Aggressioner
34 inlägg
• Sida 1 av 2 • 1, 2
Aggressioner
Jag har lidit av aggressiva utbrott hela mitt liv. Som liten välte jag omkull vardagsrumsbordet då jag blev arg! Lite äldre blev det mycket smällar i dörrarna, skrek och kastade saker.
Som vuxen började det gå ut över mig själv, gjorde illa mig då jag blev rasande. Tack vare medicin är jag nu mycket lugnare vilket känns skönt!
Sista aggressiva utbrotten gick ut över min familj, jag sprang iväg och var borta flera timmar! Har inte fått veta att just aggressioner hör ihop med AS?
Som vuxen började det gå ut över mig själv, gjorde illa mig då jag blev rasande. Tack vare medicin är jag nu mycket lugnare vilket känns skönt!
Sista aggressiva utbrotten gick ut över min familj, jag sprang iväg och var borta flera timmar! Har inte fått veta att just aggressioner hör ihop med AS?
Senast redigerad av vallesmamma 2011-05-04 23:38:52, redigerad totalt 1 gång.
- vallesmamma
- Inlägg: 918
- Anslöt: 2010-01-05
- Ort: Luleå
Det verkar inte höra ihop med Aspergers efter vad jag förstått. Många verkar himla lugna och beskedliga.
Hur illa är det? Jag är ungefär som tjejen i den här filmen, fast jag är mildare och mindre intensiv. Men till 75 % är jag som hon när jag är arg:
http://www.youtube.com/watch?v=SLTvH9S7 ... re=related
Tjejen i filmen har Tourettes. Jag vet inte om jag har det, men jag har massor av tics och får svåra tantrums. Har även damp. Som barn pryglade jag min lillebror en hel del och smällde väl sönder de flesta dörrarna i huset. I går gick jag loss på köket, smällde i alla dörrar och skåpluckor. Men bara kökstimern gick sönder.
Hur illa är det? Jag är ungefär som tjejen i den här filmen, fast jag är mildare och mindre intensiv. Men till 75 % är jag som hon när jag är arg:
http://www.youtube.com/watch?v=SLTvH9S7 ... re=related
Tjejen i filmen har Tourettes. Jag vet inte om jag har det, men jag har massor av tics och får svåra tantrums. Har även damp. Som barn pryglade jag min lillebror en hel del och smällde väl sönder de flesta dörrarna i huset. I går gick jag loss på köket, smällde i alla dörrar och skåpluckor. Men bara kökstimern gick sönder.
Senast redigerad av sugrövmanövern 2011-05-04 23:38:52, redigerad totalt 1 gång.
- sugrövmanövern
- Inlägg: 11110
- Anslöt: 2007-01-12
- Ort: Marianergraven
Re: Aggressioner
Jag var likadan när jag var liten. Skrek och kastade saker och smällde i dörrar (ibland så de gick sönder). Tror det mer hör ihop med ADHD.
Senast redigerad av Heliora 2011-05-04 23:38:52, redigerad totalt 1 gång.
Jag tror jag vill vänta tills jag fått diagnos. Är under utredning. På Neuropsykiatrin säger de att jag har någon form av autism, att jag ska utredas mera efter att ha fått träffa läkare.
När jag får mina aggressiva utbrott så har någon sagt något som jag misstolkat, gör det jämt, misstolkar. Min man säger att det är som att gå på ett minfält, han vågar knappt säga något alls. Nu är det alltså mycket bättre med medicin. Men utan medicin skulle det nog vara som det varit förut.
Utbrotten medförde hjärtklappning och självmordstankar också. Men just hjärtklappning brukar jag få när jag är ute ensam också.
När jag får mina aggressiva utbrott så har någon sagt något som jag misstolkat, gör det jämt, misstolkar. Min man säger att det är som att gå på ett minfält, han vågar knappt säga något alls. Nu är det alltså mycket bättre med medicin. Men utan medicin skulle det nog vara som det varit förut.
