när ens kära dotter gråter av förtvivlan på kvällen för att hon har så jobbiga tankar & tvång & frågar gång på gång varför ingen hjälper henne & varför hon inte är som alla andra brister nästan mitt hjärta.vad ska man säga då? min dotter är 10 år & vill ta livet av sig!orkar inte ha mer oro,tvång,vara annorlunda osv.sanningen är den att läkaren på hab har sagt upp sig & läkaren vi har haft på bup har för länge sedan "lessnat" på att hjälpa oss.(& jag vägrar därför gå dit också).finns en annan läkare på bup men han är tyvär heeelt fullbokad!kan jag säga det?nej!

vi har äntligen fått en tid till bup ang min dotters alla tvång & vi ska få hjälp av hab med praktiska saker. men vart får man hjälp att dämpa hennes ständiga oro?hur får man henne att förstå att hon är lika mycket värd som alla andra? hur får jag som mamma hjälp att klara av allt som det innebär att ha ett sådant här barn utan att gå under?kommer min kära dotter att orka leva med allt detta även när hon blir tonåring? så fruktansvärt att vara mamma,ha så många frågor men aldrig hitta nåt svar...

En helt vanligt jävla vårdcentralsdoktor som skriver ut helt vanliga jävla antidepressiva, för att komma ur krisen, och SEN ta racet med bup igen?

Det finns dämpande saker som är receptfria. jag tror atarax är en av dem.

Savanten Svante skrev:En helt vanligt jävla vårdcentralsdoktor som skriver ut helt vanliga jävla antidepressiva, för att komma ur krisen, och SEN ta racet med bup igen?

Det finns dämpande saker som är receptfria. jag tror atarax är en av dem.

Först. Det Svante sa.

Sedan. Du anar inte vad jag känner igen mig och min dotter i det du beskriver. Min dotter krashade vid 10 års ålder. Pang ned i depression och svår ångest. Jag minns ännu en natt (hon somnade aldrig före 4 på morgonen trots att hon var helt slut) när hon vänder blicken mot mig, tårar i ögonen, och frågar "Varför måste det vara just jag mamma?". Jag dog lite.. där och då.

Hur får du henne att förstå? Du fortsätter hänga kvar vid det, du fortsätter upprepa det, du fortsätter stötta när det krisar, du fortsätter vara klippan när hon faller. Det är det som allt handlar om. I värsta krisen ser det ut så här, det handlar om att upprepa, upprepa, upprepa och stötta. Hur orkar man? Man måste? Det var så jag orkade. 2 timmars sömn/natt (min andra dotter skulle upp 6), förtvivlan, hjälplöshet - jag orkade för att det inte fanns något annat alternativ än att orka. Men det kändes många gånger som om det inte skulle gå längre.

Du har mer styrka i dig än du tror, och det har din dotter med. Ta itu med mediciner först och främst, för att få ett lugn och en grund att bygga läkningsperioden på.
Det kommer att vända - tron på det måste du försöka hålla fast vid.

Sist, men ändå viktigast, tänk inte framåt - lev här och nu. Om du börjar grubbla över en framtid (som du faktiskt egentligen inte vet något om) och målar den svart kommer du att sänka dig direkt. Gör inte det.

...och.... det KAN finnas mediciner/terapi/whatever för DIG att klara dig ur den värsta krisen också.. så att DU kan hjälpa.

min dotter har redan både atarax & theralen på kvällen & när hon väl har somnat sover hon väldigt bra.det jobbigaste för henne är kvällarna när hon ska sova för då blir alla tankar av hopplöshet & oro osv mycket mycket värre.tror du verkligen savanten svante att vårdcentralen är utbildad att kunna medicinera ett barn med både ADHD & AS med allt vad det innebär med tvång.tics oro & ångest när inte ens BUP vet hur dom ska medicinera???jag vet att det inte finns några andra alternativ än att orka & jag stöttar & hjälper min dotter så gott jag kan.jag älskar mitt barn över allt annat på jorden men jag är inte mer än människa själv & måste också få tycka att det är jobbigt & svårt ibland..

tack förresten Thalia för ditt stöd.du verkar förstå mig & har varit i liknande situation själv.skönt att såna som du finns...

Åh vad jag känner igen mig!!! Vår son som är 9 fick tvång i somras. Han grät o bad om hjälp! Vi fick råd per telefon från Bup o sen en läkartid. Han mådde jätte dåligt under läkar besöket, tårarna rann ner för hans kinder.
När skolan började släppte tvånget något.... Det finns där i en annan form just nu. Han måste kolla datum på det han äter, tror allt har möglat osv. Äter knappt något, han törs inte.
Vi väntar på nån slags hjälp från Bup o har väntat rätt länge nu. Just precis NU känns situationen inte jätte hemsk o vi klarar dagarna. Men vi tar EN dag i taget. Vill aldrig mer se sonen i det skicket han var i somras. Är livrädd för det.
Så nu hoppas vi att det kommer ett mail från Bup.....

Kati. Se till att ni får en riktig utredning gjord på din son. Vår son blev riktigt dålig med tvång vid ca 11 års ålder och de behandlade honom enbart för tvång fast vi tjatade om en större utredning. Terapi och medicin gjorde honom inte ett dugg bättre, snarare blev han bara sämre med åren. I dag är han 21 och på sensommaren fick han diagnosen Asperger.

