Trolsk och jonsch.

Instämmer. Det stämmer väl med perspektiv där vuxenhet ställs i relation till vad det specifikt handlar om. "Att vara vuxen en uppgift", något som förvisso kan uppfattas som ett tillstånd - något som man är eller inte är - men också något som inte enkelt låter sig avgöras utan att prövas i "skarpt läge" och något som även därigenom är en process.

Detta synsätt innebär att se till de olika processer genom vilka vi alla och envar från tidiga barnaår utvecklar vår förmåga att ta oss an situationer i livet, med uppgifter, ansvar och andra hänsynstaganden. I stället för att begränsa sig till att definiera något slags mer eller mindre statiska tillstånd eller övergångar då en vuxenhet plötsligt skulle inträffa i ett eller annat avseende.

Enligt ett dylikt processperspektiv kan man även i min ålder (60+) uppleva sig ha en hel del kvar av växande. Det i sig innefattar som andra redan sagt i tråden att man är öppen för de olika stadier som man gått igenom och ständigt kan ha förmånen att genomlöpa (barnasinnet kvar etc), när man väl känner sig trygg nog att inte låta sitt liv styras enbart av andras förväntningar och av diverse schabloner.

Kahlokatt skrev:OK, det var jag som tolkade fel. Det är en aspergergrej. Förlåt så mycket.
Men glöm det, vi skiter i det, OK?
När jag var barn hoppade folk jämt på mig och berättade hur barnslig och töntig jag var, och det sitter tyvärr i. Jag tar för givet att allt är riktat mot mig och att folk ser ned på mig för att det brukade vara så. Det är svårt att lära gamla hundar sitta, du vet.

Det är lugnt, förlåt om jag blev irriterad.

earlydayminer skrev:Aah! Så vuxen handlar enbart - kort och gott - om att ta ansvar?

LIFE FINALLY MAKE SENSE!

Absolut inte, vuxenlivet handlar om mycket mer än bara tungt ansvar, men det är upp till en själv vad man vill fylla sitt liv med, att kunna ta ansvar är enbart vad som definierar att vara vuxen, enligt mitt sätt att se, inte det enda som livet skall handla om, när man är vuxen.

En 30 åring som skatar, klär sig i hip hop kläder och lirar TV spel är precis lika vuxen, som en strikt kostymnisse i samma ålder, under förutsättning att båda är självständiga, ansvarstagande individer och det var dit jag ville komma, ingen annanstans.

Jag föddes med ångest. Har aldrig kunnat vara barn till fullo, hade alltid en malande oro där jag inte litade på att mina föräldrar skulle ta ansvar, tex om jag gick vilse utanför huset. (Det var inget fel på mina föräldrar, jag är skum).

Så jag tenderar att regressera. Vill flytta hem till mamma eller pappa. Vill vara 4 år igen. Vill slippa ta ansvar. Jag vet att det inte fungerar så, ångesten är ständigt närvarande. Men jag vill bli omhändertagen i största möjliga mån.

En trettioplussare i en gigantisk spjälsäng, det är jag det. Jag blir aldrig vuxen. Jag tycker människor som blir vuxna är torrbollar, fnöske. Så det är inte en sak jag eftersträvar heller om jag ska vara ärlig. Folk som säger saker i stil med:

- Ah, Onkel kånkel, det lyssnade man ju på när man var 11! Men inte nu!

Varför? Förkastligt.

Som sagt, man är inte mindre vuxen för att man lyssnar på könsrock, så länge man bara har lite fingertoppskänsla ang var och vid vilkka tillfällen det kan vara "passande" att sätta på musik med Eddie Meduza och/eller Onkel Kånkel, alt sjunga på deras låtar eller snacka en massa om dom och dra deras skämt och texter.

Där fallerar det, jag skäms inte för att jag är en jättebebis. Onkel Kånkel avnjuts med fördel i bilen, med nedvevade rutor och öppen taklucka.

