Ska man skratta eller gråta åt denna tråd? (Obs! Retorisk fråga.)

geocache skrev:Jag hittade just en (i mitt tycke) intressant tidningartikel här http://trollhare.wordpress.com/2009/12/ ... l-hjaltar/

Pojken som artikeln handlar om "vägrar stå upp och svära trohetseden till USAs flagga innan alla i USA har fått sina medborgerliga rättigheter" (citerat från artikeln).

"Att gå emot sociala konventioner och inte falla för grupptrycket är aspisar ofta väldigt bra på. Will Phillips beter sig som en aspie – oavsett om han egentligen har det eller inte. Vilket som är han en hjälte." "Första gången jag såg intervjun tänkte jag att det var något med honom som jag kände igen: Tystlåten och lugn använder han såna ord som ingen vuxen skulle ha försökt få honom att säga. Det är bara för högtidligt för att vara regisserat." (Också citerat från artikeln)

/geocache

Jaha. Så har alltså ännu en vardagshjälte, en självständigt tänkande individ, som vågar gå emot sociala konventioner och inte faller för grupptryck, blivit utpekad som "aspie". Gärna en neuropsykiatrisk diagnos, men först en rejäl utredning, tack.

Är förresten lugn något som utmärker sk "aspies"?

Jag skulle rekommendera ALLA, oavsett var man står politiskt, att läsa den underbara mangan Barefoot Gen (Hadashi no Gen) av Keiji Nakazawa. Tio delar på japanska. Jag kan inte japanska, så jag väntar ivrigt på att del nio och tio skall komma ut på engelska. De finns också på ryska om någon här hellre vill läsa på det språket. Obegripligt nog har bara första delen översatts till svenska (som Gen, pojken från Hiroshima). Se till att få tag på de nyare, icke förkortade versionerna!
Dessa historier är en knuten näve mot nazism, rasism, japansk krigshets, amerikansk överlägsenhet, samt - främst av allt - atomvapen. Den som har läst historien om Gen och hans vänner, och efter detta fortfarande stödjer framställandet av atomvapen, är ärligt talat fullkomligt galen och bör låsas in.
Böckerna tar inte ställning vare sig åt höger eller vänster - de tar ställning för offren. Jag har läst dem flera gånger och gråter VARENDA GÅNG jag läser vissa partier.

Alexandra skrev:
Jaha. Så har alltså ännu en vardagshjälte, en självständigt tänkande individ, som vågar gå emot sociala konventioner och inte faller för grupptryck, blivit utpekad som "aspie". Gärna en neuropsykiatrisk diagnos, men först en rejäl utredning, tack.

Är förresten lugn något som utmärker sk "aspies"?

USA har alltid stått för fria individer, eller så sägs det. Men grupptryck finns i alla länder, i en eller annan form. Man behöver ju inte, som sagt, vara aspie för att ställa sig upp för det man tror på. I USA finns det några få saker som man inte ifrågasätter, patriotism och en allt starkare nationalism är en del av det.

Zombie skrev:

sssssm skrev:Allt annat som sagt i tråden är också fel och puckat. Det gäller er alla.

Upplys oss då.
Jag är ingen expert.

Du skola icke mata trollet.

Alexandra skrev:
Jaha. Så har alltså ännu en vardagshjälte, en självständigt tänkande individ, som vågar gå emot sociala konventioner och inte faller för grupptryck, blivit utpekad som "aspie". Gärna en neuropsykiatrisk diagnos, men först en rejäl utredning, tack.

Fast nog känns han väldigt aspig, pojken, i sina svar, icke-svar, sitt nerviga plockande på byxorna...

Jag menar inte att alla som är rättrådiga, inte schackrar med sina ideal oavsett konsekvenser, är brighta, missar vad andra (intervjuare eller andra) egentligen frågar efter och/eller har hand-stereotypier för sig måste kvala in för en AS-diagnos, på intet sätt, men jag tycker att pojken ser ut och låter som en massa andra småaspisar man sett, nära sig och mindre nära sig, i verkligheten som i teve-program som det jag länkade till häromdagen och andra.

