Vad känner ni andra inför detta? Jul, nyår, midsommar och allt vad det heter. Högtider när man förväntas ha vänner, ett socialt liv. Nyår verkar vara den tydligaste ensamhetshelgen.

Jag diskuterade detta med min partner och det framkom att jag inte känner den ensamhet som så många känner.

Jag blickade tillbaka. Tillbaka till tider då jag levt i total ensamhet utan vänner. Utan partner. Tider då jag suttit ensam vid tolvslaget. Men jag kan inte relatera till vad min partner säger sig ha känt och känner vid sådana tillfällen.

Han önskar han hade vänner, livet känns fattigt, torftigt säger han.

Vad är det för fel på mig som inte känner så? Alltså jag har ju aldrig varit glad över att vara en social outcast, men jag har heller inte grämt mig särskilt vid exempelvis nyår. Jag tycks inte se det alla andra verkar se.

Berätta gärna, vad känner ni andra, vad är det ni ser? Är någon som jag, missar helt det där flocktänket? Vad saknas i min hjärna, som gör att jag inte snappar upp flocktänket alls?

Jag gillar inte julhelgen, eller nyåret. För mycket krav på hur det ska vara glatt, pyntat, prydligt och tillordnat. Med åren har det blivit tydligare att jag fixar inte sånt.
Jag deppar igen runt den 22 december och börjar sträcka på mig igen runt den 7 8 januari. Jag känner en sorts ensamhet runt det att jag inte kan dela det andra känner inför helger, inför den där samvaron som jag bara klarar fläckvis men som jag inte direkt känner något behov av. Vad jag känner ett behov av är att jag KUNDE känna att det var viktigt, att jag orkade ha ett sådant umgänge att jag kunde festa slut på nyår. Så var det en gång men allteftersom åren har gått har krafterna tagit slut av allt jobb med att hålla skenet uppe.

Jag gillar inte heller att mina rutiner rubbas. Ingenting är som det brukar, saker är stängda, mina tider förskjuts än mer än vanligt.

Så det är vad jag saknar. Den bilden av hur det är att vara "normal", men mina försök att vara med på fester t ex, har slutat med att jag går hem i förtid, för trött, översprallig så att jag blir snurrig. Nu har jag ju en förklaring på den här kognitiva snurrigheten, det är första året jag har det men just nu vet jag inte om det gör till eller från.

För mig är det bara nyår och min födelsedag som har kommit att bli rena helvetet.

Nyår för att det hela tiden ska blickas framåt och bakåt - inte för att jag är ensam (har själv valt att fira nyår i lugn och ro med barnen de senaste 12 åren). Att blicka bakåt påminner mig om all tid jag förlorade och alla minnen som försvunnit - att blicka framåt säger mig att det här året kommer att bli precis likadant som de senaste fyra har varit, vilket inte lyfter humöret ett skit.

Födelsedagen då? Jo, då blir det rätt uppenbart att man är totalt meningslös. Människor jag kommit att bry mig om kunde inte bry sig mindre om att jag öht har en födelsedag, vilket säger mig att jag konstant överengagerar mig i människor som skiter i mig. Ingen människa utanför släkten ringer på min födelsedag, eller reagerar över den på annat sätt öht. Om jag jämför det med den jättefest jag fick av vänner och bekanta när jag fyllde 20... då känns det jävligt tungt.

Jag vet nog inte riktigt hur ensamhet känns, det som folk menar med ensamhet. Har funderat en hel del på just detta. Det har hänt att jag suttit "ensam" på såväl jul som nyårsafton som andra högtider, och mått prima. Fast jag var ju inte ensam, jag var ju själv, som jag såg det.

Fast jag har förstått det som att det är språkligt inkorrekt att uttrycka sig så. (?) Människor har jag inte saknat, men däremot ett bra svenskt ord för upplevelsen/känslan - tänker då på att engelskan ju har två ord, alone och lonely.

Alexandra skrev:Jag vet nog inte riktigt hur ensamhet känns, det som folk menar med ensamhet. Har funderat en hel del på just detta. Det har hänt att jag suttit "ensam" på såväl jul som nyårsafton som andra högtider, och mått prima. Fast jag var ju inte ensam, jag var ju själv, som jag såg det.

Fast jag har förstått det som att det är språkligt inkorrekt att uttrycka sig så. (?) Människor har jag inte saknat, men däremot ett bra svenskt ord för upplevelsen/känslan - tänker då på att engelskan ju har två ord, alone och lonely.

Det finns ett uttryck att man känner sig aldrig så ensam som i en folksamling (never as alone as feeling alone in a crowd of people).
Och så är det för mig. Jag har inga problem med att vara ensam, som i ensam och för mig själv. Däremot känner jag mig ensam bland folk där jag, trots att jag har viljan, inte får eller har förmågan, att alls delta.

