Hej svejs i lingonskogen

Jag är förälder till en helt vanlig (än så länge) social kille på 3 år. Vi har flyttat från stan till en förort och jag är så himla deppad över EN enda sak och det är att nämligen det gamla vanliga: att alla drar sig undan hur mycket jag än försöker fixa nya vänner. Jag la ner en tusing på ballonger och ännu mer på godis och tårta o allt det där när jag fixade kalas när han nyss fyllde 3. Jag bjöd alla på dagis. 7 barn kom och det var roligt för honom. Eftersom jag inga andra barn har och hans pappa skiter i honom fullständigt så blir livet rätt trist för honom när ingen vill leka på helgerna eller kvällarna. På dagis har han bra kompisar och han är omtyckt. Det är tack vare mig, att jag inte ger "rätt" signaler som folk drar sig undan. Eftersom jag vet detta så känner jag många gånger att jag borde adoptera bort honom pga detta då han med en annan förälder skulle få det rika sociala umgänget som han och alla andra barn förtjänar och önskar.

Det känns så grymt att han antingen får välja på att antingen vara med sin enda förälder och som älskar honom och som han älskar så mycket, eller att leva i annan familj och ha släkt och en massa kompisar. Det är ju faktum detta och ingen "känsla" av att det är så. Just för att det är så här så har jag sedan jag blev förälder helt fattat hur det säkert känns för de killarna och också en del tjejer som till slut hatar folk så mycket för att de inte får vara med, att de till slut skjuter ner alla dessa mobbare.

Jajaja, jag vet att allt kan läsas här av vem som helst, men vem bryr sig? Jag är här för att dela med mig och förhoppningsvis skaffa nya vänner som gillar mig som jag är. Vad gör man som mobbad förälder när jag faktiskt har försökt allt redan? Kontaktfamilj har jag sökt och blivit beviljad, sedan har det tagit över ett år för den här j-a moderatkommunen att komma till skott. Ännu har jag hört nada! Bläää för den här j-a skitdiagnosen som gör en till en sån j-a losermupp!

stålhenrik skrev:Hej svejs i lingonskogen

Jag är förälder till en helt vanlig (än så länge) social kille på 3 år. Vi har flyttat från stan till en förort och jag är så himla deppad över EN enda sak och det är att nämligen det gamla vanliga: att alla drar sig undan hur mycket jag än försöker fixa nya vänner. Jag la ner en tusing på ballonger och ännu mer på godis och tårta o allt det där när jag fixade kalas när han nyss fyllde 3. Jag bjöd alla på dagis. 7 barn kom och det var roligt för honom. Eftersom jag inga andra barn har och hans pappa skiter i honom fullständigt så blir livet rätt trist för honom när ingen vill leka på helgerna elle rkvällarna. På dagis har han bra kompisar och han är omtyckt. Det är tack vare mig, att jag inte ger "rätt" signaler som folk drar sig undan. Eftersom jag vet detta så känner jag många gånger att jag borde adoptera bort honom pga detta då han med en annan förälder skulle få det rika sociala umgänget som han och alla andra barn förtjänar och önskar.

Det känns så grymt att han antingen får välja på att antingen vara med sin enda förälder och som älskar honom och som han älskar så mycket, eller att leva i annan familj och ha släkt och en massa kompisar. Det är ju faktum detta och ingen "känsla" av att det är så. Just för att det är så här så har jag sedan jag blev förälder helt fattat hur det säkert känns för de killarna och också en del tjejer som till slut hatar folk så mycket för att de inte får vara med, att de till slut skjuter ner alla dessa mobbare.

Jajaja, jag vet att allt kan läsas här av vem som helst, men vem bryr sig? Jag är här för att dela med mig och förhoppningsvis skaffa nya vänner som gillar mig som jag är. Vad gör man som mobbad förälder när jag faktiskt har försökt allt redan? Kontaktfamilj har jag sökt och blivit beviljad, sedan har det tagit över ett år för den här j-a moderatkommunen att komma till skott. Ännu har jag hört nada! Bläää för den här j-a skitdiagnosen som gör en till en sån j-a losermupp!