Som jag också sa i Trollhares bloggkommentarsfält. Han- Trollhare- verkar tycka som jag och fick lastbillass med skit för det. Varför är det så farligt att säga att nån är aspig? Man menar ju inte att man skulle ta gift på att personen skulle få diagnos, bara att det piper mer eller mindre i ens neudar (npf-radar), som Trollhare uttryckte det.

alfapetsmamma skrev:Man menar ju inte att man skulle ta gift på att personen skulle få diagnos, bara att det piper mer eller mindre i ens neudar (npf-radar), som Trollhare uttryckte det.

precis.

Jag är helt enkelt väldigt trött på att folk på lösa grunder pekas ut som neuropsykiskt funktionshindrade. Bättre då i så fall att lyfta fram de förebilder som finns och som är öppna om sina diagnoser.

Alexandra skrev:Jag är helt enkelt väldigt trött på att folk på lösa grunder pekas ut som neuropsykiskt funktionshindrade. Bättre då i så fall att lyfta fram de förebilder som finns och som är öppna om sina diagnoser.

Jag håller med dig helt Alexandra. Och när jag presenterar mig själv för andra så brukar jag ibland berätta (om/när jag märker att människorna respekterar mig. Jag märker väldigt lätt är så där "äkta" intresserade av att lyssna in mig) att jag har Aspergers syndrom med inslag av DAMP, och om mina intressen, att jag gillar att jobba praktiskt, med byggnadssnickeri och annat kreativt. Det har hjälpt mig massor att hitta rätt i mitt sociala liv.

Kahlokatt skrev:Sovjet raserade ju inifrån så småningom. Hur kommer det sig att USA har överlevt?

Varför skulle de rasa ungefär samtidigt? Galtung säger att det kommer hända ungefär 2020. Vi får väl se om han får lika rätt som han hade i fallet Sovjet.

http://en.wikipedia.org/wiki/Johan_Galtung#Views_on_the_.22US_Empire.22

BMW skrev:Ja, vad hade alternativet varit då???? konstigt med denna oförmåga att vilja förstå att det är till stor del USA vi har att tacka för våran frihet i Europa, annars hade vi levat i ett Neuropa eller i ett stalinistiskt Europa och då talar vi inte om några få miljoner döda utan om 100 tals miljoner..

Förmodligen var USAs insats mycket viktig, men det finns några saker man ska ha i minnet.

1. USA ingrep inte för att hjälpa någon annan. Roosevelt ville hjälpa Storbritannien med materiel under krigets tidiga skede, men fick inte gehör för det. Det löstes genom låneavtal där Storbritannien i princip blev skyldigt USA för allt materiel, och många amerikaner var starkt emot även detta avtal, förmodligen för att de tvivlade på att Storbritannien skulle klara sig och kunna betala. Precis som i Sverige fanns det dessutom en besvärande hög andel tyskvänliga personer som inte alls såg det självklart att hjälpa just de allierade.

USAs inträde i kriget skedde först efter att Japan och Tyskland förklarat krig mot USA. Dvs. USA valde aldrig själva att gå in i kriget, utan tvingades in i det.

2. Huvudanledningen att USA spelade så stor roll i kriget var dess isolerade geografiska läge i förhållande till krigsskådeplatserna. Varken Japan eller Tyskland hann under kriget utveckla teknik för att nå USAs fastland med bomber och liknande. Till skillnad från de flesta andra länder som deltog i kriget så slapp USA att få sina industrier sönderbombade. Dessutom hade USA mycket stora tillgångar av råvaror inom landet. Man kunde alltså upprätthålla och öka sin industriproduktion på ett sätt som inget annat land kunde.

Noteras bör att USA vid sitt inträde i kriget var militärt oerhört svagt. Man hade efter första världskriget valt att föra en ganska isolationistisk politik och förlita sig just på sitt isolerade läge för att inte behöva någon stark krigsmakt. Armén bestod till stor del av åldrade befäl som varit med i första världskriget och med vapen som i bästa fall inte var äldre än så. Flottan var inte heller särksilt stor i förhållande till USAs storlek, och som bekant försvann större delen av Stilla Havsflottan vid Pearl Harbor. Tack vare att man slapp bli angripna på hemmaplan och hade stora resurser inom landet så lyckades man så småningom bygga upp en krigsindustri och en krigsmakt, men det först efter att man blivit indragen i kriget, och därmed tvungen att rusta.