Utbrotten medförde hjärtklappning och självmordstankar också. Men just hjärtklappning brukar jag få när jag är ute ensam också.
Senast redigerad av vallesmamma 2011-05-04 23:38:52, redigerad totalt 1 gång.
- vallesmamma
- Inlägg: 918
- Anslöt: 2010-01-05
- Ort: Luleå
Enligt mig kan det mycket väl ha med den frustration folk med AS kan känna vid stress, förändringar, krav som är för höga och fel ställda, oljud osv.
Kan inte nog rekommendera boken Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder, av Bo Hejlskov Jörgensen. Han talar bl.a om hur man minskar stressfaktorer så man undviker t ex utbrott och våldsamhet.
Boken handlar visserligen om hur man gör det med barn, klienter och patienter (brukare som han säger) men det går ju bra att använda på sig själv. Det tänker iaf jag göra.
Kan inte nog rekommendera boken Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder, av Bo Hejlskov Jörgensen. Han talar bl.a om hur man minskar stressfaktorer så man undviker t ex utbrott och våldsamhet.
Boken handlar visserligen om hur man gör det med barn, klienter och patienter (brukare som han säger) men det går ju bra att använda på sig själv. Det tänker iaf jag göra.
Senast redigerad av alfapetsmamma 2011-05-04 23:38:52, redigerad totalt 1 gång.
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
Vad är det som är märkvärdigt eller anmärkningsvärt med lite skrikande eller smällande i dörrar? Får man inte bli arg i vuxen ålder och visa det? Ska varenda lite humöryttring analyseras och kopplas ihop med en diagnos hur går det då med världen?
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 23:38:52, redigerad totalt 1 gång.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10578
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Mälardalen
Det har du helt klart en poäng i. Många törs inte ens ryta till åt sina barn. Lever sina liv som Stepford Wifes. Och känner sig då sjuka om de drabbas av pms eller slutligen tappar tålamodet.Bjäbbmonstret skrev:Vad är det som är märkvärdigt eller anmärkningsvärt med lite skrikande eller smällande i dörrar? Får man inte bli arg i vuxen ålder och visa det? Ska varenda lite humöryttring analyseras och kopplas ihop med en diagnos hur går det då med världen?
Det är svårt att beskriva aggressioner. Men i mitt fall är det vissa gånger så otrevligt att människor inte orkar i längden. Det kan liksom vara att det blir ett jävla liv i köket för att jag tappade en smörkniv på golvet. Den som tittar in för att fråga vad jag håller på med möts då av någon som ser ut och låter som Linda Blair i Exorcisten. Och inte slutar heller, utan det kan pågå i timmar.
http://www.youtube.com/watch?v=8qG5V2iB ... re=related
Senast redigerad av sugrövmanövern 2011-05-04 23:38:52, redigerad totalt 1 gång.
- sugrövmanövern
- Inlägg: 11110
- Anslöt: 2007-01-12
- Ort: Marianergraven
sugrövmanövern skrev: Det kan liksom vara att det blir ett jävla liv i köket för att jag tappade en smörkniv på golvet. Den som tittar in för att fråga vad jag håller på med möts då av någon som ser ut och låter som Linda Blair i Exorcisten. Och inte slutar heller, utan det kan pågå i timmar.
http://www.youtube.com/watch?v=8qG5V2iB ... re=related
Det låter en smula opraktiskt!
Hur hade du månne reagerat om du hade stjälpt en halv tallrik fil och flingor över dig själv och en klädd stol, och sedan trampat i det som hamnat på golvet med dina enda torra tjocka sockor som jag gjorde igår?
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 23:38:52, redigerad totalt 1 gång.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10578
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Mälardalen
En dålig dag: Troligtvis hade jag nog börjat gråta, sådär som en irriterande unge. Kanske lagt mig i filpölen och skrikit. Skrikit om hur hungrig jag är och att livet är slut eftersom jag kommer att svälta ihjääääl. Kanske slagit sönder stolarna, även de som inte var nedsölade. Ingen mening att ha stolar. Allt är katastrof.
