Nyss hade jag en konflikt med min "normala" fru. Vi tjafsade om något och det gick över i bråk. Jag har inget emot att tala ut om saker. Har inget emot att erkänna mina brister och fel och att diskutera eventuella lösningar. Men jag blir galen på att försöka kommunicera med en människa som är inlindad i känslor så mycket att hon inte hör vad jag säger.

Jag står och säger A, men hon hör B. När jag återigen upprepar A, så säger hon att jag menar något annat. Att jag kommunicerar B känslomässigt. När jag då bedyrar att jag verkligen, verkligen tycker A så börjar hon att prata om något annat, eller säger att jag minsann tyckte B för tre år sen och att hon verkligen upplever att jag tycker B.

Som jag förstår det så tycker hon att jag känner något annat än jag egentligen känner för att jag kommunicerar det utan att veta om det.

Och sen säger de att det är jag som är avvikande, att jag har ett funktionshinder!

Hahaha, jag vet PRECIS vad du menar!

Det är som om folk i allmänhet FÖRUTSÄTTER att man ska ljuga och bedra och när man INTE gör det utan är sådär ärlig som det alltid påstås att man bör vara, ja då kan stackarna inte hantera det. Jag misstänker att de helt enkelt är för ovana att träffa någon som faktiskt lever efter devisen "ärlighet varar längst" och inte bara skrävlar om det i stora ord.

Jag har för övrigt fått höra att jag är svårgrälad för jag är alldeles för logisk. Det var en komplimang! :-D

Ja, det är besvärligt med entisar som är övertygade om att det finns dolda budskap. Jag blev utskälld av en kvinna efter ett föredrag jag höll en gång. Hon menade att jag hade varit oförskämd för att hon ansåg att folk självklart tolkade in något jag inte alls hade sagt.

Känner igen mig. Jag är allt annat än grälsjuk, och försöker lösa alla konflikter på ett sakligt sätt, men när samtalspartnern diskuterar på ett känslomässigt sätt så slutar det ändå alltid med att jag blir råförbannad. Inte på grund av det man diskuterar, utan på grund av motpartens sätt att bemöta allt jag säger på ett högst invecklat känslobaserat sätt. Jag kan inte hantera diskussioner på den nivån. Det går bara inte. Jag känner mig hotad och inmålad i ett hörn.

Jo. Jag blir också ofta skitförbannad till slut. Det märkliga är att folk verkar bli nöjda först då.

Att säga att man tycker något är kanske inte lika mycket värt som att visa att man känner det?

Fan vet. Jag blir mest förvirrad. Och sekunden efter att jag till slut har blivit rosenrasande så är vi tydligen kompisar igen?

vadloink skrev:Jo. Jag blir också ofta skitförbannad till slut. Det märkliga är att folk verkar bli nöjda först då.

Ja det har jag också märkt. Kanske är de ute efter att provocera fram nån slags känsloreaktion. Få ner en till deras nivå eller nått. Jag kan framstå som väldigt känslokall när en människa står framför mig och gråter förtvivlat och grälar med mig. Jag kan bli typ sådär "jaha..ok..". När personen ifråga dock lyckats hålla på tills min känslokyla övergår i ilska, verkar han/hon av nån underlig anledning nästan njuta av situationen.

vadloink skrev:Att säga att man tycker något är kanske inte lika mycket värt som att visa att man känner det?

Nej, enligt min erfarenhet räknas inte det man säger, utan det man visar känslomässigt. Det blir jag aldrig klok på. Jag har ofta svårt att visa andra känslor än glädje, så det leder till ständiga missförstånd.

vadloink skrev:Jo. Jag blir också ofta skitförbannad till slut. Det märkliga är att folk verkar bli nöjda först då.

Att säga att man tycker något är kanske inte lika mycket värt som att visa att man känner det?

Fan vet. Jag blir mest förvirrad. Och sekunden efter att jag till slut har blivit rosenrasande så är vi tydligen kompisar igen?

