HGJ skrev:

Tallerger skrev:Men ska "braxen" som obestämt ord uttalas med grav eller akut ordaccent?

Akut accent om e:et är en svarabhaktivokal.

Jag bör kanske utveckla resonemanget lite grann.

Akut och grav accent kallas också enstavighets- respektive tvåstavighetsaccent. Enstaviga ord kan endast ha akut accent. Inhemska tvåstaviga ord har i regel grav accent såvida tvåstavigheten inte hänger samman med bestämdhet eller med en svarabhaktivokal. Bestämdhetsändelserna (tomt-en, tomte-n, bord-et, bord-en, kor-na o.s.v.) återgår på efterställda demonstrativa pronomen som med tiden kom att fungera som artiklar och smälta ihop med de substantiv de hörde till. Enklisen medförde ingen förändring av substantivens tonaccent. Således uttalas tomt-en med akut accent då tomt är enstavigt och tomte-n med grav accent då tomte är tvåstavigt. (Tomter — pluralis av tomt — uttalas däremot med grav accent eftersom pluraländelsen -er är av annat ursprung än bestämdhetsändelsen -en.) Presens indikativ singularis av starka verb bestod efter den s.k. synkopetiden (som inföll ungefär på 500- till 700-talen e.Kr.) av bara en stavelse: gripr, bindr o.s.v. Således hade dessa former akut accent. Från ungefär 1200-talet (har jag för mig) började en stödvokal, en s.k. svarabhaktivokal, av mer eller mindre obestämd kvalitet uppträda före r i dessa former. Denna vokal betecknades med olika bokstäver i fornsvenska skrifter; i dagens svenska återfinns den som e: griper, binder. Dessa fomer är numera tvåstaviga men har behållit den akuta accenten.* Det finns också en del andra tidigare enstaviga ord som alltjämt har akut accent: vatten, socken, tecken. Där är svarabhaktivokalen av senare datum; ännu på 1700-talet skrevs vatn, sokn, tekn. (I dagens norska förekommer vatn och teikn jämte vann och tegn. Isländskan har vatn och tákn.) Såvitt jag kan se hör braxen hit. Tidigare lär man ha skrivit braxn.

* De svaga verb som idag slutar på -er i pres. ind. sg. kan delas in två grupper: en där ändelsens e har samma ursprung som hos starka verb och en där ändelsevokalen existerade sedan tidigare. Till den förra gruppen hör t.ex. kräva, till den senare bl.a. drömma, döma och leva. Eftersom den senare gruppen alltså hade tvåstaviga former i pres. ind. sg. redan innan bindr och krävr blev till binder respektive kräver borde former som drömmer, dömer och lever egentligen uttalas med grav accent, i likhet med presensfomer på -ar , såsom kallar och talar. (Man kan här jämföra med motsvarande former i isländskan: bindur, krefur men dreymir, dæmir, lifir. Som jag nämnde för ett par månader sedan har svenskt trycksvagt e i regel två isländska motsvarigheter: u om det är fråga om en svarabhaktivokal, annars i.) Distinktionen gentemot typerna binder och kräver blev dock uppenbarligen för svår att upprätthålla, och idag uttalas samtliga presensformer på -er med akut accent.

Jag har en fundering som jag tror passar in i den här tråden:

Den gäller uttalet av ordet "kasse". Där jag kommer ifrån säger många kasche. Är det nåt som är vanligt eller är det en lokal egenhet?

- Heter det kasse eller heter det kasche?
På värmländska:
- Dä heter pôse!

I förgår hörde jag någon från västra värmland säga "gedde" istället för "gav". Dialektalt.
Det lät roligt faktiskt.

TheBoxSaysNo skrev:I förgår hörde jag någon från västra värmland säga "gedde" istället för "gav". Dialektalt.
Det lät roligt faktiskt.

Den formen kan man få höra lite varstans i landet, skulle jag tro, men det är nog mest barn som använder den.

I infinitiv, presens, supinum och imperativ har v-lösa former av verbet giva slagit igenom i riksspråket: ge, ger, gett, ge. Givit går väl ännu bra att använda, medan giva, giver och giv räknas som föråldrade. Däremot är gedde ännu inte etablerat i preteritum, liksom participen alltjämt heter givande och given och inte geende och gedd.

Jag tror att det här hör mer hemma i böjningstråden än i ordkunskapstråden.

Smålännigar och bokstaven R.

Här i "skogen" uttalar vi bokstaven R som en harkling och funkar inte det, så hoppar vi även ibland över bostaven.

Det låte helt föö jäkligt nää en smålänning p(harkla dig)auta.

Från tråden:http://www.aspergerforum.se/post308341.html#308341

Savanten Svante skrev:Är ett kvädningsord, ett starkt uppsättande ord?

