Om du vill ha egen lägenhet och har råd med det, men inte tror dig om att klara att sköta ekonomin och en del annat praktiskt så finns förstås varianten att du ber om LSS-hjälp med detta. Det bör du kunna få om du har diagnos.

Frågan är hur mycket man egentligen måste klara av innan man flyttar till egen lägenhet, om man ändå har möjlighet att få boedestöd och möjlighet att träna på saker.

Jag kunde varken städa, tvätta eller laga mat innan när jag först fick egen lägenhet utan fick börja öva på det efter att jag fått min egen lägenhet. Ibland kan det vara lättare att komma igång med att öva på saker när man måste.

Det är lätt hänt att man bara blir kvar i att låta andra göra saker åt en så länge man bor under samma tak som någon som gör det så gärna, som exempelvis en förälder som ser en som funktionshindrad.

de_Bracy skrev:

Milyc skrev:För att jag ska kunna ge ett rättvist svar på din fråga känner jag att jag skulle behöva veta om du är utvecklingsstörd eller inte.

Vet du om du är klassad som utvecklingsstörd?

De allra flesta som går på särskola är ju det.

Jag är inte diagnosticerad som utvecklingsstörd, och jag brukar få ungefär 100 som resultat på IQ-test. Jag har hört att särskolan i första hand är till för utvecklingsstörda, och jag begriper också mer än vad jag tror att någon av mina klasskamrater begriper. Jag har varken dyslexi eller dyskalkyli; särskilt inte det sistnämnda eftersom jag har kunnat hjälpa en jämnårig i normal skola med matten under både högstadiet och gymnasiet. Däremot har jag nog bristande viljestyrka och kanske bristande sunt förnuft.

Jag har atypisk autism, mutism och talstörning; de sistnämnda diagnoserna innebär att jag är både mentalt och fysiskt oförmögen att tala. Exakt vad det är för fel som gör att jag inte kan tala vet jag inte; det är i alla fall inget som ger mig problem att äta eller röra mig, utan dessa funktioner fungerar normalt, och jag är inte döv eller hörselskadad.

Jag har en kompis som har gått i specialskola för barn med talstörningar och efter det sär-gymnasium, men han är inte alls utvecklingsstörd. I dag pratar han nästan felfritt. Jag förstår inte riktigt varför de envisades med att sätta honom i särskola. P.g.a. det har han nästan inte lärt sig någon engelska och att inte kunna engelska är ju ett jättehinder i dagens samhälle.

Kahlokatt skrev:Jag har en kompis som har gått i specialskola för barn med talstörningar och efter det sär-gymnasium, men han är inte alls utvecklingsstörd. I dag pratar han nästan felfritt. Jag förstår inte riktigt varför de envisades med att sätta honom i särskola. P.g.a. det har han nästan inte lärt sig någon engelska och att inte kunna engelska är ju ett jättehinder i dagens samhälle.

Vaddå? Får man sämre utbildning i särskolan? Ska inte den vara för att hjälpa den som behöver hjälp.

Zirre skrev:

Heliora skrev:

Milyc skrev:Om du har "egna" boendestödjare som kommer till en lägenhet som du själv äger eller hyr utan inblandning av LSS har du vad jag förstått möjlighet att säga upp dem och begära att få byta ut dem om ni inte kommer överens.

Japp, så har jag det. Jag har en helt vanlig hyresrätt som jag fick på normalt sätt genom att stå i bostadskö. Men har bott i studentkorridor i många år också. Nu har jag boendestöd som kommer någon gång i veckan. Och jag bestämmer allting själv. Vad som skall göras när de kommer (eller snarare vad jag skall göra när de kommer, eftersom de själv mest sitter med som ett stöd för att jag skall kunna komma igång) och vem som kommer. Ingen talar om för mig vad jag skall göra.

Jag har 2 st som turas om och jag har fått godkänna dem, vikarier släpper jag inte in. Jag kan enkelt byta ut personerna som kommer om jag skulle känna att personkemin skär sig och jag kan säga upp hela stödet när som helst. Antingen för att klara mig själv eller för att ansöka om boendestöd från annat ställe.