Det har hänt x antal gånger att min sambo räddat mig och städat upp efter mig. Han säger, gå och sätt dig, jag tar hand om det här. Och det är genuint synd om mig vissa gånger, för anledningen till att det blir så katastrofalt är att jag inte kan tänka när jag blir upprörd. Det blir ett tantrum. Härdsmälta i hjärnan.
En bra dag tar jag det med mer ro, tänker jahapp, så var det dags igen. Och så hämtar jag ett gäng trasor och skrider till verket. Sköljer av kläderna i badkaret.
Något mellanläge finns inte, antingen städar jag tyst upp i mitt Tjernobyl, eller så flippar jag helt och då finns ingen tröst.
Det har hänt x antal gånger att min sambo räddat mig och städat upp efter mig. Han säger, gå och sätt dig, jag tar hand om det här. Och det är genuint synd om mig vissa gånger, för anledningen till att det blir så katastrofalt är att jag inte kan tänka när jag blir upprörd. Det blir ett tantrum. Härdsmälta i hjärnan.
En bra dag tar jag det med mer ro, tänker jahapp, så var det dags igen. Och så hämtar jag ett gäng trasor och skrider till verket. Sköljer av kläderna i badkaret.
Något mellanläge finns inte, antingen städar jag tyst upp i mitt Tjernobyl, eller så flippar jag helt och då finns ingen tröst.
Senast redigerad av sugrövmanövern 2011-05-04 23:38:52, redigerad totalt 1 gång.
- sugrövmanövern
- Inlägg: 11110
- Anslöt: 2007-01-12
- Ort: Marianergraven
I min värld blir sådana där panikuppröjningar lätt halvfärdiga.
Inför utsikten att får stolsdynan förstörd torkar jag av stolen med det som närmast är till hands - en frottéhandduk,
Sen lägger jag frottehandduken och sockorna i blöt i handfatet och glömmer bort dem i flera timmar ända tills det är dags att borsta tänderna. (Jag håller nämligen på att ladda ner en massa intressanta program och filer från nätet...)
Då slänger jag dem åt sidan i en balja som står på golvet - utan att skölja upp dem.
Jag vågar dock inte tappa ur vattnet rädsla för att flingorna som nu har lossnat från handduken ska orsaka stopp i avloppet så jag avslutar ändå tandborstningen i köket.
Nu, ett dygn senare har jag en sölig fling- och tandkrämssoppa i handfatet samt en fuktig handduk och strumpor i en balja på golvet. Vill det sig riktigt illa så blir det där stående några dagar så det möglar, för att jag inte riktigt gitter ta reda på det.
Och så säger dom att man är vuxen!
Fast det här blev ju off topic. Skulle passa bättre antingen i tråden om "smuts i hemmet", eller den som handlar om vuxenblivande, alldeles bortsett från vilka avdelningar jag helst inte borde skriva i....
Inför utsikten att får stolsdynan förstörd torkar jag av stolen med det som närmast är till hands - en frottéhandduk,
Sen lägger jag frottehandduken och sockorna i blöt i handfatet och glömmer bort dem i flera timmar ända tills det är dags att borsta tänderna. (Jag håller nämligen på att ladda ner en massa intressanta program och filer från nätet...)
Då slänger jag dem åt sidan i en balja som står på golvet - utan att skölja upp dem.
Jag vågar dock inte tappa ur vattnet rädsla för att flingorna som nu har lossnat från handduken ska orsaka stopp i avloppet så jag avslutar ändå tandborstningen i köket.
Nu, ett dygn senare har jag en sölig fling- och tandkrämssoppa i handfatet samt en fuktig handduk och strumpor i en balja på golvet. Vill det sig riktigt illa så blir det där stående några dagar så det möglar, för att jag inte riktigt gitter ta reda på det.
Och så säger dom att man är vuxen!
