Konjunktiv!

av **HGJ** » 2009-02-11 8:21:25

Aftonbladet och GT tycks ha förvandlat konjunktiven välsigne till välsigna.

Från Radio Sjuhärad:

Riksdagsledamoten Else-Marie Lindgren (KD) från Borås tycker att statsministern borde avsluta sina tal med att be Gud välsigna Sverige.

I det ovanstående är välsigna infinitiv, och nedan är välsigne presens konjunktiv:

"Gud välsigne Sverige" - framtida avslut av statsministern?

I Aftonbladet heter det däremot:

Kd-idé: "Gud välsigna Sverige"

Kristdemokraten Else-Marie Lindgren har hämtat inspiration från USA.

Hon föreslår att Sveriges statsminister ska avsluta sina tal med orden ”Gud välsigna Sverige”.

– Vårt lands lagar är byggda på kristna värderingar, säger hon.

Amerikanska presidenter och politiker framför sitt ”God bless America” i parti och minut. Det har gjort intryck på riksdagsledamoten Else-Marie Lindgren från Borås.

I en intervju i Sveriges Radio Sjuhärad framförde hon tanken att Sveriges statsminister borde ta efter de amerikanska kollegorna.

Och i GT:

Admin tog bort en länk utan mål

Så här vill KD-politikern att Reinfeldt ska avsluta sina tal. Foto: SCANPIX OBS! Bilden är ett montage
Så vill KD-politikern att Reinfeldt ska avsluta talen
God bless America, är vi vana vid att höra.
Men gud välsigna Sverige? Riksdagsledamoten Else-Marie Lindgren (KD) från Borås vill nu att statsminister Fredrik Reinfeldt ska börja blicka mot ovan.
- Jag skulle tycka att det är en fin avslutning i talen till nationen, säger Else-Marie Lindgren till GT.se.

Vad välsigna här är för form kan man ju fråga sig.

av **Zombie** » 2009-02-11 11:50:07

Imperativ. Bättre äro det nog inte med den svenske ungdomen.

av **Titti** » 2009-02-11 12:43:30

Till något mindre skrattretande (vi fick ett av morgonens skratt här av bilden av Reinfeldt som ger order till Gud att välsigna Sverige) nu...

Vi har försökt reda ut skillnaden mellan "så som" och "såsom" men går bet. Det finns en skillnad men vi lyckas inte ringa in den och hoppas nu på språkspaltens begåvade läsekrets.

Hur skall dessa användas?

av **HGJ** » 2009-02-11 21:56:37

Zombie skrev:Imperativ.

Då borde det väl stå ett kommatecken efter Gud.

av **HGJ** » 2009-02-14 7:46:40

Zombie skrev:
HGJ skrev:
Zombie skrev:Imperativ.

Då borde det väl stå ett kommatecken efter Gud.

Där tror du nog för mycket om folks förmåga att både skriva och analysera en sats.

De förstår ju inte uttrycket, alltså ändrar de det de kan så att de förstår det och lämnar resten. Precis som det brukar gå till.

Intressant nog säger journalisten på GT/Expressen "Gud välsigne dig" (med -e på verbet) till riksdagsledamoten:

Tack för pratstunden. Och gud välsigne dig.
- Tack! Jag önskar dig detsamma. Och tidningen också.

Där går det väl ändå inte att omtolka verbformen som imperativ. (Då skulle ju uttrycket innebära en uppmaning till Gud att välsigna sig själv.) Lite märkligt om byte av objekt (Sverige eller något annat i stället för dig) gör uttrycket svårare att förstå.

av **weasley** » 2009-02-14 12:49:55

Formen "välsigne" kan ju vara både imperativ och konjunktiv, eller har jag fel?

av **Zombie** » 2009-02-14 13:04:48

[...]HGJ

weasley skrev: att jag inte tror folk överhuvudtaget reflekterar så mycket i språkfrågor. (Och tur i oturen, tror jag, efersom de bara skulle komma på ännu fler kolarhistorier då med sin brist på grundkunskaper.) De vill bara ha den högtidliga patinan hos en gammal form de inte förstår och inte riktigt kommer ihåg hur den gick. Eller råkar få rätt i ett sammanhang och fel i ett annat. Precis som att de gör fel på "de" och "dem" men inte på "du" och "dig".
weasley skrev:Formen "välsigne" kan ju vara både imperativ och konjunktiv, eller har jag fel?