Känner också igen det där från min fru. Det värsta hon vet är sålänge jag behåller lugnet eftersom jag då är som en mussla. I själva verket kan jag inte tänka när hon går igång på sitt extremt känslomässiga sätt. Hon behåller dock sin logik ganska länge men även det har sin gräns och hon retar sig oerhört på när jag påpekar det.

mmm, känner igen det där... det värsta är att det verkar vara fullständigt omöjligt att få fram några konkreta besked, särskilt om dom anser att vi har "börjat bråka". Jag har inte börjat nåt annat än att försöka ta reda på nåt jag behöve veta

Jag är kluven. Jag är inte NT, men jag är ändå misstänksam mot andra människor, tror att de ljuger och att det finns dolda budskap.
Faktiskt upplever jag att de där som aldrig vill diskutera och tycker att man är irrationell bara använder det som argument för att de inte orkar förklara sig ordentligt, och är själviska tjurhuvuden.

Visst, finns säkert de som är sådär ärliga och öppna, jag själv är ju en sån, men när det gäller andra människor tycker jag att det är en härskarteknik och rentav elakt att säga till någon att de har irrationella känslor. Varför betyder känslor så lite?
Om något känns på ett visst sätt, då är det inte så lätt att bara vara logiskt. Varför är logik mer sant än känslor? När folk ljuger så mycket som de gör. Får jag en känsla av att något inte stämmer visar det sig ofta vara så förr eller senare.

/ En misstänkt aspie som lärt sig att gå på magkänslan, efter att ha stött på alltför många som påstår sig vara super-ärliga men som sedan visat sig vara fega lögnare

Jag förutsätter att folk ljuger för well... det gör de, förr eller senare.

I det här fallet så handlar det, som jag ser det, enbart om två olika språk. Herr A använder språk A (både verbalt och fysiskt) och Fru B använder språk B. Precis som Herr A är övertygad om vad han säger så är Fru B övertygad om vad hon ser och hör, eftersom det är vad det hela betyder på hennes språk. See my point?

Jag har upplevt de här språkskillnaderna mellan personer utan diagnos också, även om det antagligen kan bli mer markant mellan en person som har AS och en som inte har det, beroende på grad av påverkan.

vadloink skrev:Jo. Jag blir också ofta skitförbannad till slut. Det märkliga är att folk verkar bli nöjda först då.

Att säga att man tycker något är kanske inte lika mycket värt som att visa att man känner det?

Fan vet. Jag blir mest förvirrad. Och sekunden efter att jag till slut har blivit rosenrasande så är vi tydligen kompisar igen?

Jo visst är det konstigt. Ett bråk ska tydligen sluta med att båda blir arga.
Det kanske är något inprogrammerat. Som nån instinkt.
Flocken ska ju ta konflikter, men för flockens bästa måste ju bråket sluta innan de tävlande slår ihjäl varandra.

Ens egna ilska kanske blir den här spegelbilden av den andra personens känslor och det signalerar att man förstår innebörden. Att då behålla sitt lugn kanske kan ses som att man inte förstår.

Ilska är ju inte förnuft, då ska man inte försöka resonera.

honeysquid skrev:Jag är kluven. Jag är inte NT, men jag är ändå misstänksam mot andra människor, tror att de ljuger och att det finns dolda budskap.
Faktiskt upplever jag att de där som aldrig vill diskutera och tycker att man är irrationell bara använder det som argument för att de inte orkar förklara sig ordentligt, och är själviska tjurhuvuden.

Visst, finns säkert de som är sådär ärliga och öppna, jag själv är ju en sån, men när det gäller andra människor tycker jag att det är en härskarteknik och rentav elakt att säga till någon att de har irrationella känslor. Varför betyder känslor så lite?
Om något känns på ett visst sätt, då är det inte så lätt att bara vara logiskt. Varför är logik mer sant än känslor? När folk ljuger så mycket som de gör. Får jag en känsla av att något inte stämmer visar det sig ofta vara så förr eller senare.

/ En misstänkt aspie som lärt sig att gå på magkänslan, efter att ha stött på alltför många som påstår sig vara super-ärliga men som sedan visat sig vara fega lögnare

Logik är inte mer eller mindre sant än känslor, men det blir omöjligt och meningslöst att kommunicera om en människa utgår från att det jag säger betyder någonting annat än det gör.

