Charm

av **jonsch** » 2010-01-03 16:31:40

Det gäller här i världen att balansera mellan att vara självutplånande och självgod. Att lära sig den balanskonsten blir lätt ett eller annat moment 22. Jag tänkte vi kunde skriva litet om hur man krånglar sig därifrån.

Nån annan kan kanske skriva följande mindre omständligt men så här blir det i min version:

Man måste i denna värld utgå ifrån att ens prat och handlingar har (positiv) betydelse för folk. Samtidigt måste man veta vad för prat och handlingar som inte har (positiv) betydelse för folk, och undvika och be om ursäkt för sånt. Balans mellan självgodhet och självutplåning, alltså.

Lyckas man med den balansen anses det att man har charm.

Hoppas som sagt att detta inte var alltför ocharmigt omständligt skrivet...
Att jag inte just bad om fler lässekunder än vad "folk" vill ge mig i det här ämnet. Om "folk" ö.h.t. anser att det är ett intressant ämne etcetera.
Usch, vad jag ursäktar mig på förhand, det ska man ju inte göra. Man ska ju just utgå ifrån att man anses intressant. Men.

Men. Om man har svårt att pejla vilken balans som "gäller" i olika sällskap man råkar hamna i, då gör man ju ofta fel. Då anser ju folk ofta att man är ( i bästa fall) ointressant. Hur bör man då tänka, för att våga försöka igen? Hur bör man tänka för att så fort som möjligt bli bättre bli bättre på att pejla och bättre på att hålla sig till den balans man pejlar in?

Det skiftar nog från person till person och från sällskap till sällskap men bör just du i allmänhet hellre vara självutplånande än självgod (man kan ju rota i avd som anses vad också, om vi vill)? Vad råder vi varandra?

Själv har jag alltid gjort båda felen men försökt att hålla mig till det självutplånande felet; då förstör man i.a.f. inte för någon annan, har jag tänkt. Jag har också alltid haft en bitter känsla av att det resonemanget straffat sig. Hur tänker ni?

av **geocache** » 2010-01-03 16:47:24

Hej jonsch!

Jätteträffande klokt inlägg du skrev, tycker jag! Och en seriös fråga, med tanke på kvalitén på tankegångarna i ditt inlägg: du har inte funderat på att kanske skriva en avhandling eller uppsats i ämnet? En sådan skulle kunna tillföra beteendevetenskapen massor, tänker jag! I varje fall finns en person (ja, just det, jag... :wink:

) som kan tänka sig att läsa den. Men man måste nog vara ansluten till något universitet eller någon högskola för att få göra skriva en sådan?

Av geocache

av **jonsch** » 2010-01-03 17:44:53

Oj oj, geocache, inget dåligt beröm! Jag bugar, bokstavligt. Men det är ju en så förbannat lång väg att gå om man ska få något godkänt som akademisk avhandling; först ska man läsa övervägande överflödiga grejer i minst ett par år. Så jag håller mig möjligen till min lilla akademiska disiplin och publicerar eventuella övriga grejer i egenskap av yttrandefri amatör. Så, nog om det, annars blir jag självgod.

av **Lilla Gumman** » 2010-01-03 21:17:30

Hej!

Ok, nog om det. Men jag har också läst och fann det rätt bra.

Hälsningar

Lilla Gumman

av **geocache** » 2010-01-03 21:44:25

Hej igen jonsch, och varsågod så mycket

!

Och så hoppas jag du fortsätter "publicera" dina kloka tankegångar i ämnet här på forumet!

/geocache

av **croc** » 2010-01-04 0:56:25

jonsch skrev:Hur tänker ni?

För några år sen skulle mitt svar lätt blivit satsa på självgodhet.

