sommar: peka på du. Det brukar jag med göra.

Jag påstår mig inte har föräldrakunskap och erfarenhet även om det säkert låter så i en del öron. Dock har jag viss hint av hur det kan se ut i ett hem med småbarn och vet lite hur barn/föräldrasituationen kan se ut på förskola vid lämning och hämtning och. Jag har haft konflikter med barn i mitt tidigare yrke som barnskötare men föräldrar vet så klart mer om detta fenomen och där är det så klart starka känslomässiga band som man inte har i yrket, vilket gör det hela mer komplicerat. Är man inte (eller inte har varit) förälder, så vet man ju inte hur det är såvida man inte tagit hand om någon annans barn under låång tid. Samtidigt får man räkna med slit, tandagnisslan, osv. Avlastning låter rimligt och det är enbart tragiskt att de som har hand om ansökningarna (eller vad det kallas) inte verkar göra vad de ska alt. att kön är för lång och de ansvariga i toppen inte gör något åt det.

Serpentin: jag gick på i mina ullstrumpor förut. Sorry men jag står fast vid det jag skrev. Det är tonen till viss del och vissa ordval som blev lite skarpt.

serpentin skrev:Jag vet inte om du tycker att ca 1-2 timmar per dag är lika med missbruk?

Det tror jag inte. Många, jag tex. sitter så länge framför datorn i ett kör. En del delar nog upp tiden i småsnuttar men i slutändan blir det säkert ett par timmar iaf. för en del. Tex. skriva här, vara på Msn tar ju sin tid och surfa på nätet lätt beroendeframkallande.

Jag tyckte det var jobbigt fast vi var två. När maken kom hem på em, hade jag knappt hunnit någonting. Jag tyckte jag ständigt var upptagen med att försöka roa min dotter, ge henne mat, byta blöja eller gå ut med henne. Då brukade hon somna i vagnen, men hemma var hon pigg.

Det blev ofta så att antingen lekte jag med henne, el så min man. Annars fick ingen av oss någon "egen tid". Så vi gick aldrig ut med henne bägge två. Men är man två, så kan en ta över när den andra är slut.

Jag grubblade mycket på varför det var så svårt för mig. (Hade inte fått min AS-diagnos då.) Hur klarade folk av det förr, när det inte fanns några daghem?

Men förr hade man stora syskonskaror, de äldre kunde passa de yngre. Det fanns ofta andra släktingar som bodde på samma gård el i närheten, som kunde hjälpa till. Dessutom var det en annan inställning, föräldrarna förutsattes ha fullt upp med arbetet på gården och barnen skulle lära sig lyda och hjälpa till, inte underhållas. Jag önskade att jag bodde i en gammaldags storfamilj.

Det borde vara självklart att ensamstående föräldrar (utan släktingar i närheten som kan hjälpa till) alltid har rätt till avlastning/kontaktfamilj.

Jag hoppas verkligen du får hjälp snart. Ingenting var så jobbigt som att ta hand om ett litet barn tyckte jag, det vanliga jobbet var rena vilan i jämförelse. Med ett barn var man aldrig ledig, måste ständigt vara till hands och passa upp. Det var ju roligt också, men för få vilopauser.

Parvlon skrev:

serpentin skrev:Har inte märkt någon skillnad på hennes humör när hon sovit/inte sovit middag.

Ingen skillnad på ditt eget humör heller, såklart?

Är man trött så orkar man inte på samma sätt som när man är utsövd. Självklart är det så. Jag mådde bra av en paus mitt på dagen men den förtogs av att hon istället stökade hela kvällen. Nu hoppas jag att lite lugna kvällar ska göra oss båda gott.

Alien skrev:Hur klarade folk av det förr, när det inte fanns några daghem?

[...]

Ingenting var så jobbigt som att ta hand om ett litet barn tyckte jag, det vanliga jobbet var rena vilan i jämförelse. Med ett barn var man aldrig ledig, måste ständigt vara till hands och passa upp. Det var ju roligt också, men för få vilopauser.

Ja precis som du skriver så hade man ett helt annat nätverk förr än i dag. Folk hjälptes åt. Släktingar stöttade varandra och man arbetade ofta tillsammans. Barn hade inte samma värde som idag där vi talar om att barns behov ska tillgodoses, vi talar om anknytning, samspel osv. Så var det inte förr. Barn fanns där vuxna fanns men så mycket mer var det inte. Dessutom var barn inte så gamla innan de ansågs lämpliga att ta hand om de yngre så då fick man barnvakt automatiskt om man hade flera barn och det hade ju de flesta.