Du borde kanse träna på din självkänsla.
Inte ska väl de andra föräldrarna göra att du känner dig "dålig" som person?
Om nu de andra föräldrarna "mobbar dig" som du påstår så är det kanske inte rätt personer för dig. Du kanske ska försöka söka socialt umgänge på annat håll...vi finns här även om det så bara är genom bokstäven och meningar.
Jag råder dig också att INTE adoptera bort din son, du är säkert jättebra för din honom och han behöver all kärlek du kan ge honom.
Kom ihåg en sak: Du ska inte ge upp hoppet om dig själv. ALDRIG!

Oj du, det var allvarligt.
Först av allt vill jag säga det du redan vet: att skiljas från din son är inte lösningen. (egentligen förstår jag att du inte menar något med det, men för säkerhets skull)
Har inga bra tips, bara några reflektioner:

- Det är inte farligt för barn att ha tråkigt!!! Det tar fram kreativiteten i dem och gör dem handlingskraftiga och självständiga.
- Om han går på dagis, senare skola/fritids, så får han tillräcklig social träning. Utgå inte från att det ska bli problem - att han inte ska få kompisar etc.
- Varje stund som sonen är uttråkad är en möjlighet till att knyta ännu närmare kontakt till varandra. Ta vara på det, om du klarar det.
- Kolla upp om det finns öppen förskola i kommunal eller annan regi. Säkert träffar du någon där att umgås med. Även kyrkans barntimmar och liknande, om man inte har något emot huvudmannen.
- Om man har en annan vuxen vid sin sida (förälder, syskon, respektive, kompis) när man möter andra föräldrar, så neutraliseras mycket av det som andra upplever jobbigt med en (tror jag iaf).
Denna kan förutom sällskapet fungera som isbrytare och skyddsängel.

Så, Stålhenrik, ge inte upp! Hade jag funnits där uppe hade jag tittat in, men du behöver någon lokal förmåga.

- så är det INTE något jag UPPLEVT utan det är FAKTUM att man som ensamstående BLIR mobbad och därmed också ens barn. Sorgligt nog är det så. Hade jag varit en stålhenrik hade det säkert funnits många morsor därute som tyckt jag var så j-a charmig men det finns inget charmigt med en tjej som lever själv med sitt barn. Hon är ett hot mot din egen kvinnliga sfär och kanske kan rycka bort DIN MAN ifrån er lyckliga lilla familj.... Så är det faktiskt. Och har man dessutom ett annat sätt att vara på som uppfattas som lite flummigt så är det skitcoolt om du hade hetat Lisa Ekdahl och varit kändis. Så icke som ensam morsa som dessutom står längst ner på samhällsstegen. Då ska man vara ytterst tacksam för om ngn ens vill prata med dig. Med eller utan självkänsla. Självkänsla ska du inte ha för du är ingen.

Ööööh

Om det var det du ville fråga om. Öhhh?

Det du skrev framgick som om det gällde dig men det gjorde det inte eller?

Jopp- det gäller ju i synnerhet mig eftersom jag är ensam morsa som dessutom saknar fast anställning. Som en sådan har jag hamnat underst på skalan av medborgare rakt under flator och bögar som innehar en högre rang i världsordningen, åtminstone så får de ett massivt massmedialt stöd, medans massmedia vägrar belysa förtrycket av vissa medborgare och vägrar belysa exempelvis min situation som skuldsatt pga den långa arbetslösheten just pga föräldraskapet som inneburit att jag inte kunnat jobba obekväm arbetstid i den utsräckning som hade behövts för att kunna försörja min familj. Det är det här jag menar med utanförskap och systematiskt förtryck i samhället. Det finns väl inte ens än gång EN pers här som vet om att den efetrlängtade nya lagen om skuldsanering inte trätt ikraft fast allt är färdigt för det och som skulle innebära den enda möjlighet jag har som skuldsatt ensamförälder att kunna ge en schysst uppväxt och första år i hans skolgång? Nää- trodde inte det- massmedia är inte intresserat av att belysa våra problem och våra barns uppväxtförhållanden.

