Albulena skrev:Jag hatar också om matvara är slut eller om dom bara har viss kötter i affären eller andra saker som jag planerat då skriker jag i affären typ "jääävla skit fy fan jag hatar allt h*ra" o sånt fast att folk är nära. Då är jag verkligen sur.

Det skulle jag också vilja göra ibland. Jag blir mest skitledsen och förvirrad och får panik och säger att jag vill gå hem och går och gömmer mig bakom en hylla.

Jag blir bara arg när nåt går fel eller om jag har en dålig dag då kan jag ut jättearg o skrika på gatan för jag vet att socialt ska man inte göra så men jag bryr mig inte

Ofrivillige skrev:Jag får säga att jag känner igen mycket i det du skriver Svarabhaktivokal. Jag brukar tycka det är spännande att möblera om eller göra om någonting litegrann. Men en stor förändring som ändrar livet lite på något sätt gör mig illamående. En förändring som man inte kan ändra tillbaka på.

Ja, samma här.

Albulena skrev:då skriker jag i affären typ "jääävla skit fy fan jag hatar allt h*ra" o sånt fast att folk är nära.

Öhm... du behöver verkligen lära dig vanligt folkvett.

Hyper är det du som bestämmer det eller?

Nej, men du sa själv tidigare att du vill leva ett normalt liv och ha vänner och sånt.

Det första man ska tänka på då är att inte skrika hora i en affär. Det lär du verkligen inte få några vänner på.

Okej tack för omtanken men jag gör som jag vill ändå och blir bara glad om nån tar illa upp eller blir rädd, för jag tycker folk är äckliga o dumma i huvudet. Det är inte fel på allt o alla men många. Jag har nån vän som hatar allting och andra äckliga människor o vi brukar skrika tillsammans ibland. Om jag inte hade skrikit o låssas vara snäll o lugn så hade jag varit falsk o då hade jag inte orkat spela så länge. Jag har försökt spela som en vanlig person o det går bra men till slut orkar jag inte längre o då kommer hatet tillbaka.

Så, för att vissa andra människor är äckliga och dumma i huvet, så ska du sänka dig till samma nivå som dem?

Visserligen förstår jag hur du känner, jag blir också ofta arg och hatar människor för att jag tycker dem är "dumma och äckliga". Det är nog ganska vanligt för sånna som är drabbade/begåvade av Aspergers Syndrom.

Kommer ihåg min gammla chef på jobbet.. oj oj vad jag var utom mig av ilska på honom. Han var konstig, ljög och var otrevlig. Brukade fantisera om hur jag skulle antingen SKRIKA på honom eller bli våldsam.

Men, tänkte till sen: "Inte fan tänker jag någonsin sänka mig till samma låga nivå som min chef". Jag är inte som honom, jag är trevlig och hyfsad. Istället för att vara arg på honom idag, så ser jag ner på honom, eftersom han är på en lägre nivå än mig.

Alltså jag förstår vad du menar men jag ska förklara så kanske du förstår hur jag menar:

Jag tycker alla är stela o tråkiga o korkade o dumma o äckliga. Inte alla men många.. Iallafall så gör jag saker för att chocka dom o röra om grytan eller vad man ska säga. Dom är inte vana o samhället är inte vana vid att nån som ser normal ut o kan spela till o med normalare än NT normala människor nästan gör såna ljud o skrik plötsligt. Det känns som det är jag mot dom o jag orkar inte längre så jag vill ge igen

Förändringar som att affärer ändras eller stängs. att staden byggs om. Att flytta. att gå i skola och gå på jobb. hemska förändringar. eller att folk blir äldre och ändras. inte är som innnan. att förhållande tar slut.

Jag har nyligen separerat med mitt ex och bor nu själv. Jag känner mig helt död. Förändringen är så stor att jag inte kan andas.

Precis så är de jag menar Pappan. Stora förändringar som ändrar livet på något sätt, jag avskyr dom. Jag hatar även att tiden går och att alla blir äldre hela tiden. Jag vill att det ska vara som det var förut, allt var så enkelt då på något sätt.