Fast det här blev ju off topic. Skulle passa bättre antingen i tråden om "smuts i hemmet", eller den som handlar om vuxenblivande, alldeles bortsett från vilka avdelningar jag helst inte borde skriva i....
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 23:38:52, redigerad totalt 1 gång.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10578
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Mälardalen
Intressant läsning.
Har själv varit en beskedlig typ större delen av livet, men under en period hade jag meltdowns ganska ofta (återkommer till detta).
Som jag har förstått det är inte aggressiva utbrott typiskt för AS. Dock är de ett tecken på mental överlast. När adrenalinet flödar förbereds kroppen för kamp eller flykt, och "reptilhjärnan" tar kommandot. Om man har en generellt låg stresstolerans kommer adrenalinfrisättningen att vara på en ohälsosamt hög nivå alldeles för ofta och för länge.
Den som då har mental kontroll över de yttre manifestationerna (dvs är duktig på att lägga band på sig) riskerar att drabbas av mängder av psykosomatiska och somatiska besvär.
I mitt fall samverkade en mängd orsaker till min obalans. Alldeles för många livsförändrande händelser på alldeles för kort tid, svår frustration i förhållandet och en medicinering (Anafranil) som gjorde att jag mådde "bättre" än "jag" var beredd till - jag var inte rustad att möta livet.
Så jag har många galna bryt på mitt samvete. Jag såg vad mina attacker gjorde med min omgivning, och tog avstånd från detta beteende. Mina reaktioner är nu långsammare och mer genomtänkta, därför drabbar inte stressen min omgivning lika hårt som förr, och ändå slår den inte mot mitt inre. Jag har förändrats så att aggressivitet sällan blommar upp.
Och det är faktiskt skönt
Har själv varit en beskedlig typ större delen av livet, men under en period hade jag meltdowns ganska ofta (återkommer till detta).
Som jag har förstått det är inte aggressiva utbrott typiskt för AS. Dock är de ett tecken på mental överlast. När adrenalinet flödar förbereds kroppen för kamp eller flykt, och "reptilhjärnan" tar kommandot. Om man har en generellt låg stresstolerans kommer adrenalinfrisättningen att vara på en ohälsosamt hög nivå alldeles för ofta och för länge.
Den som då har mental kontroll över de yttre manifestationerna (dvs är duktig på att lägga band på sig) riskerar att drabbas av mängder av psykosomatiska och somatiska besvär.
I mitt fall samverkade en mängd orsaker till min obalans. Alldeles för många livsförändrande händelser på alldeles för kort tid, svår frustration i förhållandet och en medicinering (Anafranil) som gjorde att jag mådde "bättre" än "jag" var beredd till - jag var inte rustad att möta livet.
Så jag har många galna bryt på mitt samvete. Jag såg vad mina attacker gjorde med min omgivning, och tog avstånd från detta beteende. Mina reaktioner är nu långsammare och mer genomtänkta, därför drabbar inte stressen min omgivning lika hårt som förr, och ändå slår den inte mot mitt inre. Jag har förändrats så att aggressivitet sällan blommar upp.
Och det är faktiskt skönt
Senast redigerad av Windfarne 2011-05-04 23:38:52, redigerad totalt 1 gång.
Windfarne skrev:Intressant läsning.
Har själv varit en beskedlig typ större delen av livet, men under en period hade jag meltdowns ganska ofta (återkommer till detta).
Som jag har förstått det är inte aggressiva utbrott typiskt för AS. Dock är de ett tecken på mental överlast. När adrenalinet flödar förbereds kroppen för kamp eller flykt, och "reptilhjärnan" tar kommandot. Om man har en generellt låg stresstolerans kommer adrenalinfrisättningen att vara på en ohälsosamt hög nivå alldeles för ofta och för länge.
Den som då har mental kontroll över de yttre manifestationerna (dvs är duktig på att lägga band på sig) riskerar att drabbas av mängder av psykosomatiska och somatiska besvär.