Det är väl en sak, men du sitter knappast bland icke-likasinnade människor, alternativt vid "fina" och "formella" samanhang och drar onkel kånkel, eller hur?

Det är det som menas med vuxenhet.

sugrövmanövern skrev:Jag föddes med ångest. Har aldrig kunnat vara barn till fullo, hade alltid en malande oro där jag inte litade på att mina föräldrar skulle ta ansvar, tex om jag gick vilse utanför huset. (Det var inget fel på mina föräldrar, jag är skum).

Så jag tenderar att regressera. Vill flytta hem till mamma eller pappa. Vill vara 4 år igen. Vill slippa ta ansvar. Jag vet att det inte fungerar så, ångesten är ständigt närvarande. Men jag vill bli omhändertagen i största möjliga mån.

En trettioplussare i en gigantisk spjälsäng, det är jag det. Jag blir aldrig vuxen. Jag tycker människor som blir vuxna är torrbollar, fnöske. Så det är inte en sak jag eftersträvar heller om jag ska vara ärlig. Folk som säger saker i stil med:

- Ah, Onkel kånkel, det lyssnade man ju på när man var 11! Men inte nu!

Varför? Förkastligt.

Känner igen mig.

ford skrev:Det är väl en sak, men du sitter knappast bland icke-likasinnade människor, alternativt vid "fina" och "formella" samanhang och drar onkel kånkel, eller hur?

Det är det som menas med vuxenhet.

Etter värre - jag hamnar inte i sådana sammanhang eftersom jag till fullo regresserat till ett barn. Jag skulle nog uppföra mig väl på exempelvis en aspergerträff, absolut. Jag är en kameleont. Jag kan vara den vuxna, den seriösa, den allvetande, den glada, den allvarsamma, den spralliga etc.

Men inuti är jag 4-12 år gammal. Och mitt nervsystem ticar, det säger mig: Skrik anus, skrik anus, säg att du vill få ditt anus betäckt! Fråga alla runt bordet om det blir betäckning av deras ANUS ikväll efter middagen? Sedan får jag gå in på dass och mima och göra obscena gester framför spegeln.

Vuxen - nej.
Besitter viss självkontroll - ja. Vilket jag alltid gjort, som barn åldern 0-20 var jag i princip 80% mutist utanför hemmet. Talade bara hemma, med familjen. Och lite med vissa kompisar.

Låter lite som Tourettes det där, Sugröv.

Jag tror att jag har tvång av något slag, varför jag kände igen mig en del.

sugrövmanövern skrev:Så jag tenderar att regressera. Vill flytta hem till mamma eller pappa. Vill vara 4 år igen. Vill slippa ta ansvar. Jag vet att det inte fungerar så, ångesten är ständigt närvarande. Men jag vill bli omhändertagen i största möjliga mån.

Tackar, sucre, för stickrepliken (ordvitsvarning) till en av mina käpphästar! För jag tror inte att mänskor är gjorda för att ta hand om sig själva. Vi är för tusan genomsociala varelser! Gjorda för en varm känsla av att gruppen tar hand om oss - ett behov som blir kvar från barndomen. Jag tror alltså att vi faktiskt inte är gjorda för att bli helt vuxna och självständigt ansvarstagande. Men graden skiftar väl starkt och kan rimligen dessutom förstärkas eller försvagas.

I mitt eget fall... så vete fan.

Varje gång som föräldrasubstitut (stat, muskler, gudaföreställningar, "utveckling") ses som det godas definition och försvarare, så vrider det sig i mig. Det är kanske en vuxen reaktion. Men jag gottar mig som ett barn åt såväl romantisering (dimmiga skogar...) som åt hyfsat jämställd gemenskapskänsla.