Alexandra skrev: Fast jag var ju inte ensam, jag var ju själv, som jag såg det.

Precis så.

Det är varma, glittrande, ljusa, levande, kärleksfyllda och harmoniska dagar. Så verkligheten signalerar våra djupa och vemodiga hjärtan med drömmar och önskningar. Och man kan inte leva ut det. Det går inte, det känns som att min blivit fråntagen upplevelsen/aldrig haft den - men alltid önskat. Det är en kraftig kollision av att se andras glädje och kärlek, sin egen saknad och längtan och en portion hopplöshet. En skrivares dröm, en drömmares skrift. En vacker sagostund med ett barnahjärta, men omfamnad av kraftig åska, jordskalv och en skrikande mobb redo att förgöra allt i sin väg.

Det är som att simma mitt i havet och ha vattenfobi. Det är en helt sjukt lång väg till strandkanten, och jävligt mycket som talar mot ens strävan i hopp om värme under dessa dagar.

Jag grät som bara den en födelsedag, det var tyst fram till sent in på kvällen (23:30 typ). Undrade vad fan jag hade gjort med mitt liv, hur kunde det ha gått så långt att jag vid 23 är själv på min födelsedag, och med absolut ingenting att komma med förutom mitt hjärta och min musik. Det kändes som att min panna var stämplad med ett stort "FUCKED". Nej, inte bokstavligt.

Jag hatar dessa dagar, men inuti finns det fortfarande en kärlek i väntan. En dröm och en önskan om dagen då jag inte längre kommer känna att det är så jobbigt.

Intressanta redogörelser. tahlia och earlydayminer nämner födelsedagar. Sättet ni beskriver känslan av att vara ensam och bortglömd på sin födelsedag är så vuxet. Så klokt och iakttagande, så steg för steg. Liksom, så här blev mitt liv och därför är jag ensam etc.

Sådan där helhet kan jag inte se. Min hjärna tycks ha väldigt stora hål när det gäller verklighetsuppfattning/rumsuppfattning/helhetsbild av hur saker hänger ihop, samt andra människors roll i mitt liv och i samhället.

Jag har aldrig haft ett barnkalas eller en stor födelsedagsfest. Födelsedag för mig har varit som barn: presenter, skoj! som vuxen: pengar, skoj!
Morsan brukar baka en marängtårta när jag eller brorsan fyller år, så då brukar familjen samlas och fika.

Dock inte nödvändigtvis på själva födelsedagen, men i anslutning till den.

Mitt perspektiv från vilket jag betraktar högtider verkar så omoget. Så ego. Som en fyraårings ungefär. Och allra mest, jag lever i nuet. Blickar inte bakåt, ej heller framåt.

Jag lärde mig ju tidigt att alla hatar mig. Det lärde jag mig i skolan. Så jag har aldrig haft förväntningar på att kunna få vänner. Inte i så stor mängd att det skulle finnas underlag till att bjuda in till fest iaf.

Att även bra människor gillar mig ibland numera är någonting som har varit svårt att ta in.
(De få "kompisar" jag sporadiskt hade skolan var elaka människor, som blev kompis med mig, valde ut mig för att ha någon att kontrollera och hacka på).

Alltså, jag har aldrig haft ett dåligt självförtroende, men jag är så rigid. Alla hatar mig har varit min paroll. Att det inte stämmer känns häpnadsväckande.

Juddy skrev:Det finns ett uttryck att man känner sig aldrig så ensam som i en folksamling (never as alone as feeling alone in a crowd of people).
Och så är det för mig. Jag har inga problem med att vara ensam, som i ensam och för mig själv. Däremot känner jag mig ensam bland folk där jag, trots att jag har viljan, inte får eller har förmågan, att alls delta.

Jag har vid ett enda tillfälle befunnit mig i en "folksamling" där jag känt mig ensam , utstött och ovälkommen. Ett dyrköpt misstag som jag kommer att ångra resten av mitt liv.

Har varken förr eller senare haft några problem med att gå på bio eller konserter ensam. Har hellre rest ensam än i sällskap. Klarar mig utmärkt på egen hand.

Har slutat fira jul , nyår , påsk , midsommar och de flesta födelsedagar (firar fortfarande några närståendes födelsedagar).

Jag är gärna själv, det gör mig absolut ingenting. Det är enklare och jag slipper få psykbryt stup i kvarten. Med gitarr, dator, cykel och joggingskor har jag det som behövs. Över längre tid vet jag inte, ibland vill jag mörda min sambo men hon är himla gullig ibland också, det tycker jag faktiskt. Barnen med, men de är nästan aldrig hemma av åldersmässiga och andra skäl. Min sambo tror jag skulle fråga när jag kan gå ut och springa igen om hon dog, tror dock det är att ta i.