Det är ett under vi överlevt dessa år hela familjen, jag önskar ingen annan det helvete vi gått och fortfarande går igenom eftersom han inte accepterar sin diagnos. Nu beskyller han oss för att ha förstört hela hans liv för att han fått mediciner från BUP och att de har förstört hans kropp m m.
Jag känner mig fruktansvärt bitter på BUP att de inte gjorde utredningen vi ville, då kunde han fått sin diagnos många år tidigare. Har även väldigt dåligt samvete själv för att jag har gjort en massa fel genom åren.
Hoppas det går bra för er! Ska hålla tummarna!

Tack snälla maggan för din omtanke!!! Ja, man får verkligen tjata o ligga på för att inte hamna "sist i kön".

Fy fan, vad jobbigt! Det skär i mig som förälder. Jag blir knäckt när någon av mina barn är ledsna för smågrejer, men det känns ju fruktansvärt.

Jag har inga tips att komma med, kände bara instinktivt hur jobbigt det måste vara.

10-årsåldern är tuff för många. Förpuberteten är jobbig också för en del barn utan diagnoser. Åtminstone två av mina grabbar, odiagnostiserade, men med aspergerdrag, har varit riktigt deppiga då.

Och även om du kanske inte ska stirra in i framtiden som någon skrev, så känner jag barn som har haft det som du beskriver som med rätt hjälp har vuxit upp till riktigt välfungerande individer. Så stå på dig.

Carra: Förutom alla fina tips du fått här ovan. Har du provat avledning? Om du kan få henne att fokusera på någonting annat än hennes inre tankar och tvång tänker jag?

- En bra film.
- Högläsning ur någon bra bok. Något som hon kan fokusera på.
- Plocka fram målargrejor och låta henne måla/rita av sig.
- Plocka fram pysselprylar, klippa och klistra.
- Avleda samtalet om ångesten kommer i skov. Mellan skoven kan ni prata om helt andra saker. Något hon intresserar sig för särskilt.
- Gå en lång kvälls/nattpromenad.

Försök att vara en klippa. Märker hon av din oro blir hennes oro större. "Normalisera" hennes reaktioner, gör henne medveten om att alla människor har kriser, även folk utan AS. Tala om de rädslor du hade som barn. Utan att för den skull skrämma henne ytterligare.

Hon behöver ha verktyg för att hantera sin ångest. Inte bara mediciner och tröst.

Som förebyggande. Var inte rädd för att kompletera. Min son, som är åtta, får dagligen en Minalivit multivitamin samt Omega Kids fiskolja med fruktsmak. AS-barn kan äta dåligt och/eller enahanda. Kosten är del av välbefinnandet.

Ge henne massage om det funkar och på det ställe som det funkar på. Helst innan hon ska sova.

Håll stenhårt på rutinerna under dagtid!

Varmt lycka till!

Inte bara vitaminerna och fiskoljan. Det ska väl vara mineraler också, de som finns i det vi äter och/eller som tillskott i tablett: så kallade vita-mineraler.

Min son blir lugnare, snällare och godare och koncentrerar och roar sig bättre de dagar han ätit bättre (inte bara snabbmat och smörgåsar).

Stekt lax, kalops, hemlagad pytt-i-panna (på riktiga varor), köttfärslimpa med kokt skalpotatis, panerad stekt torsk, köttfärssås med spagetti, kycklingfiléer i tomatsås med ris till, pannkakor, spansk omelett (med stekt potatis och grönsaker m m), stek i tunna skivor med gräddsås etc.
har gjort honom på särskilt gott humör och han har blivit pratglad tack vare god och nyttig mat. Finrivna morötter.

Hur går det Carra? Tänker på er.

Duon skrev: Inte bara vitaminerna och fiskoljan. Det ska väl vara mineraler också, de som finns i det vi äter och/eller som tillskott i tablett: så kallade vita-mineraler.

Jo det är därför mina ungar får Minalvit, där "Min" är förkortning på mineraler.

Hej Carra!

Jag är mamma till 4 barn och min minsta tjej som fyller 17 år fick sin diagnos As för snart 3 år sen, men jag har mycket jobb kvar, för att hon har inte Asperger säger hon själv.
Men jag ser och är övertygad över att docktorn gjort rätt när hon fick den diagnosen.
Hennes svårigheter är så uppenbara och kännbara inte bara för henne.

Jag förstår dig och vet hur kroniskt trött man är hela tiden.
Jag letar och läser allt jag och min mag känsla tror på, för bup och Socialen, mellan vården m m har jag tappat tilliten för, det händer inget ting, allt har jag fixat själv, med skola och hennes hälsa.
Det senaste månaderna började jag med att gå in på terapisnack.se och skrev ut JONAS GÅDES bok helt gratis, och jag jobbade med mig själv.
Du kan självklart läsa den på nätet. Terapisnack.se

Det funkar och jag känner mig säkrare som förälder ocg tryggare med minna beslut.
Jag har en riktig bra guru jag gilar att läsa, det är JESPER JUUL han skriver om familjen och barnet m m, inte speciellt för funktionhindrade barn och ungdomar utan för alla, jag rekomderar dig hans böcker varmt.

Här på forumet är bara helt underbart att få dela med sig av det man har på hjärtat.

PS SNART ALLA HJÄRTANS DAG! Jag önskar er alla lycka till med tilliten till dinna nära och kära.