Jag har ibland drömt om att bo i något slags kollektivby. Var och en familj har sitt hus men man har en stark gemenskap där man lagar mat och äter tillsammans, sköter en del sysslor ihop och hjälper, stöttar och avlastar varandra så alla får en liten paus ibland.

Om man kan laga mat till en familj kan man lika gärna laga mat till fler och istället bara behöva laga mat vissa dagar och sedan göra annat andra dagar. Barnen hade haft kompisar också och bara det kan vara en avlastning för föräldrarna. Barnen leker tillsammans och föräldrarna kan få göra annat utan ständiga avbrott.

Precis som du skriver så är det intensivt med små barn. När jag arbetar kan jag ta en paus och vet då att jag är ledig den stunden. Så är det inte med små barn. Jag kan inte ens gå på toaletten ifred.

Jag ångrar inte att mitt barn finns, det är underbart och hon är en härlig liten person. Men om jag vetat hur jobbigt det skulle bli då hade jag kanske försökt förbereda en del saker lite bättre. Som att ordna barnvakt till exempel. Eller fundera ut hur jag ska göra när jag ligger till sängs med 39 graders feber. Vem tar hand om barnet då? Som det är nu får jag stoppa i mig Panodil och stiga upp som vanligt.

Det är klart det finns en lösning, det gäller bara att komma på den. Jag blir mer förvirrad och ännu mindre konstruktiv när det är stressigt och jag är trött. Kanske riktigt B-förslag, men ändå: http://www.vardguiden.se/Tema/Barn-och- ... foraldrar/

Serpentin: Du frågar efter strategier här kommer mina.

- Dagis, du har rätt till åtminstone 15 timmar i veckan.
- Rutiner, mat och sömn under vissa tider.
- Inget småätande i mellan målen. Laga mat som barnet tycker om och gärna "plockmat". Ge hellre för lite än för mycket mat och låt henne ta mer om hon är hungrig.
- Använd TV:n som avlastning, under korta perioder under dagen. Exempelvis efter lunch när hon förut kanske brukade sova. Låt henne titta på film en timme.
- Låt henne vara ute i samband med att ni ändå ska ut. Om ni ska ut och handla, stanna till en halvtimme i lekparken före eller efter. Planera in utgång direkt efter att hon ätit så att du vet att hon är mätt. Exempelvis efter frukost eller efter mellanmålet på eftermiddagen.

Slutligen mitt absolut bästaste tips:

- Låt henne hjälpa till med hushållssysslorna. Om du diskar kan hon stå brevid och "diska" ofarliga plastbunkar, kanske sin egen nappflaska och dylikt.

I tvättstugan kan hon hjälpa dig att plocka in och ur tvätt ur tvättmaskinen. När hon börjar gräva ur den smutsiga tvätten ur maskinen tackar du för hjälpen fort som attan och ber henne göra någonting annat. Exempelvis stoppa tvätt i den andra maskinen om ni har två.

Min dotter som är två får sin egen hink med vatten och lite såpa och en disksvamp efter att hon ätit också får hon torka under sin egen stol. Det gör hon med stor entusiasm och blött blir det. Men jag eftertorkar bara med moppen så blir det torrt och rent.

Tänk så här: Hon kan hjälpa till med allt i hemmet som är förhållandevis enkelt och ofarligt. Barn lär sig snabbt och snart har du en riktigt duktig liten hjälpreda och ni blir två istället för en en.

serpentin:

Jag har för mej att ditt knyte var uppskattat på träffen. Du bor inte så till att någon från träffen kan vara barnvakt någon kväll i veckan så du får lite lugn?

olgis: jättebra tips med hjälpreda. Det där kan funka ganska bra, beroende på barnet. Och beroende på om man kan släppa sina egna tvång på att saker ska utföras på vissa bestämda vis.

serpentin: har inga tips direkt, men jag känner igen mig i tröttheten, trots att vi är två föräldrar. Min man klarar av det hela fint, men jag blir så överjordiskt trött av en heldag att jag inte för mitt liv begriper hur det fungerar för ensamstående föräldrar. Sänk kraven på dig själv och vad som måste bli gjort varje dag. Och återigen, avlastning! Du har rätt till det!

weasleys tanke tror jag också mycket på. Var bor du någonstans?
Ofta är ju barnen mindre trotsiga och trilskande mot andra, dessutom.