Jul, födelsedagar, påsk, semestrar och så vidare är generellt värre än vanliga dagar, de är mer olika dem emellan och så är det krav på vad man ska uppfylla samtidigt som de är ostrukturerade och det går att vara uppe konstiga tider osv... Måndag-fredag är enklare, helger är skruvade också.

Eller så lever jag i en gammal illusion, den känns svår att komma ur i alla fall. Bättre har det i alla fall blivit de senaste åren, men kul är det inte.

Jag får ingen ångest av att vara helt fysiskt ensam på allmänna och personliga högtider. Ensamhet är för mig mer värt än överdrivet sällskap (som högtider ofta för med sig).

Fördelen med ensamhet är att man slipper variabeln en annan åsikt.

Tidigare när jag var "frisk" brukade jag alltid jobba på storhelgerna eftersom det var storhelgstillägg.

Det mest traumatiska upplevelsen jag har haft var när jag följde med några vänner ut på landet en midsommar. En sån där tillställning när det ska vara så mysigt, naturligt och trevligt och alla har blomsterkransar i håret. Jag känner att jag får en slags kortslutning och klarar inte av att spela med i charaderna. Jag blir helt utmattad och katatonisk.

Eftersom jag är allmänt dagvill och är en eremit så bryr jag mig inte så mycket. Jag stör mig mest på att allt är stängt eller att det är helgtrafik.

Jag har varit ensam en nyårsafton och på midsommar brukar jag bli själv (eftersom jag inte vill hänga mina föräldrar i hasorna utan vill låta dem umgås med sina och för att slippa skämmas för att jag är nästan ensamvarg). Mina kompisar bryr sig sällan. Har dock fått förfrågan två midsommar på senare tid av en fd. vän som inte ville festa men ändå inte ville vara ensam. Ena gången blev det inställt andra gången tackade jag Nej för att jag råkade redan var bjuden någon annanstans. Typiskt att bli bjuden 2 ggr. ett år och 0 gånger flera andra år.

Är glad att jag får hänga på mina föräldrar och delar av släkten vid nyår och de är trevliga, ärliga och rejäla. De bryr sig inte om jag har kompis eller ej, är singel eller ej. Om de funderar på det vet jag ej men jag bryr mig inte och de har förstånd att inte rota i mitt privatliv.

Ensamma midsommar, nyårsaftnar och påskaftnar ger mig ångest i flera dagar innan och jag längtar till dess att de är över. Ångest för att jag inte vill vara själv + att jag förr inte visste vad jag skulle säga om någon frågade. Numera har jag lärt mig att ta en vit lögn. Jag brukar fira långfredag samt påskdagen med släkt resp. familj men afton tycker jag man ska fira det på och får ångest om jag blir ensam då eftersom mina föräldrar ibland blir bortbjudna på påskafton.

Jag fyller år när ingen annan är hemma (mitt i sommaren) och därför bryr jag mig inte om hur man ska fira eller inte. Jag gör tårta åt mig själv men egentligen faller dagen in i det allmänna villervallet av tid.
Jag får mycket mindre ångest nu av att vara själv än jag fick förut. Då försökte jag fortfarande leva upp till förväntningarna om hur social man ska vara. Och jag fixar bara inte det.

Alexandra skrev:Det har hänt att jag suttit "ensam" på såväl jul som nyårsafton som andra högtider, och mått prima. Fast jag var ju inte ensam, jag var ju själv, som jag såg det.

Citerar detta för jag kunde inte uttryckt det bättre själv. Men jag vill då även tillägga att jag alltid haft valet att kunna vara med någon (släkting eller kompis) dessa högtider. Att vara själv har varit mitt eget val.

Om jag inte haft det valet, skulle jag kanske fundera mer i banor av ensamhet. Men det vet jag inte, eftersom jag inte upplevt det.

Hmm, så vidare utrönar jag att de som inte har problem med att spendera högtider på egen hand uppskattar ensamhet, att få vara ifred etc.

Där är jag konstig också, för jag har ärligt talat svårt för att vara helt ensam, jag blir lite ding i bollen av det. Men det är ingen skillnad om det är kollektiv högtid eller vanlig dag. Jag är ganska så omedveten om vad de olika högtiderna innebär. Jag tänker mest i bilder.

Julen: Röd och glittrig, stressig och jävlig, folk begår självmord. Många super och kräks.
Födelsedag: Gräddtårta och sedelbuntar
Nyår: Raketer och beskyddad hund. Andra super skallen av sig och kräks.
Midsommar: Folk fjantar omkring runt en penisatrapp och grillar och äter jäst fisk. De flesta super och kräks.

Vad finns att sakna? .

Helgtrafik och stängda butiker stör mig någonting enormt dock. Det är så hipp som happ.

Ja, det är för jävligt att det inte är som vanligt, det är det värsta av allt. Inte ens när det är som vanligt är det ju likadant hela tiden, så dessa helger med mera förvärrar ju ännu mer!

