Någon med liknande erfarenheter?
23 inlägg
• Sida 1 av 1
Någon med liknande erfarenheter?
Hej!
Intressant forum ni har här.
Har länge velat att skriva/säga något, men har alltid haft någon spärr som gör så att jag inte kan - inte ens på internet.
Jag känner i stort sätt ingen jag kan prata om detta ämne öppet med.
Men jag jag tänker dra en snabbtitt genom mitt liv och är väldigt intresserad av att höra av folk som hamnat i liknande situationer/känner igen sig lite osv.
--------------------------------------
Jag fick diagnosen AS när jag var väldigt ung, men har alltid förnekat det både för mig själv och andra då jag alltid ansett att jag blivit "brännmärkt" av detta.
Jag har alltid skämts för att inte vara som alla andra, och gjort allt för att dölja detta. Det hela blev inte bättre när man redan som ung fick lära sig att andra inte fattar att bara för att man har en diagnos så är man inte förståndshindrad för det.
Jag är idag i 20års åldern och börjar mer och mer acceptera diagnosen, även om det går långsamt.
Jag är fortfarande mycket nojig över att bli missförstod eller dumförklarad, vilket händer - det är också därför jag alltid har hatat att ha denna diagnos över mig p.g.a att många i vårt samhälle är mycket trångsynta och gillar att dra folk över en kam och döma dem.
Min uppväxt har väl inte varit den lugnaste direkt.
Redan som barn tog man till sig att "våld löser alla problem", och jag slog mig i stort sätt genom hela skolgången. Jag blev aldrig direkt mobbad i och med att jag lärt mig att ta till nävarna för att uttrycka mig. Hellre fruktad än mobbad.
Jag började omge mig med personer jag kunde känna någon sorts tillhörighet till, d.v.s vart det så att man hängde mycket med personer som också kunde klassas som "bråkstakar".
Jag vände mig dit jag var "välkommen" och har både vart i radikal vänsterns, och ultra högerns klor.
Här kände det som att man blev mer accepterad för vad man var, här var våld något som vart uppmuntrat, och så kändes det då på något sätt skönt att ha en gemensam "fiende".
Men jag har aldrig känt att jag riktigt platsat vart jag än har vänt mig, alltid känt mig väldigt ensam och inte riktigt "inne i kretsen" utan mer som han som står precis utanför utan att riktigt komma in.
Men i alla fall så vart jag avstängd två gånger från skolan, och har således inte gått ut grundskolan, vilket resulterade i att hela situationen eskalerade och vart ännu värre.
Jag vart indragen i graffiti svängen av några vänner och fann att jag kunde börja uttrycka mig på ett helt annat sätt. Passion & spänning blandat med hat mot samhället i en ända stor gryta. Droger kom också in i bilden, en annan chans att fly verkligheten.
Som allt så började det smått, men blev till slut så pass stort att det hela spårade ur. Jag vart gripen, men bristande "teknisk bevisning" och under 15 gjorde så att man slapp åtal.
Inte långt senare så vart jag tvångsplacerad på ett behandlingshem med LVU. Socialtjänsten hade ansett att jag blivit en fara för mig själv och andra.
Vad folk klassar som behandling är en fråga i sig. Det var inte mycket man "behandlades" under tiden man var där. Däremot var misshandel både fysisk och psykisk en del av vardagen. Man var helt enkelt inte värd någonting som människa. Det man lärde sig (i alla fall jag) var helt enkelt att bli riktigt duktig på att spela "teater" och att härda ut. Och på den kriminella delen så började lärde man sig av varandra. Så deras typ av "behandling" gav motsatt effekt. Min relation med mina föräldrar var så lågt det bara kunde bli, jag ansåg att det var deras fel att jag satt där jag satt och hade ett helvete.
Något år senare så vart man frisläppt mot att jag lovade att jag skulle börja plugga igen och sköta mig - givetvis gick det hela åt helvete än en gång.
Jag vart placerad på IV linjen där bara alla stökiga personer hamnade och en stökig omgivning föder bara trubbel.
Det hela slutade som sagt med att jag vart avstängd igen, och hade ingenstans att vända mig.
