Min pojkvän har en märklig egenskap som jag själv inte har. Om jag ställer en fråga, eller om vi pratar om något och jag kanske säger "vad tänker du om det" kan det ta extremt lång tid innan han svarar. Han är i allmänhet inte särskilt talför, men ibland blir det verkligen extremt. Det kan ta 10 minuter, kanske längre tid, även om det är i en situation då man normalt svarar varandra (t ex om vi sitter i soffan och pratar med varandra).

Jag får oftast heller inte någon reaktion eller antydning om ATT han faktiskt kommer att svara. Inget "hm, jag vet inte..." eller liknande som jag upplever som normalt. Ofta kommer det ett svar så småningom, men ibland väntar jag länge och frågar om han tänker på annat och då gör han det, utan att det märks någon skillnad från när han tänker på det jag frågade om.

Ibland funkar det lite bättre, till exempel om han är lagom trött. När jag frågar vad det är som händer i hans hjärna när det är sådär säger han att han har väldigt svårt att formulera tankar i ord. Själv har jag svårt att förstå hur detta känns, då jag i princip kan prata samtidigt som jag tänker, har inga problem alls med att formulera mig, är snarare ovanligt bra på att snabbt hitta ord.

Det jag funderar på är följande:

1. Är detta typiskt asperger? Jag hittar det inte i artiklar om asperger eller diagnoskriterier, men eftersom pojkvännen har asperger kanske det hänger ihop. Finns det några här på forumet som upplever samma sak?

2. Kan man träna bort det på något sätt? Få hjälp från något proffs eller öva sig på något annat sätt.

Jag känner helt klart igen mig. Jag har ofta problem med att veta vad jag tycker i realtid. Måste göra om mina bilder till ord, meningar. Det tar tid. Och innan dess måste jag försöka förstå frågan jag just fick.

Ibland upplevs min tröghet som ren manipulation - Jaha, kan du inte svara, måste du tänka efter först? Hade du elakheter på lager och måste omformulera dig? Eller bryr du dig inte? Typ sådant brukar folk tro.

Jag upplever ofta att mitt tankeliv är tomt, som svart sot. Innehållslöst.

hm. låter lite samma.

(jag brukar tro att han inte säger nåt för att han tänker att han vill göra slut eller liknande men inte vet hur han ska säga det utan att jag blir ledsen. jävligt puckat av mig att tänka så men det är svårt att låta bli.)

Jag tror det är rätt normalt att tänka som du gör - att tolka tystnad som att det är något lurt.

Jag gör det själv, trots att jag borde ha full förståelse för att någon dröjer med att svara med tanke på hur jag själv är. Paranoian sätter igång sig själv.

Jag har inget problem med att avge svar på frågor inom adekvat tid så länge det inte är väldigt komplicerade frågor som kräver lite betänketid.

Någon som jag vet är sådan är Bev Harp som har bloggen www.aspergersquare8.blogspot.com Hon har gjort några videoklipp som väldigt tydligt visar på hennes lite fördröjda sätt att reagera på sådant som andra fixar utan att tänka.

Hej och välkommen, mixolydia!

Jag har AS-diagnos, känner inte igen mig i det du beskriver, är snarare personligen en verbal typ. Får dock ibland känsloreaktioner i efterhand. Kanske kunde terapi vara en bra idé för dig/er?

eller så kan man läsa min presentation och få informationen att jag själv står i kö till utredning om just aspergers.

(jag är dock osäker på om jag har det eller inte. ibland är det självklart att så är fallet, ibland inte. nåt ovanligt är det i alla fall.)

apropå experthjälp så har jag tänkt att förutom att fråga här leta rätt på några typ forskare eller liknande som har koll och maila dem och fråga. vet ni några vettiga?

Forumet är öppet för alla, AS-diagnos eller ej. Jag hoppas att du inte missade mitt inlägg ovan, vi råkade posta samtidigt.

atoms: tack för tipset, ska kolla in där.

Alexandra: vad tänker du dig för terapi? för mig eller honom?

Tja, parterapi kanske? Att ni gick några gånger till en terapeut och pratade om vad som är problematiskt i relationen? Kanske kan ge nya infallsvinklar. KBT - kanske - kunde vara något för pojkvännen? Om han känner sig motiverad, vill säga.

Jag vet faktiskt inte vad som är bäst, men du/ni har ju rätt att få hjälp att hantera situationen.

mixolydia skrev:(jag är dock osäker på om jag har det eller inte. ibland är det självklart att så är fallet, ibland inte. nåt ovanligt är det i alla fall.)

Så där var jag också under åren innan min formella diagnos 2006. Första gången jag började misstänka att jag hade Aspergers var i slutet av 90-talet.

Välkommen till forumet mixolydia!

