Är det någon annan som har fobi/ångest för att tiden rinner iväg?.. brukar räkna hur lång tid det var sen till olika evenemang t.ex. när jag började gymnasiet och tänker "nej, nu har det gått 4 månader!". Som om jag saknar dagen då jag började gymnasiet, nej :S så jag fattar inte. Får tankar att jag vill åka tillbaks i tiden och uppleva perioder om igen.

glömde lägga till att jag har diagnosen autismliknande tillstånd

Jag känner väl igen mig, Mc Och jag tror inte att ditt autistliknande tillstånd är orsaken till att du känner så. Det är SÅÅÅÅÅ vanligt.

För min del finns det en rädsla i att det kommer att ta slut innan det riktigt börjat. Bli snuvad på konfekten, liksom.
Tänk att få vara tretton igen. Eller tjugo. Och förstå vad det är jag borde göra.

Jorå.

Ack så mycket tid som har försvunnit på att jag har haft ångest över hur åren går och att allt känns försent. Om det kan vara till någon tröst började jag komma över det och förlika mig med situationen uppe i 40-årsåldern.

Man kan inte leva om sitt liv. Ju förr man inser att man måste leva här och nu, desto bättre. Lättare sagt än gjort, tyvärr.

Kvasir skrev:Ju förr man inser att man måste leva här och nu, desto bättre. Lättare sagt än gjort, tyvärr.

Ja, särskilt när inget av det viktiga går att styra

Kvasir skrev:Ack så mycket tid som har försvunnit på att jag har haft ångest över hur åren går och att allt känns försent. Om det kan vara till någon tröst började jag komma över det och förlika mig med situationen uppe i 40-årsåldern.

Man kan inte leva om sitt liv. Ju förr man inser att man måste leva här och nu, desto bättre. Lättare sagt än gjort, tyvärr.

Jag snackar inte om år. långvarigt förstår jag. Jag får även ångest över korta perioder t.ex. att det var 3 dagar sen jag träffade en kompis och fortsätter räkna ned dagarna. 3 dagar är ju inte direkt en betydelsefull del av livet. det är inte lika vanligt ellr? :p

Jodå. Korta tidsperspektiv kan också ge ångest. Men korta tider summerar så småningom till år, när man blir tillräckligt gammal.

Jag blir mörkrädd när jag funderar på vad hur kort jag egenltligen kommit i livet dom sista 5åren...

Fåntrattar.

SKIT i det.

Det går ändå inte att göra nåt åt det. Glo inte bakåt, se FRAMÅT. Annars fortsätter ångesten.

Har du ångest över vad du inte gjort de senaste fem åren, så har du SAMMA ångest om fem år, om du inte gör nåt nu.

Alltså. Gör nåt nu. SKIT i det nu, och GÖR nåt. NUUU! Annars är ni bara fåntrattar, med evig ångest.

Ja åren går, rätt va detär är man 62 år. men det som är så fantastiskt är att helt plösligt uppäcker man något nytt.
Jag har insett under det senaste halvåret att jag har nån jävla bokstavsdiagnos, först var det bara skit. Nu kan jag börja inse att jag har ett nyttliv att se framemot. Är man 62 år och hade en mor somblev 92 så återstår fatiskt omkring 25-30 år. För 30 år sedan var jag en deppad ungkar, nu har jag barn som är 26 och 28 år.Man får lite perspektiv pålivet om man räknar så.
Jag kan alså, om jagblir som min mor, se frammemot ytterligare tretio år.
Så det gäller att se till att hålla sig i lagom trimm,så man orkarmed de åren.
(Är dessutom nykär, kann även hända gammla gubbjävlar. Finns massor av gammla kärringa att bli kär i )

lasseivägen skrev:(Är dessutom nykär, kann även hända gammla gubbjävlar. Finns massor av gammla kärringa att bli kär i )

Vad underbart grattis

Visst kan jag hålla med om att tiden går fort ibland, men det kan ingen i hela vida världen göra någonting åt. Man ska leva sitt liv här och nu! Om man bara blickar bakåt och tänker negativt på hur fort tiden går, blir ingenting bättre.

svarabhaktivokal skrev:

lasseivägen skrev:(Är dessutom nykär, kann även hända gammla gubbjävlar. Finns massor av gammla kärringa att bli kär i )

Vad underbart grattis

Du ger oss hopp!

