– Svartsjuka har med rädsla och inte med kärlek att göra, säger Elizabeth Gummesson. Det tragiska är att den som är mycket svartsjuk av rädsla för att förlora sin älskade, riskerar att göra precis det genom sitt destruktiva, kontrollerande beteende.
Svartsjuka brukar förknippas med låg självkänsla och något ligger det väl i det, menar Elizabeth Gummesson. Samtidigt är det inte hela förklaringen. Dålig självkänsla leder inte automatiskt till svartsjuka, även om de flesta som är överdrivet svartsjuka troligen saknar god självkänsla, säger hon.
Redan hos små barn ser man tecken på svartsjuka – är det inte egentligen en ganska ”normal” och naturlig känsla?
– Det finns säkert ett slags biologisk grund för svartsjuka. Precis som i djurvärlden bevakar vi människor våra revir och vill säkra vår avkomma, säger Elizabeth Gummesson.
- Fast det där känns rätt primitivt. I dag borde vi veta bättre. Många tror att svartsjuka är obotligt, att det inte går att göra något åt. Jag vet att man kan lära sig att släppa sin svartsjuka, framför allt genom att lära sig att kommunicera sina känslor och behov bättre.

Svartsjuka tycks finnas i nästan hela djurvärlden. Rivaler skräms bort eller misshandlas. Hannarna är värst, men även en del honor beter sig svartsjukt.
– Fast det kallas för partnervaktande, inte svartsjuka. Vad djuren egentligen känner vet man förstås inte, säger Birgitta Tullberg, professor i zoologisk evolutionsbiologi vid Stockholms universitet.
Partnervaktandet är extra tydligt hos djur som lever monogamt, i par, som många fågelarter gör. Men också djur som lever ”polygynt” angriper potentiella konkurrenter.
– Som sjölejon, till exempel. Där finns hannar som har stora harem med en massa honor, ändå jagar de bort alla andra hannar, säger Birgitta Tullberg.
Partnervaktandet handlar i första hand om att förhindra att partnern parar sig med någon annan. Det är den egna avkomman som ska värnas om. Fågelhannar, till exempel, vill inte vara med och föda upp ungar som någon annan hanne har alstrat.
– Man ser partnervaktandet tydligast hos hannar. Kostnaden är ofta högre för hannen om honan parar sig med någon annan, än tvärtom. Men fågelhonor försöker hindra andra honor att lägga ägg i deras bo. Och de vaktar på hannen också. Om han skaffar sig ett nytt bo med nya ungar får han ju mindre kraft och tid över för det gamla boet.
Vaktandet behöver inte innebära slagsmål med rivalen. Det kan räcka med att man visar sig, sjunger, markerar att man finns.

Både hannar och honor parar sig med andra då och då, om de får chansen.
– Annars skulle ju inte partnervaktandet behövas, säger Birgitta Tullberg.