Bara konjunktiv, tyvärr. Äldre imperativer (vad jag vet) var /du/ välsigna, /vi/ välsignom och /I/ välsignen eller välsigner.

av **HGJ** » 2009-02-14 14:21:20

weasley skrev:Formen "välsigne" kan ju vara både imperativ och konjunktiv, eller har jag fel?

I riksspråket kan den bara vara konjunktiv. Däremot förekommer försvagning av obetonat a till e regionalt eller åtminstone dialektalt, liksom i danskan och till stor del även i norskan. Allan Edwall i rollen som Emils pappa sa t.ex. ungefär "In med dej i snickerboa! Där kan du sitte å begrunne, å begrunne dine hyss!". Infinitiver på -e alltså. Rimligen förekommer också imperativer på -e.

av **HGJ** » 2009-02-15 3:38:17

Zombie skrev:att jag inte tror folk överhuvudtaget reflekterar så mycket i språkfrågor. (Och tur i oturen, tror jag, efersom de bara skulle komma på ännu fler kolarhistorier då med sin brist på grundkunskaper.) De vill bara ha den högtidliga patinan hos en gammal form de inte förstår och inte riktigt kommer ihåg hur den gick. Eller råkar få rätt i ett sammanhang och fel i ett annat. Precis som att de gör fel på "de" och "dem" men inte på "du" och "dig".

Påminner mig om stavningen öfvre, som jag noterade i ett inlägg här på forumet för ett tag sedan. Uppenbarligen är det inte särskilt ovanligt att nutidens männniskor skriver öfvre i vissa sammanhang: Öfvre Slottsgatan, Öfvre Östermalm o.s.v. Google ger hela 11 400 träffar för öfvre. Detta skrivsätt har dock aldrig varit den vedertagna stavningen av ordet övre. Före stavningsreformen i början av förra århundradet skrevs v-ljudet fv mellan vokaler samt mellan konsonant och vokal. I slutet av ord och före konsonanter (utom i början av ord) skrevs däremot f. Alltså: drifva, drifver, drefvo, drifven men drif, dref, drifna, drifning; kärfve, kärfva men kärf; öfver men öfre o.s.v.

av **geocache** » 2010-01-06 2:13:44

Kopierat från denna tråd: http://www.aspergerforum.se/styckeindelning-t13825.html, då inläggen (delvis) behandlar konjunktiv.

sommar skrev:Jag skulle vilja få en ENKEL förklaring på när man bör skriva de, när man bör skriva dem och när man bör skriva dom.

Irrationellt utformade språkregler, helt enkelt... svårare än så(?) är det ju inte...

Och vem har egentligen bestämmt vilka former av de enskilda orden som ska användas tillsammans...

Lite som i ett exempel från engelska språket; det heter ju "I was a rich man", men "If I were a rich man"... irrationellt och "bakvänt" så det förslår, anser jag. Jag frågade vid ett tillfälle en före detta engelsklärare om varför man gör så, och hon svarade att det är det där lilla ordet "if" i början på meningen som gör hela skillnaden. Men i skolan lärde jag mig att det heter "I was, he was, she was, it was" och we were, they were"...

av **Zombie** » 2010-01-06 2:26:56

Språkhistoriskt sett är [I, he/she/it] was samma form som svenskans [jag, du, han/hon/den/det] var och [we, you, they] were densamma som [vi, I/ni, de] voro; were som i "If I were..." är däremot samma form som vore (som i "Om jag vore...").

De båda were är alltså olika former som har råkat bli likalydande genom att ändelserna som skilde dem åt har försvunnit.

av **Inger** » 2010-01-06 5:21:39

Zombie skrev:Språkhistoriskt sett är [I, he/she/it] was samma form som svenskans [jag, du, han/hon/den/det] var och [we, you, they] were densamma som [vi, I/ni, de] voro; were som i "If I were..." är däremot samma form som vore (som i "Om jag vore...").

De båda were är alltså olika former som har råkat bli likalydande genom att ändelserna som skilde dem åt har försvunnit.

