Hej!

Inte för att jag har borderline, men jag känner igen det mesta i denna videon väldigt stark (förutom det med att skära sig själv och sen är jag lite mer självständig) och undrar om ni också känner igen er mycket?

Jag känner också igen väldigt mycket. I tonåren hade jag mycket av förföljelsekänslor, våldsamma växlande känslor och utbrott av ilska, tidvis också självmordslust. Numera är jag mycket lugnare.

Jag kan känna igen en del, men efter att ha träffat några med borderline så ser jag att jag inte är på långa vägar så extrem som dem. En ÖL sa att jag "åtminstone inte har nån personlighetsstörning" och det är bra. Jag har aldrig trott jag haft borderline, men generellt är det farligt att självdiagnosticera, depressionen har jag varit säker på hela livet (eller sedan jag fick första) men aspergern skulle jag inte gissat på, eftersom jg inte är så fyrkantig som rena aspergare är. Inte ADHD heller, för jag klättrar inte på väggar som killar gör.

Jag känner igen det mesta av lidandet som videon försöker beskriva. Tex känner jag mig ledsen ofta och har en plågsam känsla inom mig som mal nästan alltid. Ibland blir jag arg och slår på något, och ibland står jag inte ut.

Min läkare har också sagt att jag inte har borderline. Men är detta känslomässiga lidande typiskt även för aspergers?

Jag känner igen mig en hel del. Men min självbevarelsedrift förhindrar mig från aktivt självdestruktivt beteende; Men det finns andra sätt att tortera sitt själv än med skärande eller brännande.

I tjugoårsåldern var jag betydligt mer av en risktagare och gjorde ibland dumdristigt impulsiva saker som att springa över gatan så nära bilar som möjligt så att jag nästan hoppade över bakvagnen eller som i högstadiet när vi drog fram en stor hoppmadrass och ställde upp en studsbräda och jag brukade landa med nacken mot kanten av mattan så att huvudet nästan nuddade golvet; Men det gjorde jag utan någon som helst tanke på riskerna. Jag tyckte det var roligt. Nu är jag rädd för att gå ut när det blåser eftersom det kan komma en lös plåt farande genom luften och dekapitera mig. Jag är så rädd för att flyga att jag inte kan gå nära en flygplats utan att bli märkbart uppjagad.

Själssmärta är åtminstone inte atypiskt för Aspergers. Det kan också vara så att den kommer sig av andra saker som inte är direkt kopplade till AS utan vara en följdprodukt av den accentuerade stress som i sig är vanligt förekommande hos oss med Aspergers och som kan leda till depression och andra affektiva störningar.

Välkommet till Forumet.


______________________
contra mundum

Jag har ett ständigt känslomässigt läge under ytan, men jag skulle vilja påstå att det är en form av överväldighet. Det är inte sorg, inte vrede, det är en form av glädje. Det är exceptionellt sällan som jag helt plötsligt får ångest och inte vet vad det beror på. Jag vet i stort sett alltid varför ångesten blir värre än vad den var. Visst är det biokemiskt, kan omöjligt veta varför det mixas hej-vilt, men "I get it". Jag är inte nöjd med mitt liv, men jag är inte heller besviken egentligen. I'm in peace with where I am.

Men jag är duktig på att förstora saker, och det är inte bara negativt. Så när jag t ex är ute och går, då tittar jag på en massa träd och ser livets mångfald runtom mig. När jag tittar upp mot atmosfärens ände, då ser jag jorden från den yttre cirkelns perspektiv. Jag känner mig alltid väldigt liten och är fullständigt medveten om att jag kan dö när som helst, av i stort sett vad som helst. Så jag är ganska glad för att jag fortfarande verkar ha en del tid kvar att spendera på min utveckling som person och medmänniska i samhället.

Jag försöker att inte ha bråttom, för faktum är att livet sveper förbi med storm. Men med hjälp av minnet kan vi minnas hur mycket vi redan har upplevt. Vi kan ta det lugnare eftersom att vi vet att om vi lever i ytterliggare (i mitt fall 24 år) så finns möjligheten att vi upplever lika mycket igen - om allt går som man vill. Då finns tid för ännu mer utveckling och visdom, kunskap och glädje. Och då är det en fördel att vilja leva, något jag verkligen vill göra av hela mitt hjärta.