Kväda är sjunga, dikta
kväde är högtidlig dikt
okvädning har väl med det att göra...

nedsätta är faktiskt ganska konstigt ord
uppsätta låter som upset på engelska

någon som vet?

carl skrev:Från tråden:http://www.aspergerforum.se/post308341.html#308341

Savanten Svante skrev:Är ett kvädningsord, ett starkt uppsättande ord?

Kväda är sjunga, dikta
kväde är högtidlig dikt
okvädning har väl med det att göra...

Har verbet "kväda" uppstått genom omljud?

"få att falla" ->"fälla"
"få att spricka" -> "spräcka"
"få att dricka" -> "dränka"
"få att kvida" -> "kväda"

tveskägg skrev:

carl skrev:Från tråden:http://www.aspergerforum.se/post308341.html#308341

Savanten Svante skrev:Är ett kvädningsord, ett starkt uppsättande ord?

Kväda är sjunga, dikta
kväde är högtidlig dikt
okvädning har väl med det att göra...

Har verbet "kväda" uppstått genom omljud?

"få att falla" ->"fälla"
"få att spricka" -> "spräcka"
"få att dricka" -> "dränka"

Du hoppar över ett steg, nämligen preteritum indikativ singularis av verben till vänster om pilen i dina exempel. De kausativer du nämner (verben till höger) har bildats som svaga verb till pret.ind.sg.-formen av starka verb (verben till vänster). I förekommande fall har sådana kausativer fått i-omljud, t.ex. a > ä, i alla eller i några former. Där ä uppträder i svenska ord är det oftast resultatet av i-omljud på a, d.v.s. a har blivit till ä genom påverkan av ett följande i, vilket ofta i senare tid bortfallit.

Till formen drack, eller rättare sagt den äldre formen drank, har t.ex. bildats verbet dränka, äldre dränkia, med i-omljud a > ä. Ursprungligen hade detta verb alltså a i första stavelsen. Omljudet har därefter tillkommit. Det är således inte korrekt att säga att verbet "uppstått" genom omljud.

Växlingen mellan i och a hos det starka verbets former (dricka — drack) är däremot inte omljud utan avljud.

När det gäller falla och fälla är saken lite mer komplicerad. Falla är inte ett avljudsverb utan ett reduplicerande verb.

tveskägg skrev:"få att kvida" -> "kväda"

Nej, kväda är såvitt jag förstår inte besläktat med kvida. Dessutom böjs det starkt, till skillnad från de andra verben till höger. Däremot förekommer i isländskan en kausativbildning till detta verb:

kveða (identiskt med svenskans kväda), pret. ind. sg. kvað (kvad i svenskan)

Kausativ bildad som svagt verb till pret. ind. sg. av det starka verbet: kveðja

(I isländskan sammanföll tidigt kort æ (ä i nutida svensk stavning) och kort e. Därför upptäder i-omljudet i det här exemplet som a > e.)

Zombie skrev:Erst kommt das Fressen, dann die Moral. (Först kommer maten, sedan moralen.)

kakmonstret skrev:Apropå ditt tyska citat. Det är skillnad på essen och fressen.

Zombie skrev:kakis

Citatet är något fritt efter Tolvskillingsoperan
(tyska wiki,
svenska wiki). Fressen betyder inte nödvändigtvis just frossa när det används om människor, men tyvärr har inte svenskan just den komplexa distinktionen - här ville nog Brecht (eller vem som nu först myntade sentensen) helt enkelt få fram det primitiva i de överlevnadsmekanismer hen syftade på.

Alien skrev:kakmonstret, det är Berthold Brecht som myntat citatet. Han var tysk och använde medvetet ordet "fressen" istf "essen" för att poängera att vi människor är djur.

Edit: Zombie var före, syntes inte när jag skrev.

Danskan och isländskan har en liknande distinktion: spise — æde resp. borða — éta. Där är det tvärtom det äldre verbet för att äta (det som etymologiskt motsvarar tyskans essen och svenskans äta) som kommit att beteckna det "ofina" sättet att äta.

Alexandra skrev:Jag vet nog inte riktigt hur ensamhet känns, det som folk menar med ensamhet. Har funderat en hel del på just detta. Det har hänt att jag suttit "ensam" på såväl jul som nyårsafton som andra högtider, och mått prima. Fast jag var ju inte ensam, jag var ju själv, som jag såg det.

Fast jag har förstått det som att det är språkligt inkorrekt att uttrycka sig så. (?) Människor har jag inte saknat, men däremot ett bra svenskt ord för upplevelsen/känslan - tänker då på att engelskan ju har två ord, alone och lonely.

Och en skillnad mellan dessa två engelska ord är att det förstnämnda inte kan stå attributivt. I det avseendet överensstämmer det faktiskt med svenskans själv. Men att överhuvudtaget använda själv i den aktuella betydelsen brukar anses felaktigt.

Liknande betydelseskillnad i tyskan:

post126645.html#p126645