Känner igen mig. Har extremt svårt att göra om tankar och känslor till ord.

Tycker det är positivt när både anhöriga/experter/coacher o allt möjligt löst folk kommer hit.

Anhöriga för att de förhoppningsvis kan få bra råd, och Coacher o liknande för att det livar upp stämningen...

Jag håller med Saga & co.

Och fungerar i mycket som Sugis och mixolydias (välkommen!) pojkvän. Känner och tänker helt enkelt inte i ord. Och ofta knappt alls, vad det känns. Dessutom stressallergisk, vilket kan göra att det låser sig när någon av"kräver" mig ett svar.

Typiskt AS? Vet inte, och man måste akta sig för att tolka in AS så fort något verkar ovanligt. Men jag skulle nog tro att kommunikationsproblem allmänt, både inre och yttre, hör till bilden i högre grad än vad forskarna verkar ha hunnit upptäcka (och i grunden "konstiga" mentala och känslomässiga funktionssätt i typ motsvarande lägre grad), och som så mycket annat (t.ex. känslor och varseblivning) kan de nog yttra sig som både för mycket och för litet.

hm. intressant.

jag har själv funderat på om det kan vara något slags trauma eller fobi. jag upplever att han inte kan tänka sig att yttra sig förrän han är helt säker på att han har en bra formulering till vad som med all säkerhet är exakt vad han tycker. jag vet inte om det är så, men jag kan tro det för det är väldigt svårt för honom att säga något som inte är genomtänkt och sedan ändra sig.

och därför tänker jag att det kan vara något trauma bakom. men jag vet inte. det kanske alltså inte alls har med aspergern. och jag tänker att om det är trauma/fobi kanske kbt skulle hjälpa rätt bra, men om det är asperger så lär det väl vara snarare nån biologisk grej i hjärnan (rätta mig nu) och det lär ju vara svårare att terapera bort? man kan väl inte träna bort aspergers hur som helst, på samma sätt som man inte kan träna bort dyslexi...

Det finns nog aspergare som vill uttrycka sig exakt eller inte alls utan att det ligger ett trauma bakom också - det är en typ jag känner igen.
Det kan vara en del av en större tvångsmässighet, men jag törs inte säga att det måste det.
Det kan också vara svårt att avgöra vad som är "personlighet" eller "trauma", eftersom man ofta har haft det tufft på grund av aspergern.

Men i vilket fall som helst: nej, man ska nog inte ens ha den utgångspunkten att aspergern ska "tränas bort", för asperger är en del av vad man är. Träna bort att vara sin personlighet, vem annan skulle vare sig gå med på eller lyckas med det? Den personen riskerar man att alienera från sig själv och att tvinga på en överrock av förställning som kan knäcka eller trötta sönder den med tiden.

Däremot kan man alltid lära sig användbara tekniker som en skådespelare i en takt man själv tycker man klarar (inte som andra tycker man borde klara), och som en skådespelare då också att använda när de behövs, men inte bränna ut sig på i onödan. Där kan bland annat vissa sorters KBT göra nytta för en del.
Om något av det sedan så småningom fastnar så att det verkligen blir del av ens person, bra - då kan det vara fråga om sen utveckling som behövde en liten puff, sådant kan förekomma - men det är inget man kan räkna med.

Ungefär så enligt min erfarenhet iallafall.

mixolydia skrev:1. Är detta typiskt asperger? Jag hittar det inte i artiklar om asperger eller diagnoskriterier, men eftersom pojkvännen har asperger kanske det hänger ihop. Finns det några här på forumet som upplever samma sak?

Jag är lite skum när det gäller att formulera grejer. Det kan gå olika fort beroende på vad det handlar om. Jag skulle säga att jag har problem med mitt helt sinnessjukt risiga arbetsminne eller vad det nu kallas. Jag glömmer ofta bort vad jag pratar om efter ungefär 3 ord i en mening, det går lite bättre att formulera mer avancerade meningar i skrift fast ofta blir det konstigt skrivet. Mina tankar är flummiga, flytande och alltid rörliga liksom, det som är svårt är att ta bort delar av allt rörligt flummigt och koka ihop något som är sammanhängande och sen förvandla det till begripliga meningar med rätt ord på rätt ställen.

I verkligheten när man inte uttrycker sig i skrift så använder jag nog mycket kroppsspråk och massa "öööhhh" "aaa...men....ööööhhhh.......aaa...nn..uu..sss..!" för att fylla ut och hålla kvar det som är kvar av den stackars sargade tråden, helst rör jag också på kroppen för att få lättare att tänka. Problem med social interaktion är ju vad som verkligen kännetecknar Aspergers Syndrom, det är inte säkert att alla aspergare är så tröga som en del av oss beskriver men man ska ha problem med social interaktion.