Jahaa! Har ofta undrat över detta och trodde det var nån sorts amerikansk slapphet bara.

av **HGJ** » 2010-01-06 6:35:26

Inger skrev:
Zombie skrev:Språkhistoriskt sett är [I, he/she/it] was samma form som svenskans [jag, du, han/hon/den/det] var och [we, you, they] were densamma som [vi, I/ni, de] voro; were som i "If I were..." är däremot samma form som vore (som i "Om jag vore...").

De båda were är alltså olika former som har råkat bli likalydande genom att ändelserna som skilde dem åt har försvunnit.

Jahaa! Har ofta undrat över detta och trodde det var nån sorts amerikansk slapphet bara.

Att det var slappt att säga if I were ...? Nej, det slappa är väl snarare att säga if I was, liksom vi på svenska kan säga om jag var i stället för om jag vore. I andra språk är man nogare med att använda konjunktiv i irreala konditionala satsfogningar:

Ég var ríkur maður. (Indikativ.)
Við vorum ríkir menn. (Indikativ.)

Ef ég væri ríkur maður ... (Konjunktiv.)
Ef við værum ríkir menn ... (Konjunktiv.)

Ich war ein reicher Mann. (Indikativ.)
Wir waren reiche Männer. (Indikativ.)

Wenn ich ein reicher Mann wäre ... (Konjunktiv.)
Wenn wir reiche Männer wären ... (Konjunktiv.)

I engelskan har som sagt konjunktiven sammanfallit med indikativ pluralis (motsvarande vorum och waren i exemplen ovan).

av **HGJ** » 2010-01-06 7:53:27

Zombie skrev:Språkhistoriskt sett är [I, he/she/it] was samma form som svenskans [jag, du, han/hon/den/det] var och [we, you, they] were densamma som [vi, I/ni, de] voro; were som i "If I were..." är däremot samma form som vore (som i "Om jag vore...").

De båda were är alltså olika former som har råkat bli likalydande genom att ändelserna som skilde dem åt har försvunnit.

HGJ skrev:I engelskan har som sagt konjunktiven sammanfallit med indikativ pluralis (motsvarande vorum och waren i exemplen ovan).

Apropå sammanfallet i engelskan:

I svenskan kan man ofta säga att indikativ pluralis och konjunktiv liknar varandra mer än vad indikativ singularis och indikativ pluralis gör. Ind. pl. och konj. har samma vokal i första stavelsen; ind. sg. har ofta en annan vokal. Dessutom kan ind. sg. skilja sig från ind. pl. och konj. genom en annan slutkonsonant:

han var
de voro
om han vore

han gav
de gåvo
om jag gåve

han fick (slutljudsskärpning g > k (fing > fink), därefter assimiliation nk > kk)
de fingo
om han finge

han fann
de funno
om han funne

han tog
de togo
om han toge

I isländskan tillkommer i-omljud (t.ex. á > æ) i konj., vilket gör skillnaden mot ind. pl. större:

hann gaf
þeir gáfu
ef hann gæfi

Under en period av svenskans historia fanns det faktiskt tendenser till sammanfall av ind. pl. och konj. O i ändelser försvagades ofta till e, vilket ibland ledde till att man hyperkorrigerade till om han voro o.s.v.

Nu ser förresten de flesta inläggen i den här tråden ut att vara rejält OT.

av **HGJ** » 2010-01-06 8:13:32

HGJ skrev:I isländskan tillkommer i-omljud (t.ex. á > æ) i konj., vilket gör skillnaden mot ind. pl. större:

hann gaf
þeir gáfu
ef hann gæfi

I-omljud i konj. förekommer förresten även i tyskan (t.ex. a > ä):

er gab
sie gaben
wenn er gäbe

Däremot har tyskan till skillnad från de nordiska språken alltid samma vokal i ind. sg. och ind. pl.

av **Miche** » 2010-01-08 9:05:10

När vi ändå är så OT så undrar jag över vad HGJ skrev (min kursivering):

HGJ skrev:I andra språk är man nogare med att använda konjunktiv i irreala konditionala satsfogningar:

Är ordet nogare en vedertagen form (jag har bara sett det vid något enstaka tidigare tillfälle)?

av **HGJ** » 2010-01-08 10:36:48

Miche skrev:När vi ändå är så OT så undrar jag över vad HGJ skrev (min kursivering):
HGJ skrev:I andra språk är man nogare med att använda konjunktiv i irreala konditionala satsfogningar:

Är ordet nogare en vedertagen form (jag har bara sett det vid något enstaka tidigare tillfälle)?