Man ska inte glömma att kriget på ostfronten hann vända innan USA hade någon nämnvärd roll i Europa, och att Sovjet hade börjat bygga upp nya krigsindustrier med stor kapacitet borta i Sibirien. Kanske hade de ensamma klarat att knäcka Tyskland så småningom? Det vet vi inte. Däremot tog kriget helt klart slut snabbare och på ett annat sätt i och med USAs intåg.

Alexandra skrev:Jag är helt enkelt väldigt trött på att folk på lösa grunder pekas ut som neuropsykiskt funktionshindrade. Bättre då i så fall att lyfta fram de förebilder som finns och som är öppna om sina diagnoser.

Fast då kommer en annan skillnad fram. Du tycker AS och annat per automatik är funktionshinder (såsom jag förstått det av diverse inlägg här och annorstädes). Jag och t ex Trollhare tycker INTE det. Därav är Han är aspig inget nedsättande utlåtande från mig.

Och så blir jag lite förvånad att höra dig säga det, för jag har hört dig säga om folk omkring dig att Han antagligen har X eller Hon har mycket Z-drag... Blir det nåt annat när man säger det om egna släktingar och vänner?

Och inget hindrar väl att man samtidigt säger Hon har antagligen ett gäng med extra bokstäver om nån och samtidigt lyfter fram förebilder och folk som kommit ur neurogarderoben? Jag ser ingen motsättning där?

"Aspig" är mer en kategorisering av ett beteende än en diagnos. Det är ett sätt att föra sig, och jag håller med om att han är aspig.

Det är ju skillnad på att vara aspig och att ha Aspergers syndrom. Har man AS har man ett funktionshinder - vare sig man vill kalla det så eller inte - och är man aspig har man drag av AS.

Killen i fråga verkar ju helt klart aspig iallafall.

Oj, Liljencroowna hann visst före.

Om det här inte är ett (kognitivt) funktionshinder så vet jag inte vad som är det. Därmed inte sagt att funktionshinder enbart är negativt men jag behöver onekligen hjälp för att hålla ordning och för att sortera upp saker från det veritabla kaos som annars inträffar.

Liljencroowna skrev:"Aspig" är mer en kategorisering av ett beteende än en diagnos. Det är ett sätt att föra sig, och jag håller med om att han är aspig.

Precis.

Kanske det delvis, härinne, handlar om bokstavstolkande? Dvs att man tror att andra som säger Han är aspig menar Han måste kvala in för en AS-diagnos, fast man mer menar just att personen har ett sätt som liknar eller påminner om folk som de facto har ett autismspektrumtillstånd, vare sig de har diagnos eller ej.

Kvasir skrev:

BMW skrev:Ja, vad hade alternativet varit då???? konstigt med denna oförmåga att vilja förstå att det är till stor del USA vi har att tacka för våran frihet i Europa, annars hade vi levat i ett Neuropa eller i ett stalinistiskt Europa och då talar vi inte om några få miljoner döda utan om 100 tals miljoner..

Förmodligen var USAs insats mycket viktig, men det finns några saker man ska ha i minnet.

1. USA ingrep inte för att hjälpa någon annan. Roosevelt ville hjälpa Storbritannien med materiel under krigets tidiga skede, men fick inte gehör för det. Det löstes genom låneavtal där Storbritannien i princip blev skyldigt USA för allt materiel, och många amerikaner var starkt emot även detta avtal, förmodligen för att de tvivlade på att Storbritannien skulle klara sig och kunna betala. Precis som i Sverige fanns det dessutom en besvärande hög andel tyskvänliga personer som inte alls såg det självklart att hjälpa just de allierade.

USAs inträde i kriget skedde först efter att Japan och Tyskland förklarat krig mot USA. Dvs. USA valde aldrig själva att gå in i kriget, utan tvingades in i det.

2. Huvudanledningen att USA spelade så stor roll i kriget var dess isolerade geografiska läge i förhållande till krigsskådeplatserna. Varken Japan eller Tyskland hann under kriget utveckla teknik för att nå USAs fastland med bomber och liknande. Till skillnad från de flesta andra länder som deltog i kriget så slapp USA att få sina industrier sönderbombade. Dessutom hade USA mycket stora tillgångar av råvaror inom landet. Man kunde alltså upprätthålla och öka sin industriproduktion på ett sätt som inget annat land kunde.