"Det enda som är konstant är förändring" Jo tack, jag vet!

En fördel med dessa högtider och storhelger, om man bor i lägenhet, det är enkelt att få tvättid som passar och man kan ha hela tvättstugan för sig själv. Om man nu känner för detta?

På min födelsedag har jag alltid blivit firad av min familj. Och från det året jag flyttade hemifrån har jag bjudit hem eller bjudit ut dem på min födelsedag. När jag var yngre firades jag även även av släkten ända tills jag och mina föräldrar tyckte det var onödigt att göra det och mina kusiner inte längre ville bli firade av släkten. Dock kan det komma kort, telefonsamtal eller blomsterbud (jämn födelsedag). Däremot bemödar mina kontakter och kompisar inte om att komma ihåg det. Min fd. vän var sk*tdålig på det. En gång kom han ihåg det (troligen för att jag mer påpekat det och jag skickade alltid kort till honom). Hursomhelst så ag gläds över att någon firar mig och bryr mig inte alltför mycket om somliga inte gör det.

Jag brukar aldrig komma ihåg när jag fyller år, utan det brukar komma som en överraskning när nån mer vaken säger grattis.
Å andra sidan kommer jag sällan ihåg när andra fyller heller. Det kan bli lite pinsamt när jag får reda på att sambon fyllde år förra veckan.

Andra helger som Jul, Nyår och Midsommar, struntar jag högaktningsfullt i, och retar mig mest över att allt ska vara stängt, och att myndighetspersoner envisas med att vara ledig när jag vill prata med dom...

Jag är benägen att hålla med Alexandra, iom att jag också tycker mitt eget sällskap är rätt ok. Ingen som pratar emot, eller som jag behöver reta mig på,,, typ..

jag hatar att vara ensam och är rent av loivrädd för det. att sitta ensdam en julhelg,nyårshelg skulle vara rena döden för mig

nisse skrev:Det mest traumatiska upplevelsen jag har haft var när jag följde med några vänner ut på landet en midsommar. En sån där tillställning när det ska vara så mysigt, naturligt och trevligt och alla har blomsterkransar i håret. Jag känner att jag får en slags kortslutning och klarar inte av att spela med i charaderna. Jag blir helt utmattad och katatonisk.

Förutom att jag varit med om väldigt mycket värre än så så håller jag med om att det är förfärligt med såna "lustspel". Det känns verkligen som teater, och jag har förlagt häftet med replikerna... Eller vill inte ens vara med.

Jag tycker att det är för mycket högtider och jag hatar alla former av arrangerad gemenskap, skulle inte komma på tanken att gå på ett traditionellt midsommarfirande med blomsterkransar och det köret.

Att dansa runt i ring ser dessutom utomordentligt löjligt ut.

Nu är det trettondagsafton och jag är ensam. Sedan trettondagen: ensam. Nu orkar jag inte göra fler kraftansträngningar för att åstadkomma en "riktigt" firande med vänner (som inte finns, är upptagna eller bortresta.)

Jag söp mig full ett par dagar före nyårsafton av ren skräck, eftersom jag inte hittade någon att vara med. Blev förstås sjuk och kräktes, så det kommer att dröja innan jag upprepar misstaget.

På nyårsafton var jag så panikslagen att jag planerade att gå runt till grannfamiljerna och försöka bjuda in mig!!!

<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/00020166.gif" border="0" title="Click to get more."></a>

Men ringde först en bekant som lyckligtvis bjöd in mig, så jag slapp att göra bort mig totalt.

Jag avundas alla er som trivs med att vara ensamma. Tänk om jag hade varit sån...

Har haft familj och barn, bjudit in vänner. Jag har faktiskt LEVT. Minnena sitter kvar, vet hur det var, hur det skulle vara, men inte längre är.

Nu är jag för sjuk för att orka laga mat och bjuda hem andra outsiders. Orkar bara bli bjuden, men sånt kan man ju inte tvinga fram.

Som mest bjöd jag väl in 10 riktigt ensamma människor och sen var ju ingen ensam! Men nu håller högerhanden på att förlamas så jag är maktlös och telefonen är tyst. Väninnorna är under helgerna med sina partners eller barn, barnbarn. På vardagarna är de tillgängliga.

Sonens flickvän hatar mig, av skäl som är privata, men har med b l a min autism att göra. Jag fattar ju inte alltid vad som borde eller inte borde göras. Annars kunde ju de ha tittat in...

Jag känner mig nära att flippa. Ensamheten är en tvångströja och jag vill bara rymma, resa mig upp, gå, flyga till ett varmt land där man kan sitta på bänkar utanför husen och småprata hela dagarna, där människor är varma, pratsamma och öppna för filosofiska debatter utan slut...

Det bästa i livet är VARDAGAR!!!