stålhenrik skrev:Jopp- det gäller ju i synnerhet mig eftersom jag är ensam morsa som dessutom saknar fast anställning. Som en sådan har jag hamnat underst på skalan av medborgare rakt under flator och bögar som innehar en högre rang i världsordningen, åtminstone så får de ett massivt massmedialt stöd, medans massmedia vägrar belysa förtrycket av vissa medborgare och vägrar belysa exempelvis min situation som skuldsatt pga den långa arbetslösheten just pga föräldraskapet som inneburit att jag inte kunnat jobba obekväm arbetstid i den utsräckning som hade behövts för att kunna försörja min familj. Det är det här jag menar med utanförskap och systematiskt förtryck i samhället. Det finns väl inte ens än gång EN pers här som vet om att den efetrlängtade nya lagen om skuldsanering inte trätt ikraft fast allt är färdigt för det och som skulle innebära den enda möjlighet jag har som skuldsatt ensamförälder att kunna ge en schysst uppväxt och första år i hans skolgång? Nää- trodde inte det- massmedia är inte intresserat av att belysa våra problem och våra barns uppväxtförhållanden.

Radbrytningar tack!

Hej.

Om din son är social och har lätt för att få vänner, så kan det ge sig av sig självt för honom.

De bestämmer i skolan att de vill ses, och det handlar inte så mycket om att föräldrarna ska planera ihop.

Att du själv är ensam kan jag bara säga att jag känner igen mig i. Det är så att grannarna springer om de ser mig. De avslutar aldrig samtal så fort som när de talar med mig. Någon lösning har jag inte. Jag brukar må dåligt över att jag har det så, samtidigt som det är jobbigt att umgås med de flesta.

Zirre skrev:Det du skrev framgick som om det gällde dig men det gjorde det inte eller?

Jag tror att "INTE något jag UPPLEVT" är menat att betona att det inte handlar om en subjektiv upplevelse som inte finns utanför personen själv, utan att det som berättas är vad som faktiskt händer.

Sedan kan man ju aldrig ha en 100 % korrekt bild av verkligheten, den upplevs ju olika av alla.

Men en vanlig fras från t.ex. psykologer, är att "jag förstår att DU UPPleeever det så" i betydelsen att man har inbillat sig. Jag brukar reta mig till vansinne på den frasen.

Tror som Bror Duktig att mycket löser sig av sig självt när han blir äldre, förutsatt att han är en social kille. Än så länge räcker det nog bra med dagiskompisarna. Jag tror de flesta ungar fixar det själva om de har förmågan.

Haha- jag riktigt ser grannarna springa iväg när din dörr öppnas. Så att de snavar över grejer och druttar på näsan... Hehe. Riktigt så är det inte här.Grannarna har jag alltid tom kunnat umgås med. Fast här i huset finns bara folk som aldrig är hemma...

Ja tyvärr gör jag grejen lite större än det behövts, det är nog så att jag känner mig mer ensam än vad min son gör och jag kanske talar lite väl vuxet till honom.

Jag kan hålla långa föreläsningar för honom hur tråkiga folk är för att de lever med den andra parten och att vi minsann inte ska deppa för det för vi har det ju så bra med varandra ändå! Osv osv. Han pratar riktigt bra min son, mest för att jag saäkert pratar väldigt mycket med honom och han är skitbra på att härma ord och att sätta de i rätt sammanhang. Jag är stolt över min son, märks det? Hehehe...

Jag tror att den här attityden som du ger uttryck för i dina inlägg, på sikt kan vara mycket mer till skada för din son än den brist på kompisar som du tycker att han har.

Jag tror inte att han egentligen har behov av så mycket mer social samvaro med andra barn än han redan har. I hans ålder har man fortfarande ett stort behov av att få vara "hemma" i lugn o ro med sina/sin förälder.

När jag var barn fanns inte dagis, förskola och liknande utan mor var hemma. Och vi barn också. Visst sprang man till lekplatsen men där var vi ju inte i timtal som barn är idag på dagis.