Noteras bör att USA vid sitt inträde i kriget var militärt oerhört svagt. Man hade efter första världskriget valt att föra en ganska isolationistisk politik och förlita sig just på sitt isolerade läge för att inte behöva någon stark krigsmakt. Armén bestod till stor del av åldrade befäl som varit med i första världskriget och med vapen som i bästa fall inte var äldre än så. Flottan var inte heller särksilt stor i förhållande till USAs storlek, och som bekant försvann större delen av Stilla Havsflottan vid Pearl Harbor. Tack vare att man slapp bli angripna på hemmaplan och hade stora resurser inom landet så lyckades man så småningom bygga upp en krigsindustri och en krigsmakt, men det först efter att man blivit indragen i kriget, och därmed tvungen att rusta.

Man ska inte glömma att kriget på ostfronten hann vända innan USA hade någon nämnvärd roll i Europa, och att Sovjet hade börjat bygga upp nya krigsindustrier med stor kapacitet borta i Sibirien. Kanske hade de ensamma klarat att knäcka Tyskland så småningom? Det vet vi inte. Däremot tog kriget helt klart slut snabbare och på ett annat sätt i och med USAs intåg.

F.ö. förlorade USA 292 131 militärer under kriget.
Sovjetunionen förlorade 13 600 000 (!) militärer och 6 500 000 civila. Kina förlorade 1 324 516 militärer och flest civila av alla - 8 000 000!

Både USA och Sovjetunionen har begått vidriga brott (ja, och Kina också, förstås) mot mänskligheten och även om det kanske låter som en snyft-snyftig klyscha från min mun så har krig inga vinnare.

Kahlokatt skrev:

Kvasir skrev:

BMW skrev:Ja, vad hade alternativet varit då???? konstigt med denna oförmåga att vilja förstå att det är till stor del USA vi har att tacka för våran frihet i Europa, annars hade vi levat i ett Neuropa eller i ett stalinistiskt Europa och då talar vi inte om några få miljoner döda utan om 100 tals miljoner..

Förmodligen var USAs insats mycket viktig, men det finns några saker man ska ha i minnet.

1. USA ingrep inte för att hjälpa någon annan. Roosevelt ville hjälpa Storbritannien med materiel under krigets tidiga skede, men fick inte gehör för det. Det löstes genom låneavtal där Storbritannien i princip blev skyldigt USA för allt materiel, och många amerikaner var starkt emot även detta avtal, förmodligen för att de tvivlade på att Storbritannien skulle klara sig och kunna betala. Precis som i Sverige fanns det dessutom en besvärande hög andel tyskvänliga personer som inte alls såg det självklart att hjälpa just de allierade.

USAs inträde i kriget skedde först efter att Japan och Tyskland förklarat krig mot USA. Dvs. USA valde aldrig själva att gå in i kriget, utan tvingades in i det.

2. Huvudanledningen att USA spelade så stor roll i kriget var dess isolerade geografiska läge i förhållande till krigsskådeplatserna. Varken Japan eller Tyskland hann under kriget utveckla teknik för att nå USAs fastland med bomber och liknande. Till skillnad från de flesta andra länder som deltog i kriget så slapp USA att få sina industrier sönderbombade. Dessutom hade USA mycket stora tillgångar av råvaror inom landet. Man kunde alltså upprätthålla och öka sin industriproduktion på ett sätt som inget annat land kunde.

Noteras bör att USA vid sitt inträde i kriget var militärt oerhört svagt. Man hade efter första världskriget valt att föra en ganska isolationistisk politik och förlita sig just på sitt isolerade läge för att inte behöva någon stark krigsmakt. Armén bestod till stor del av åldrade befäl som varit med i första världskriget och med vapen som i bästa fall inte var äldre än så. Flottan var inte heller särksilt stor i förhållande till USAs storlek, och som bekant försvann större delen av Stilla Havsflottan vid Pearl Harbor. Tack vare att man slapp bli angripna på hemmaplan och hade stora resurser inom landet så lyckades man så småningom bygga upp en krigsindustri och en krigsmakt, men det först efter att man blivit indragen i kriget, och därmed tvungen att rusta.