IckyFlix skrev: olgis: jättebra tips med hjälpreda. Det där kan funka ganska bra, beroende på barnet. Och beroende på om man kan släppa sina egna tvång på att saker ska utföras på vissa bestämda vis.

Det är ju nervöst naturligtvis, till en början. Små barn har en tendens att "stjälpa till" efter att det har "hjälpt till". Det var därför jag tog exemplet med tvättmaskinenerna:

Det är inte helt ovanligt att barn helt sonika börjar att plocka ur allt de nyss plockade in (i exempelvis tvättmaskinen). Man får träna upp sin reaktionsförmåga och avleda med någonting annat när det börjas "stjälpas till".

Svar på olgis underbara inlägg.

- Dagis, du har rätt till åtminstone 15 timmar i veckan.

Hon är på förskola men då arbetar jag. Vilket iofs ger lite "ledigt" från föräldraansvaret.

- Rutiner, mat och sömn under vissa tider.

Har vi redan. Äter och sover på bestämda tider plus lite andra rutiner.

- Inget småätande i mellan målen. Laga mat som barnet tycker om och gärna "plockmat". Ge hellre för lite än för mycket mat och låt henne ta mer om hon är hungrig.

Även mellanmålen är på bestämda tider. Småter däremellan gör vi inte. Är hon törstig dricker hon vatten. Jag lagar mat som jag vet att hon (oftast) äter. Hon ber ofta om mer mat vid måltiderna.

- Använd TV:n som avlastning, under korta perioder under dagen. Exempelvis efter lunch när hon förut kanske brukade sova. Låt henne titta på film en timme.

TV har inte mycket att erbjuda dagtid men filmer kan vi ordna. Har inte så många barnfilmer, än. Hon sitter sällan stilla en hel timme. För det mesta tröttnar hon efter en kort stund och går och pysslar med annat.

- Låt henne vara ute i samband med att ni ändå ska ut. Om ni ska ut och handla, stanna till en halvtimme i lekparken före eller efter. Planera in utgång direkt efter att hon ätit så att du vet att hon är mätt. Exempelvis efter frukost eller efter mellanmålet på eftermiddagen.

Bra tips. Tråkigt bara att lekplatsen är helt öde på helgerna. När vi går dit vill hon bara gunga. Sedan får jag inte med mig henne hem. Därför drar jag mig för att gå dit. Hon skriker, gråter, vrålar så det ekar i hela området och det bor folk runtom så jag skäms faktiskt. Känner mig "skyldig" och som en dålig mamma.

Nu senast sa jag bara att "nu går jag". När jag gått en liten bit hör jag att hon tystnat så då smög jag mig tillbaka bara för att se att det stod en kvinna med en hund och pratade med henne. Fy vad dum jag kände mig. Är hon på rymmen? frågade hon och jag mumlade bara något i stil med "ja ungefär...".

Slutligen mitt absolut bästaste tips:

- Låt henne hjälpa till med hushållssysslorna. Om du diskar kan hon stå brevid och "diska" ofarliga plastbunkar, kanske sin egen nappflaska och dylikt.

Just den stunden sitter hon gärna framför teven (efter middagen) och jag njuter av att få vara själv i köket en liten stund. Men visst ska hon få diska om hon vill det. Köket tål ju lite väta. På förskolan har de vattenlek ibland. Jag har sett foton och det syns att hon tycker det är skoj.

I tvättstugan kan hon hjälpa dig att plocka in och ur tvätt ur tvättmaskinen. När hon börjar gräva ur den smutsiga tvätten ur maskinen tackar du för hjälpen fort som attan och ber henne göra någonting annat. Exempelvis stoppa tvätt i den andra maskinen om ni har två.

Kunde inte låta bli att skratta när jag läste det här första gången. Igenkännande, verkligen. Men numera går det oftast bra, tvätten får stanna kvar och när den är klar vill hon gärna ge mig ett plagg i taget så jag kan hänga upp eller lägga i tumlaren. Ibland kommer plaggen lite snabbt så jag får hejda henne och hon tröttnar efter en stund men då tackar jag för hjälpen.

Vi har egen tvättmaskin så hon behöver inte alltid "vara med" när jag tvättar även om hon gärna hjälper till med tvätten när hon känner för det. Trycka på startknappen är riktigt spännande och det har blivit hennes uppgift.