TK, det där med ständigt växande är ju ett fenomen, ja. Men undras om stelnande är detsamma som mognad, för så anses det nog ibland även bland träiga 25-åringar?

jonsch skrev:Varje gång som föräldrasubstitut (stat, muskler, gudaföreställningar, "utveckling") ses som det godas definition och försvarare, så vrider det sig i mig. Det är kanske en vuxen reaktion. Men jag gottar mig som ett barn åt såväl romantisering (dimmiga skogar...) som åt hyfsat jämställd gemenskapskänsla.


TK, det där med ständigt växande är ju ett fenomen, ja. Men undras om stelnande är detsamma som mognad, för så anses det nog ibland även bland träiga 25-åringar?

När växandet på längden upphört, så växer man på bredden, för att nu vara riktigt intellektuell.

Visst kan man reagera på alla föreställningar om utveckling, växande, mognad etc på sätt som du antyder. Det går att lyfta (och om man nu känner för det, att sänka) alla sådana betraktelser/reaktioner/... till andra nivåer, och genom det omdefiniera de begrepp som man utgått från i sina föreställningar.

Det är väl upp till en som social person att avgöra hur man bäddar för sig för sitt kommande liv. Det vill säga hur mycket man vill gräva ner sig eller tvärtom klättra upp i bergen för att få överblick och vyer.

Somliga bäddar tidigt och stelnar mer eller mindre, men sällan helt definitivt i och med att livet kan erbjuda sina överraskningar för den mest tryggt kalkylerande människa. Andra har av diverse skäl andra preferenser, och bäddar bara ner sig temporärt som vila för nya resor i det samhälleliga och i det språkliga (i vid mening) rummet.

Något slutgiltigt kanske det inte blir ens när vi ligger där med näsan i vädret. Så visst, mognad och mognad. Det är väl parallellt till vuxenhet och vuxenhet. Etc.

http://www.youtube.com/watch?v=qw-6auXId9c&
Kan det ha med saken att göra? Jag känner igen tankesättet.

Annars brukar jag säga att min mognad är ojämn likt min begåvningskurva.

jonsch skrev:Vi [människor] är för tusan genomsociala varelser!

Nej.

sugrövmanövern skrev:Så jag tenderar att regressera. Vill flytta hem till mamma eller pappa. Vill vara 4 år igen. Vill slippa ta ansvar.

Jag känner igen känslan, men regrediera heter det. Jag ogillar att vara vuxen, livet är slut känns det som. Nu är det bara nerförsbacke till slutet (som jag hoppas kommer snabbt för min del). När barndomen är slut finns inget kvar i livet att hämta, känns det som.

Jag var nog barn väldigt länge. Jag lekte fortfarande med dockor och läste Bamse när mina jämnåriga var ute och söp runt och låg med killar... Min "tonårstid" med discon och fyllor började när jag var 25 och det var då jag flyttade hemifrån också. Så jag var väldigt sen med allt.

Och nu känner jag mig som ett förvuxet barn. Som bara längtar tillbaka till barndomen.

jonsch skrev: För jag tror inte att mänskor är gjorda för att ta hand om sig själva. Vi är för tusan genomsociala varelser! Gjorda för en varm känsla av att gruppen tar hand om oss - ett behov som blir kvar från barndomen. Jag tror alltså att vi faktiskt inte är gjorda för att bli helt vuxna och självständigt ansvarstagande.

Om ovanstående stämmer så är jag gravt felande och kommer aldrig att få någon som helst ro. Så... icke upplyftande.

EDIT: Det finns få saker jag har så svårt för som människor som får för sig att de ska "ta hand om" mig.

tahlia skrev:Det finns få saker jag har så svårt för som människor som får för sig att de ska "ta hand om" mig.

Det, är en annan sak. Jag vill inte ha någon som petar på mig och frågar hur jag mår och duttidutt.

Men, jag behöver någon som visar mig vägen. En försynt förfrågan från aspiepappa som frågar:
- Haru beställt tid för besiktningen? Ska jag kolla bromsarna före?
- Schuup.

Dvs någon som fyller i tomrummen där jag är för efterbliven för att förstå. Dessa tomrum är många.