Man ska inte glömma att kriget på ostfronten hann vända innan USA hade någon nämnvärd roll i Europa, och att Sovjet hade börjat bygga upp nya krigsindustrier med stor kapacitet borta i Sibirien. Kanske hade de ensamma klarat att knäcka Tyskland så småningom? Det vet vi inte. Däremot tog kriget helt klart slut snabbare och på ett annat sätt i och med USAs intåg.

F.ö. förlorade USA 292 131 militärer under kriget.
Sovjetunionen förlorade 13 600 000 (!) militärer och 6 500 000 civila. Kina förlorade 1 324 516 militärer och flest civila av alla - 8 000 000!

Både USA och Sovjetunionen har begått vidriga brott (ja, och Kina också, förstås) mot mänskligheten och även om det kanske låter som en snyft-snyftig klyscha från min mun så har krig inga vinnare.

Japan, som bombade Pearl Harbor, är ju inte heller utan skuld i termer av spillda människoliv. Däremot har historiska dokument visat att Japan stod på randen att kapitulera när atombomberna fälldes, först den över Hiroshima den 6 augusti 1945 och den andra över Nagasaki tre dagar senare. Tio dagar efter bomben över Nagasaki kapitulerade Japan officiellt. De konservativa siffrorna över hur många som dog av just bombningarna är ca. 140 000 människor, den överväldigande majoriteten civila.
De länder som var med i kriget har alla ägnat sig åt ett visst mått av historierevision. USAs roll har framhävts, Japan har tagit på sig mer av en offerroll. Ingen är skuldlös, och hur och vem som skulle ha "vunnit" förblir spekulationer. Alla är förlorare i krig.

Tillägg
2,7 miljoner människor i japan dog, av dessa var 600 000 civila.

Kvasir skrev:Förmodligen var USAs insats mycket viktig, men det finns några saker man ska ha i minnet.

1. USA ingrep inte för att hjälpa någon annan. Roosevelt ville hjälpa Storbritannien med materiel under krigets tidiga skede, men fick inte gehör för det. Det löstes genom låneavtal där Storbritannien i princip blev skyldigt USA för allt materiel, och många amerikaner var starkt emot även detta avtal, förmodligen för att de tvivlade på att Storbritannien skulle klara sig och kunna betala.
USAs inträde i kriget skedde först efter att Japan och Tyskland förklarat krig mot USA. Dvs. USA valde aldrig själva att gå in i kriget, utan tvingades in i det..

USA hjälpte sina allierade en hel del, Sovjet enormt mycket hjälp från Amerika med matriel, mat, hela monteringsfärdiga fabriker, underrättelseutbyte osv, utan den hjälpen är det tveksamt hur det hade gått. Finland var allierat med Tyskland under kriget för att klara kriget mot Sovjet, det handlade inte om några nazistsympatier (Mannerheim såg ner och föraktade Hitler som person för övrigt och hade inte mycket till övers för hans ideologi)

Kvasir skrev:2. Huvudanledningen att USA spelade så stor roll i kriget var dess isolerade geografiska läge i förhållande till krigsskådeplatserna. Varken Japan eller Tyskland hann under kriget utveckla teknik för att nå USAs fastland med bomber och liknande. Till skillnad från de flesta andra länder som deltog i kriget så slapp USA att få sina industrier sönderbombade. Dessutom hade USA mycket stora tillgångar av råvaror inom landet. Man kunde alltså upprätthålla och öka sin industriproduktion på ett sätt som inget annat land kunde..