Jag började göra det som jag alltid gjort.
Efter en tid blev jag helt fast i ett spel som min bror hade visat mig, det hette "World of Warcraft". Här kunde jag fly in i en helt annan värld, bli en helt annan person göra allt som annars inte kunde göra.
Det hela slutade med att jag stängde in mig mer och mer.
Jag vart helt besatt, inte ens om jag kollar tillbaks så har inte ens droger gjort mig så besatt. Jag vart väldigt aggressiv när jag inte spelade, eller om andra störde mig.
Jag kunde spendera all min vakna tid på detta, jag hade äntligen något som jag kunde bli bra på.
Det slutade som det slutade - jag vart ännu en gång tvångsplacerad på LVU på ett behandlingshem, men denna vistelse vart bra mycket längre.
Man blir chockad av att kolla tillbaks några år och se vad man var, och hur man är idag, jag förstår fortfarande inte varför jag gjorde vissa saker. Men också lite tragiskt att det gick som det gick, om man kunde ha blivit bemött på ett annat sätt när man var yngre kanske allt skulle sätt helt annorlunda ut? Jag är dock väldigt kritiskt till socialtjänsten & alla behandlingshem. Är de verkligen där för att hjälpa folk med problem? För från vad jag har sätt har de förstört så många fler personers liv än hjälpt.
Idag är jag väldigt lugn av mig.
Jag är fortfarande personen som inte riktigt är med i kretsen utan alltid lite utanför.
Jag har inte fått det bekräftat för jag hatar doktorer men jag vet att jag är väldigt deprimerad och kan vissa dagar inte få kraft och göra någonting. Och det hela blir bara värre och värre, kan inte minnas många tillfällen jag har vart "glad" under de senaste 6åren. Bara att jag har "ok/bra" dagar och "mindre bra" dagar.
Men varje dag ska man dra upp sitt "fake-smile" och låtsas vara glad, det tömmer nästan all den energi man har.
Jag är arbetslös i och med att jag inte har fullgjord utbildning, vilket får mig att känna mig ännu mer värdelös när alla man känner flexar runt med hur mycket de tjänar och sina nya bilar eller att de ska till Thailand nästa vecka.
Har börjat plugga på Komvux och det går väl helt okej utom vissa dagar när man helt enkelt inte har någon energi över.
Men min största sorg är att jag inte riktigt har några nära vänner längre. Antingen är de som bor nära helt enkelt bara festpolare som bara hör av sig när de vill festa eller så bor de som man verkligen har något gemensamt med flera mil bort.
Min största passion i livet är musiken, den är i stort sätt det ända som verkligen har funnits där för mig i både varmt & kallt. Tyvärr har jag inte råd att resa särskilt ofta och gå på de evenemang som hålls inom denna typ av musik, och att Sverige inte har särskilt mycket sådana evenemang, men när det väl blir av så är det som ljuset i mörkret.
-------------------------------
Jag ber om ursäkt att detta blev så långt - fingrarna ville annat.
Vart lite mer känsloladdat än jag ville egentligen, men det är skönt att få ur sig lite.
//Mvh, O
Intressant forum ni har här.
Har länge velat att skriva/säga något, men har alltid haft någon spärr som gör så att jag inte kan - inte ens på internet.
Jag känner i stort sätt ingen jag kan prata om detta ämne öppet med.
Men jag jag tänker dra en snabbtitt genom mitt liv och är väldigt intresserad av att höra av folk som hamnat i liknande situationer/känner igen sig lite osv.
--------------------------------------
Jag fick diagnosen AS när jag var väldigt ung, men har alltid förnekat det både för mig själv och andra då jag alltid ansett att jag blivit "brännmärkt" av detta.
Jag har alltid skämts för att inte vara som alla andra, och gjort allt för att dölja detta. Det hela blev inte bättre när man redan som ung fick lära sig att andra inte fattar att bara för att man har en diagnos så är man inte förståndshindrad för det.
Jag är idag i 20års åldern och börjar mer och mer acceptera diagnosen, även om det går långsamt.