I mitt fall samverkade en mängd orsaker till min obalans. Alldeles för många livsförändrande händelser på alldeles för kort tid, svår frustration i förhållandet och en medicinering (Anafranil) som gjorde att jag mådde "bättre" än "jag" var beredd till - jag var inte rustad att möta livet.
Väldigt intressant det du skriver! Att vara ständigt på helspänn bryter ner kroppen. Får man då utbrott frigörs energin åtminstone tillfälligt men det är en långsiktig fara som man inte märker förrän ett antal år.
Jag känner igen det där med alltför många förändringar. När man läser checklistor på hur många förändringar man ska kunna genomgå under ett år för att inte hamna i riskzonen för stress eller depression så hamnar jag alltid högt trots att jag inte råkat ut för något egentligt allvarlig. Flyttar, nya förhållande, nya arbetplatser, Ändå har jag aldrig fallit igenom för jag har hållit ett alldeles högt tempo för det, mellan varven De 2-3 sista åren har jag dock börjat känna mig alltmer trött.
Lösningen kan inte vara att lära sig att "behärska sig" med alla de psykomatiska symptomen som följd utan något annat. Att organisera och leva sitt liv på ett lite annorlunda sätt utifrån de förutsättningar man har. Jag är inte där än.
Jag tror att anledningen till att jag delar såpass många problem med en del av er här är att just dessa är stressrelaterade och en följd av långvarig mental press. Att det sedan kanske är en annan förändringströskel på mig än en på en person med annorlunda kognition och strörre svårigheter att tolka sociala signaler innan det "blir för mycket" är en annan sak.
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 23:38:52, redigerad totalt 1 gång.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10578
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Mälardalen
alfapetsmamma skrev:Enligt mig kan det mycket väl ha med den frustration folk med AS kan känna vid stress, förändringar, krav som är för höga och fel ställda, oljud osv.
Kan inte nog rekommendera boken Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder, av Bo Hejlskov Jörgensen. Han talar bl.a om hur man minskar stressfaktorer så man undviker t ex utbrott och våldsamhet.
Boken handlar visserligen om hur man gör det med barn, klienter och patienter (brukare som han säger) men det går ju bra att använda på sig själv. Det tänker iaf jag göra.
Jag tror också att det kan ha att göra med det du nämner för så är det för mig och jag har As. Är jag obalanserad räcker det med minsta lilla och pang så smäller det. Visst kan det hända alla men det ska troligen mindre till för en person med As. och kan nog ta längre tid innan man hämtat sig. Ibland kan det ta väldigt lång tid för mig att " komma tillbaka" och då är det säkrast att låta mig vara ifred. Dock tror jag att vid ADHD är det mer utbrott och nog kraftfullare också.
Just den boken läser min mamma för främst har hon mig som har As. också arbetar hon i skolkök för elever med lågfungerade autism.
Senast redigerad av sommar 2011-05-04 23:38:52, redigerad totalt 1 gång.
***
Jag kan få fruktansvärda utbrott om jag är stressad, när det blir för mycket på "schemat", vid för stora förändringar, vid för mycket oljud och stirr runt omkring mig.
I början skriker jag mest och är irriterad (som vilken förbannad människa som helst).
Men sen kryper ilskan sig sakta uppåt och tillslut, när bägaren rinner över, kastar jag saker, jag slår i dörrar, bankar och sparkar i väggar, har sönder saker, skadar mig själv, och sen tillslut lägger det sig.
Dagarna efter nyår gick jag med bandage på högerarmen för då hade jag fått ett sånt här agressivt utbrott. Jag blev tokig och impulsiviteten kom blixtsnabbt.
Jag tog min hand och drämde den rakt ned i diskbänken där det stod 10-15 glas. Inte ett enda glas var helt och i min hand och arm satt glasbitar överallt. Jag kände ingensomhelst smärta. Bara skönt att jag fått utlopp och att jag kunde stoppa den där irritationen inom mig.