Ja tänker på det, speciellt nu när min fyra år yngre syster ska gifta sig.

När jag läste Svantes inlägg ovan, det som inleds med "Fåntrattar" drog jag först lite på munnen åt det. Han resonerar logiskt kring det och gör det bra på ett sätt. Det är sant att det inte är någon mening med att sörja över den tid som gått utan att göra något nu så att situationen inte är likadan när man ser tillbaka längre fram. Det enda man egentligen kan påverka är här och nu, och den enda man kan förändra är egentligen sig själv.

Men att det rent faktiskt är sant innebär inte att känslan kan vara annorlunda. Känslor går inte alltid hand i hand med saklig logik, det instämmer säkert Svante i också (men kanske en annan dag). Själv har jag aldrig någonsin känt den känslan av att tiden rinner iväg, kanske till ingen som helst vettig nytta ("nytta" i vid bemärkelse). Jag har å andra sidan ägnat i stort sett hela livet åt att vara rastlöst aktiv och gjort allt genast samtidigt i expressfart utan vidare urskillning och insikt alla gånger. Däremellan har jag gått i däck och inte funderat över större saker än att orka ta mig upp ur sängen och hålla mig uppe tills jag får en chans att lägga mig igen och knappt det alla gånger.

En ny tanke slog mig när jag läste: kanske är det så att det finns en likhet mellan mitt sätt att leva och ångesten över allt som inte händer medan tiden går?

Det är intresssant med nya infallsvinklar.

Jag tänker fortsätta glo bakåt för att ta lärdom och använda det i framtiden. Men det är bra mycket enklare att skapa något nytt än att fixa något som inte går att fixa.

Vilket får mig att tänka på ett citat från A.E: “Learn from yesterday, live for today, hope for tomorrow. The important thing is not to stop questioning.”

Känner igen mig,men tillåter mig inte att tänka så! När det kommer- bort med det efter en minut: den minut jag tänker på det funderar jag på vad jag kan dra lärdoma v det som hänt-vad jag har kvar att arbeta på för att nå mitt mål- och sen tänker jag på nuet. Vad kan jag gör NU? På kortare sikt.
Men visst är det tungt om man börjar tänka på vad andra klarat och hur långt andra kommit. Och börjar man tänka på det blir det bara destruktivt om man låter sig själv fastna i de tankarna. Saken är ju den att alla har olika förutsättningar, alla har haft olika tolerant/intolerant omgivning, olika svårigheter,olika styrkor som är olika eftertraktade osv.

Det är kort sagt så mycket som kan spela in i att man inte kommit dit man önskat,klarat det man velat. Det är bara att acceptera,försöka ta nya tag och se vad det är man kan göra i fortsättningen-såväl lång som kortsiktigt. Inte alltid helt lätt,men försöka är det som gäller.

Jag har tidsångest, men inte för att tiden rinner iväg för mig.
Jag har tidsångest pga. av allt som ska göras NU och NU och NU och NU. Fullspäckat schema varenda minut känns det som. Aldrig lugn och ro förrän sent om nätterna (från 23:00 ungefär).
Och när jag sen ska gå och lägga mig får jag ångest/oro/stress/panik (?) för att morgondagen kommer att bli samma skit med tidsstress som dagen jag just är på att lä'mna bakom mig.

Så någon slags tidsångest har jag, men den är mer här och nu. Aldrig några tankar bakåt direkt.

Jo. Tiden är en enormt jobbig grej att begripa och jag lär nog aldrig bli riktigt klok på den. Jag kan få knallångest av att försöka begripa vissa grejer. Tiden är en sån grej.

Har förlorat årtionden som i efterhand visade sig vara de (hittills) då jag överhuvudtaget orkade något; att tiden går fortare med åren är sant, och numera orkar jag inte ens försöka gripa tag i den* (förutom att även det är ångestdrivande).

Fy fan. Och hur kan man undgå att hoppas att han eller någon annan instans har någon god mening med att plåga folk, men hur i helvete (bokstavligen) vet man det.

------------------------
* Att livet kan bli rikare av att man slappnar av och inte försöker gripa tag i tiden är lätt att klyscha ur sig - en vinterdag går inte saktare för det, en museiutställning stänger inte senare och så vidare.