Min dotter som är två får sin egen hink med vatten och lite såpa och en disksvamp efter att hon ätit också får hon torka under sin egen stol. Det gör hon med stor entusiasm och blött blir det. Men jag eftertorkar bara med moppen så blir det torrt och rent.

Det låter som en riktig utmaning. För oss båda. Just för tillfället blir det inte mycket spill och katten äter gärna upp eventuella köttbullbitar, ärtor och annat gott. En kul detalj är att ni också använder såpa för det gör vi också. Jag älskar den doften och känslan av att det är rent utan konstigheter. Men nästa gång det kladdas ska hon få en liten hink och svamp eller trasa. Det räcker kanske med bara ett par deciliter vatten...

Tänk så här: Hon kan hjälpa till med allt i hemmet som är förhållandevis enkelt och ofarligt. Barn lär sig snabbt och snart har du en riktigt duktig liten hjälpreda och ni blir två istället för en en.

Ja så har jag tänkt också och ska givetvis fortsätta med det. Jag ser att hon tycker om att få hjälpa till. När jag städar får hon en egen trasa att torka med även om det mest blir väldigt blött.

Tack för ett jättefint och uppmuntrande svar.

weasley skrev:serpentin:

Jag har för mej att ditt knyte var uppskattat på träffen. Du bor inte så till att någon från träffen kan vara barnvakt någon kväll i veckan så du får lite lugn?

Nej tyvärr, jag bor långt från de flesta.

AAA skrev:Det är klart det finns en lösning, det gäller bara att komma på den. Jag blir mer förvirrad och ännu mindre konstruktiv när det är stressigt och jag är trött. Kanske riktigt B-förslag, men ändå: http://www.vardguiden.se/Tema/Barn-och- ... foraldrar/

Jag ansökte om kontaktfamilj som avlastning. Jag vet inte hur längesedan det är men minst ett halvår.

Jag har JO-anmält kommunen nu eftersom jag inte fått något beslut än. Hoppas det sätter fart på dem.

Hoppas det löser sig... Jag förstår din förtvivlan. Har haft två illbattingar (eller har, ska inte berätta om nuvarande status som tonåringar - ha, ha...) som var helt outstanding i fråga om att våga vägra sova och trots trots allt som det innebär Men det blir inte värre, småbarnsåren är jättejobbiga med vissa barn. Och vilken typ av kaospiloter vi får vet vi inte innan, som tur är. Eller jag kanske kunde ana, men inte fan kunde jag tillämpa finska rycket för det...


Hi, ho - here we go!

Önskar att jag kunde hjälpa dig med avlastning, din lilla trotsiga tvååring är säkerligen fortfarande lika charmerande som på forumträffen, men tyvärr bor vi alldeles för långt ifrån varandra.

När jag började läsa tråden så ville jag ge dig en del tips, men sen såg jag olgis underbara svar och jag har inga fler tips.

Avlastning borde du ha rätt till, bl.a. en kontaktfamilj kan med lite tur bli en helt underbar lösning för er båda, du får lugn och ro några helger och kan bry om dig själv och hemmet, ditt barn får ett nytt umgänge, med lite tur en eller flera nya lekkamrater och nya erfarenheter och det kostar dig inte ett öre.

Vi har några lite dåliga erfarenheter av kontaktfamilj och en väldig bra erfarenhet. I vårt fall var det inte för oss föräldrar vi sökte utan för yngsta dotterns skull så hon skulle få ha sitt och lite kontakter med äldre personer (i senaste kontaktfamiljen fanns det full uppsättning far och morföräldrar, i vår familj finns bara farmor kvar som bor långt bort och är väldigt upptagen med sitt).

Lycka till, ni behöver verkligen en fungerande lösning.

Hej
Jag tror att jag har en del praktiska råd som är baserade på egen erfarenhet. Min son är 3. Under dessa år har jag haft varierande nivåer av helvetet pga att jag inte haft fast arbete. Jag har under dessa 3 år haft 5 olika timanställningar där ingen hänsyn togs till att jag var ensamstående till ett barn och därför var tvungen att ibland rycka upp honom kl 4 på morgonen då dagis låg i stan och hade flyttat till förort och jobbade i annan förort. Det höll inte självfallet, och fick därför byta jobb och ett annat osv...