Jag håller med Milyc om att grupp-/servicebostad inte är något bra förstahandsval, om ens något bra val öht. Gruppbostad är bra för utvecklingsstörda, men aspergare blir nog lätt "hospitaliserade" av sådant, tror jag. Dvs mindre självständiga och "daltade med".

Jag skulle aldrig kunna tänka mig att bo på gruppboende eller bostad kopplad till boende. Jag skulle känna mig instängd.

Jag gör hellre som det är nu, bor i egen lägenhet .
Har varken boendestöd eller något sådant. Är helt självständig vad det gäller boendet. Men skulle jag ändå ha en fråga om någon är det bara att ringa till mamma så löser det sig.

Jag har ansökt om "satellitboende" för Aspergare, alltså att det finns personal på annat ställe som man kan kontakta om man behöver hjälp, men det är ingen gruppbostad. Tyvärr var handläggaren ett jävla pucko som inte ens hade läst igenom mina papper och inte verkade ha ett enda hum om vad Asperger är, så min ansökan avslogs. Jag överklagade och ansökan avslogs igen. Att köpa bostadsrätt är för dyrt, trots att min familj har fått ärva lite pengar efter att farfars lägenhet såldes. Alltså står jag i bostadskö och tvingas bo hemma hos pappa fast jag snart är 31! Jag betalar för mat och hyra, men ändå!
Gruppbostad vill jag INTE ha. Det passar bättre för personer med utvecklingsstörning. Som aspergare vill man kunna stänga om sig.

carl skrev:

Kahlokatt skrev:Jag har en kompis som har gått i specialskola för barn med talstörningar och efter det sär-gymnasium, men han är inte alls utvecklingsstörd. I dag pratar han nästan felfritt. Jag förstår inte riktigt varför de envisades med att sätta honom i särskola. P.g.a. det har han nästan inte lärt sig någon engelska och att inte kunna engelska är ju ett jättehinder i dagens samhälle.

Vaddå? Får man sämre utbildning i särskolan? Ska inte den vara för att hjälpa den som behöver hjälp.

Ja, är man normalbegåvad får man inte lära sig tillräckligt i en särskola. Och min kompis är normalbegåvad. Han har asperger och lite språkproblem, men det är ju inte samma sak som utvecklingsstörning. Tidigare hade han Daglig Verksamhet i en "blandad" grupp där folk kunde börja tjafsa, springa ut och skrika, rymma, etc. Men där vi är nu har alla asperger.

Kahlokatt skrev:Men där vi är nu har alla asperger.

Vad är det för typ av verksamhet?

Hej!

Heja de_bracy! Jag tror mycket väl att du skulle kunna klara av att flytta, om du fick boendestöd i början. Jag tror inte att du ska lyssna allt för mycket på dina föräldrar, för föräldrar till handikappade barn har en tendens att bli rätt överbeskyddande. Acceptera inte gruppboende. Du har rätt att själv välja hur du vill bo.

Du kan när som helst ta över din egen ekonomi, om du klarar av det. Din pappa får inte vara din gode man, om du inte vill ha en god man. En god man får aldrig vara en god man åt någon som inte vill det. Alltså har du rätt att sköta din egen ekonomi i dag om du ville. Du har också rätt att skaffa en annan god man än din pappa närhelst du vill det, hur fort du kan få någon annan beror ju förstås på hur många det finns som vill vara god man i din kommun.

Skulle du säga att du inte vill ha en god man, det visar sig att du inte alls klarar av ekonomin själv och du fortfarande inte vill ha en god man kan tingsrätten besluta att du ska få en förvaltare. Att få en förvaltare är nästan detsamma som att bli omyndigförklarad, det enda man får göra utan förvaltarens tillstånd är att rösta och att gifta sig. Det krävs rätt mycket för att man ska få en förvaltare, så oroa dig inte för det. Så länge du klarar ekonomin själv, eller accepterar att ha en god man, får du ingen förvaltare.