Kärnproblemet jag känner är att jag "vet" att inte vara med och hoppa säck och springa-med-sked-i-munnen-bärandes-ett-ägg hotar gruppen av nån......... för mej extremt konstig anledning, rent logiskt vore det bättre att jag som inte vill hoppa säck "för gruppens skull" avstår, eftersom övriga gruppen får hoppa mer säck isåfall. Och det som gör det hela märkligare är att om du frågar några av dom som inte är i charm-gardet av gruppen efteråt "Var det kul att hoppa säck?" "Nej, jag hatar det", så...? Får liksom ingen kläm på det. Har aldrig skrikit på barrikaderna, utan haft styrkan att lugn och sansat kunna säga "Hoppa säck? -Inte jag".

Satsa på självgodhet har fungerat för mej tidigare, och även om jag ogillar "brus", typ hoppa säck, i livet så står jag idag vid en punkt där enda utvägen känns som ett "ge-sej-totalt"-projekt för att få nåt slags brus.

Efter att under skoltiden varit "jagad" av psykologer och kuratorer som jag bara velat bita smalbenen av finner jag mej sittandes hos en psykiatiker med mantran i mitt huvud; "ge-sej-totalt", ta råd, fråga hur man hoppar säck, utplåna mej. Tragiskt? Smart? - Vet inte.

av **jonsch** » 2010-01-04 1:41:54

Nu snavar jag i säcken och ramlar in i en angränsande fråga: Frågan om huruvida det är bättre att gemensamt lida av aktiviteterna eller bättre att ensam vägra sätta en fot i säcken.

Tja, jag vet inte. Det beror nog på hur stort lidandet i säcken är men är man ensam utanför alltför många år så kan man i bästa fall få svårt att kontakta även dem man till slut får lust att umgås med. I värsta fall blir man skadad och deppig och/eller beroende av umgängessubstitut av mer eller mindre osunt slag.

Greppa första bästa gemensamhetsgrej eller fullgott substitut, som är roligare än säck! Så lyder en skadads råd.

/ J

av **croc** » 2010-01-04 2:53:32

Oj, vilken klockren analys, hade aldrig fattat om det inte varit direkt svar på min försök-till-åsikt-dold-fråga.

Tack! Med risk för fler snubbel-säckar.

av **Trolsk** » 2010-01-04 3:19:44

Att (kognitivt) leda en balansgång mellan självgodhet och -utplåning är en väg som tar din uppmärksamhet från det sociala rummet, vilket är där för dig att ta för dig av. Charm är större än ord och handling och behöver ses i termer av samklang och samspel. I den meningen sätter du hellre tro till din egen naturliga person och vågar ta för dig. Därifrån lär man sig. Du tolkas olika, så välj även sällskap.

av **Alien** » 2010-01-04 3:27:51

Är det charm denna förmåga att pejla hur man ska vara kallas? Jag trodde det kallades "social kompetens".

Jag tycker det är nästan omöjligt att veta om någon är inresserade el att man tråkar ut den till döds, när man är dålig på att tolka kroppspråk.

Någon tumregel om att bara säga ett par meningar innan man låter andra ta över. Pratar då ingen om ens intresse, så vet man. Eller så hakar man bara på vad andra pratar om.

Jag brukade fundera som så "ska jag vara mig själv med risk för att inte accepteras el ska jag försöka vara som andra vill, med risk för att misslyckas och/el må dåligt".

För övrigt läste jag "ocharmigt" som "och-armigt" och "lässekunder" som "lässe-kunder". Vad nu det betyder. En specialart av aspighet kanske. :wink:

av **.:exLainMaile:.** » 2010-01-04 3:52:04

Handlar nog mer om social kompetens då folk finner mig generellt sett charmig. Däremot brister jag på den sociala biten endå o kan ofta bli fel vilket ställer till det (och uppenbarligen gör att folk inte riktigt orkar med mig även om jag är "charmig").

För att vara lite mer ontopic brukar jag nog rätt ofta köra på självgodheten. Orkar ni inte med er, otur för mig då för då orkar inte jag med er heller antagligen iaf. Ungefär...

av **geocache** » 2010-01-04 4:33:18

Alien skrev:Är det charm denna förmåga att pejla hur man ska vara kallas? Jag trodde det kallades "social kompetens".

