Apprå på tråden "Har du 'vuxit upp'", som riktar sig till personer "över 25-30-år".

Jag är 20 år, bor hemma hos mina föräldrar, går på särskola och har inte vant mig vid att tänka på mig själv som myndig. Jag ser i stort sätt mig själv som ett barn och tenderar att böja mig för mina föräldrars oftast samstämmiga viljor i tid och otid, men tänker ganska ofta att det nog inte är sunt och att jag borde börja ta mer ansvar för mitt eget liv, men vet inte hur jag skall göra för att "ta mer ansvar för mitt eget liv".

Är jag ett barn, och är det i så fall i någon mening normalt att jag är det?

För att jag ska kunna ge ett rättvist dvar på din fråga känner jag att jag skulle behöva veta om du är utvecklingsstörd eller inte.

Vet du om du är klassad som utvecklingsstörd?

De allra flesta som går på särskola är ju det.

de_Bracy skrev:Apprå på tråden "Har du 'vuxit upp'", som riktar sig till personer "över 25-30-år".

Jag är 20 år, bor hemma hos mina föräldrar, går på särskola och har inte vant mig vid att tänka på mig själv som myndig. Jag ser i stort sätt mig själv som ett barn och tenderar att böja mig för mina föräldrars oftast samstämmiga viljor i tid och otid, men tänker ganska ofta att det nog inte är sunt och att jag borde börja ta mer ansvar för mitt eget liv, men vet inte hur jag skall göra för att "ta mer ansvar för mitt eget liv".

Är jag ett barn, och är det i så fall i någon mening normalt att jag är det?

Den här kursen skulle nog passa dig. Min kompis gick den är är jätteböjd med det.
"Leva-Bo-Växa" heter den.
http://www.marieborg.net/folkhogskola/index.asp?mainID=72&subID=252

Människor blir vuxna på riktigt vid 25.

Flawed skrev:Människor blir vuxna på riktigt vid 25.

Jaså, det har jag inte märkt.

Är du säker på att det är vid 25, kan det inte vara vid 28?

Begreppet vuxen innebär att en person är gammal nog att klara sig utan stöd från föräldrar eller andra vårdnadshavare. I västerländska samhällen brukar denna ålder anses vara uppnådd vid 24-26 ålder, vilket också brukar kallas myndighetsålder. I vissa kulturer går gränsen vid yngre år, och är i vissa fall synonym med termen könsmogen.

Det är normalt att vara barn i den åldern, tror jag. Om du går i gymnasiet är du inte onormal för att du är beroende av dina föräldrar.

Folk är varken barn eller vuxna nu för tiden, tror jag. Jag vet inte vilket jag är, och jag är 22.

Jag anser att gränsen mellan pojke och man/flicka och kvinna går vid just åldern 20 år.

Jag tycker det beror på lite hur man är som person när man ska klassas som vuxen, annars står jag fast vid att gränsen till vuxen går vid 20 år.

Milyc skrev:För att jag ska kunna ge ett rättvist svar på din fråga känner jag att jag skulle behöva veta om du är utvecklingsstörd eller inte.

Vet du om du är klassad som utvecklingsstörd?

De allra flesta som går på särskola är ju det.

Jag är inte diagnosticerad som utvecklingsstörd, och jag brukar få ungefär 100 som resultat på IQ-test. Jag har hört att särskolan i första hand är till för utvecklingsstörda, och jag begriper också mer än vad jag tror att någon av mina klasskamrater begriper. Jag har varken dyslexi eller dyskalkyli; särskilt inte det sistnämnda eftersom jag har kunnat hjälpa en jämnårig i normal skola med matten under både högstadiet och gymnasiet. Däremot har jag nog bristande viljestyrka och kanske bristande sunt förnuft.

Jag har atypisk autism, mutism och talstörning; de sistnämnda diagnoserna innebär att jag är både mentalt och fysiskt oförmögen att tala. Exakt vad det är för fel som gör att jag inte kan tala vet jag inte; det är i alla fall inget som ger mig problem att äta eller röra mig, utan dessa funktioner fungerar normalt, och jag är inte döv eller hörselskadad.

Det går inte att säga exakt när någon är vuxen eller inte. Som du lever så är du inte socialt vuxen och har svårt att utveckla så mycket självständighet men du kan ändå vara vuxen i andra avseenden.