Jag är fortfarande mycket nojig över att bli missförstod eller dumförklarad, vilket händer - det är också därför jag alltid har hatat att ha denna diagnos över mig p.g.a att många i vårt samhälle är mycket trångsynta och gillar att dra folk över en kam och döma dem.
Min uppväxt har väl inte varit den lugnaste direkt.
Redan som barn tog man till sig att "våld löser alla problem", och jag slog mig i stort sätt genom hela skolgången. Jag blev aldrig direkt mobbad i och med att jag lärt mig att ta till nävarna för att uttrycka mig. Hellre fruktad än mobbad.
Jag började omge mig med personer jag kunde känna någon sorts tillhörighet till, d.v.s vart det så att man hängde mycket med personer som också kunde klassas som "bråkstakar".
Jag vände mig dit jag var "välkommen" och har både vart i radikal vänsterns, och ultra högerns klor.
Här kände det som att man blev mer accepterad för vad man var, här var våld något som vart uppmuntrat, och så kändes det då på något sätt skönt att ha en gemensam "fiende".
Men jag har aldrig känt att jag riktigt platsat vart jag än har vänt mig, alltid känt mig väldigt ensam och inte riktigt "inne i kretsen" utan mer som han som står precis utanför utan att riktigt komma in.
Men i alla fall så vart jag avstängd två gånger från skolan, och har således inte gått ut grundskolan, vilket resulterade i att hela situationen eskalerade och vart ännu värre.
Jag vart indragen i graffiti svängen av några vänner och fann att jag kunde börja uttrycka mig på ett helt annat sätt. Passion & spänning blandat med hat mot samhället i en ända stor gryta. Droger kom också in i bilden, en annan chans att fly verkligheten.
Som allt så började det smått, men blev till slut så pass stort att det hela spårade ur. Jag vart gripen, men bristande "teknisk bevisning" och under 15 gjorde så att man slapp åtal.
Inte långt senare så vart jag tvångsplacerad på ett behandlingshem med LVU. Socialtjänsten hade ansett att jag blivit en fara för mig själv och andra.
Vad folk klassar som behandling är en fråga i sig. Det var inte mycket man "behandlades" under tiden man var där. Däremot var misshandel både fysisk och psykisk en del av vardagen. Man var helt enkelt inte värd någonting som människa. Det man lärde sig (i alla fall jag) var helt enkelt att bli riktigt duktig på att spela "teater" och att härda ut. Och på den kriminella delen så började lärde man sig av varandra. Så deras typ av "behandling" gav motsatt effekt. Min relation med mina föräldrar var så lågt det bara kunde bli, jag ansåg att det var deras fel att jag satt där jag satt och hade ett helvete.
Något år senare så vart man frisläppt mot att jag lovade att jag skulle börja plugga igen och sköta mig - givetvis gick det hela åt helvete än en gång.
Jag vart placerad på IV linjen där bara alla stökiga personer hamnade och en stökig omgivning föder bara trubbel.
Det hela slutade som sagt med att jag vart avstängd igen, och hade ingenstans att vända mig.
Jag började göra det som jag alltid gjort.
Efter en tid blev jag helt fast i ett spel som min bror hade visat mig, det hette "World of Warcraft". Här kunde jag fly in i en helt annan värld, bli en helt annan person göra allt som annars inte kunde göra.
Det hela slutade med att jag stängde in mig mer och mer.
Jag vart helt besatt, inte ens om jag kollar tillbaks så har inte ens droger gjort mig så besatt. Jag vart väldigt aggressiv när jag inte spelade, eller om andra störde mig.
Jag kunde spendera all min vakna tid på detta, jag hade äntligen något som jag kunde bli bra på.
Det slutade som det slutade - jag vart ännu en gång tvångsplacerad på LVU på ett behandlingshem, men denna vistelse vart bra mycket längre.
Man blir chockad av att kolla tillbaks några år och se vad man var, och hur man är idag, jag förstår fortfarande inte varför jag gjorde vissa saker. Men också lite tragiskt att det gick som det gick, om man kunde ha blivit bemött på ett annat sätt när man var yngre kanske allt skulle sätt helt annorlunda ut? Jag är dock väldigt kritiskt till socialtjänsten & alla behandlingshem. Är de verkligen där för att hjälpa folk med problem? För från vad jag har sätt har de förstört så många fler personers liv än hjälpt.