Jag möter gärna människor som står mig nära på ett känslomässigt plan, men jag vill inte att de tolkar sönder det jag säger, förvränger vad jag tycker och känner.

Idealet är för mig om jag beskriver vad jag känner och sen låter dig beskriva vad du känner och att vi litar på att den andre är ärlig. Om vi ska hålla på och gissa oss till vad den andre egentligen känner blir det lätt fel.

Intressant nog upplever jag mig mer som NT i det här fallet, och min man utan diagnos som mer aspig, om man utgår från vad som anses vara typiskt för båda tillstånden.

Insåg i hur hög grad det var så när jag läste Alone together - Making an Asperger marriage work, där jag mestadels kände igen mig i den entiga fruns perspektiv och inte i den aspige makens. Fast då tänkte jag att det var klassisk manlig och kvinnlig fostran eller biologi som spelade in också.

Detta samtidigt som jag har förståelse för det vadloink och andra berättar, och på ett sätt tycker deras förhållningssätt är sympatiskt och förståeligt. I mitt liv funkar det dock dåligt att frångå det känslomässiga och allt som går igång av sånt som "bara" är hjärnspöken.

Och nu lite mer boktips. I sin bok om den mänskliga hjärnan säger Gunilla Ladberg att man inte kan vinna eller komma vidare i en diskussion som hålls på känslonivå, om man kommer med information eller logiska argument. Man pratar helt enkelt förbi varann. Bara att vara medveten om det kan ju hjälpa en hel del. Rekommenderar boken öht.

alfapetsmamma skrev:Och nu lite mer boktips. I sin bok om den mänskliga hjärnan säger Gunilla Ladberg att man inte kan vinna eller komma vidare i en diskussion som hålls på känslonivå, om man kommer med information eller logiska argument. Man pratar helt enkelt förbi varann. Bara att vara medveten om det kan ju hjälpa en hel del. Rekommenderar boken öht.

Hur skall man göra istället då tycker hon? Sluta prata tills känslodiskuteraren lugnat ner sig? Jag skulle spara en hel del energi om jag lärde mig bemästra sådana situationer.

svarabhaktivokal skrev:

alfapetsmamma skrev:Och nu lite mer boktips. I sin bok om den mänskliga hjärnan säger Gunilla Ladberg att man inte kan vinna eller komma vidare i en diskussion som hålls på känslonivå, om man kommer med information eller logiska argument. Man pratar helt enkelt förbi varann. Bara att vara medveten om det kan ju hjälpa en hel del. Rekommenderar boken öht.

Hur skall man göra istället då tycker hon? Sluta prata tills känslodiskuteraren lugnat ner sig? Jag skulle spara en hel del energi om jag lärde mig bemästra sådana situationer.

Jag kan inte säga vad hon säger att man ska istället, behöver läsa om boken. Men det kan vara bra att vara medveten om att man pratar om olika saker. Den mer logiska och känslosvala (i det läget) talar om en sakfråga, den mer känslomässiga (i det läget) talar om nåt som ligger bakom eller som den inbillar sig ligger bakom.

Och på samma sätt som man kan misstolka nåt bra eller neutralt som nåt negativt kan man tolka in nåt positivt i nåt som var tänkt eller menat som neutralt eller negativt.

Jag menade väl mest att det är himla nyttigt att försöka att tänka på det man upplever, tänker, tycker, tror osv inte är verkligheten utan ens egen verklighet och att andra har en annan, samt att det är bra att ibland försöka titta från nån annans utsiktstorn, som Kåver och Nilsonne säger i sina böcker. Jag vet, jag är helt hopplös på att vara Boktipset...

Inte så att ens perspektiv per automatik är fel, absolut inte, bara som så att man visserligen har rätt till sin uppfattning, sina känslor, värderingar osv, men att andra också har det. Bara tanken på att andra ser saker utifrån sina referensramar och inte kan se in i ens huvud är bra att påminna sig själv om.