Det som hjälpt mig är att jag alltid varit mycket intuitiv och envis och har alltid mer eller mindre skitit i alla dessa påståenden som bland annat min syrra överröst mig med som: Du måste dra ner succussivt med amningen och han måste sova i egen säng... Bla blaha blaha. Han har fått bestämma själv och han slutade med att amma när han blev ett. Från en dag till annan. Skitbra! Sen har vi sovit tillsammans och gör det fortfarande. Varför skulle det vara ett problem? Det som inte är ett problem för dig är inget problem.Punkt. Gör inte andras måsten till ditt måste. Det får vara deras problem. Du har andra så koncentrera dig på de istället!

Han reagerade som alla andra små barn, dvs fick tuppjuck när han inte fick samma rutiner varje dag och fick sabbad dygnsrytm och måste åka t-bana mitt i natten och ibland sova på nattis osv. Jag har sett att FASTA RUTINER, dvs att göra samma saker vid samma tidpunkt är A och O. För att inte gå under själv jobbar jag nu nästan inte alls då det inte finns dagjobb för en timmis som börjar tidigast 8. Hellre fattig som en lus än att utsätta sitt barn för den skit jag har gjort. I dag skiter man fullständigt i barnen till ensamstående trots att det finns fler som är det. Så ngn framtid och trygghet för våra barn finns inte. Det är man tvungen att fixa själv. då får man använda sig av det sociala nätverk som LSS faktiskt kan hjälpa våra barn med. Jag tycker abslout att du ska ställa krav på din kommun. De kommer inte att ifrågasätta dig! De är skyldiga att hjälpa till. Ingen annan gör det- du är aldrig så ensam som när du är ensamstående med helt ansvar för ditt eller dina barn. Som ensamförälder är du enormt ensam och det ställs oerhört höga krav på dig! Även de utan diagnos som är ensamstående har haft enormt svårt att få ihop det socialt och ekonomiskt, så skäms inte om du måste söka hjlp!

DEt andra är att sluta ställa såna krav på dig själv! Vill de inte äta så skit i att laga mat! Ge de det de vill ha! Barn svälter inte, tro mig! Min son vill mest bara ha godis. Ris går bra och välling. Vill han ha godis och glass så ger jag honom obegränsad tillgång. Han har därför slutat att tycka godis är så speciellt och jag har sluppit den där middagsångesten. Barn äter när de är hungriga. Välling och omega 3 olja är det han vuxit upp på typ. Och godis. Han är ändock längre än de flesta andra 3-åringar. Och har inte varit sjuk sedan i juli. Så skippa alla de där kraven! Käka snask framför teven och ligg och mys istället för att slava i köket till ungar som inte vill ha! Säg bara att " Jaha ungar ni vill inte ha mat. Vad vill ni ha de? Och så ger du de det de vill ha. Har man börjat det där tjatracet så är det svårt att stoppa. Sen vad gäller andra saker som man absolut måste göra som barn,som att sova och borsta tänderna eller om man har en tid att passa och måste gå NU, så ge de TVÅ uppmaningar. Kommer de inte då så ta ett DJUPT andetag och GÖR det ÅT de utan att tjata och svära och skrika. Tjat är skit och leder till mer tjat. Visa de att är det påklädning som gäller så är det det vad de än tycker om det. Jag har börjat med det där med TVÅ ggr och det funkar mycket bättre än att skrika och förebrå de för att de sinkar dig. Man måste lära de att lyssna och att vara konsekvent. Är du konsekvent, dvs verkligen håller vid ditt ord varje gång vid samma typ av situation så lär sig barnet till slut att dig går det att lita på. Det du säger menar du och därför blir dina ord viktiga.

Tjatar man och inte är konsekvent, dvs de vet att du bara säger men inget händer ändå , så är dina ord inget värda och barn konstrar och beter sig illa mot dig. Ok? Hoppas det hjälper! Jag har lyckats verkligt bra med min son har jag upptäckt: när jag slutade tjata och började agera och prata seriöst med honom har han börjat säga ibland: Ok- mamma jag ska klä på mig- jag tänker inte bråka! Och så kommer han och kramar mig! Du kan inte aaana vilken skön känsla det där är! Eller när han säger; mamma, jag vill ha liis (ris) istället för ; mamma jag vill ha pinneklen (piggelin).

Jag har också upptäckt att det blir mycket lättare att vara i vardagen när man de få ggr det händer, har andra barn och föräldrar att umgås med. Då får man avlastning på ngt sätt, bara att kunna gå på toa i fred är en välsignelse och som få fattar som varit bortskämda med att ha den andra föräldern där. Vi träffas gärna om du bor i sthlm med omnejd?

