vill bara tacka alla för intressanta svar. det verkar ju som att detta faktiskt kan ha med aspergers att göra, men jag tycker att det är konstigt att det isf inte står nåt om det i diagnoskriterierna eller t ex på wikipedia.

är det någon som har en aning om varför man har det så här med talet? vad är det i hjärnan alltså?

lasseivägen skrev: Därefter tar nog ofta min ADHD sida över, efter ett kort svar på frågan, flyter svaret över i ett annat ämne, som nog ofta har att göra med det jag funderade på när jag fick frågan.

Det här känner jag igen mig i. Fast för min del handlar det om att jag gärna glider över till någonting annat efter att jag anser att föregående ämne är avhandlat. Jag kan tycka att folk i allmänhet har ett underligt behov att fortsätta att tjata om samma ämne med ett antal:

"Vad tycker du?" och "Blir det bra så?" och "Då säger vi så... men..."

Ungefär som att man vill utömma ämnet till sista droppen... Slöseri med tid tycker jag.

Jag håller även med sugrövmanövern om det här med att tänka till innan jag svarar. Jag har ganska långsam reaktionsförmåga och kan behöva ganska lång betänketid.

Jag upplever dock inte att mitt tankeliv är svart, snarare många järn i elden samtidigt och en känsla av att bli lite överrumplad när någon kommer med en random fråga som jag överhuvudtaget inte tänkt på innan.

olgis skrev:Det här känner jag igen mig i. Fast för min del handlar det om att jag gärna glider över till någonting annat efter att jag anser att föregående ämne är avhandlat. Jag kan tycka att folk i allmänhet har ett underligt behov att fortsätta att tjata om samma ämne med ett antal:

Låter nog vettigt, att jag tänker på annat och inte lyssnar ordentligt beror nog på att jag tycker ämnet är tråkigt, och vill byta till något som intresserar mig.

Välkommen mixolydia!

Det verkar som NPF och datorer fungerar väldigt lika. För litet arbetsminne ger segt system, och svårt för att multitaska..

Mixolydia, egenheten du beskriver hos din pojkvän verkar vara alexitymi (googla på detta)
Det är generellt något mer typiskt för killar att ha svårt att uttrycka sig, och eftersom det är en träningssak (faktiskt!) så kan det bli bättre med tiden. Dock inte av sig självt, utan genom just träning.

Aspergare som ju har svårt med att förstå hur andra tänker och känner, och därför reagerar "fel" i NT-ögon, får mindre träning i att uttrycka sina känslor och tankar och kommer alltså att halka efter. Kanske blir tidigare misslyckanden en mental bromskloss som gör att man drar sig för att ens försöka.
(en självförstärkningseffekt i alexitymin).
"Bättre hålla mun än att visa sig socialt inkompetent och få fan för det".

Den som har en Aspergerdiagnos kan ibland uppleva fullständig nollställdhet när vissa situationer dyker upp. Man kan uppleva att hur man än försöker dra fram ett sätt att förhålla sig, så infinner sig endast tomhet. Försöker man pressa sig så resulterar det i desperat förtvivlan då man känner att man kommer till korta.

Det jag vill säga till dig, Mixolydia, är att du inte kan ha förväntningar på vare sig stora eller snabba framsteg från hans sida. Han behöver bli accepterad med de brister han har.
Vill du "träna" honom så är trygghet viktigt, och att träningen inte kommer som ett påbud utifrån, utan egen medverkan. Och att den i första hand är inriktad på det positiva!!! När ni är nära varandra i en trygg och mysig situation, tala då om hur du känner, och kolla om han kan förstå dina positiva känslor. Sedan kan han försöka förklara sina egna liknande känslor för dig. Detta kan vara en möjlig start på att bearbeta hans alexitymi.
En annan tanke jag får är att det kanske skulle kunna vara lönt att be honom skriva dagbok?

Att kunna nå ut med orden för hur man känner minskar handikappets grad. Men allra viktigast är inte att förmå andra att förstå hur man känner och tänker, utan att man själv börjar förstå det.
För min egen del är alla spår av alexitymi bortraderade, men jag är ju över 40 år. Och jag har högst sannolikt AS, om det har betydelse i sammanhanget.

Hör gärna av dig med frågor. Jag hoppas att du känner dig hjälpt av oss här.