Det ska vi idag vara tacksamma för att Amerika låg skyddat och därmed hade hela sin industriellla kapacitet i behåll! USA:S bidrag till den slutliga segern var i första hand inte soldater utan de kolossala mängder krigsmaterial som den amerikanska industrin producerade på mycket kort tid Den amerikanska industrin var en av de största komponenterna i kampen att befria (Väst)Europa och det var den amerikanska ekonomin som sedan vann freden och räddade (Väst)Europa från Stalin genom Marshallplanen. Men trots att Roosevelts insatser alltså är enastående viktiga så tycker jag att det är dags att flytta fram blicken och även minnas andra amerikanska insatser sedan Andra Världskriget, som Internet, Webben, Poliovaccinet, rymdteknologin och p-pillret för att bara nämna några amerikanska upptäckter

Kvasir skrev:Noteras bör att USA vid sitt inträde i kriget var militärt oerhört svagt. Man hade efter första världskriget valt att föra en ganska isolationistisk politik och förlita sig just på sitt isolerade läge för att inte behöva någon stark krigsmakt. Armén bestod till stor del av åldrade befäl som varit med i första världskriget och med vapen som i bästa fall inte var äldre än så. Flottan var inte heller särksilt stor i förhållande till USAs storlek, och som bekant försvann större delen av Stilla Havsflottan vid Pearl Harbor. Tack vare att man slapp bli angripna på hemmaplan och hade stora resurser inom landet så lyckades man så småningom bygga upp en krigsindustri och en krigsmakt, men det först efter att man blivit indragen i kriget, och därmed tvungen att rusta.

Man ska inte glömma att kriget på ostfronten hann vända innan USA hade någon nämnvärd roll i Europa, och att Sovjet hade börjat bygga upp nya krigsindustrier med stor kapacitet borta i Sibirien. Kanske hade de ensamma klarat att knäcka Tyskland så småningom? Det vet vi inte. Däremot tog kriget helt klart slut snabbare och på ett annat sätt i och med USAs intåg.

Man ska heller inte glömma den enorma hjälp Sovjet och de andra allierade fick under kriget av USA som jag nämde ovan.

Juddy skrev:Japan, som bombade Pearl Harbor, är ju inte heller utan skuld i termer av spillda människoliv. Däremot har historiska dokument visat att Japan stod på randen att kapitulera när atombomberna fälldes, först den över Hiroshima den 6 augusti 1945 och den andra över Nagasaki tre dagar senare. Tio dagar efter bomben över Nagasaki kapitulerade Japan officiellt. De konservativa siffrorna över hur många som dog av just bombningarna är ca. 140 000 människor, den överväldigande majoriteten civila.
De länder som var med i kriget har alla ägnat sig åt ett visst mått av historierevision. USAs roll har framhävts, Japan har tagit på sig mer av en offerroll. Ingen är skuldlös, och hur och vem som skulle ha "vunnit" förblir spekulationer. Alla är förlorare i krig.

Tillägg
2,7 miljoner människor i japan dog, av dessa var 600 000 civila.

Första bomben fällde USA för att tvinga Japan på knä, annars hade en invasion av de Japanska öarna varit nödvändigt med antagligen nån miljon amerikanska solders liv som pris, då Japan (som faktiskt var aggressorn i detta krig) skulle kämpat fanatiskt i sin sista strid. Andra bomben fällde USA som en styrkedemonstration mot Stalins Sovjet att hålla sig i skinnet och inte hitta på några dumheter (som tex erövra även Västeuropa när de ändå var på gång, USA skulle inte ha en chans att stoppa Sovjet med konventionell krigföring i Europa.)

geocache skrev:Jag håller med dig helt Alexandra. Och när jag presenterar mig själv för andra så brukar jag ibland berätta (om/när jag märker att människorna respekterar mig. Jag märker väldigt lätt är så där "äkta" intresserade av att lyssna in mig) att jag har Aspergers syndrom med inslag av DAMP, och om mina intressen, att jag gillar att jobba praktiskt, med byggnadssnickeri och annat kreativt. Det har hjälpt mig massor att hitta rätt i mitt sociala liv.

Det tycker jag låter väldigt positivt. Jag har ju inte så mycket sociala kontakter numer, precis, men jag har börjat att försöka förklara hur jag fungerar - och inte fungerar.

alfapetsmamma, jag ser definitivt AS som något negativt. Sen kan jag förvisso tycka att somligt som hör till AS/kan höra till AS är positivt. Till det hör främst specialintressen, tycker att det kan vara väldigt charmigt. Men säger jag om någon att h*n har många drag av AS, så tycker jag i grund och botten synd om personen i fråga. (Inte för att vederbörande har ett specialintresse, utan pga det andra som så att säga kommer med i AS-paketet...)