Jag levde ju inte förr,eller var åtminstone inte vuxen eller förälder då. Men jag misstänker att det i vårt sk moderna 2000-tal är mer verbala än då, klär alla situationer i tjusiga vackra välmenand ord, men till syvende och sist bara förblir just ord. Alla dessa människor som så tjusigt talar om hur vi minsann ställer upp är vi som i själva verket inte alls vill öppna dörren för ngn. Förr höll man käften och bara gjorde. Nu pratar vi om att göra. Men gör det inte. Vi ser på medans det händer och sen skriver vi om det och analyserar det till förbannelse. Att barn är så viktiga. Yeah right, sen går man ifrån den unge som står och håller ut armarna till sonen i samma ålder. Ehhh, vi måste gå nu säger mamman. Ja gå då din j-l. Gå och skit i att min son blir ledsen för att han inte får leka med er son. Era pissmyror.

Kan ju börja med att säga att jag var 100% ensamstående med min dotter de första 6 åren, när jag sen gifte mig och sedemera fick ytterligare 2 barn så var jag fortfarande ca 95% ensamstående när det gällde barn och hushållsgöromål. Att jag inte sa ifrån är väl något att fundera över men dessvärre kan jag inte förklara det för jag förstår det inte själv

Serpentin skrev:
Fler exempel:
Hon vill ha äpple. Jag skalar och gör ordning äpple. Hon vill inte ha äpple. Jag äter en klyfta resten mörknar och efter att jag frågat flera gånger och fått nej till svar då kastar jag äppelbitarna. Vad händer? Hon kastar sig på golvet, skriker, vrålar, gråter, ylar ääääääääpple..... Det händer att jag gör i ordning ett nytt äpple bara för att sedan se hur samma sak upprepar sig igen. Så är det med det mesta numera. Ska, ska inte.

Jag brukade förekomma just de situationerna genom att alltid ha färdigskalat äpple i skivor i en plastpåse med lite citron i kylen, citronen hindrar äppelbitarna från att bli bruna.

Hon lägger sig ner på marken eller sätter sig och vägrar gå.

Skrev vid ett annat tillfälle att ett bra sätt att få slut på det är att själv lägga sig ner och skrika, även en 2-åring skäms över sin mamma och gör sällan om det. Detta då förutsatt att man törs skämma ut sig, det har jag aldrig haft problem med, jag skiter i vad folk tycker

Ett par dagar bara sedan jag bestämde att vi tar bort middagssömnen. Men hon har hoppat över allt oftare innan jag tog beslutet och det var ett bra beslut för hon somnar bums på kvällen istället för att krångla i två timmar. Har inte märkt någon skillnad på hennes humör när hon sovit/inte sovit middag. Men ser fördelar nu när hon somnar gott direkt så kvällen blir skön för oss båda.

Något som fungerade rätt bra hos oss var att lägga in 1-2 timmars lugn tillvaro ungefär vid den tiden då barnet brukade sova ( dvs 2 av barnen, det tredje sov 20 min i stöten var sen vaken och alert (väldigt) i 3 timmar, och att försöka ta bort sovtid dagtid med honom var dödsdömt, för det resulterade i att han istället var övertrött och inte somnade alls framåt kvällen). Lugn tillvaro ? En stilla promenad utomhus, får man väl in rutinen vid en tidpunkt under dagen tex efter lunch lär barnet sig snabbt att efter lunch går vi ut och tittat på världen ( inte alls nödvändigtvis lekparken, en av min dotters favoritsysselsättningar var att åka in till stan och åka rullande trottoar (dvs sån där rulltrappa som egentligen inte är en trappa utan rullar vägrätt), fördelen med den rutinen var att hon visste redan vid maten att vi skulle ut och snabbt slutade krångla med påklädningen iallafall vid dess tillfällen).

Eller fundera ut hur jag ska göra när jag ligger till sängs med 39 graders feber. Vem tar hand om barnet då? Som det är nu får jag stoppa i mig Panodil och stiga upp som vanligt.

