. Värre när man själv förväntas hälsa, jag vet aldrig vad som är okej... brukar handhälsa i små grupper och heja när dte är fler eller om de sitter dåligt till, kring ett bord exempelvis.

Det svåra är inte att säga -"hej"
Men om det sker vid rätt ögonblick är inte mitt bekymmer, det kan den jag hälsar på få fundera över.

Jag har märkt att det är lättare att bara strunta i det helt och hållet... folk tar mindre illa upp och tittar mindre snett på mig om jag bara börjar prata. Prata om något du kan eller om du redan är i ett samtal med någon annan är det bara att kasta in den nyanlände.

detta medför även förvånandsvärt ofta att man slipper bry sig om att säga sitt namn och inte behöver komma ihåg deras

det svåra är att bara börja prata... så det funkar oftast bara på fyllan. men när jag inte är full så träffar jag inte folk jag behöver hälsa på (förutom på jobbet, men där är det ganska styrt hur och till vem man hälsar på, som tur är)

mina vänner och bekanta har fått vänja sig med att jag kommer och går utan att säga hej

Lustigt, jag håller på och uppdaterar min hemsida och höll just på med en sida som handlar om problem med att hälsa. Kanske kan utöka citaten med några från den här tråden.

Har inte själv några direkta problem med att hälsa, förutom när det är jobbigt att använda rösten, då brukar jag humma lite bara, det brukar gå lika bra. Ta i hand hoppar jag gärna över men kan göra det om jag måste.

Jag har svårt att hälsa på ytligt bekanta. Men det handlar mer om dåligt självförtroende eller osäkerhet? Vill dem att jag hälsar på dem? Förstår inte hur "svårt att hälsa" kan klassas som en neurologisk orsak......

Vid snabba möten som med grannar så går jag oftast i mina egna tankar och missar möten, ser inte folk helt enkelt. Själv tycker jag att hälsa inte är så viktigt, däremot är det viktigt att säga hejdå när man går. Att plötsligt vara i ett rum är en sak men att plötsligt vara borta är värre.

Jag hälsar på människor som 1) jag har pratat med alternativt ingått i ett socialt sammanhang tillsammans med, dvs "känner igen" 2) personer jag hälsat på tidigare.
Men, om personen i fråga t ex inte tar ögonkontakt när jag söker den så hälsar jag inte, det känns fel. Samma sak på jobbet, jag hälsar inte på dom som sitter på sina kontor och inte tittar upp när jag går förbi för att hämta morgonkaffet.
Problematiskt är när jag möter personer som jag förut brukat hälsa på, men efter ett längre uppehåll. Eller när man möter någon på stan, som man förut bara hälsat på på jobbet, men egentligen aldrig pratat med.

Mitt regelverk blev enklare att hantera sedan jag kom på att det spelar väldigt liten roll hur jag uppfattas av personer som jag ändå varken umgås med eller har någon önskan att lära känna.

Jag känner också igen mig i detta, men nu när jag är vuxen så har jag lärt mig att säga hej, skakar bara hand om den andre räcker fram handen mot mig.

Oskar skrev:Jag undrar om det är någon här som har svårigheter med att hälsa, t.ex inte svara när någon säger typ "Hej!" till er?

Detta är nämligen ett av mina mest segdragna sociala problem. Enda sedan dagis har mina föräldrar påminnt mig stup i kvarten om att man alltid ska svara om någon hälsar. För bara kanske ett år sedan (är 16 år nu) var detta fortfarande långt ifrån en självklarhet för mig. Jag svarade helt enkelt inte om någon hälsade, det var liksom inte naturligt för mig. Detta kunde te sig mycket märkligt för andra. Nu tillslut har jag lärt upp som en strategi att svara om någon hälsar, men att själv hälsa på någon har jag fortfarande inte lärt in.

Hur står det till hos er?

Jag kan känna igen mig. Överlag tycker jag det här med hälsningsfraser är jobbiga. Särskilt när ngn frågar hur det är. Visst man ska svara bra. Men inget i mitt liv är någonsin helt & hållet bra så det känns väldigt mkt som att jag ljuger varje gång jag säger att det är bra, fast det är helt åt h-e. Så bara för att jävlas brukar jag säga som det är. Särskilt om det är ngn närstående eller personer man känner väl iaf.

När jag var yngre var jag så bra på att säga hej att jag sa hej åt personer som jag inte kände, men trodde att jag kände igen. Och att de kände igen mig. Och de tittade så konstigt på mig när jag hejade på dem så nu på senare år hejar jag bara på folk jag vet att jag känner. Jag blandade ofta ihop ansikten och blev lite för personlig med dem jag hejade på. Tex: jag kan ha känt igen ngn från min skola väldigt väl. Någon som förmodligen aldrig sett mig, eller ens lagt märke till mig. Sådana kunde jag helt orädd gå fram och heja på. Men jag märkte att de tyckte jag var konstig för jag fick konstiga blickar från dem.