Hälsningar

Lilla Gumman

Milyc skrev:Frågan är hur mycket man egentligen måste klara av innan man flyttar till egen lägenhet, om man ändå har möjlighet att få boedestöd och möjlighet att träna på saker.

Jag kunde varken städa, tvätta eller laga mat innan när jag först fick egen lägenhet utan fick börja öva på det efter att jag fått min egen lägenhet. Ibland kan det vara lättare att komma igång med att öva på saker när man måste.

Det är lätt hänt att man bara blir kvar i att låta andra göra saker åt en så länge man bor under samma tak som någon som gör det så gärna, som exempelvis en förälder som ser en som funktionshindrad.

Allt beror på hur pass föräldrarna är tror jag.
Jag började städa rummet själv, tvätta mina egna kläder, laga mat m.m. redan i 10-12 årsåldern.
Min mamma ville att vi fyra syskon skulle kunna sånt och då blev det så. Är jätteglad att jag fick lära mig tidigt.

Lilla Gumman skrev:Hej!

Heja de_bracy! Jag tror mycket väl att du skulle kunna klara av att flytta, om du fick boendestöd i början. Jag tror inte att du ska lyssna allt för mycket på dina föräldrar, för föräldrar till handikappade barn har en tendens att bli rätt överbeskyddande. Acceptera inte gruppboende. Du har rätt att själv välja hur du vill bo.

Lägenhet kopplat till boende då?

KrigarSjäl skrev:

Kahlokatt skrev:Men där vi är nu har alla asperger.

Vad är det för typ av verksamhet?

Arkivering. Vi scannar in gamla tidningsartiklar och fotoplåtar åt landstinget. Jobbet i sig är helt OK, det enda som stör mig är att vi inte får lön, utan bara den förnedrande "flitpengen". Men den diskussionen har vi ju redan haft.

Lilla Gumman skrev:Skulle du säga att du inte vill ha en god man, det visar sig att du inte alls klarar av ekonomin själv och du fortfarande inte vill ha en god man kan tingsrätten besluta att du ska få en förvaltare. Att få en förvaltare är nästan detsamma som att bli omyndigförklarad, det enda man får göra utan förvaltarens tillstånd är att rösta och att gifta sig. Det krävs rätt mycket för att man ska få en förvaltare, så oroa dig inte för det. Så länge du klarar ekonomin själv, eller accepterar att ha en god man, får du ingen förvaltare.

Jag vill bara betona att det krävs väldigt grov misskötsel av ekonomin, eller sig själv i övrigt för att förvaltarskap skall bli aktuellt. Det finns massor av folk som missköter sin ekonomi väldigt grovt utan att få förvaltare för det.

Däremot finns det gott om folk som gärna hotar folk inom handikappsvängen med förvaltarskap eller försöker lura i en att "man måste ha god man" bara för att de vill styra en.

Men rent teoretiskt kan man bli tilldelad förvaltare, vilket i allt annat än till namnet innebär omyndigförklaring, men det är mycket sällsynt att så sker idag. Till det krävs både läkarintyg och domstolsbeslut. Det är ingenting som överbeskyddande föräldrar eller mästrande vårdpersonal förmår driva igenom själva även om somliga sådana kan få det att låta så.

Kahlokatt skrev:

KrigarSjäl skrev:

Kahlokatt skrev:Men där vi är nu har alla asperger.

Vad är det för typ av verksamhet?

Arkivering. Vi scannar in gamla tidningsartiklar och fotoplåtar åt landstinget. Jobbet i sig är helt OK, det enda som stör mig är att vi inte får lön, utan bara den förnedrande "flitpengen". Men den diskussionen har vi ju redan haft.

Men varför ställer ni upp på att arbeta för kaffepengar??
Om jag vore ni skulle jag maska utav bara helvete.

Jag tror inte jag skulle stanna kvar på ett sådant jobb överhuvudtaget.