Får mig att småle .... ja det är ju en sak för sig, jag fick halsfluss med 40 graders feber ett antal gånger/år och minns särskilt ett tillfälle ))) min då 3-åriga dotter började klä på sin sjuka mamma som inte orkade röra en fena..... under den processen ringde min dagmamma eftersom vi inte kommit och hon visste att jag ofta blev sjuk i hög feber. Hon kom sen och hämtade min dotter för att jag skulle kunna gå till läkare och sen sova ett par timmar. Hon ställde upp långt över det hon behövde vid sjukdom just för att hon visste att jag faktiskt inte hade någon som kunde avlasta mig. Och sanningen är väl att det är precis så som du gör man får göra som småbarnsförälder stoppa i sig febernedsättande och sen se till att få det att fungera, och det verkar ju fungera betänk att *förr* när folk ofta hade avlastning i form av släkt i närheten så bodde många på gårdar där även kvinnan hade sitt arbete utöver barnen och det kunde ju inte heller bara släppas för att man blev sjuk utan det är nog så att en tid i livet så * blir man tvungen* att försaka sig själv och uppenbarligen funkar det, jag menar, min son som bara sov 20 min i stöten, gjorde detta från dag 1 tills han var runt 5 vilket innebar att jag inte fick mycket sömn eller *tillstånd* att vara sjuk och det verkar ha funkat för jag lever än

Olgis inlägg

log jag bara åt, för precis så gjorde jag också och det var kul;)

Bra tips. Tråkigt bara att lekplatsen är helt öde på helgerna. När vi går dit vill hon bara gunga. Sedan får jag inte med mig henne hem. Därför drar jag mig för att gå dit. Hon skriker, gråter, vrålar så det ekar i hela området och det bor folk runtom så jag skäms faktiskt. Känner mig "skyldig" och som en dålig mamma.

Min dotter vaknade klockrent kl 5 varje morgon, vardag som helgdag. Och eftersom jag visste att det skulle bli ett helvete att försöka hålla henne lugn och sysselsatt inne så gick vi ut vi 6 (efter frukost) till lekparken. Den var garanterat tom, men hon kunde leka och hade jag tur kunde jag sitta på bänken och halvsova. Att lekparken låg mittemellan alla höghus gjorde att när folk vaknade till vid 6 och drog upp persiennerna möttes de nästan alltid av synen på mig och min dotter i lekparken ( förortens största arbetsplats som låg strax bredvid började sin arbetsdag 7) så det var många som såg oss varje morgon under ett par års tid.

Svar till stålhenrik

Vi har fasta rutiner och goda matvanor. Godis nej tack, det äter inte min dotter. Men hon tycker om russin om vi nu ska prata sötsaker. Popcorn har vi ibland på fredag eller lördag. Läsk dricker vi aldrig.

Jag tror inte på metoden att "låta barn bestämma vad de ska äta även om det bara blir godis". Det har blivit en del pepparkakor kring julen men nu är pepparkakorna slut och jag köper inga nya förrän till nästa jul. Hur har det gått med din sons tänder med tanke på alla sötsaker?

Vi brukar försöka ta det lite lugnt en stund precis efter lunch. I dag hyrde jag en film och poppade popcorn. Det mesta hamnade sedan på golvet som en stor matta så jag fick sopa upp allt när filmen var slut.

Vi har hjälpts åt med disken i dag och det var uppskattat. Golvet blev också torkat. Efteråt. När hon började dricka av diskvattnet då tackade jag för hjälpen men hon verkade ändå nöjd.

Senaste kvällarna har hon somnat väldigt lugnt. Jag nattar henne och hon somnar inom några minuter. Det känns jätteskönt. Jag tycker också att hon rent allmänt känns lite lättare att nå även om hon får sina utbrott emellanåt. Tyvärr kan jag inte se mönstret, vad det beror på, för då hade jag kunnat anamma och hålla fast vid det.

Jag har börjat ställa krav. Som t ex "plocka upp russinen du strött ut på golvet". När hon struntar i det säger jag "då tar jag skålen så får du inga fler russin". När hon då blir arg så säger jag återigen "om du plockar upp russinen från golvet så får du tillbaka skålen". Hon plockar upp russinen (utan protester) och får sedan tillbaka skålen med russin = båda två är nöjda. Detta är något jag aldrig skulle kunnat tänka mig förut men det är nog så att mitt barn (eller vi båda) helt enkelt kräver detta om inte vår tillvaro ska sluta i kaos.

lillsanna skrev:Min dotter vaknade klockrent kl 5 varje morgon, vardag som helgdag. Och eftersom jag visste att det skulle bli ett helvete att försöka hålla henne lugn och sysselsatt inne så gick vi ut vi 6 (efter frukost) till lekparken. Den var garanterat tom, men hon kunde leka och hade jag tur kunde jag sitta på bänken och halvsova. Att lekparken låg mittemellan alla höghus gjorde att när folk vaknade till vid 6 och drog upp persiennerna möttes de nästan alltid av synen på mig och min dotter i lekparken ( förortens största arbetsplats som låg strax bredvid började sin arbetsdag 7) så det var många som såg oss varje morgon under ett par års tid.