Så bli inte stressad av detta, det märker han nog så småningom. Och din väldigt negativa uppfattning i övrigt om livet för en ensamstående mamma, riskerar att smitta av sig på honom, alldeles i onödan kanske.

Det är inte lätt med sociala kontakter när man är singel, oavsett ålder och om man är förälder eller inte. Men om man förbittrar sitt liv pga det så är risken att man missar saker som faktiskt kan vara positiva, som man inte ser pga att man har fokus på det där med ensamstående.

Så även om det faktiskt är så som du upplever och beskriver din situation, så är det troligen ett bättre val för både dig och din son att du lyckas begränsa den bitterhet du känner. Även om din situation inte kan eller ska jämföras med andras hur lika de än kan vara, så är du inte ensam om att ha det så.

Det värmer att läsa om din kärlek till din son och hans till dig. Låt den kärleken få synas utåt för andra människor!

Ja du vet självklart inte allt. Inte hur jag slitit som ett djur för att bli av med den skuld som uppstått pga föräldraskapet och om hur man systematiskt mobbar ensamföräldrar genom att inte ta ngn social hänsyn alls i fråga om bedömning som kronofogden gör med utmätning och skuldsanering. så stoppa dina kommentarer där inte solen lyser.

Du får kalla mig bitter hur mycket du än vill. Jag är som jag är och har alltid varit likadan i motgång som framgång. Alla är som de är och måste fa vara det.

Det är lätt att stå utanför och kasta skit. Fick du däremot skit i ansiktet hela tiden skulle du också ge igen. Eller så skulle du gå under. Jag väljer att kämpa och kasta skit tillbaka. Det mår min son bättre av. Så det så din lille skit. Jag har vilken attityd jag vill. Ska nu skriva i forumet där taket är högre istället för nu får jag väl en tillsägelse.

Men jag var tvungen att ge svar på tal! I skåne brukar man ju inte heller fatta stockholmsironi då skåningar brukar helt sakna humor.

Alien
Det (av mig) fetmarkerade är inte acceptabelt. Det bryter mot forumreglerna:

• skriv på ett sådant sätt att du inte medvetet sårar andra.
• ta hänsyn till att andra kan uppfatta saker annorlunda än du själv.
• använd inte alltför grovt språk eller aggressivt tilltal.

När du registerade dig så gick du med på följande:

Du går med på att inte posta något störande, stötande, vulgärt, hatiskt, hotande eller något annat material som kan tänkas bryta mot forumreglerna.

När du startar en tråd för önskan om hjälp, synpunkter, dela med dig etc, måste du vara beredd på både goda råd och kritik. Du behöver inte följa dem eller hålla med, men du får heller inte angripa andra med aggressiva utfall och grova ord för deras åsikter.

Detta är en tillsägelse och meddelas också i pm.

stålhenrik skrev:Ja du vet självklart inte allt. Inte hur jag slitit som ett djur för att bli av med den skuld som uppstått pga föräldraskapet och om hur man systematiskt mobbar ensamföräldrar genom att inte ta ngn social hänsyn alls i fråga om bedömning som kronofogden gör med utmätning och skuldsanering. så stoppa dina kommentarer där inte solen lyser.

Du får kalla mig bitter hur mycket du än vill. Jag är som jag är och har alltid varit likadan i motgång som framgång. Alla är som de är och måste fa vara det.

Det är lätt att stå utanför och kasta skit. Fick du däremot skit i ansiktet hela tiden skulle du också ge igen. Eller så skulle du gå under. Jag väljer att kämpa och kasta skit tillbaka. Det mår min son bättre av. Så det så din lille skit. Jag har vilken attityd jag vill. Ska nu skriva i forumet där taket är högre istället för nu får jag väl en tillsägelse.

Men jag var tvungen att ge svar på tal! I skåne brukar man ju inte heller fatta stockholmsironi då skåningar brukar helt sakna humor.

Jag tycker det är konstigt att du skriver det som att det ÄR så här. Finns jättemånga ensamstående föräldrar som inte alls har det så som du beskriver det..

Oj, vilket otrevligt bemötande, A försöker ju bara ge konstruktiva råd utifrån hans bild.