Jag vill dö gammal och grå, gärna i närheten av någon jag älskar. Jag vet, det är själviskt - naturligtvis. Men jag vill också dö vetande att jag gav allt medan jag kunde (och nu menar jag inte konstant framskridande, man måste pausa för att orka), och även vetande att personerna jag älskar och kanske kommer att älska vet att mitt liv med dem har givit mig min personliga mening med livet.

Det är mycket svårt att "trycka undan" tankarna om att man inte har så lång tid kvar, och att det är så mycket jag redan borde ha gjort, hur många man har missat chansen att lära känna för att man inte riktigt vet hur man ska göra, att behöva sjukskriva sig för att man inte klarar sig just nu (och man ändå är så ung) och så där. Det tar tid och sjukt mycket tänkande. Vad jag tror händer är att man spinner i så många cirklar att man virar in sig själv i ett kablage med super-många tankar som aldrig reder ut. Det leder till att allt bara snurrar, men förr eller senare så stannar det. Då finner man lite mer klarhet, och kommer en bit på vägen.

Men visst finns där en mer obehaglig känslomässig smärta, men den är mer eller mindre riktad mot osäkerheten jag känner i tanke på en stor mängd andra människor. Människor som inte bryr sig om andras lugn och ro, som inte respekterar andras åsikter och perspektiv, som aktivt motarbetar våran samhällsstruktur.

*Early enjoys the subject*

atoms skrev:I tjugoårsåldern var jag betydligt mer av en risktagare och gjorde ibland dumdristigt impulsiva saker som att springa över gatan så nära bilar som möjligt.

Det där gjorde min näst äldsta broder också! En gång när jag var 16 år, så sprang han över en gata mitt inne i stan. Och skrek att jag skulle springa över, det gjorde jag också, men jag hann till mitten. Sedan blev jag så rädd (ville inte riskera något) att jag stod kvar i mitten i någon minut innan jag sprang över till andra sidan. Jag stod och skrek att han var "Fan vad sjuk du är som gör så där!" osv. Heh.

Numera använder jag i stort sett alltid övergångsställen (om det finns) och går aldrig mot rött. Däremot kan jag springa när det är på väg att bli rött, fast fortfarande blinker grönt.

En kompis säger att det är typiskt aspergers att man skiter fullständigt i andra samt avskyr folk. Han är oftast glad och snäll men bakom hörnet lurar ilska och en aning känslokyla.

Typiskt en arg aspergare, kanske. Men det är väl i stort sett typiskt vem som helst som är arg. I det stora hela kan jag verka en aning känslokall vid vissa situationer och i vissa frågor, men jag kan sätta min vänstra hand på att det finns en vulkan inom mig. Den vilar, men det är ingen våldsam vulkan. Det är främst värmen jag tänker på. Hehe.

Jo jag känner igen mig väldigt mycket.

earlydayminer skrev:Typiskt en arg aspergare, kanske. Men det är väl i stort sett typiskt vem som helst som är arg. I det stora hela kan jag verka en aning känslokall vid vissa situationer och i vissa frågor, men jag kan sätta min vänstra hand på att det finns en vulkan inom mig. Den vilar, men det är ingen våldsam vulkan. Det är främst värmen jag tänker på. Hehe.

Visserligen, fast han har väldigt lätt för att ställa in sig hos andra och blir därför ofta väldigt omtyckt. Själv har jag svårt för att vara inställsam.

lallic skrev:

earlydayminer skrev:Typiskt en arg aspergare, kanske. Men det är väl i stort sett typiskt vem som helst som är arg. I det stora hela kan jag verka en aning känslokall vid vissa situationer och i vissa frågor, men jag kan sätta min vänstra hand på att det finns en vulkan inom mig. Den vilar, men det är ingen våldsam vulkan. Det är främst värmen jag tänker på. Hehe.

Visserligen, fast han har väldigt lätt för att ställa in sig hos andra och blir därför ofta väldigt omtyckt. Själv har jag svårt för att vara inställsam.

Ah, nej. Det är inte lätt att göra det, tycker jag.

Undrar om det är svårt för en aspergare i allmänhet att vara insmickrande? Man tycker det borde krävas en hel del social kompetens för att veta hur man ska göra.

Ja, det lär det göra.

Min teori är att det krävs skicklighet vad gäller sociala koder och social kompetens för att kunna luras/fjäska.

Människor som är på autismspektrum saknar dessa "verktyg" och har inte möjlighet att spela ett spel med fjäsk och smicker.

lallic skrev:Min teori är att det krävs skicklighet vad gäller sociala koder och social kompetens för att kunna luras/fjäska.