"Charm" är kanske helt enkelt är social kompetens omsatt i handling...?

Alien skrev:För övrigt läste jag "ocharmigt" som "och-armigt" och "lässekunder" som "lässe-kunder". Vad nu det betyder. En specialart av aspighet kanske.

Jag läste också "lässekunder" som "lässe-kunder" igår när jag började läsa denna tråden... funderade en stund på i vilken sorts butiker man finner sådana kunder :shock:

...

av **weasley** » 2010-01-04 13:13:28

geocache skrev:
Alien skrev:För övrigt läste jag "ocharmigt" som "och-armigt" och "lässekunder" som "lässe-kunder". Vad nu det betyder. En specialart av aspighet kanske.

Jag läste också "lässekunder" som "lässe-kunder" igår när jag började läsa denna tråden... funderade en stund på i vilken sorts butiker man finner sådana kunder ...

Hahahaha! Samma här! LOL!

av **earlydayminer** » 2010-01-04 13:29:34

Same here. :-)005

av **geocache** » 2010-01-04 14:04:54

weasley skrev:
geocache skrev:
Alien skrev:För övrigt läste jag "ocharmigt" som "och-armigt" och "lässekunder" som "lässe-kunder". Vad nu det betyder. En specialart av aspighet kanske.

Jag läste också "lässekunder" som "lässe-kunder" igår när jag började läsa denna tråden... funderade en stund på i vilken sorts butiker man finner sådana kunder ...

Hahahaha! Samma här! LOL!

av **pointblank** » 2010-01-04 14:15:20

jonsch skrev:Det gäller här i världen att balansera mellan att vara självutplånande och självgod. Att lära sig den balanskonsten blir lätt ett eller annat moment 22.

Här får jag upp en bild i huvudet av hur människan står på en slags obehaglig gungbräda. I den bilden finns knappast några mellansteg, eller möjligheter att nå ett beständigt jämviktsläge utan att vara på sin vakt.
Jag tänker att det kanske går att förändra den bilden en aning. Kanske man likaväl kan se det som en hyfsat bred väg, med diken av självutplåning och självgodhet på varje sida. Då behöver det inte vara en sådan ansträngning att gå där. Som jag ser det så är både självutplåning och självgodhet extrema ytterligheter och det finns otroligt många sätt att vara på som ligger däremellan.

Charm för mig är något som kommer inifrån, och går inte att likställa med social kompetens. Vet de som är förhållandevis socialt tafatta och samtidigt väldigt charmiga.

av **jonsch** » 2010-01-04 18:15:36

En bra bild, tack, pointblanc! Men jag vill nog påstå att det är en kraftigt välvd väg; även om den nästan-plana delen är bred så sluttar det mer ju längre åt sidorna man kommer.
Jag menar, annars hade väl inte jag tillbringat så mycket tid i diket?! :wink:

Och kanske stämmer bilden av att jag och andra aspisar är ovanligt tvåbenta rackare, med värre balanssvårigheter än de vanligare halvschimpanserna...?

.:exLainMaile:. skrev:Handlar nog mer om social kompetens då folk finner mig generellt sett charmig. Däremot brister jag på den sociala biten endå o kan ofta bli fel vilket ställer till det (och uppenbarligen gör att folk inte riktigt orkar med mig även om jag är "charmig").

Hm, charm ligger delvis i rent utseende, du kanske ser bra ut? I övrigt ligger charmen i kroppsspråk. Har man tur så förser gener och/eller miljö en med ett sympatiskt allmänuttryck i ansikte och gester. Medfött oc undermedvetet automatiserat, alltså. Men jag vill nog definiera det som att en rejäl del av charmen ingår i det beteende (mimik och gestikulerande) som man är mer eller mindre medveten om.

Att jag inte vill nöja mig med att kalla pointblancs väg för Den Sociala Kompetensens väg, beror på att aspisar väl ofta faktiskt anses ocharmiga eller liknande? Jag menar, charm och liknande är ju väl det som drar folk till en, trots att man brister i vissa sociala tekniker?