Ibland kan jag t.o.m få ångest över att tiden går, för jag går hela tiden mot de okända vilket jag inte tycker om. Jag vill ha allting planlagt framför mig.

pappan skrev:Jag har nyligen separerat med mitt ex och bor nu själv. Jag känner mig helt död. Förändringen är så stor att jag inte kan andas.

Då är vi i samma sits.

Jag har mycket svårt för förändringar. Jag vill helst att allt ska vara som förut, att allt ska vara sig likt och att inget förändras om det inte är jag själv som bestämt någon förändring förstås. Då funkar det.

Jag har nu legat inne på sjukhuset i tre dagar med min dotter och första beskedet om inläggning var en hemsk plåga. Jag var tvungen att låsa in mig på toaletten för att dottern inte skulle se/känna min ångest.

Jag stretade länge emot läkarnas beslut, men det gick inte. Vi var tvungna att stanna kvar. Som tur var hade jag Stesolid med mig, men det tog bara bort den värsta ångesttoppen.

Jag blir så rastlös. Orkar inte sitta still, kan inte koncentrera mig på TV-tittande, det bara rycker i kroppen, andningsfrekvensen ökar och jag får hela tiden ta djupa andetag för att jag inte ska få psykbryt. Och jag vill bara ut, bort från allt...HEM.

svarabhaktivokal skrev:Jag blir allmänt nervös av nya saker. Klamrar mig fast vid det gamla in i det sista. Hatar plötsliga överraskningar/förändringar som t.ex. att en matvara är slut i affären om jag bestämt att jag skall äta just det. Då kan jag flippa totalt.

Kan dock tycka det är skönt med större förändringar som jag själv bestämmer över, t.ex. en flytt, en ommöblering, en ny soffa osv. Jag har nån slags kronisk inre konflikt mellan min rastlöshet och mitt behov av att allt skall vara som det alltid har varit.

När jag var liten, kanske 8-9, så kunde jag bli vansinnigt arg när mina föräldrar hade städat mitt rum och flyttat på mina saker.

Jag blev också jättearg när vi skulle flytta när jag var lite äldre. Eftersom fönstret i mitt blivande rum inte satt mitt på väggen. Minns känslan av maktlöshet (och att vara missförstådd).

Jag flyttade hemifrån tidigt och det var en stor lättnad att äntligen ha kontroll över mitt eget hem, vilka som befann sig där och vilka saker jag skulle ha. Nu kan jag välja att göra större förändringar och tycka det är ok (som svarabhaktivokal) men är ändå väldigt orolig tills allt är klart.

svarabhaktivokal skrev:Jag blir allmänt nervös av nya saker. Klamrar mig fast vid det gamla in i det sista. Hatar plötsliga överraskningar/förändringar som t.ex. att en matvara är slut i affären om jag bestämt att jag skall äta just det. Då kan jag flippa totalt.

Jepp, no kidding. Letade efter min favoritmakaroner i pastahyllan, tog ungefär 15 minuter innan jag hittade makaronerna. Axas Ekologiska Makaroner. ICA kör med fulknep för att man ska köpa deras ekologiska makaroner! Ungefär 10 CM från golvet, längst ner i en liten våningskorg låg mina favoriter.

[img]http://i45.tinypic.com/ta51n4.png[/img]

Jag känner igen det där med förändringsskräck. Det går faktiskt att medicinera bort. Det blev mycket lättare för mig att hiva saker, köpa nytt och möblera om när jag började med rätt mediciner. Jag tror jag är den enda aspergermuppen i hela sverige som faktiskt får en någotsånär korrekt behandling.

Defekt Mupp skrev:Jag känner igen det där med förändringsskräck. Det går faktiskt att medicinera bort. Det blev mycket lättare för mig att hiva saker, köpa nytt och möblera om när jag började med rätt mediciner. Jag tror jag är den enda aspergermuppen i hela sverige som faktiskt får en någotsånär korrekt behandling.