Hmm... SAG säger (volym 2, sidan 197):

Svenska Akademiens grammatik skrev:Suffixkomparation av noga förekommer normalt bara i talspråk. Suffixkomparation av äkta och stilla avvisas av de flesta språkbrukare.

SAOB ger flera exempel ur skriftspråk på formen nogare men säger också:

Svenska Akademiens ordbok skrev:Numera ersättas gradformerna i vårdat språk ofta med motsv. former av NOGGRANN

av **Zombie** » 2010-01-08 15:05:38

Nogare är ett till av de allmänsvenska ord som de som ville verka "bildade" blev för ängsliga för att använda under artonhundratalet.

av **jonsch** » 2010-01-08 15:34:43

Självklart är det så! Bildningshets. Sån är jag svårt drabbad av själv (kan visst inte ens skriva det utan "bildade" ord som "drabbad") men ofta stör det mig att jag har så stelt språk. Vågade man "slarva" så skulle man förmodligen få mycket mer nytta av sin fiina vokabulär och sina eleganta satskonstruktioner!

av **Miche** » 2010-01-08 16:42:59

Zombie skrev:Nogare är ett till av de allmänsvenska ord som de som ville verka "bildade" blev för ängsliga för att använda under artonhundratalet.

Härligt, jag adopterar härmed ordet nogare och lovar att använda det i mitt språk (det ska enligt SvD i en artikel användas ett minimum antal gånger under en tidsperiod, men jag hinner inte leta rätt på den artikeln nu)!

Jag måste bli nogare med vilka ord jag använder framöver så att jag utvecklar mitt språk. En gång!

av **HGJ** » 2010-04-02 4:05:18

HGJ skrev:Aftonbladet och GT tycks ha förvandlat konjunktiven välsigne till välsigna.

Från Radio Sjuhärad:

Riksdagsledamoten Else-Marie Lindgren (KD) från Borås tycker att statsministern borde avsluta sina tal med att be Gud välsigna Sverige.

I det ovanstående är välsigna infinitiv, och nedan är välsigne presens konjunktiv:

"Gud välsigne Sverige" - framtida avslut av statsministern?

I Aftonbladet heter det däremot:
Kd-idé: "Gud välsigna Sverige"

Kristdemokraten Else-Marie Lindgren har hämtat inspiration från USA.

Hon föreslår att Sveriges statsminister ska avsluta sina tal med orden ”Gud välsigna Sverige”.

– Vårt lands lagar är byggda på kristna värderingar, säger hon.

Amerikanska presidenter och politiker framför sitt ”God bless America” i parti och minut. Det har gjort intryck på riksdagsledamoten Else-Marie Lindgren från Borås.

I en intervju i Sveriges Radio Sjuhärad framförde hon tanken att Sveriges statsminister borde ta efter de amerikanska kollegorna.

Och i GT:

[img]http://www.gt.se/polopoly_fs/1.1461936!defaultImage/479029502.jpg[/img]
Så här vill KD-politikern att Reinfeldt ska avsluta sina tal. Foto: SCANPIX OBS! Bilden är ett montage
Så vill KD-politikern att Reinfeldt ska avsluta talen
God bless America, är vi vana vid att höra.
Men gud välsigna Sverige? Riksdagsledamoten Else-Marie Lindgren (KD) från Borås vill nu att statsminister Fredrik Reinfeldt ska börja blicka mot ovan.
- Jag skulle tycka att det är en fin avslutning i talen till nationen, säger Else-Marie Lindgren till GT.se.

Vad välsigna här är för form kan man ju fråga sig.

HGJ skrev:
Zombie skrev:
HGJ skrev:[quote="Zombie"]Imperativ.

Då borde det väl stå ett kommatecken efter Gud.

Där tror du nog för mycket om folks förmåga att både skriva och analysera en sats.

De förstår ju inte uttrycket, alltså ändrar de det de kan så att de förstår det och lämnar resten. Precis som det brukar gå till.

Intressant nog säger journalisten på GT/Expressen "Gud välsigne dig" (med -e på verbet) till riksdagsledamoten:

Tack för pratstunden. Och gud välsigne dig.
- Tack! Jag önskar dig detsamma. Och tidningen också.