Om inte annat så gör det förhoppningsvis att man bättre förstår varför andra inte förstår sig på en. De har kanske i sin tur varit dåliga på det här...

Jo, du har nog rätt, alfapetsmamma, mycket ligger i hur vi uppfostras att kommunicera och att känslor och förnuft liksom inte pratar med varandra.

Jag är ju inte befriad från känslor och har ju inte rätt jämt, är väl i bästa fall genomsnittligt dum i huvudet. Det blir bara så knepigt när man ska kommunicera med någon som bara är känslor, som inte silar känslorna innan de kommer ut som ord. Det blir så lätt fel om hon ska försöka gissa sig till vad jag egentligen menar trots att jag gång på gång förklarar vad jag egentligen menar.

Jag har den där Alone together någonstans. Ska kanske läsa den nu då.

vadloink skrev:Jo, du har nog rätt, alfapetsmamma, mycket ligger i hur vi uppfostras att kommunicera och att känslor och förnuft liksom inte pratar med varandra.

Jag är ju inte befriad från känslor och har ju inte rätt jämt, är väl i bästa fall genomsnittligt dum i huvudet. Det blir bara så knepigt när man ska kommunicera med någon som bara är känslor, som inte silar känslorna innan de kommer ut som ord. Det blir så lätt fel om hon ska försöka gissa sig till vad jag egentligen menar trots att jag gång på gång förklarar vad jag egentligen menar.

Jag har den där Alone together någonstans. Ska kanske läsa den nu då.

Utifrån det du säger så låter det faktiskt som om hon var mer låst i sitt tänkesätt än du. Dvs att du måste ha hidden agendas och mena saker du faktiskt inte menar. Det måste ju inte vara mest ens fel, bara för att den ska vara den funktionshindrade säger jag lite trotsigt autistaktivistiskt.

Frun kanske skulle gagnas av att läsa den också? Det låter så, tycker jag.

alfapetsmamma skrev:
Jag menade väl mest att det är himla nyttigt att försöka att tänka på det man upplever, tänker, tycker, tror osv inte är verkligheten utan ens egen verklighet och att andra har en annan, samt att det är bra att ibland försöka titta från nån annans utsiktstorn, som Kåver och Nilsonne säger i sina böcker. Jag vet, jag är helt hopplös på att vara Boktipset...

Inte så att ens perspektiv per automatik är fel, absolut inte, bara som så att man visserligen har rätt till sin uppfattning, sina känslor, värderingar osv, men att andra också har det. Bara tanken på att andra ser saker utifrån sina referensramar och inte kan se in i ens huvud är bra att påminna sig själv om.

Ja så långt är jag med. De flesta konflikter jag hamnar i är situationer där folk är skitledsna/arga medan jag själv står som ett frågetecken, och då är det ju ganska solklart att den andre personen upplevt situationen på ett radikalt annorlunda sätt än man själv har gjort. Frågan är ju vad man gör sen.

När jag försöker reda ut vad fasiken det är som pågår egentligen, på ett lugnt och sakligt sätt, låta personen tala till punkt osv, så blir jag avbruten, anklagad, överanalyserad osv. Väldigt irriterande. Jag har liksom inte hittat något bra sätt att lösa dessa situationer på, då de ALLTID slutar med att jag blir förbannad.

svarabhaktivokal skrev:

alfapetsmamma skrev:
Jag menade väl mest att det är himla nyttigt att försöka att tänka på det man upplever, tänker, tycker, tror osv inte är verkligheten utan ens egen verklighet och att andra har en annan, samt att det är bra att ibland försöka titta från nån annans utsiktstorn, som Kåver och Nilsonne säger i sina böcker. Jag vet, jag är helt hopplös på att vara Boktipset...

Inte så att ens perspektiv per automatik är fel, absolut inte, bara som så att man visserligen har rätt till sin uppfattning, sina känslor, värderingar osv, men att andra också har det. Bara tanken på att andra ser saker utifrån sina referensramar och inte kan se in i ens huvud är bra att påminna sig själv om.