Så för att slippa konstiga situationer pga mitt knasiga minne så har jag bestämt mig för att bara heja tillbaka om ngn hejar på mig och bara heja på personer som jag verkligen har en konkret relation till. Såsom släkt, nära vänner och körmedlemmar. Jag blev så trött på att känna mig dum för att jag blandade ihop människor så nu får det bli så här. Och det känns faktiskt kanonbra. Man ska inte alltid göra som ens föräldrar uppmanar en till ibland. Det som stämmer för dem stämmer inte alltid för en själv. Och när man har tränat och försökt få in rutiner på hälsningsfraser och det iaf inte funkar. Då är det bättre att lägga upp egna strategier. Och låta folk heja på en själv först. Det är bästa sättet att veta att man känner till varandra. Lite flummigt skrivet kanske men mina funderingar kring ämnet.

Hatar att hälsa och har dresserat de jag träffar oftast väl

Hej svarar jag oftast på, men tar det inte som att prata vidare. Kan bli lite konstigt då med tystnad sen.

Ta i hand, usch fy blä och tvi!!! Måste jag så försöker jag vrida handen så den andre får ett litet grepp om fingertopparna typ, hela jag ser nog rätt stel och obekväm ut för dom flesta släpper rätt fort.

Krama går bra om JAG får välja att göra det, kommer någon annan och vill krama kan jag nästan ramla baklänges när jag backar.

Finns undantag till dessa "punkter" men de är ytterst få och långt emellan.

Sammelsurium skrev:Mitt regelverk blev enklare att hantera sedan jag kom på att det spelar väldigt liten roll hur jag uppfattas av personer som jag ändå varken umgås med eller har någon önskan att lära känna.

Hela mitt liv blev mycket enklare när jag insåg detta för några år sen.

Oskar skrev:Jag undrar om det är någon här som har svårigheter med att hälsa, t.ex inte svara när någon säger typ "Hej!" till er?

Detta är nämligen ett av mina mest segdragna sociala problem. Enda sedan dagis har mina föräldrar påminnt mig stup i kvarten om att man alltid ska svara om någon hälsar. För bara kanske ett år sedan (är 16 år nu) var detta fortfarande långt ifrån en självklarhet för mig. Jag svarade helt enkelt inte om någon hälsade, det var liksom inte naturligt för mig. Detta kunde te sig mycket märkligt för andra. Nu tillslut har jag lärt upp som en strategi att svara om någon hälsar, men att själv hälsa på någon har jag fortfarande inte lärt in.

Hur står det till hos er?

När jag var barn och ung hälsade jag inte på vuxna grannar som hälsade på mig. Usch, jag skäms över hur oartig jag var.

Vet inte varför, det var som jag tyckte att de inte angick mig och vice versa. Jag levde verkligen i min egen värld. När jag fick min diagnos ville jag först inte acceptera den; jag var väl helt normal? Men så mindes jag detta och insåg att jag nog inte var helt normal.

Nu däremot hälsar jag alltid tillbaka. Att hälsa först däremot har jag svårare för om jag inte känner personen väl. Dels känner jag ofta inte igen folk, dels om de är vagt bekanta vet jag inte om den andra känner igen mig.

Jag brukar ha problem med att hälsa först. Dvs om jag kommer in någonstans och får syn på någon så kan de staka sig i halsen på mig och jag får inte fram något. Hälsar man däremot först på mig har jag inga problem att hälsa tillbaka.

Om jag står i en hiss och någon kommer in, eller tvärtom kommmer in i en hiss där någon redan står, MÅSTE jag säga hej.
Har märkt att det uppfattas som ¨jobbigt¨ för somliga.

Mammaaaa skrev:Om jag står i en hiss och någon kommer in, eller tvärtom kommmer in i en hiss där någon redan står, MÅSTE jag säga hej.
Har märkt att det uppfattas som ¨jobbigt¨ för somliga.

Gör det? Har jag aldrig märkt. Och jag hälsar alltid i hissen. Tycker det känns konstigt att stå i ett pyttelitet utrymme tillsammans med en okänd människa utan att säga hej. Samma sak om jag möter en granne i trappuppgången.

Och man behöver inte möta blicken bara för att man hejar.

(har inte läst hela tråden)

svarabhaktivokal skrev:

Mammaaaa skrev:Om jag står i en hiss och någon kommer in, eller tvärtom kommmer in i en hiss där någon redan står, MÅSTE jag säga hej.
Har märkt att det uppfattas som ¨jobbigt¨ för somliga.

Gör det? Har jag aldrig märkt. Och jag hälsar alltid i hissen. Tycker det känns konstigt att stå i ett pyttelitet utrymme tillsammans med en okänd människa utan att säga hej. Samma sak om jag möter en granne i trappuppgången.

Vissa människor ger mig nästan känslan av att jag har attackerat dom. De ser skrämda ut.
Jag lovar.....jag ser INTE farlig ut . Vissa är nog lite skygga/blyga/osäkra kanske.....

Mammaaaa skrev: Vissa är nog lite skygga/blyga/osäkra kanske.....

Många är det, även NT.

honeysquid skrev:Jag hatar att hälsa. Ser jag någon jag känner så får jag panik över att tvingas tajma in när hälsningen ska komma och sådär. Usch.

Samma för mig! Jag hälsar för det mesta, men kan inte riktigt se poängen (göra personen medveten om att man är i närheten?).