Trevligt för dig. Nå, vad är det för mediciner du får som är så himla bra då? Jag vet att du inte kommer svara eftersom du älskar att frustrera människor, men jag är inte på tillräckligt bra humör för att bry mig om att jag går rakt i din "fälla".

Hmm...Det här låg jag och funderade över i helgen. Jag har alltid haft svårt för förändringar av det större slaget. Kom fram till att jag faktiskt inte helt har smält flytten från den lägenhet vi flyttade ifrån när jag var 4 år Jag grät även floder när sopbilen körde iväg med min barnsäng efter att jag växt ur den och när jag inte längre kunde ha min första cykel... Det fanns hur mycket som helst av det slaget. Jag vägrade att byta bänk i skolan en dag fastän en lampa hängde på trekvart precis ovanför mig...Min lärare höll på att bryta ihop för hon var livrädd att jag skulle få den i huvudet. Men hon fick mig inte att byta plats. Jag var orubblig.

I några år gick det bättre men nu är jag tillbaka mer i det där igen. Om jag inte kan gå eller köra den väg jag brukar pga vägarbete eller liknande så ger det mig stark ångest och det kan göra att jag inte tar mig någonstans på flera dagar.

Jag undrar hur det är för er, har ni väldigt svårt för förändringar och är det stora eller små förändringar som ställer till det? På vilket sätt märks en förändring?

Ja, jag gillar varken små eller stora förändringar. Framförallt visar det sig nog när planer blir ändrade, då blir jag lite småirriterad eller orolig. I perioder med riktigt dåligt mående så tål jag inga förändringar. Som för något år sedan då man grävde upp vägen där jag bor så att jag inte visste vilken väg jag skulle kunna ta till jobbet från dag till dag. Det gav mig en sådan ångest att jag helt enkelt inte tog mig till jobbet till slut.

Värst var det dock när jag var liten, då tålde jag inte att möbler byttes ut osv. Det skapade otrygghet hos mig och jag kunde gråta länge efter saker som försvunnit.

När jag var mindre kunde saker som ersattes eller hotades om ersättning kännas lika hemskt som att en familjemedlem skulle dö. Fortfarande gillar jag inte att skiljas från saker jag vant mig vid.
Jag hade ibland ångesttankar när jag var liten om ifall det började brinna vilka saker skulle jag se till att rädda.

Jag får psykbryt, det är min största svårighet. Det blir kaos i huvudet och det känns som jag blir torterad genom mentala attacker. Förstår inte hur jag ska kunna hantera förändringen (kan vara de mest löjliga grejor) då det inträffar. Blir asförbannad och tycker alla är helt dumma i huvudet och emot mig. Detta är verkligen jobbigt för mig och andra, för det går på en millisekund och är ej förutsägbart alls.

Jag känner igen mig i att bli orolig och uppstressad. Nu när sonen ska få sin första olycka är jag oroad över hur han ska klara nedförsbackarna. Det är en cykel med stödhjul som vi ska köpa och vi ska ha ett handtag så att man kan styra honom.

Men det hjälper inte, jag oroar mig ändå. Har fått tiden på dagis förlängt, varje dag utom fredagar då jag ska hämta honom. Jag oroar mig för om han ska börja trotsa som i fredags. Vi tvingades återvända till dagis.

Oro och stress är mina symptom på förändringar. Det där om vilka saker jag skulle rädda om det skulle brinna då jag var barn stämmer också in på mig. När jag blir stressad är jag irriterad och får ångest över förändringen.

vallesmamma skrev:Jag undrar hur det är för er, har ni väldigt svårt för förändringar och är det stora eller små förändringar som ställer till det? På vilket sätt märks en förändring?

Oj, jag skulle kunna skriva en roman om olika typer av förändringar som jag inte klarar av. Och sen skulle jag kunna dela in dessa i olika kategorier beroende på styrkan på reaktionen (på förändringen), styrkan på mitt sätt att hantera reaktionen, styrkan på mitt sätt att hantera sviterna efteråt (konsekvenserna), om de är fysiska eller psykiska, vilka som leder till lättare ångest och vilka som leder till svårare (här emellan finns såklart ett gäng kategorier också).