/Windfarne

jag har tänkt på alexitymi, men tycker inte att det verkar stämma in. killen har ju problem med att uttrycka alla sorters tankar, inte bara det som handlar om känslor. det kan handla om lite vad som helst och det är ändå svårt för honom att svara.

det enda som brukar funka är att jag ger honom några svarsalternativ. jag tycker att det är rätt trist, men samtidigt funkar det. jag kan ju räkna ut ungefär vilka rimliga svar som han kan tänka sig, och när jag ger honom alternativ kan han alltid med lätthet välja ett.

Om din pojkvän har rent allmänt svårt att hitta orden, mixolydia, så funkar han som jag; jag fastnar betydligt oftare i formuleringarna än vad de flesta jag pratar med gör. Fenoement är nog trots det detsamma för dig, mig, honom och oss alla, tror jag; man vill helt enkelt hitta rätt ord. MIn gamla hobbyteori ger inga förslag på lösningar. Den säger bara att aspisar (av min typ) "ser" fler alternativ i huvet. Vad gäller ord, bilder, reaktioner ... Vad gäller allting.

Tydlighet underlättar. Välbekanta situationer och rutiner underlättar också, men det betyder ju att livet blir litet inrutat och enformigt. Men ju mer rutiner man kan få in i samtal och liv, utan att det blir för trist, desto lättare går det - såvitt nu den här teorin stämmer ö.h.t. och desstuom är relevant för din pojkvän.

Svåranvända råd även i bästa fall, kanske, men det är allt jag kommer på just nu.

pointblank skrev:

antikropp skrev:I verkligheten när man inte uttrycker sig i skrift så använder jag nog mycket kroppsspråk och massa "öööhhh" "aaa...men....ööööhhhh.......aaa...nn..uu..sss..!" för att fylla ut och hålla kvar det som är kvar av den stackars sargade tråden, helst rör jag också på kroppen för att få lättare att tänka.

Mig med. Visst skrev du någon gång att du misstänkte Tourette? Jag upplever det som att Tourette och Asperger motverkar varandra i detta fallet. Touretten ger mig en massa infall, tankar och associationer, men Aspergern kapslar liksom in dem. De studsar omkring inne i huvudet istället vilket gör det till en ansträngning att hålla kvar bara en enda tankekedja eller samtalsämne.

Mig med hur då? Rör du också på kroppen för att kunna tänka? Jag är ganska jävla bombsäker på Tourettes faktiskt, känner igen mig så sjukt mycket i det. Upplever också att jag har en del AS och en annan som kanske skulle kunna kalla tourettes som är AS:ens totala motsats. AS funkar som broms, och det andra är det som gör mig bindgalen, skum och rolig. Och plågad.

antikropp; Ja, just precis så! Rör jag kroppen går det lättare att tänka och prata. Det mesta går lättare när jag inte behöver hålla på att "skärpa mig" pga att jag inte vill se dum eller konstig ut.

Tror det är en av anledningarna till att jag blir så trött att vara bland folk, särskilt sådana jag inte känner så väl. Då anstränger jag mig för att vara så stilla jag kan. Följden kan nog bli att jag då istället uppfattas som tyst och tråkig. I sammanhang där jag kan slappna av uppfattas jag nog mer som lite knäpp men rätt kul att umgås med (kanske?). Sedan har jag väl endel ljud för mig också. Inga obscena ord eller så, men olika småljud (ungefär som du beskrev innan), snosanden och nynnanden.

antikropp skrev:Upplever också att jag har en del AS och en annan som kanske skulle kunna kalla tourettes som är AS:ens totala motsats. AS funkar som broms, och det andra är det som gör mig bindgalen, skum och rolig. Och plågad.

Väl beskrivet tycker jag.

I lugnare perioder lider jag egentligen inte så mycket av mina tics själv. Däremot kan de säkert vara jobbiga för min omgivning, hm... är oftast (befriande) omedveten om dem tills någon säger typ "sitt still!, är du förkyld?!, men TYST nu då!" I värre perioder så kan jag verkligen lida av dem, både för att det kan göra ont i kroppen, att det emellanåt är helt utmattande, att jag skäms över hur knas det kan se ut, och även att jag kan ge efter för vissa idiot-impulser och sedan må dåligt av det.