Idag är jag väldigt lugn av mig.
Jag är fortfarande personen som inte riktigt är med i kretsen utan alltid lite utanför.
Jag har inte fått det bekräftat för jag hatar doktorer men jag vet att jag är väldigt deprimerad och kan vissa dagar inte få kraft och göra någonting. Och det hela blir bara värre och värre, kan inte minnas många tillfällen jag har vart "glad" under de senaste 6åren. Bara att jag har "ok/bra" dagar och "mindre bra" dagar.
Men varje dag ska man dra upp sitt "fake-smile" och låtsas vara glad, det tömmer nästan all den energi man har.
Jag är arbetslös i och med att jag inte har fullgjord utbildning, vilket får mig att känna mig ännu mer värdelös när alla man känner flexar runt med hur mycket de tjänar och sina nya bilar eller att de ska till Thailand nästa vecka.
Har börjat plugga på Komvux och det går väl helt okej utom vissa dagar när man helt enkelt inte har någon energi över.
Men min största sorg är att jag inte riktigt har några nära vänner längre. Antingen är de som bor nära helt enkelt bara festpolare som bara hör av sig när de vill festa eller så bor de som man verkligen har något gemensamt med flera mil bort.
Min största passion i livet är musiken, den är i stort sätt det ända som verkligen har funnits där för mig i både varmt & kallt. Tyvärr har jag inte råd att resa särskilt ofta och gå på de evenemang som hålls inom denna typ av musik, och att Sverige inte har särskilt mycket sådana evenemang, men när det väl blir av så är det som ljuset i mörkret.
-------------------------------
Jag ber om ursäkt att detta blev så långt - fingrarna ville annat.
Vart lite mer känsloladdat än jag ville egentligen, men det är skönt att få ur sig lite.
//Mvh, O
Senast redigerad av HardcoreUnited 2011-05-04 23:26:12, redigerad totalt 1 gång.
- HardcoreUnited
- Inlägg: 52
- Anslöt: 2009-12-03
- Ort: Stockholm/Nacka
Hej och välkommen
Nu är ju jag äldre än dig, men känner igen mycket av det du skriver. Tittar jag tillbaks i livet så är det mycket som jag tycker jag lagt ner tid på som känns meningslöst. Men kom till en punkt där det kändes som jag var tvungen att välja sida, antingen det bra eller det dåliga i mina ögon sett Valde det bättre, inget jag ångrar idag. Vad gäller vänner vet jag nog inte riktigt vad det är, förstår mig inte på sådant riktigt. Är tillbakadragen, även om många inte upplever mig sådan? Hoppas du hittar en väg som är bra för dig Känns det bättre att skriva av dig lite, så gör det, kan hjälpa både dig själv och andra.
Nu är ju jag äldre än dig, men känner igen mycket av det du skriver. Tittar jag tillbaks i livet så är det mycket som jag tycker jag lagt ner tid på som känns meningslöst. Men kom till en punkt där det kändes som jag var tvungen att välja sida, antingen det bra eller det dåliga i mina ögon sett Valde det bättre, inget jag ångrar idag. Vad gäller vänner vet jag nog inte riktigt vad det är, förstår mig inte på sådant riktigt. Är tillbakadragen, även om många inte upplever mig sådan? Hoppas du hittar en väg som är bra för dig Känns det bättre att skriva av dig lite, så gör det, kan hjälpa både dig själv och andra.
Senast redigerad av Pewe 2011-05-04 23:26:12, redigerad totalt 1 gång.
jag känner igen mig i kaoset
Tack för din berättelse om ditt liv. Jag läste det hela. Det var intressant och påminde mig om ett yngre jag.
Mest av allt kände jag en sorts kaos när jag läsde vad du skrev och det förde mig tillbaks till tonårsåren och de första åren när jag var tjugo. Jag slogs inte. Jag låsdes inte in i hem för ungdomar. Jag var högpresterande på gymnasiet men åndå tog det två försök att få mitt avgångsbetyg. Jag drack och droggade men fick inga konsekvenser av det då - det kom senare då jag hamnade i finkan.