Att sitta och prata kräver ganska mycket av mig. Jag har problem med att växla aktivitet och att socialisera fungerar på samma sätt som att laga mat och tvätta. Det är som att det bara ryms en grej åt gången i hjärnan och det är svårt att växla. När det handlar om att snacka med någon så är det så att varje gång någon pratar med mig så rycks jag ut ur det jag håller på med och måste sitta och prata. Om jag ligger och dagdrömmer så kan jag ryckas ur mina funderingar och behöva prata med den som försöker prata.

Problemen uppstår när det är så att den andra personen kan prata som vanliga människor gör medan jag bara kan tänka på en sak åt gången. Antingen så läser jag något, dagdrömmer, tittar på film, spelar TV-spel eller så pratar jag. Pratande gör det helt omöjligt för mig att ägna mig åt något annat. Det är så illa att jag ibland tappar balansen eller tappar saker jag håller i när någon börjar prata med mig. Om ni sitter i soffan och pratar med varandra och han är tyst så kan det vara så att han faktiskt medvetet eller omedvetet filtrerar bort det du säger för att ägna uppmärksamheten åt andra grejer, om det är något han har snöat in på ordentligt så kanske han inte ens hör dig

mixolydia skrev:Min pojkvän har en märklig egenskap som jag själv inte har. Om jag ställer en fråga, eller om vi pratar om något och jag kanske säger "vad tänker du om det" kan det ta extremt lång tid innan han svarar. Han är i allmänhet inte särskilt talför, men ibland blir det verkligen extremt. Det kan ta 10 minuter, kanske längre tid, även om det är i en situation då man normalt svarar varandra (t ex om vi sitter i soffan och pratar med varandra).

Det där är jag i ett nötskal, även om det inte brukar ta fullt så lång tid som tio minuter innan jag svarar. Men tillräckligt lång tid för att folk skall börja undra. Det tar oftast längre tid att svara om någon säger "vad tänker du" än "vad tycker du". Ibland kan jag också bli lite arg om någon frågar vad jag tänker istället för vad jag tycker, eftersom mina tankar ofta känns för privata för att dela med mig av. Inte så att jag nödvändigtvis tänker något hemligt, men ändå.

mixolydia skrev:Jag får oftast heller inte någon reaktion eller antydning om ATT han faktiskt kommer att svara. Inget "hm, jag vet inte..." eller liknande som jag upplever som normalt. Ofta kommer det ett svar så småningom, men ibland väntar jag länge och frågar om han tänker på annat och då gör han det, utan att det märks någon skillnad från när han tänker på det jag frågade om.

Sådär är det oftast för mig också. Inget jag tänkt på själv, men jag har fått anmärkningar på det. När någon frågar mig något och tankeprocessen sätts igång på allvar, då är jag tyst. Jag kan inte tänka och prata samtidigt. Det är ofta ett så stort glapp mellan mina tankar/känslor och min talförmåga att det känns som om jag inte kan prata. Det gör t.o.m ont ibland. Måste jag då ändå prata så tar det tid.

Det värsta i en sån situation är när folk tolkar min tystnad som något annat än tystnad. Jag blir väldigt sårad när folk inte ger mig den tid till att tänka och formulera ord som jag behöver. Jag är inte långsam av elakhet, jag är heller inte långsam med vilje. Jag är bara så. Detta leder tyvärr till problem mellan mig och människor omkring mig som inte har det så och gärna tolkar in andra saker i min tystnad.

sugrövmanövern skrev:Jag har ofta problem med att veta vad jag tycker i realtid. Måste göra om mina bilder till ord, meningar. Det tar tid.

Samma här.

Zombie skrev:Dessutom stressallergisk, vilket kan göra att det låser sig när någon av"kräver" mig ett svar.

Usch ja, stress gör det nästan omöjligt att prata.

antikropp skrev:I verkligheten när man inte uttrycker sig i skrift så använder jag nog mycket kroppsspråk och massa "öööhhh" "aaa...men....ööööhhhh.......aaa...nn..uu..sss..!" för att fylla ut och hålla kvar det som är kvar av den stackars sargade tråden, helst rör jag också på kroppen för att få lättare att tänka.

Mig med. Visst skrev du någon gång att du misstänkte Tourette? Jag upplever det som att Tourette och Asperger motverkar varandra i detta fallet. Touretten ger mig en massa infall, tankar och associationer, men Aspergern kapslar liksom in dem. De studsar omkring inne i huvudet istället vilket gör det till en ansträngning att hålla kvar bara en enda tankekedja eller samtalsämne.

antikropp skrev:Att sitta och prata kräver ganska mycket av mig. Jag har problem med att växla aktivitet och att socialisera fungerar på samma sätt som att laga mat och tvätta. Det är som att det bara ryms en grej åt gången i hjärnan och det är svårt att växla. När det handlar om att snacka med någon så är det så att varje gång någon pratar med mig så rycks jag ut ur det jag håller på med och måste sitta och prata. Om jag ligger och dagdrömmer så kan jag ryckas ur mina funderingar och behöva prata med den som försöker prata.