***
Jag kan få fruktansvärda utbrott om jag är stressad, när det blir för mycket på "schemat", vid för stora förändringar, vid för mycket oljud och stirr runt omkring mig.
I början skriker jag mest och är irriterad (som vilken förbannad människa som helst).
Men sen kryper ilskan sig sakta uppåt och tillslut, när bägaren rinner över, kastar jag saker, jag slår i dörrar, bankar och sparkar i väggar, har sönder saker, skadar mig själv, och sen tillslut lägger det sig.
Dagarna efter nyår gick jag med bandage på högerarmen för då hade jag fått ett sånt här agressivt utbrott. Jag blev tokig och impulsiviteten kom blixtsnabbt.
Jag tog min hand och drämde den rakt ned i diskbänken där det stod 10-15 glas. Inte ett enda glas var helt och i min hand och arm satt glasbitar överallt. Jag kände ingensomhelst smärta. Bara skönt att jag fått utlopp och att jag kunde stoppa den där irritationen inom mig.
***
Senast redigerad av Truly 2011-05-04 23:38:52, redigerad totalt 1 gång.
Enligten bok om AS jag läste för några årsedan, är det vanligt med vredesutbrott hos AS, men oftast totalt ofarliga för andra.
Själv har jag bankat sönder tengentborden både hemma och på jobbet.
På jobbet har dom börjat lära sig att jag oftast lugnar ner mig ganska fort och att vredesutbrotten gäller för det mest datorer eller program som uppförsig illa.
Själv har jag bankat sönder tengentborden både hemma och på jobbet.
På jobbet har dom börjat lära sig att jag oftast lugnar ner mig ganska fort och att vredesutbrotten gäller för det mest datorer eller program som uppförsig illa.
Senast redigerad av lasseivägen 2011-05-04 23:38:52, redigerad totalt 1 gång.
- lasseivägen
- Inlägg: 4798
- Anslöt: 2009-07-20
- Ort: På havet kaparkapten inte Rövare
Jag är mindre aggressiv av Zyprexa. Någon annan som tar den? Jag har nu diagnos fast min ADHD ska utredas ytterligare men hittills ser det ut att vara det, frågorna passar in på mig så jag lär få höga poäng då jag ska göra testerna om någon vecka.
När jag fick mina värsta utbrott före Zyprexa, skrek jag, hade sönder saker, försökte skada mig själv Om vi var ute då jag blev så arg att jag sprang iväg, försökte skada mig, darrade av ilska! Jag såg även allt i rött!
Skön att slippa dessa utbrott!
När jag fick mina värsta utbrott före Zyprexa, skrek jag, hade sönder saker, försökte skada mig själv Om vi var ute då jag blev så arg att jag sprang iväg, försökte skada mig, darrade av ilska! Jag såg även allt i rött!
Skön att slippa dessa utbrott!
Senast redigerad av vallesmamma 2011-05-04 23:38:52, redigerad totalt 1 gång.
- vallesmamma
- Inlägg: 918
- Anslöt: 2010-01-05
- Ort: Luleå
Hej!
Jag ville bara säga att jag tagit upp det här ämnet tidigare:
asperger-me ... 12923.html
Den neurologiska stormen, det autistiska tantrumet är alltså något som herr Asperger himself har varit inne på. Aggressionerna tillhör AS. Alla har det inte, men vissa. Jag är t ex inte mototiskt klumpig som vissa aspergare, men däremot har jag anfall som inte många kan åstadkomma ens om de vill!
Reglaget av aggressiviteten sitter i det limbiska systemet och autonoma nervsystemet. Utbrottet kommer liksom automatiskt, utan att jag kan stoppa det, om jag blir rejält provocerad - och det blir jag ofta eftersom de jag får möjlighet att lära känna ofta är sjukpensionerade av psykiska skäl.