Zirre skrev:Den här kursen skulle nog passa dig. Min kompis gick den är är jätteböjd med det.
"Leva-Bo-Växa" heter den.
http://www.marieborg.net/folkhogskola/index.asp?mainID=72&subID=252

Den har nog lagt ned. Det står att sista antagningsdag är i maj 2009.

de_Bracy skrev:

Zirre skrev:Den här kursen skulle nog passa dig. Min kompis gick den är är jätteböjd med det.
"Leva-Bo-Växa" heter den.
http://www.marieborg.net/folkhogskola/index.asp?mainID=72&subID=252

Den har nog lagt ned. Det står att sista antagningsdag är i maj 2009.

Det var ju synd...

.x

Jag röstade "Ja, funktionshindrade är barn tills de är 25-30", men egentligen menar jag "Ja, en del funktionshindrade är barn tills de är 25-30". Alltså att funktionshindret gör att man mognar senare. Därför är de inte redo att flytta hemifrån förrän senare än andra ungdomar.

Formellt är man vuxen vid 18 år, men hur många är egentligen vuxna då, dvs kan försörja sig själva och klara sig på egen hand? Dessutom har jag läst att hjärnan är färdig först vid 25 år: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/hjarnan-fullvuxen-forst-vid-25_226285.svd

Betr just ditt fall så tror jag att din mutism kan göra det svårt att bedöma vad du klarar och inte klarar. Vad vill du själv, skulle du vilja bo ensam i en egen lägenhet? Eller på ett gruppboende med andra aspergerungdomar?

Jag tycker att det vore helt fel att klassa dig som ett barn de_Bracy.

Däremot är du långt ifrån vad man brukar avse med att leva vuxenliv, och det kommer nog tyvärr att krävas mycket av dig för att uppnå ett sådant, om du någonsin gör det.

Jag vet eftersom jag själv har befunnit mig i en likartad situation.

Det är olika från person till person när man blir vuxen. En del blir typ aldrig "vuxna". Vi är alla olika.

Alien skrev:Betr just ditt fall så tror jag att din mutism kan göra det svårt att bedöma vad du klarar och inte klarar. Vad vill du själv, skulle du vilja bo ensam i en egen lägenhet? Eller på ett gruppboende med andra aspergerungdomar?

Att bo på gruppboende är ingenting jag direkt längtar efter, för jag går på särskola och har tillbringat vissa helger på korttidsboende, och jag har det inte bra i skolan och personalen på korttidsboendet var mammigare än min mamma. Fast det kanske behövdes på det stället, för det fanns en typ där som slogs, men jag misstänker att han inte hade gjort det om vi inte hade haft en hemsk lärare i skolan som gör folk knäppare än de är.

Jag föreställer mig väl att det ideala vuxenlivet är att bo ensam i en egen lägenhet (alternativ med partner och eventuellt barn, fast det på ett något senare stadium), men jag skulle nog inte klara mig själv i en egen lägenhet, och jag är inte heller insatt i teknikaliteterna i att skaffa en lägenhet och flytta dit.

Milyc skrev:Däremot är du långt ifrån vad man brukar avse med att leva vuxenliv, och det kommer nog tyvärr att krävas mycket av dig för att uppnå ett sådant, om du någonsin gör det.

Jag vet eftersom jag själv har befunnit mig i en likartad situation.

Hur gjorde du? (Jag har läst din profil).

Alien skrev:Jag röstade "Ja, funktionshindrade är barn tills de är 25-30", men egentligen menar jag "Ja, en del funktionshindrade är barn tills de är 25-30". Alltså att funktionshindret gör att man mognar senare. Därför är de inte redo att flytta hemifrån förrän senare än andra ungdomar.

På grund av mitt "funktionshinder" behövde jag få flytta hemifrån redan vid 18 års ålder. Jag klarade inte av att bo kvar i samma lägenhet som hela familjen då mina två syskon kom upp i tonåren och jag dessutom ofta bråkade med moran. Jag behövde en egen lägenhet med lugn och ro där jag kunde följa mina egna rutiner och bara träffa folk när jag var förberedd på det.

Av samma anledning insåg jag att gruppboende vore uteslutet, då brukare och personalen på ett sådant ställe garanterat vore än värre än NT-syskonenen och den överbeskyddande NT-morsan. För att få morsan att fatta det var jag dock tvungen att hota med att jag skulle ta livet av mig ifall hon fick in mig på ett sådant ställe.