Människor som är på autismspektrum saknar dessa "verktyg" och har inte möjlighet att spela ett spel med fjäsk och smicker.

Sånt går att lära sig "manuellt"... Vi har det inte med oss sen födseln, att snappa upp sociala koder o. dyl. bara genom att umgås med andra, som vanliga NT har, men om man får en massa om socialt samspel förklarat för sig, så går det att lära sig att "imitera" det mesta...

Jag hatar fjäsk, det är den sista tekniken du skall använda med mig. Jag totalt hatar det. Själv är jag också värdelös på att fjäska, däremot kan jag uttrycka min tacksamhet starkt och tydligt.

Undrar hur de som har antisocial personlighetsstörning (psykopati) och aspergers är...

earlydayminer: blir du inte glad av smicker? typ om någon berömmer dig, hur du ser ut eller hur bra du är?

lallic skrev:earlydayminer: blir du inte glad av smicker? typ om någon berömmer dig, hur du ser ut eller hur bra du är?

För mig finns det en skillnad. Min definition av fjäsk är överdrivet beröm, för egen vinning och extremt påträngande. En taktik rumpkyssare använder sig av.

earlydayminer skrev:Jag hatar fjäsk, det är den sista tekniken du skall använda med mig. Jag totalt hatar det. Själv är jag också värdelös på att fjäska, däremot kan jag uttrycka min tacksamhet starkt och tydligt.

Jag tänker inte fjäska för dig, om det var mig du syftade på...

Men jag har lärt mig att tillsammans med vissa NT, som inte är varken vänner eller kompisar, utan bara bekanta, men som jag ändå har ett behov av att umgås med när vi ses, så funkar relationerna faktiskt smidigare om jag lär mig att tala deras språk, än att försöka lära dem mitt aspergerspråk, för det kommer de aldrig att göra. Ibland kan det t.o.m. vara kul att köra lite "NT-spel", när man vet att det bara är spel...

Kimmelie kan du ge exempel på NT-språk och spel samt aspergerspråk?

Kimmelie skrev:

earlydayminer skrev:Jag hatar fjäsk, det är den sista tekniken du skall använda med mig. Jag totalt hatar det. Själv är jag också värdelös på att fjäska, däremot kan jag uttrycka min tacksamhet starkt och tydligt.

Jag tänker inte fjäska för dig, om det var mig du syftade på...

Syftade inte på någon per se.

lallic skrev:Kimmelie kan du ge exempel på NT-språk och spel samt aspergerspråk?

Oj, vilken svår fråga att svara på...

Men aspie-språket är rakt, direkt, att man säger vad man menar och menar vad man säger, och varken läser eller skriver nåt mellan raderna - för att göra det mycket förenklat...

NT-språket är jag nybörjare på, har bara "övat" i 2,5 år, och i början hatade jag det, och ville inte ens lära mig det...

Men som exempel, så vet jag att en bekant till mig ljuger som en gris. Jag har slutligen fattat att h*n bara drivit med mig om en sak i flera månader, och nu har jag väl börjat ge lite pikar om att jag inte tror på det, men jag har inte brytt mig om att konfrontera h*n rakt ut om det, eller brutit kontakten för att jag insett vilket "jävla svin" personen i fråga kan vara när det gäller vissa andra saker. Utan jag spelar med, ibland låtsas jag att jag tror på h*ns lögner, gör det som en kul grej bara. För jag tycker ändå att den här personen är rätt underhållande att vara med...

Förut bröt jag kontakten med kompisar när jag tyckte de hade brustit i förtroende, genom att slingra sig, komma med bortförklaringar till varför de t ex inte ville ses, eller andra saker jag kände mig sviken för. Jag konfronterade dem hårt och rakt, och efter det fanns ingen annan utväg än att skiljas som ovänner... (För de kunde inte ta in det jag sa, eller be om ursäkt, eller erkänna att de faktiskt hade varit falska, eller vad det nu handlade om. De var bara måna om att upprätthålla sina snygga fasader.)

Personer som jag släppt för nära, det gäller framför allt gamla "vänner", som sen svikit mig, dem kan jag inte förlåta eller ta upp kontakten med, och spela ett ytligt spel med, för jag har gett för mycket av mitt hjärta till dem, och det spelar ingen roll hur många år som gått, såren gör fortfarande för ont.

