saxat från - http://clasgoranuddh.blogspot.com/2009/12/fel-diagnos-ar-forodande-aven-for.html

"Fel diagnos är förödande även för samhället

Efter att ha känt Marcus under snart två år nu har vi kommit åt kärnan av hans problematik. Tragedin är att han åsatts fel diagnos. Hans diagnos är ospecificerad schizofreni, men i själva verket bär han inte på den sjukdomen, utan har en annan sjukdom med liknande uttryck men som kräver helt annan behandling. Aspbergers syndrom har han. Detta har vi kommit fram till genom långvariga observationer dels själva, dels genom psykiaters iakttagelser och en erfaren socialarbetares iakttagelser som han bott hos under en månad under hösten.

Att han fått fel diagnos är förödande för honom eftersom neuroleptika medicineringen som är till hjälp för många människor med schizofreni med hallucinatoriska vanföreställningar och som hör röster, inte hjälper honom det minsta. De uttryck av ilska som han ibland uttrycker när han inte får följa sina invanda rutiner vilka ger honom trygghet i tillvaron har felaktigt uppfattats som bevis på hans farlighet. Om han har fått fel diagnos är detta en slutsats som är djupt felaktig. Personer med Aspbergers syndrom eller autism är inte på minsta sätt farliga, men har stora brister i sociala förståelsen och intensivare känsloflöden som gör att de uttrycker sig olämpligt och ofta även förolämpande mot andra personer. Om personen inte fått en korrekt diagnos kan detta missförstås som tecken på personens farlighet, men det finns inget som tyder på att en person med Aspberger skulle vara på minsta sätt farlig. Socialarbetaren som han bodde hos förklarade för mig på följande sätt:

” De har tagit det säkra före det osäkra. Han pratar på ett sätt som är betydligt värre än han är i verkligheten. Då de inte har långvarig kännedom om honom ser de varningstecken som pekar mot farlighet, men om de kände honom bättre skulle de se att han inte ens vid mycket upprörda tillfällen visar den minsta farlighet i praktiken”.

I januari för ett år sen åkte Marcus in på Huddinge sjukhus. Eftersom han har diagnosen schizofreni sattes omedelbart in starka neuroleptika mediciner. Han placerades också i en observationscell med ljuset på dygnet runt. Efter flera veckor ringde hans psykiater och pratade med hans gode man och undrade varför Marcus inte blev bättre av medicinerna. Trots flera veckors behandling var han opåverkad och lika bångstyrig som tidigare. Svaret är lika enkelt som självklart: Han har inte schizofreni, utan Aspbergers syndrom och då hjälper neuroleptika honom inte det minsta. Tvärtom, har gode man den åsikten att personer med Aspberger bär ett illamående inom sig som förvärras av neuroleptika och det innebär att han mår ännu sämre av medicinerna och under deras påverkan skulle kunna begå våldshandlingar. Medicinerna skulle alltså kunna leda till beteende som inte utlöses när medicinering ej sker.

Om det sistnämnda stämmer betyder det att rätt diagnos av psykiskt sjuka personer är av yttersta betydelse. Om personer som har Aspbergers syndrom medicineras kan de begå våldshandlingar och det är ytterst allvarligt och kan förklara en del av de våldsbrott som begåtts av personer som har medicinerats.
Hur kan då ett sådant misstag ske? Problemet är att autistiska diagnoser ska sättas i barndomen. Föräldrar eller skola måste upptäcka det här och ta barnet till sjukhus för diagnostisering. Om symptomen inte är tillräckligt manifesta, utan att barnet klarar sig någorlunda och sjukdomen inte upptäcks och tecknen på den förklaras bort i hopp om att han ska bli annorlunda när han blir vuxen så ligger han dåligt till. Marcus har t ex utmärkt minne för detaljer och kommer ihåg ord för ord dikter som han läst för många år sen, har utmärkt lokalsinne och spontan musikalitet och begåvning för komponerande.

Om han alltså har Aspbergers syndrom borde det ha upptäckts redan under barndomen. Att så inte har blivit fallet är i första hand föräldrarnas fel och i andra hand skolans. Någon av dessa borde ha reagerat på hans beteende redan före 10 års ålder och sett till att han kom till läkare för undersökning. Varför det inte skett kan vi bara spekulera i, men Marcus kan ha många olyckskamrater som gjort samma erfarenheter, vilket i vuxen ålder leder till felaktig behandling och felmedicinering med katastrofala följder för den enskilde och ibland även för samhället. Det här är en tragedi för Marcus.

Frågan är nu om vården kan se förutsättningslöst på honom och ge honom rätt diagnos eller om de sitter fast i gamla konstateranden som bygger på felaktigheter orsakade av främst föräldrarnas brist på information och intresse för hans avvikelse. Hur ska detta fel rättas till? Om det inte sker tror jag tyvärr att Marcus på felaktiga grunder blir dömd till livslångt lidande och livslång tvångsintagning. "

Be om second opinion. Värt att veta är också att neuroleptika inte biter på alla som ens har rättdiagnosticerad schizofreni.

vill bara klargöra att ärendet handlar inte om mig eller någon bekant till mig.

postade detta p.g.a. jag fann händelsen väldigt upprörande. och att det skapande intressanta frågeställningar på hur psykiatrin fungerar, och bör fungera istället. vad ska man göra om man bara blir överkörd av läkare som kanske har missat något vitalt? man själv som patient har ju tyvär inte så mycket att säga till om eftersom orden kommer från en "galning". visst det har blivit bättre på den fronten de senaste femtio åren, men det blir fortfarande mycket problem, speciellt då psykiatrin är överbelastad och bristen på läkare är ett faktum.

Fruktansvärt!

Man måste antingen vara stark och kunnig eller ha en stor tur om man ska lyckas i vårdkarusellen, tyvärr. Problemet är mycket bredare än att vården saknar kunskap om AS.

Det tog tre år innan jag fick rätt diagnos, bipolär sjukdom. Detta trots att jag hade depression på depression. SSRI-preparat hjälpte bara delvis. Och trots att jag pekade på att det finns väldigt många med bipolär sjukdom på båda sidor av min familj tog det som sagt tre år innan rätt diagnos ställdes. Vid ett tillfälle sa en läkare, på direkt fråga från mig, att nej hon trodde definitivt inte att jag hade bipolär sjukdom. Ett enkelt screening-formulär hade gett en hint. När jag väl fick göra det svarade jag ja på alla frågor. Man "skulle" svara ja på fem eller sex frågor för att övervägas, och särskilt om man hade svarat ja på fler än så. Jag hade svarat ja på samliga. Men det tog alltså tre år innan jag kom till en specialist som visste vad han höll på med. Och detta trots att jag gick på en mottagning som var specialiserad på affektiva sjukdomar.
Rätt medicin och några månader senare mådde jag bättre på länge.

Juddy: Har du haft manier eller hypomanier? Utan det är det inte konstigt om de inte övervägt bipolärmediciner, i synnerhet om du inte blivit (hypo)manisk av SSRI vilket är vanligt hos bipolära.