Problemen uppstår när det är så att den andra personen kan prata som vanliga människor gör medan jag bara kan tänka på en sak åt gången. Antingen så läser jag något, dagdrömmer, tittar på film, spelar TV-spel eller så pratar jag. Pratande gör det helt omöjligt för mig att ägna mig åt något annat. Det är så illa att jag ibland tappar balansen eller tappar saker jag håller i när någon börjar prata med mig. Om ni sitter i soffan och pratar med varandra och han är tyst så kan det vara så att han faktiskt medvetet eller omedvetet filtrerar bort det du säger för att ägna uppmärksamheten åt andra grejer, om det är något han har snöat in på ordentligt så kanske han inte ens hör dig

Mina kompisar brukar ha roligt åt att jag inte kan spela pingis och prata på samma gång (inte spela med en extra boll i handen heller, måste lägga ner den i fickan för att kunna fortsätta spela). Så fort jag ska prata eller lyssna så försvinner mitt spelfokus direkt. Fast när jag väl har fullt fokus på spelet så är jag desto snabbare!

svarabhaktivokal skrev:Det är ofta ett så stort glapp mellan mina tankar/känslor och min talförmåga att det känns som om jag inte kan prata. Det gör t.o.m ont ibland. Måste jag då ändå prata så tar det tid.

Så är det för mig också. Det blir som en låsning av själva talcentrat. Tycker det är jobbigt emellanåt att fungera så. Särskilt när jag träffar på personer som bara kör på och struntar i att ge mig den tid jag behöver.

Ibland tror jag att jag, samtidigt som jag lyssnar på en person är inne i mina egna funderingar, när jag så får en direkt fråga, får jag fråga om, samt försöka rekapitulera hela samtalet, kan ta en stund.

Därefter tar nog ofta min ADHD sida över, efter ett kort svar på frågan, flyter svaret över i ett annat ämne, som nog ofta har att göra med det jag funderade på när jag fick frågan.

Detta svar blir nog ofta en ganska lån och förvirrande utläggning. Förvirrande för den som lyssnar, eftersom jag ofta inte bryr mig om ifall den jag talar med är insatt i det nya ämnet.

Så att samtala med mig blir nog ibland lite som goddag yxskaft.

lasseivägen skrev:Så att samtala med mig blir nog ibland lite som goddag yxskaft.

Det fetmarkerade har alltid förbryllat mig. Vad betyder det egentligen?

Det var väl en historia om en gubbe som hörde illa och när granngubben hälsade på sade han alltid "Vad gör du?" som hälsningsfras, men gubben hörde inte detta första gången utan frågade alltid vad grannen sade.

Just denna gång tänkte gubben undvika detta och eftersom han höll på att tälja ett yxskaft så svarade han "Yxskaft" när grannen kom in. Problemet var bara att grannen denna gång sade "Goddag" som hälsningsfras.

Ett svar som inte har med frågan att göra.
Tex nån fråga vad klockan är, och svaret blir 15 kronor kilot.
Altså man svara på något annat än vad som frågas om.
Se wikipedia [WikiSve]Goddag_yxskaft[/WikiSve]

sugrövmanövern skrev:Jag känner helt klart igen mig. Jag har ofta problem med att veta vad jag tycker i realtid. Måste göra om mina bilder till ord, meningar. Det tar tid. Och innan dess måste jag försöka förstå frågan jag just fick.

Ibland upplevs min tröghet som ren manipulation - Jaha, kan du inte svara, måste du tänka efter först? Hade du elakheter på lager och måste omformulera dig? Eller bryr du dig inte? Typ sådant brukar folk tro.

Jag upplever ofta att mitt tankeliv är tomt, som svart sot. Innehållslöst.

[OT]
Har inte läst hela tråden, ville bara säga att jag kände igen mig mycket i detta som Sugis skrev, speciellt sista meningen *). Utom det där med elakheter i andra stycket - folk brukar sällan tycka eller tro att jag är elak.

*) EDIT: Istället för tankar har jag ofta något annat nämligen musik. Mitt huvud är som en cd-spelare på repeat, det är alltid den senaste låten jag hörde och det kan vara över en vecka sedan ibland och den bara går och går...Det är både trevligt och obehagligt. Att inte kunna få en låt ur skallen på en hel vecka är inte direkt trevligt. Dock är ju musik rent allmänt något av det trevligaste som finns. Att inte kunna stänga av känns dock lite panik- och tvångsartat.
[/OT]