Själv brukar jag inte "anfalla" folk med elaka ord. Däremot blir jag väldigt aggressiv vid påhopp. Jag har här funnit stora likheter med utvecklingsstörda personer. Många av dem funkar lika dåligt som jag beträffande känsloreglaget. Ser mig som "utvecklingsstörd" inom vissa delar av hjärnan; den sociala biten men ockå förmåga till känslokontroll. Helt klart är något fel i min hjärna. Fast, omgivningen dömer ju ut en hur som helst...
Gud, så trött jag blir på mig själv! MÅSTE det vara så här?
Jag ville bara säga att jag tagit upp det här ämnet tidigare:
asperger-me ... 12923.html
Den neurologiska stormen, det autistiska tantrumet är alltså något som herr Asperger himself har varit inne på. Aggressionerna tillhör AS. Alla har det inte, men vissa. Jag är t ex inte mototiskt klumpig som vissa aspergare, men däremot har jag anfall som inte många kan åstadkomma ens om de vill!
Reglaget av aggressiviteten sitter i det limbiska systemet och autonoma nervsystemet. Utbrottet kommer liksom automatiskt, utan att jag kan stoppa det, om jag blir rejält provocerad - och det blir jag ofta eftersom de jag får möjlighet att lära känna ofta är sjukpensionerade av psykiska skäl.
Själv brukar jag inte "anfalla" folk med elaka ord. Däremot blir jag väldigt aggressiv vid påhopp. Jag har här funnit stora likheter med utvecklingsstörda personer. Många av dem funkar lika dåligt som jag beträffande känsloreglaget. Ser mig som "utvecklingsstörd" inom vissa delar av hjärnan; den sociala biten men ockå förmåga till känslokontroll. Helt klart är något fel i min hjärna. Fast, omgivningen dömer ju ut en hur som helst...
Gud, så trött jag blir på mig själv! MÅSTE det vara så här?
Senast redigerad av Debbido 2011-05-04 23:38:52, redigerad totalt 1 gång.
Då kan det finnas en dubbel orsak till meltdowns, nämligen den allmäna yttre påfrestningen - stressöverlast - och ofullständigheter i det limbiska systemet.
Samt en kombination därav.
De gånger jag får ett bryt skäller jag ut vederbörande efter noter, som reaktion på ett allmänt olämpligt beteende (lämna hund i varm bil, anlägga skogsbrand etc) eller om jag har blivit nedlåtande behandlad.
Problemet och tur i oturen kan väl vara att min reaktion och ordvalet är så exceptionella att de som drabbas nog inte tar mig på allvar. Jag kan vara glad att jag inte har hamnat bakom galler än, det har rört sig om bl a olaga hot och ärekränkning.
Samt en kombination därav.
De gånger jag får ett bryt skäller jag ut vederbörande efter noter, som reaktion på ett allmänt olämpligt beteende (lämna hund i varm bil, anlägga skogsbrand etc) eller om jag har blivit nedlåtande behandlad.
Problemet och tur i oturen kan väl vara att min reaktion och ordvalet är så exceptionella att de som drabbas nog inte tar mig på allvar. Jag kan vara glad att jag inte har hamnat bakom galler än, det har rört sig om bl a olaga hot och ärekränkning.
Senast redigerad av Windfarne 2011-05-04 23:38:52, redigerad totalt 1 gång.
En kompis jag har var enligt egen utsago väldigt aggressiv i skolan (kastade stolar omkring sig, och så vidare). Detta berodde på missförstånd och mobbning. Han är hur lugn och fin som helst, nu, han går på gymnasiet. Världens finaste kille.
Senast redigerad av Liljencroowna 2011-05-04 23:38:52, redigerad totalt 1 gång.
- Liljencroowna
- Inlägg: 4412
- Anslöt: 2009-02-28
Windfarne skrev:Den som då har mental kontroll över de yttre manifestationerna (dvs är duktig på att lägga band på sig) riskerar att drabbas av mängder av psykosomatiska och somatiska besvär.
Jag är abnormalt duktig på att lägga band på mig.
Senast redigerad av atoms 2011-05-04 23:38:52, redigerad totalt 1 gång.
Återgå till Att leva som Aspergare