Lösningen blev att jag flyttade till en egen lägenhet i samma förening som morsan och farsan hade lägenhet i och sedan hade dem som informella "boendestdjare" kanske i ett eller två år innan jag kunde sköta mitt ADL helt själv, och sedan dess har jag gjort det utan problem.

Så funkade det för mig. Vissa har behövt än mindre hjälp för att klara sig, andra betydligt mer. Det måste man känna efter själv, men jag tycker inte man ska låta andra bedömma den saken åt en.

Två år? Ja, det borde räcka om de är beredda att undervisa en i hur man klarar sig själv.

Om dina föräldrar inte ställer upp, men du verkligen vill flytta hemifrån finns ju faktiskt möjligheten att anlita kommunala boendestöjare till det i enlighet med socialtjänstlagen. Det är inget bra förstahandsval enligt min mening men du är betydligt självständigare mot dem än mot exempelvis den fasta personalen i ett grupp- eller serviceboende.

Om du har "egna" boendestödjare som kommer till en lägenhet som du själv äger eller hyr utan inblandning av LSS har du vad jag förstått möjlighet att säga upp dem och begära att få byta ut dem om ni inte kommer överens.

Jag valde översta alternativet. Jag känner mig inte vuxen än, trots att jag är 20,5 år gammal.

OT
Kan du tala eller har du överhuvudtaget svårt att göra det? I vissa situationer? Hela tiden? För dig själv, ensam eller i mindre grupper?

jag anser att man börjar att bli vuxen eller att utvecklas till en vuxen person under 20+ tiden hela tiden med åren dära..

Sedan så växer man väl och lär sig av sina misstag också..?

Är nog också jävligt bra om man kan försöka att stå på egna fötter vid 20+
flyttade stjälv hemifrån vid 19 års ålder men det var väl vid så dära 22+ som jag började att känna mig mera vuxnare..

Ja man blir mycket vuxnare av att bo stjälv och man utvecklas dära efter också.

Gruppboenden och sådan värdelösa ställen lär man sig inte ett skit av trust Me on This.

direkt när jag flyttade dära i från vid 25 års ålder så började jag att utvecklas och försökte fixa mera saker stjälv lärde mig hur livet funkar och hur man bör tala med folk och vara mott andra.

Gruppboenden och liknade anser jag bara hämnar,stoppar upp utvecklingen bäst är vid 20 år ålder att bo stjälv med ett viss boende stöd.

sedan så är det naturligtvis också varierande i från person till person.
Men när jag var ca 22 år så fixade jag också ta i tu med alla praktiska ting som jag gör i dag också är ingen direkt skillnad..

Finns en stor risk för att man blir värre och får mera besvär om man bor på gruppboende eller bor hemma för länge..

egen lägenhet är skönt det något som alla bör ha vid 20+ ålder..

När en person blir "vuxen" känns väldigt individuellt och beror inte bara på personen i sig utan även omgivning och erfarenhet. Barn som haft det väldigt tufft har ofta tvingats "växa upp" i förtid och kan lätt klassas som vuxna "redan" vid 18. Sedan finns det andra som aldrig riktigt växer upp.

Själv var jag tvåbarnsmor vid 23 och med det ansvar det innebar så har jag lite svårt att hävda att jag inte var "riktigt vuxen". Men, som jag sagt tidigare. Jag har alltid varit lite äldre än mina jämnåriga.

Man kan vara mentalt vuxen, ha vuxet språk och intressen redan när man är litet barn, samtidigt som man inte är praktiskt vuxen förrän man flyttar hemifrån, och emotionellt vuxen förrän man känner sig så. Känner flera i pensionsåldern som aldrig blivit emotionellt vuxna, även fast de jobbat hela livet och t o m har barn .

Själv flyttade jag hemifrån när jag var runt 18 och fick hjälp av mamma med lägenhet och såna praktiska saker som jag inte hade en susning om hur man skaffar sig annars. Därefter klarade jag mig själv. Började dock inte känna mig vuxen förrän jag fyllde 40.

Håller med tidigare skribenter om att det är bättre att försöka få egen lgh och boendestödjare från kommunen än att bo på gruppboende om man vill få bestämma nåt själv och slippa massa extraföräldrar som talar om när man ska sova, äta och tvätta.

Har man problem att sköta sin egen ekonomi kan man ha en god man som tar hand om den biten. Det är också frivilligt och kan sägas upp när som helst.

Jag har också svårt att använda rösten periodvis. Oftast av ren känslighet, eller för att den delen av hjärnan inte är påkopplad just då.