Juddy skrev:Japan, som bombade Pearl Harbor, är ju inte heller utan skuld i termer av spillda människoliv. Däremot har historiska dokument visat att Japan stod på randen att kapitulera när atombomberna fälldes, först den över Hiroshima den 6 augusti 1945 och den andra över Nagasaki tre dagar senare. Tio dagar efter bomben över Nagasaki kapitulerade Japan officiellt. De konservativa siffrorna över hur många som dog av just bombningarna är ca. 140 000 människor, den överväldigande majoriteten civila.
De länder som var med i kriget har alla ägnat sig åt ett visst mått av historierevision. USAs roll har framhävts, Japan har tagit på sig mer av en offerroll. Ingen är skuldlös, och hur och vem som skulle ha "vunnit" förblir spekulationer. Alla är förlorare i krig.

Tillägg
2,7 miljoner människor i japan dog, av dessa var 600 000 civila.

BMW

Första bomben fällde USA för att tvinga Japan på knä, annars hade en invasion av de Japanska öarna varit nödvändigt med antagligen nån miljon amerikanska solders liv som pris, då Japan (som faktiskt var aggressorn i detta krig) skulle kämpat fanatiskt i sin sista strid. Andra bomben fällde USA som en styrkedemonstration mot Stalins Sovjet att hålla sig i skinnet och inte hitta på några dumheter (som tex erövra även Västeuropa när de ändå var på gång, USA skulle inte ha en chans att stoppa Sovjet med konventionell krigföring i Europa.)

Jag kan bara säga att du ur rent historisk synvinkel har fel. Det FINNS såväl japanska som amerikanska dokument där jag har läst båda för en uppsats som påvisar att Japan stod på randen till kapitulation också utan atombombningarna. Och därmed lämnar jag just historiediskussionen eftersom rena fakta ändå förefaller vara ett slöseri med tid.

@BMW

Nu var det ju ryssarna som gick in i Nazityskland innan amerikanerna och de flesta liven spilldes på östfronten.

USA må ha "räddat" oss från kommunismen men i så fall var det i varje fall "kommunisterna" som räddade oss från nazismen och inte amerikanerna.

Men sånt talar man inte om för det gör världen annat än svartvit.

Bjäbbmonstret skrev:@BMW

Nu var det ju ryssarna som gick in i Nazityskland innan amerikanerna och de flesta liven spilldes på östfronten.

USA må ha "räddat" oss från kommunismen men i så fall var det i varje fall "kommunisterna" som räddade oss från nazismen och inte amerikanerna.

Men sånt talar man inte om för det gör världen annat än svartvit.

Finland undgick ödet att bli "räddat" av Sovjet och slapp därmed det öde som drabbade Baltikum, halva Tyskland och övriga Östeuropa.
Sovjet fick massiv hjälp som jag skrev ovan från Amerika med krigsmatriel, mat, fabriker, underättelser, hur hade det gått för Stalin utan denna hjälp..?

Faktum kvarstår. Hur skulle det ha gått att slå nazisterna i andra världskriget utan ryssarna? USA skulle inte ensamt ha kunnat "rädda" oss från nazismen.

Alexandra skrev:

geocache skrev:Jag håller med dig helt Alexandra. Och när jag presenterar mig själv för andra så brukar jag ibland berätta (om/när jag märker att människorna respekterar mig. Jag märker väldigt lätt är så där "äkta" intresserade av att lyssna in mig) att jag har Aspergers syndrom med inslag av DAMP, och om mina intressen, att jag gillar att jobba praktiskt, med byggnadssnickeri och annat kreativt. Det har hjälpt mig massor att hitta rätt i mitt sociala liv.

Det tycker jag låter väldigt positivt. Jag har ju inte så mycket sociala kontakter numer, precis, men jag har börjat att försöka förklara hur jag fungerar - och inte fungerar.

Hej Alexandra! Vad trevligt att du skrev och svarade ! Den diagnosen jag fick för tiotalet år sedan, och det fina bemötandet jag fått från människor i min omgivning, både i verkliga livet och på de olika diskussions- och stöttningsforum jag är medlem på, har i fullständig mening lett till att rädda mitt liv...