Ja så långt är jag med. De flesta konflikter jag hamnar i är situationer där folk är skitledsna/arga medan jag själv står som ett frågetecken, och då är det ju ganska solklart att den andre personen upplevt situationen på ett radikalt annorlunda sätt än man själv har gjort. Frågan är ju vad man gör sen.

När jag försöker reda ut vad fasiken det är som pågår egentligen, på ett lugnt och sakligt sätt, låta personen tala till punkt osv, så blir jag avbruten, anklagad, överanalyserad osv. Väldigt irriterande. Jag har liksom inte hittat något bra sätt att lösa dessa situationer på, då de ALLTID slutar med att jag blir förbannad.

Det låter kanske drastiskt men det låter som det är fel folk att ha omkring sig, i alla fall utifrån det du säger här. Inte så kul om det är släktingar eller andra man "måste" ha i sitt liv.

Tänker alltså att vissa KAN man inte komma vidare med, vissa är man inte skapt att funka med, för det räcker inte att en försöker. It takes two to tango, såväl när det gäller konflikter som trivsel. Råkar man ha fått "fel" släktingar så kanske man får skaffa sig nya, i form av vänner eller folk som inte trycker ner en eller gör allt som inte klaffar till ens eget fel, för att man t ex råkar ha extra bokstäver.

Krasst, men så tänker iaf jag. Har slutat dunka huvudet i väggen gällande upprättelse och förståelse från vissa. Det finns tillräckligt med människor som gillar mig precis som jag är.

alfapetsmamma skrev:

svarabhaktivokal skrev:

alfapetsmamma skrev:
Jag menade väl mest att det är himla nyttigt att försöka att tänka på det man upplever, tänker, tycker, tror osv inte är verkligheten utan ens egen verklighet och att andra har en annan, samt att det är bra att ibland försöka titta från nån annans utsiktstorn, som Kåver och Nilsonne säger i sina böcker. Jag vet, jag är helt hopplös på att vara Boktipset...

Inte så att ens perspektiv per automatik är fel, absolut inte, bara som så att man visserligen har rätt till sin uppfattning, sina känslor, värderingar osv, men att andra också har det. Bara tanken på att andra ser saker utifrån sina referensramar och inte kan se in i ens huvud är bra att påminna sig själv om.

Ja så långt är jag med. De flesta konflikter jag hamnar i är situationer där folk är skitledsna/arga medan jag själv står som ett frågetecken, och då är det ju ganska solklart att den andre personen upplevt situationen på ett radikalt annorlunda sätt än man själv har gjort. Frågan är ju vad man gör sen.

När jag försöker reda ut vad fasiken det är som pågår egentligen, på ett lugnt och sakligt sätt, låta personen tala till punkt osv, så blir jag avbruten, anklagad, överanalyserad osv. Väldigt irriterande. Jag har liksom inte hittat något bra sätt att lösa dessa situationer på, då de ALLTID slutar med att jag blir förbannad.

Det låter kanske drastiskt men det låter som det är fel folk att ha omkring sig, i alla fall utifrån det du säger här. Inte så kul om det är släktingar eller andra man "måste" ha i sitt liv.

Tänker alltså att vissa KAN man inte komma vidare med, vissa är man inte skapt att funka med, för det räcker inte att en försöker. It takes two to tango, såväl när det gäller konflikter som trivsel. Råkar man ha fått "fel" släktingar så kanske man får skaffa sig nya, i form av vänner eller folk som inte trycker ner en eller gör allt som inte klaffar till ens eget fel, för att man t ex råkar ha extra bokstäver.

Nu är det inte riktigt så illa; personerna jag tänker på är bra människor egentligen. Det är mest den här lilla konfliktbiten som skapar problem för mig. Mycket ligger säkert i mitt eget sätt att vara också. Förmodligen uppfattas jag som kall, trögtänkt och obrydd. Plockar inte upp signaler på att något är fel förrän det redan är "försent", har svårt att förstå vad folk menar när de diskuterar känslomässigt (det är ofta så mycket mellan raderna då att jag undrar om de ens själva fattar vad de menar..) osv.