Det låter lite som att du anser att du har rätt att vara bitter och sur eftersom du har behandlats illa. Det är tyvärr så att den sortens rättigheter inte existerar i praktiken, man får precis samma negativa resultat av befogad bitterhet som obefogad.

Jag gissar på att du inte alls är så bitter i framtoningen mot andra föräldrar så ska inte ge rådet att gömma det för dem och försöka framstå som mer positiv och optimistisk.

Tänk på att man i mångt och mycket väljer vilka negativa känslor man låter sig känna, om man inte känner sig kunna välja rekommenderas en bra psykolog, det har hjälpt mig kontrollera och acceptera mer.

Negativa känslor kostar alltid och är i princip aldrig konstruktiva i längden.

Hoppas det går bra för dig och din son, du verkar bry dig mycket om honom, personligen tror jag det är det bland det viktigaste för ett barn så jag är övertygad att det kommer gå bra.

Bästa stålhenrik

Min förmåga till humor - och ironi - skulle du nog inte klara av så jag avstår från att excellera i den.

Jag har fått mycket skit och eftersom jag levt längre än du så är det sannolikt också mer än du - än så länge - har fått.

Jag har inte gett igen och jag har inte gått under.

Självklart har du samma rätt som alla andra att få vara som du är. Men när du säger att människor drar sig undan dig och att detta får den effekten att din son inte får kamrater att leka med, så påverkar det ju inte bara din livssituation utan även hans. Det är ditt val.

Jag tror att även bitterhet måste få ett slags utlopp om det inte ska äta upp en inifrån. Men känslan av att vara orättvist behandlad kan vara förlamande om man fastnar i den.

Jag vet inte hur det kommer sig att du befinner dig i en situation du gör och tänker inte kritisera dig stålhenrik. Det var starkt av dig att bjuda hem alla dagisbarnen. Och det var antagligen bra för hans relation till de som kom att de har varit hemma hos honom.

Din son är fortfarande väldigt liten.

Du vet inte hur hans liv kommer att bli. Ta vara på dig. Försök hitta någonting du kan göra för din egen skull samtidigt som finns till där för honom. Det är antagligen mycket svårare om man är småbarnsförälder men det är allt jag kan säga. Man måste hitta sin energi någonstans.

stålhenrik skrev:I skåne brukar man ju inte heller fatta stockholmsironi då skåningar brukar helt sakna humor.

Sant, understatements och slang brukar inte gå hem härnere. Skåningar är sällan rappa i käften och hänger inte alltid med i vad som händer i världen. Men det är en fråga för språktråden.

stålhenrik skrev:Hej svejs i lingonskogen

Jag är förälder till en helt vanlig (än så länge) social kille på 3 år. Vi har flyttat från stan till en förort och jag är så himla deppad över EN enda sak och det är att nämligen det gamla vanliga: att alla drar sig undan hur mycket jag än försöker fixa nya vänner. Jag la ner en tusing på ballonger och ännu mer på godis och tårta o allt det där när jag fixade kalas när han nyss fyllde 3. Jag bjöd alla på dagis. 7 barn kom och det var roligt för honom. Eftersom jag inga andra barn har och hans pappa skiter i honom fullständigt så blir livet rätt trist för honom när ingen vill leka på helgerna eller kvällarna. På dagis har han bra kompisar och han är omtyckt. Det är tack vare mig, att jag inte ger "rätt" signaler som folk drar sig undan. Eftersom jag vet detta så känner jag många gånger att jag borde adoptera bort honom pga detta då han med en annan förälder skulle få det rika sociala umgänget som han och alla andra barn förtjänar och önskar.

Det känns så grymt att han antingen får välja på att antingen vara med sin enda förälder och som älskar honom och som han älskar så mycket, eller att leva i annan familj och ha släkt och en massa kompisar. Det är ju faktum detta och ingen "känsla" av att det är så. Just för att det är så här så har jag sedan jag blev förälder helt fattat hur det säkert känns för de killarna och också en del tjejer som till slut hatar folk så mycket för att de inte får vara med, att de till slut skjuter ner alla dessa mobbare.