Då hade jag nog tänkt att det där är ju en fantastisk mamma som går till lekplatsen med sitt barn så tidigt. Jag får vara tacksam att min dotter inte är beredd att lämna sängen förrän vid sjusnåret. Å andra sidan leker hon inte själv när vi väl går till lekplatsen, hon kräver att jag deltar på något sätt. Jag har försökt sätta mig på bänken men då blir det dramatik, skrik och panik så jag ger upp.

Hej

Jag vet en del om kost då jag både pluggat och tränat seriöst. Russin är precis lika skadligt för tänder som godis. Tänderna mår bra tack eftersom han gladeligen borstar tänderna med och utan min hjälp. Jag råkar tycka att detaljerna får gärna bortses ifrån om helheten blir bra dvs hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete. Om du fattar liknelsen. Verkar inte som om många gör det då man gärna fokuserar järnet på detaljerna.

Tror att jag är väldigt lite aspis i jämförelse med flertalet här... Finns en enda jag känner mig hemma hos och det nog bloggen som den underbara trollhare skriver... I alal fall förut. Henom är aspis. En mycket gentil sådan. Genomhederlig prick med mycket humor. Kolla in den kanske!?

Jag har gett den här sidan en dag av min tid än så länge eftersom jag precis fått en diagnos, men jag hoppar nog denna site efetrsom jag redan känner att det inte ger nåt... men vad faan trodde jag? Att det skulle vimla av själsfränder här? Njaeee, livet på nätet är detsamma vare sig det är nischat elller ej verkar det som.. Jga som skriver så knapparna ryker och folk som genast hoppar på en och kallar en för bitter o taski attityd o allt möjligt... bättre krypa ner i sitt skal och mysa...Vafaan dessa människor tycker säkert inte southpark är särskilt kul heller o helt missar poängen så man ska inte misströsta- det FINNS de som jag därute. Nånstans! Ciao!

stålhenrik skrev:Hej
Jag har gett den här sidan en dag av min tid än så länge eftersom jag precis fått en diagnos, men jag hoppar nog denna site efetrsom jag redan känner att det inte ger nåt... men vad faan trodde jag? Att det skulle vimla av själsfränder här? Njaeee, livet på nätet är detsamma vare sig det är nischat elller ej verkar det som.. Jga som skriver så knapparna ryker och folk som genast hoppar på en och kallar en för bitter o taski attityd o allt möjligt... bättre krypa ner i sitt skal och mysa...Vafaan dessa människor tycker säkert inte southpark är särskilt kul heller o helt missar poängen så man ska inte misströsta- det FINNS de som jag därute. Nånstans! Ciao!

Du kan väl inte lägga ner bara för att jag väljer att ge mitt barn goda vanor där godis inte är medräknat? Du är nog ganska aspig ändå.

Du får gärna ge ditt barn vipkort i godisbutiken, det är inte mitt problem. Men jag tycker det är tråkigt om du inte ger Aspergerprat en ärlig chans. Jag har inte menat att vara sur eller tvär på något sätt. Du kanske tyckte det verkade så? I så fall kan jag bara beklaga och be om ursäkt för att jag uttryckt mig på ett sätt som inte var avsett. Jag skrev väl snarast med "glimten i ögat" eller hur man nu ska uttrycka det.

stålhenrik skrev:Hej

Jag vet en del om kost då jag både pluggat och tränat seriöst. Russin är precis lika skadligt för tänder som godis.

Russin får hon som lördagsgodis, inte annars. Men när det gäller kosten dagligdags tänker jag mycket på matstörningar som verkar vara en ärftlig sjukdom i vår familj. Jag gör ingen stor sak av det. Jag har bara aldrig godis hemma. När vi är på kalas är det fritt fram att smaka på allt. Men godis vill hon inte ha. Fast russin har hon råkat få smak på efter att de delade ut julpåsar på förskolan.

Det jag menade är att när man är hungrig då äter man mat, inte godis.