Det är väl sunt, sucre? Eftersom det inte känns helt vuxet för dig så behöver du väl ovanligt mycket sånt men i princip är det väl vad vänner gör för varann?

tahlia! Det är väl inte särskilt jobbigt med inställningen "om du behöver stöttning när jag orkar, så har du den, annars orkar förhoppningsvis nån av oss andra"?

Jag tror inte särskilt många människor blir vuxna numera. Vi lever i en förbarnsligad tid.

Jag är mycket mer barnslig och sämre på att ta hand om mig själv nu än när jag var barn. När jag var barn var jag däremot mer självständig än vad man fick vara.

Jag klarar förstås att ta hand om mig själv i rent osociala frågor som har med städning, hygien och mat att göra, men när det gäller att inordna mig i samhället så blir det problem.

När jag var barn var jag olydig och hade många projekt och intressen på gång, nu är jag faktiskt rätt lydig och tar sällan några egna initiativ. Specialintressen har jag inga längre. Men de där jävla idioterna i omvärlden, världen utanför min ytterdörr, har fått rakt motsatt uppfattning om hur man ska vara, jämfört med när jag var barn. Nu SKA man ta egna initiativ och tänka själv. Hur ska jag kunna göra det när jag efter 20 års strikt förbud mot självständigt tänkande till slut har gett upp all min egna vilja, för att jag inte orkade bråka mer med folk som vägrar argumentera korrekt, utan bygger sin auktoritet på ålder, släktrelationer och yrkestitlar? Gör man som folk säger så ändrar de sig, aldrig blir asen nöjda.

Nu skulle jag ganska lätt kunna acceptera att någon säger åt mig vad jag ska göra. Här, ta en spade och en tågbiljett, åk till norrland och bygg en väg. Så sa de till folk på 20-talet. Det var nog enklare då.

Jag kan aldrig acceptera inkonsekvensen i att man helt plötsligt lyder under andra regler än tidigare för att en dator hos skatteverket spottar ur sig meningslösa streck på en skärm som någon av skolan programmerad tjänsteman läser som att jag är över 18... Ålder existerar inte in verkligheten. Det finns ingen medicinsk metod för att direkt bedöma kronologisk ålder.

Jag var mer vuxen och självständig som barn, hade de "vuxna" låtit mig vara ifred hade jag fortfarande varit det.

Den förfärlige snömannen:

Om du var mer självständig som barn kan du fortfarande hitta tillbaks till den självständigheten som vuxen!

Bjäbbmonstret skrev:Den förfärlige snömannen:

Om du var mer självständig som barn kan du fortfarande hitta tillbaks till den självständigheten som vuxen!

Jo, det är något jag ska jobba på nu när den ljusa årstiden kommer. Det kan gå, känns det som. Jag har nästan samlat nog med ork för att söka ett extrajobb som brevbärare. Det är bara själva ansökan som är svår, att jobba är aldrig ett problem, det skulle väl möjligen vara att tempot kan vara för lågt. Men brevbäring är ju ett självständigt jobb. Det där med att söka jobb är ett av alla egna initiativ man förväntas ta nu helt plötsligt.

Det är konstigt att man måste söka jobb eller bidrag. Man borde tilldelas dem istället. Skulle spara massor av onödigt pappersarbete för alla parter. Arbetssökande, myndigheter och arbetsgivare.

Alexandra skrev:Jag är definitivt vuxen och trivs väldigt bra med det. Trivdes ej med att vara barn och tonåring, minns att jag längtade efter att få bli äldre.

Total igenkänning.

jonsch skrev:tahlia! Det är väl inte särskilt jobbigt med inställningen "om du behöver stöttning när jag orkar, så har du den, annars orkar förhoppningsvis nån av oss andra"?

Jo. Jag är totalt oförmögen att luta mig på andra. Ställer ofta och gärna upp som stöttning, bollplank eller vad nu någon kan behöva, men nyttjar aldrig sådana erbjudanden från andra för egen del.