Pemer skrev:Jag undrar om det inte är just ett exempel på "skriv som du talar" som bäddat för de/dem/dom-problemet. Jag är inte säker, men jag tror nästan att skolväsendet gav upp de/dem helt och började bara lära ut "dom" som godkänd stavning för båda orden, någon gång inte alltför långt efter att jag gick igenom lågstadiet. (1975-78.)

Jag diskuterade den där urspårningen med några lärare på 70-talet. De sade att det var viktigare att barnen skrev än att de stavade rätt , eller att det blev grammatiskt rätt. Om det ställdes krav på rättstavning skulle de små liven bli hämmade.

Alien skrev:Ju yngre språk, desto mera komplicerat, ju äldre och mera nedslitet, desto enklare. Som om forntidens människor klarade av en mer komplicerad grammatik än vi moderna.

Stämmer verkligen det?

Skulle vara kul att få något belägg för påståendet.

Bland annat är det svårt att mäta språks komplexitet, eftersom det finns så många parametrar och inga givna jämförelsetal mellan dem. Begränsar man sig till delar som "[WikiSve]grammatik[/WikiSve]", "[WikiSve]syntax[/WikiSve]" eller "ordförråd" uppstår definitionsfrågor istället, och dessutom missar man att ett språk som kan vara om än aldrig så uppenbart enklare än ett annat ur den aspekt man har valt kan ta igen just de uttrycksmöjligheterna genom andra medel.

De indoeuropeiska språkens drift från syntes mot analys under de senaste kanske grovt taget ett par-tretusen åren - från "grammatisk" mot "syntaktisk" formlära, tendensen att först förtydliga [WikiSve]affix[/WikiSve] (i indoeuropeiskan mest [WikiSve]ändelse[/WikiSve]r) med små hjälpord som [WikiSve]pronomen[/WikiSve] och [WikiSve]adposition[/WikiSve]er (här mest [WikiSve]preposition[/WikiSve]er), därefter låta hjälporden ta över huvudrollen och så småningom helt ersätta affixen med dem - är exempel på det.

Den västerländska språkläran har präglats av latinet, eftersom det var det allmänna "bildade" språket i så många hundra år efter att det (i igenkännlig form) hade slutat vara någons modersmål och därför det språk man behövde lära ut. Där spelade ändelserna ännu en huvudroll, och det har därför kommit att bli de som räknas som "grammatik", tabellerna över dem det suckas över och de ens psyke kan identifiera som legitima mål för psykiskt motstånd. Men tänk efter litet: hade ni verkligen lätt att lära er hur man använder engelskans prepositioner? Eller hur man gör med "do"-omskrivningen?

Så nej, jag tror det där med vad folk förr och nu kunde hålla i huvudet är mer komplicerat än så.

*applåderar redogörelsen*

Men oj, en applåd av nallen! Tack!

Den som är intresserad av de/dem får läsa på här: att-anvanda ... t7614.html