Man kan väl istället säga att vissa saker har jag svårare för. Det är när jag inte riktigt kan kontrollera förändringen. Då ligger reaktionen på förändingen nästintill utom räckhåll för mig. Jag kan inte påverka min reaktion.


Ett exempel kan vara:
Det finns ingen av min favoritvara i butiken. Jag har travat mig ned för att köpa detta och så har de slutat med den alternativt den är slut och kommer inte förrän om några dagar. Här kan jag bli skogstokig. Men eftersom jag har svårt att visa ilska gentemot andra så skulle jag kunna springa ut gråtandes ur butiken och sedan skrika utanför. Sen kan jag ranta runt ett tag på vägarna, helt sporadiskt utan att veta vart jag ska ta vägen. Förmogligen en "nedkylningsfas" som gör att jag kan gå hem till min familj med normalt "uttryck" igen.


Andra exempel:
- Favoritprogrammet visas inte på TV det är inställt.
- Ett brev om ett spontant möte som inte varit inplanerat dimper ned i brevlådan.
- Någon ringer på dörren oanmäld. Och jag behöver ha minst en halv dag för att förbereda mig på sånt.
- I stort sett all post är jobbig. Det är hela tiden en massa brev om möten med skolan, skolsköterskan, bvc, föräldramöten, utvecklingssamtal, skolfester, insamlingar...gaaaaahhhh... Och sen lite av all den vanliga skiten man får i brevlådan; möten med arbetsförmedlingen, skaffa en massa intyg, söka nytt vårdbidrag, femtielva olika sjukhusmöten.
- När något hemma hos mig går sönder då kan jag bli fruktansvärt vansinnig och ha sönder andra saker som står bredvid för att få utlopp för hysterin över det första som gick sönder. Sen när jag lugnat ned mig kommer jag på att jag faktiskt kan ersätta det som gått sönder. Problemet är att då måste det i princip vara en exakt likadan sak, men oftast hittar jag inget som är i närheten.
- Småsaker... som att om gubben ändrar på något i skåpen så blir jag irriterad och går dit och ställer tillbaka det på "rätt sätt". Sen måste jag naturligtvis påtala för honom att man minsann inte kan ställa den blå kaffemuggen bredvid den lila, utan där ska den gula stå.

Ja, det är så mycket...


Olika symtom på förändringar:

Mest förekommande är oro, stress och ångest.
Sen kommer ilska och vredesutbrott
Sist kommer tårar och uppgivenheten.

Men detta varierar beroende på vilken förändring det är.

OBS!!! En urladdning i form av vredesutbrott kan ju låta hemskt, men då är i stort sett all stress, oro och ÅNGEST som bortblåst. Och det innebär att reaktionen och sviterna efter förändringssituationen bli mycket mer kortvarig.

Jag glömde ju det absolut svåraste

RESOR med övernattning där hela familjen ska vara med.
Den typen av förändring från det vardagliga livet är skittufft.
Här måste jag planera för både barnen och mig själv. Jag måste ta reda på vad det finns för möjligheter för små barn att sova (spjälsäng?). Vad det finns för typ av förtäring (vi har olika matallergier allihop). Om det finns apotek i närheten eller om jag måste ha med mig en stor resväska fylld med alla våra mediciner och redskap. Finns det ett stort sjukhus i närheten? Planerar vad vi kan göra för aktiviteter. Hur mycket pengar som kan tänkas gå åt? Ringer runt för att försöka ta reda på information, men glömmer alltid massor av saker ändå.

Jag gör olika häften med olika listor för olika sammanhang, över resväg, tider, packning, lösningar om problem skulle uppstå, telefonnummer, aktiviteter vi ska utföra, vad allt kommer att kosta osv, osv, osv, osv...
Ofta går det INTE som planerat och då får jag migränliknande huvudvärk efteråt, blir illamående och resan blir ett känslomässigt kaos.

Jag avskyr att resa numera. Förr älskade jag det.