Idag diskuterade min mamma med mig och tyckte att jag borde bo på gruppboende och frågade mer eller mindre retoriskt hur i allsindar jag skulle klara mig ensam i en lägenhet, jag som inte ens kan ta ett telefonsamtal.

Jag svarade ungefär att tänk om jag då skulle bli tvungen att bo med den eller den våldsamma klasskamraten från särskolan, men jag känner mig inte tillfreds med att jag fick det att låta som att det bara är strykrädsla som gör att jag inte vill bo på gruppboende.

Nu känns allting väldigt mycket jobbigare än igår.

Tack för allt stöd i den här tråden i alla fall.

Jag har svårt att förstå varför du måste tala i telefon.

Myndigheter kan skicka brev och de du känner kan skicka sms.
Det finns ju också något som heter mail.

Eller?

Det viktiga måste ju vara att du lever på ett sätt som du själv trivs med och kan bestämma vem du vill leva med.

Tror jag, men jag kanske tänker fel? Jag tror din mamma låter sin oro tala. Det är säkert bara välvilja men de är ju också så att det kan vara skillnad på hennes behov och dina egna.

KrigarSjäl skrev:

Kahlokatt skrev:

KrigarSjäl skrev:[quote="Kahlokatt"]Men där vi är nu har alla asperger.

Vad är det för typ av verksamhet?

Arkivering. Vi scannar in gamla tidningsartiklar och fotoplåtar åt landstinget. Jobbet i sig är helt OK, det enda som stör mig är att vi inte får lön, utan bara den förnedrande "flitpengen". Men den diskussionen har vi ju redan haft.

Men varför ställer ni upp på att arbeta för kaffepengar??
Om jag vore ni skulle jag maska utav bara helvete.[/quote]

Det gör vi också. Vi ägnar halva tiden åt att bara sitta och snacka eller surfa. Ingen bryr sig. Vi är där mest för att det är socialt och vi kommer ut och får träffa likasinnade.

Bjäbbmonstret skrev:Jag har svårt att förstå varför du måste tala i telefon.

Myndigheter kan skicka brev och de du känner kan skicka sms.
Det finns ju också något som heter mail.

Eller?

Det viktiga måste ju vara att du lever på ett sätt som du själv trivs med och kan bestämma vem du vill leva med.

Tror jag, men jag kanske tänker fel? Jag tror din mamma låter sin oro tala. Det är säkert bara välvilja men de är ju också så att det kan vara skillnad på hennes behov och dina egna.

Håller med bjäbbis. Din mamma värderar nog sin egen trygghet högre än din självständighet. Hon vill känna sig lugn med att veta att du är omhändertagen så hon slipper oroa sig. Det är ganska typiskt för mammor iofs, är de normalt funtade så kan de inte låta bli att oroa sig för sina barn. Tyvärr är det inte alltid det bästa för barnet och då får man öva sig i att sätta gränser och markera sin önskade självständighet.

Man kan visst bo själv även om man inte kan tala i telefon. Det är många av oss här som har telefonfobi (nån kanske orkar leta fram tråden där vi diskuterade detta?) och ändå bor i egen lgh. Man kan mejla, messa, skriva brev och använda förmedlingstjänst. Många döva, talskadade och handikappade bor själva och behöver bara rätt hjälpmedel för att klara sig alldeles utmärkt.

Så lyssna inte på mamma om du känner att du verkligen vill bo själv. Är du myndig så har hon inget att säga till om. Om det inte funkar kan du ju alltid ansöka om gruppboende el dyl DÅ, men då har du i alla fall fått prova, det måste ju alla ha rätt att göra.

Det låter nästan som en beskrivning av en själv tycker jag så som du förklarade det.

Asså jag vill väll också bli mer självständig så att säga men jag känner mig väll inte riktigt som man är myndig även om man är det och där skulle jag väll vilja ha mer uppbackning i från samhällets sida eftersom att man nu ska ta massa beslut och asså jag vet inte riktigt när man räknas som vuxen det är en svår nöt att knäcka det är som att jag vill komma i gång och träna på gym men eftersom att jag har dåligt självförtroende och inte vill göra bort mig så har jag kanske inte samma drivkraft som andra "normala" i min ålder.