Men för all del, charm etc. kanske faktiskt är en annan sak än social teknik? Många (som jag) kanske brister i båda, eller har för litet av den ena för att den ska kompensera den andra?

av **Alexandra** » 2010-01-04 23:59:49

Alien skrev:Är det charm denna förmåga att pejla hur man ska vara kallas? Jag trodde det kallades "social kompetens".[...]

Trodde jag också.

pointblank skrev:[...]Charm för mig är något som kommer inifrån, och går inte att likställa med social kompetens. Vet de som är förhållandevis socialt tafatta och samtidigt väldigt charmiga.

Håller helt med.

Mitt intryck av AS-personer brukar vara att de är åtminstone lika charmiga som genomsnittet. Undantagen får väl sägas vara de som inte säger något alls - man får då inte något "grepp" om hur dessa personer egentligen är.

av **Björne** » 2010-01-05 11:53:09

Jag tycker du slår huvudet på spiken jonsch. Det är något som jag också funderat på hur man ska vara för att inte vara för mesig och inte heller vara för tuff. Är man för tuff och andra också är tuffa och tar plats blir det lätt konfliter och bråk. Är man för mesig kan det funka, men då ses man som tråkig och folk går förbi en. Dessutom råder, särskilt män emellan, en hierarki som man helst inte ska utmana.

Exempel, om du på lunchen på jobbet säger till gruppen "Ska vi gå ut och äta idag? Jag vet ett bra indiskt ställe?" då utmanar du någon annan på nått vänster. Det du säger är egentligen "Jag är er ledare och ni ska följa med mig till en indisk restaurang nu!" och då blir den som egentligen är ledaren kinkig.

Å gud vad det här låter sinnessjukt. Vi människor är jävligt töntiga när allt kommer kring. Ingen bryr sig ju om var ni ska äta. Det är en skitsak egentligen.

Jag tror iallafall att det är 100 gånger bättre att vara självgod än självutplånande. Är man självgod är man stolt, men man skäms om man är självutplånande och det är en känsla man mår sämre av. Dessutom är 99% av alla människor fegisar, de är av typen "Nej jag skulle aldrig våga föreslå gruppen var vi ska äta lunch (och riskera att de dissar mig), men jag är glad ifall någon tar med mig ut." och sådana människor blir bara glada om man tar mer plats, är självgod och bestämer åt dem.

av **TK71** » 2010-01-05 11:58:13

Mm, det där känner jag igen. Och jag har stora problem med just den balansgången. Jag känner mig oerhört falsk mot mig själv om jag ska tvingas säga saker som förväntas när man småpratar men som inte ligger naturligt i min mun. Gör man inte det så uppfattas man ju socialt klumpig och tafatt, ja kanske t.o.m. otrevlig och arrogant. Den där konflikten leder till att jag undviker att säga nåt alls. Mutism, alltså. Jag tror t.ex. att vissa av min sambos släktingar, som är förtjusta i släktmiddagar där även jag förväntas deltaga, tror att jag är lite utvecklingsstörd eftersom jag så sällan säger nåt.

av **pointblank** » 2010-01-05 12:32:30

Trolsk skrev:Att (kognitivt) leda en balansgång mellan självgodhet och -utplåning är en väg som tar din uppmärksamhet från det sociala rummet, vilket är där för dig att ta för dig av. Charm är större än ord och handling och behöver ses i termer av samklang och samspel. I den meningen sätter du hellre tro till din egen naturliga person och vågar ta för dig. Därifrån lär man sig. Du tolkas olika, så välj även sällskap.

Detta inlägget missade jag innan. Väldigt bra råd tycker jag.

Tror att du jonsch (och andra som svarat här) antagligen lägger något annat i ordet självutplåning än vad jag gör. För mig är det ett allvarligt psykologiskt tillstånd då hela "jaget" är i fullkomlig upplösning. Det är med min betydelse inget tillstånd man egentligen kan pendla i och ur.

Charm

Charm

Re: Charm

Vilka är online

Om AspergerForum

Logga in