När jag blir pressad på det sättet låser det sig dessutom oftast, och jag kan bli helt tyst, eller väldigt hård och elak. Och det tycker jag inte alls om. Har du några bra boktips som direkt handlar om konfliktlösning?

svarabhaktivokal skrev:

alfapetsmamma skrev:

svarabhaktivokal skrev:
Ja så långt är jag med. De flesta konflikter jag hamnar i är situationer där folk är skitledsna/arga medan jag själv står som ett frågetecken, och då är det ju ganska solklart att den andre personen upplevt situationen på ett radikalt annorlunda sätt än man själv har gjort. Frågan är ju vad man gör sen.

När jag försöker reda ut vad fasiken det är som pågår egentligen, på ett lugnt och sakligt sätt, låta personen tala till punkt osv, så blir jag avbruten, anklagad, överanalyserad osv. Väldigt irriterande. Jag har liksom inte hittat något bra sätt att lösa dessa situationer på, då de ALLTID slutar med att jag blir förbannad.

Det låter kanske drastiskt men det låter som det är fel folk att ha omkring sig, i alla fall utifrån det du säger här. Inte så kul om det är släktingar eller andra man "måste" ha i sitt liv.

Tänker alltså att vissa KAN man inte komma vidare med, vissa är man inte skapt att funka med, för det räcker inte att en försöker. It takes two to tango, såväl när det gäller konflikter som trivsel. Råkar man ha fått "fel" släktingar så kanske man får skaffa sig nya, i form av vänner eller folk som inte trycker ner en eller gör allt som inte klaffar till ens eget fel, för att man t ex råkar ha extra bokstäver.

Nu är det inte riktigt så illa; personerna jag tänker på är bra människor egentligen. Det är mest den här lilla konfliktbiten som skapar problem för mig. Mycket ligger säkert i mitt eget sätt att vara också. Förmodligen uppfattas jag som kall, trögtänkt och obrydd. Plockar inte upp signaler på att något är fel förrän det redan är "försent", har svårt att förstå vad folk menar när de diskuterar känslomässigt (det är ofta så mycket mellan raderna då att jag undrar om de ens själva fattar vad de menar..) osv.

När jag blir pressad på det sättet låser det sig dessutom oftast, och jag kan bli helt tyst, eller väldigt hård och elak. Och det tycker jag inte alls om. Har du några bra boktips som direkt handlar om konfliktlösning?

Det är bra att du tänker som du gör, det borgar för bättre chanser att nå nån vart.

Har inget boktips om bara konfliktlösning nej, men jag kan fråga en vän som jobbar som föreläsare och handledare. Och så rekommenderar jag ALLA att läsa Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder, av Bo Hejlskov Jörgensen.

Bra med boktips, men jag tycker att "utvecklingsmässiga funktionshinder" är en för jävla ful och kanske till och med felaktig formulering. Nu ska jag sova. Och drömma om raka, enkla och känslolösa geometriska figurer. Eller så blir det som vanligt. En massa hotellrum som jag tappar bort nycklarna till.

vadloink skrev:Bra med boktips, men jag tycker att "utvecklingsmässiga funktionshinder" är en för jävla ful och kanske till och med felaktig formulering. Nu ska jag sova. Och drömma om raka, enkla och känslolösa geometriska figurer. Eller så blir det som vanligt. En massa hotellrum som jag tappar bort nycklarna till.

Jag håller med om att titeln är ful. Tror det handlar om att han jobbat med såväl utvecklingsstörda som normalbegåvade nfp-isar och ville täcka allt när han skrev utifrån det.

Dina drömmar med hotellrummen låter likt mitt drömmande. Då vaknar springande, som Ladberg skrev i sin utmärkta bok Den mänskliga hjärnan - en upptäcktsfärd, på tal om boktips.

Jag har gett upp konflikter... Försöker hålla med om att jag är en idiot. Det fungerar inte heller. Eller att förklara saker med "jag vet inte" eller att det beror på ett funktionshinder.

Vill man tillräckligt så ska man kunna sägs det..

Klarar inte av relationer.