Sedan funderar man ju mycket på framtiden det här med att bli stor om man bör flytta till egen lägenhet och hur man får tjejer som respekterar en för den man är när man kanske inte är så jätte social utav sig!!

de_Bracy skrev:

Zirre skrev:

Heliora skrev:Vad gäller ditt tips med bostadsrätt så måste man nog ha väldigt rika föräldrar isåfall.

Det behöver man inte, det räcker att man har tur med banken och får låna pengar.

Oj, jag skulle inte gärna vilja att mina föräldrar skuldsatte sig för min skull. Verkligen inte!

Heliora skrev:Hyresrätt brukar man kunna få inom några få års tid, såvida man inte har några speciella krav på områden.

Det är väl främst i Stockholm det är jättelånga bostadsköer? Fast jag kan nog "skynda långsamt" och vänta den tid det tar även om det skulle ta flera år i min kommun, för jag är inte desperat. Även om jag vill ha ändring i mitt liv och bli självständig och "vuxen" och allt det där, så kan jag resignera för ekonomiska och praktiska realiteter och fortsätta leva som jag lever tills vidare. Mina föräldrar lär varken slänga ut mig eller börja misshandla mig.

de_Bracy, var det du som ville till särskolan eller hur funkade det valet för dig?
Eller missar jag något här?
Av ditt sätt att uttrycka dig i text får jag mer intrycket av någon som gör sig bra i vetenskapssammanhang typ.

Man har ju hört talas om folk som hamnat i särskola bara för att omgivningen inte förstår en.

de_Bracy skrev:Jag är inte diagnosticerad som utvecklingsstörd, och jag brukar få ungefär 100 som resultat på IQ-test. Jag har hört att särskolan i första hand är till för utvecklingsstörda, och jag begriper också mer än vad jag tror att någon av mina klasskamrater begriper. Jag har varken dyslexi eller dyskalkyli; särskilt inte det sistnämnda eftersom jag har kunnat hjälpa en jämnårig i normal skola med matten under både högstadiet och gymnasiet. Däremot har jag nog bristande viljestyrka och kanske bristande sunt förnuft.

Jag har atypisk autism, mutism och talstörning; de sistnämnda diagnoserna innebär att jag är både mentalt och fysiskt oförmögen att tala. Exakt vad det är för fel som gör att jag inte kan tala vet jag inte; det är i alla fall inget som ger mig problem att äta eller röra mig, utan dessa funktioner fungerar normalt, och jag är inte döv eller hörselskadad.

Missade detta.

Så om du vore döv så skulle du altså förmodligen gå i dövskola eller gå i vanlig skola med teckentolk eller så?

Antar att om du kör med teckenspråk så skulle folk bara tro att du är döv?

Får väl köra chatt med folk istället, låter mest som om du saknar "vocal subprocessor" som Seven of nine i StarTrek Voyager skulle påstå.

nano skrev:de_Bracy, var det du som ville till särskolan eller hur funkade det valet för dig?

Det var inte jag som valde. När jag var liten var det en massa tjafs om huruvida jag skulle gå på särskola eller dövskola eller normal skola, och jag förstod bara att jag inte skulle passa in någonstans och ville därför inte börja skolan överhuvudtaget. Det var nog ingen som visste att jag ens förstod såpass mycket. I alla fall var det ingen som pratade direkt med mig.

nano skrev:Av ditt sätt att uttrycka dig i text får jag mer intrycket av någon som gör sig bra i vetenskapssammanhang typ.

Man har ju hört talas om folk som hamnat i särskola bara för att omgivningen inte förstår en.

Instämmer.

de_Bracy, det vore kul o veta hur det är med dig och vad som händer med dig.
Om möjligt kan vi ju komma med ideer på det du säger om du vill