Där går det väl ändå inte att omtolka verbformen som imperativ. (Då skulle ju uttrycket innebära en uppmaning till Gud att välsigna sig själv.) Lite märkligt om byte av objekt (Sverige eller något annat i stället för dig) gör uttrycket svårare att förstå.[/quote]
På TV4 idag översattes God help us! med Gud, hjälpe oss! Notera kommatecknet (och verbformen).

av **HGJ** » 2010-04-02 8:04:27

HGJ skrev:
Så här vill KD-politikern att Reinfeldt ska avsluta sina tal. Foto: SCANPIX OBS! Bilden är ett montage
Så vill KD-politikern att Reinfeldt ska avsluta talen
God bless America, är vi vana vid att höra.
Men gud välsigna Sverige? Riksdagsledamoten Else-Marie Lindgren (KD) från Borås vill nu att statsminister Fredrik Reinfeldt ska börja blicka mot ovan.
- Jag skulle tycka att det är en fin avslutning i talen till nationen, säger Else-Marie Lindgren till GT.se.

Vad välsigna här är för form kan man ju fråga sig.

Zombie skrev:Imperativ. Bättre äro det nog inte med den svenske ungdomen.

HGJ skrev:Då borde det väl stå ett kommatecken efter Gud.

Zombie skrev:Där tror du nog för mycket om folks förmåga att både skriva och analysera en sats.

De förstår ju inte uttrycket, alltså ändrar de det de kan så att de förstår det och lämnar resten. Precis som det brukar gå till.

HGJ skrev:På TV4 idag översattes God help us! med Gud, hjälpe oss! Notera kommatecknet (och verbformen).

Så här torde man kunna illustrera skillnaden mellan olika modus:

INDIKATIV
God helps us.
Gott hilft uns.
Guð hjálpar okkur.
Gud hjälper oss.

KONJUNKTIV
God help us.
Gott helfe uns.
Guð hjálpi okkur.
Gud hjälpe oss.

IMPERATIV
God, help us!
Gott, hilf uns!
Guð, hjálpaðu okkur!
Gud, hjälp oss!

För att ta det första exemplet i tråden:

INDIKATIV
God blesses Sweden.
Gott segnet Schweden.
Guð blessar Svíþjóð.
Gud välsignar Sverige.

KONJUNKTIV
God bless Sweden.
Gott segne Schweden.
Guð blessi Svíþjóð.
Gud välsigne Sverige.

IMPERATIV
God, bless Sweden!
Gott, segne Schweden!
Guð, blessaðu Svíþjóð!
Gud, välsigna Sverige!

Det kan diskuteras vilka meningar som ska avslutas med punkt och vilka som ska avslutas med utropstecken. Var det ska stå respektive inte stå ett kommatecken borde väl däremot vara uppenbart.

av **HGJ** » 2010-04-02 10:38:07

HGJ skrev:Så här torde man kunna illustrera skillnaden mellan olika modus:

INDIKATIV
God helps us.
Gott hilft uns.
Guð hjálpar okkur.
Gud hjälper oss.

KONJUNKTIV
God help us.
Gott helfe uns.
Guð hjálpi okkur.
Gud hjälpe oss.

IMPERATIV
God, help us!
Gott, hilf uns!
Guð, hjálpaðu okkur!
Gud, hjälp oss!

För att ta det första exemplet i tråden:

INDIKATIV
God blesses Sweden.
Gott segnet Schweden.
Guð blessar Svíþjóð.
Gud välsignar Sverige.

KONJUNKTIV
God bless Sweden.
Gott segne Schweden.
Guð blessi Svíþjóð.
Gud välsigne Sverige.

IMPERATIV
God, bless Sweden!
Gott, segne Schweden!
Guð, blessaðu Svíþjóð!
Gud, välsigna Sverige!

En sak till som jag kom att tänka på:

Inget av de fyra språken i exemplen ovan har några särskilda vokativformer. Om sådana funnes skulle Gud (God, Gott, Guð) stå i nominativ där verbet står i indikativ eller konjunktiv men i vokativ där verbet står i imperativ.

Konjunktiv!

Konjunktiv!

Vilka är online

Om AspergerForum

Logga in