Jajaja, jag vet att allt kan läsas här av vem som helst, men vem bryr sig? Jag är här för att dela med mig och förhoppningsvis skaffa nya vänner som gillar mig som jag är. Vad gör man som mobbad förälder när jag faktiskt har försökt allt redan? Kontaktfamilj har jag sökt och blivit beviljad, sedan har det tagit över ett år för den här j-a moderatkommunen att komma till skott. Ännu har jag hört nada! Bläää för den här j-a skitdiagnosen som gör en till en sån j-a losermupp!

Jag kan inte ge dig några egentliga råd eftersom jag vet alldeles för lite om DIG som person och den situation du befinner dig i.
Däremot kan jag berätta lite om hur JAG hade det. Och jag känner igen mig till viss del i ditt inlägg.

Jag var nyinflyttad, en liten stad/by, kände ingen. Var inte riktigt som andra människor. Kunde inte skaffa mig egna vänner på den nya orten.
Min lilla flicka hade bara kompisar på dagis. Sen var hon ensam med mig.

Jag kände skuldkänslor och var orolig att hon skulle bli som jag - ensam. Och hon var också ganska ensam ända fram tills 5-årsåldern.

Men när hon sedan började skolan så förändrades allt. Helt plötsligt översvämmas vårt lilla hus av barn. Varenda dag kommer barnen hit till oss, för hos de andra får de inte vara i samma utsträckning - föräldrarna ska städa, föräldrarna har andra grejor att göra osv. Men här står dörren jämt öppen. Och det är här som barnen känner sig välkomna.


Kanske beror det på att jag inte är som andra föräldrar, eller så beror det på att jag inte kan säga NEJ, jag vet inte? Men det är här barnen är nästan jämt.


Idag önskar jag, mest för min egen del, att jag fick tillbaka lite av den tiden som vi hade förr. För nu tvingas jag brottas med nya problem - att aldrig få tid med mig själv och med lugnet och tystheten. Det låter ganska mycket när det är 5-6st 7-åringar som hoppar och stojjar inne i ett litet hus. Och många gånger blir jag rastlös, får ångest och blir så uppskruvad att jag tror jag ska få psykbryt...


Hursomhelst. Se inte detta som något påhopp på dig. Se det som ett HOPPFULLT inlägg. Din son har ju redan nu kamrater på dagis, då lär han säkerligen få kompisar i skolan också, precis som min dotter.


Jag har en 3-årig son också och han har inga kompisar alls ännu, men jag antar att han kommer gå samma väg som min dotter när han blir lite äldre. Just nu får han vara hemma med mig. Och så får jag hoppas på det bästa och leka med honom själv (han gillar brio tågbanor, duplo, lego och sånt som jag faktiskt själv gillar att bygga med som tur är ).

Med vänliga hälsningar
Truly.

Jag förstår att man blir både bitter och osamarbetsvillig när man genom hela livet har varit den som blir hackad på. Jag är en sådan person som alltid har fått höra att jag ska ändra mig hit och dit.

Jag är innerligt trött på att få råd om att "börja förändra dig själv" och liknande. Hur länge ska man göra det, och när ska folk runtomkring sluta behandla udda personer illa?

När är det dags för majoriteten att börja uppföra sig?

Det blir lite liknande som i en mobbningssituation; är det den mobbade verkligen som ska ta första steget eller förändra sig?

Varför är det alltid så i andra situationer? Den missnöjda förväntas ta första stegen eller förändra sig, medan majoriteten antas ha uppfört sig korrekt och inte behöver ta några första steg eller ändra sig.

Jag har försökt ändra mig, men det som hände var att jag kväste mitt jag och mådde dåligt.

Om barnet bara är tre år så finns all tid i världen att hinna få kompisar - åt er båda - så misströsta inte.

Det viktigaste är nog att försöka att inte överföra din egen bitterhet till barnet, hur rättmätig den än kan vara.

Vissa tisdagar brukar Sam ha samtalsträffar med tacomiddag efteråt för den som vill. Kolla under avdelningen Träffar. Kanske kan du hitta några vettiga personer där.