Nu är jag mer försiktig med vem jag släpper nära inpå mig, och anförtror mig åt. Och även om jag träffar personer som påminner väldigt mycket om tidigare "vänner" som svikit mig, och jag därför inte klarar av att ens se, så har jag inget problem att spela falskspel med nya bekanta, för de kan inte såra mig eftersom jag inte öppnat mitt hjärta för dem.

Om en NT-person bara behöver prata av sig, nån som lyssnar och säger några tröstande ord, så kan jag bjuda på det. Jag har förstått nu att NT som har nåt problem ofta inte är ute efter en konkret lösning, när de vänder sig till sina vänner för att få lite sympati, utan oftast bara vill ha just sympati, nån som håller med om att t ex nån behandlat dem illa. Jag bryr mig då inte om att analysera myntets andra sida, för det klarar jag inte av.

När jag har nåt problem, så vill jag ha en praktisk lösning på problemet, och känner mig inte hjälpt av nån som bara klappar på axeln och tycker lite synd om en, osv. Men jag har förstått nu att NT är inte som jag...

Om nån frågar mig om nåt är snyggt, så kan jag inte svara på det, för jag har helt enkelt ingen förmåga att avgöra vad som är snyggt, eller vad som passar ihop. Det är ju mycket en smakfråga. (En gång i tiden fick man ju absolut inte ha både orangea och röda kläder, sen blev det helt plötsligt modernt...) Så antingen säger jag rakt ut (aspergiska) att jag inte kan avgöra det, för jag är så nollställd när det gäller såna saker, eller också, om det verkar som att personen vill höra att det är snyggt, och jag i alla fall inte tycker att det ser alldeles förjävligt ut (även om jag kanske tycker det är fult eftersom det inte är min stil...) så säger jag (på NT-vis) att det är snyggt...


När jag började förstå hur falska och ytliga NT i allmänhet är, så bröt jag ihop, hela min världsbild rasade samman. Jag minns att jag bara låg hemma och grät en hel vecka, efter att ha fått en del saker förklarat för mig... Jag hatade NT, jag hatade deras jävla falskspel, att bara utnyttja andra för sin egen vinnings skull, säga saker som de inte menade, och jag som trodde på allt som folk sa, jag var så naiv, jag kunde aldrig föreställa mig den ondska som jag själv flera gånger blivit utsatt för... Personer som behandlat mig illa, skitit fullständigt i vilka konsekvenser deras beteende, och vad de sa till mig, fick för mig.

Jag bröt ihop totalt, och efter det litar jag inte på NÅGON! Inte ens en aspie, för jag vet att även aspisar inte alla gånger är så snälla mot varann... Den där myten om att aspisar inte kan ljuga, hyckla osv, det stämmer inte. Och även de som säger att de är ärliga, och vill ha ärlighet tillbaks, det ska mycket till innan jag börjar lita på någon igen... För alla är själviska, och tänker bara på sina egna intressen, och jag litar inte för fem öre på att den som säger att den vill höra sanningen verkligen menar det. Jag har blivit bränd för många gånger, och är inte beredd att ta risken att bli så grymt sårad igen, som jag blivit så många gånger genom hela mitt liv.


Så sorry, alla aspisar... Jag var en gång en ärlig, godtrogen aspie, men livets hårda skola har gjort mig till en falsk, hycklande jävla wanna-be-NT... (Och efter alla smällar jag gått på, så länge jag var så naiv och godtrogen, och ärlig, så är jag tacksam för att äntligen få reda på sanningen om hur folk i allmänhet är, så att jag kan skydda mig bättre, även om det har gjort mig mer oärlig...)

Och det här förekommer överallt, i alla samhällsgrupper. Det är bara mer tydligt i vissa grupper, och mer subtilt, och nästan omöjligt (för en aspie) att genomskåda i lite "finare" kretsar... Jag lärde mig mycket när jag knarkade, för där var det så omaskerat, så öppet. Ingen låtsades ens att vara ärlig, och om nån sa att den lovade nåt, så visste man utan att ens behöva gissa, att den inte menade det. Det tog ett par månader i det umgänget innan jag insåg att det faktiskt inte var nån större skillnad mellan dem, och de jag umgåtts med tidigare. Det var bl a de, som fick upp ögonen på mig, att man kan faktiskt inte lita på nån. Samma falskspel som spelades helt öppet bland dem, utspelas mer dolt bland andra...


Vet inte om det här var nåt bra svar på din fråga...