Jag är över 50 och diagnosterad med Aspergers hjärna för ett kort tag sedan. Jag tittar tillbaks över ett liv som inte riktigt kommit ihop vad det gäller arbete. Har bara några få år av dokumenterad arbete. Jag tittar tillbaks och ser känslomässiga explosioner. Jag höjer rösten - och folk har känt sig slagna fast jag inte använt knyttnävarna.
En psykolog sade till mig för några år sedan att min aggressivitet fick honom att tänka på ett djur fångad i en fälla där jag går till anfall när någon kommer för nära. Jag tyckte det var en bra beskrivning. Bland annat stämde det bra med andras upplevelse att det var svårt att hjälpa mig. Jag gick till anfall då också. Ett mål jag rhar nu är att hitta sätt där det är lättare för andra att hjälpa mig, för jag behöver hjälp för att få vardagen att gå ihop anser jag nu.
Bland annat har jag fått hjälp sedan diagnosen med praktiska tips om hur jag ska göra när jag är sårad av en vän - inte förråda migsjälv men samtidigt inte avsluta vänskapen vilket är vad jag vill i sådana läggen.
Jag har fått sådana tips som "skriv ett meddelande och önska vännen en trevlig helg". Sådana tips är så enkla och så 'ytliga' så jag aldrig hade tänkt på det själv - jag har alltid gjort tvärtom och försökt få till uttommande diskussioner om vad som är fel - jag är tjej så det hör till delvis därför - men det fungerade nästan aldrig. Det här med enkla vänliga meddelanden när vänskapet har kommit i blåsväder har fungerat redan två gånger utav två - en häpnadsväckande statistik sedd från där jag står.
Jag jobbar på att få min vardag att gå ihop idag med arbetsterapeut, psykolog samt en rehabiliterings konsult. Det känns väldigt annorlunda att ha tre människor på min sida och att inte ha skrämt bort dem ännu!
Vem sade att det inte går att lära gamla räv nya beteenden?
Glad att se din röst här - hoppas du fortsätter att synas.
b22ru
Mest av allt kände jag en sorts kaos när jag läsde vad du skrev och det förde mig tillbaks till tonårsåren och de första åren när jag var tjugo. Jag slogs inte. Jag låsdes inte in i hem för ungdomar. Jag var högpresterande på gymnasiet men åndå tog det två försök att få mitt avgångsbetyg. Jag drack och droggade men fick inga konsekvenser av det då - det kom senare då jag hamnade i finkan.
Jag är över 50 och diagnosterad med Aspergers hjärna för ett kort tag sedan. Jag tittar tillbaks över ett liv som inte riktigt kommit ihop vad det gäller arbete. Har bara några få år av dokumenterad arbete. Jag tittar tillbaks och ser känslomässiga explosioner. Jag höjer rösten - och folk har känt sig slagna fast jag inte använt knyttnävarna.
En psykolog sade till mig för några år sedan att min aggressivitet fick honom att tänka på ett djur fångad i en fälla där jag går till anfall när någon kommer för nära. Jag tyckte det var en bra beskrivning. Bland annat stämde det bra med andras upplevelse att det var svårt att hjälpa mig. Jag gick till anfall då också. Ett mål jag rhar nu är att hitta sätt där det är lättare för andra att hjälpa mig, för jag behöver hjälp för att få vardagen att gå ihop anser jag nu.
Bland annat har jag fått hjälp sedan diagnosen med praktiska tips om hur jag ska göra när jag är sårad av en vän - inte förråda migsjälv men samtidigt inte avsluta vänskapen vilket är vad jag vill i sådana läggen.
Jag har fått sådana tips som "skriv ett meddelande och önska vännen en trevlig helg". Sådana tips är så enkla och så 'ytliga' så jag aldrig hade tänkt på det själv - jag har alltid gjort tvärtom och försökt få till uttommande diskussioner om vad som är fel - jag är tjej så det hör till delvis därför - men det fungerade nästan aldrig. Det här med enkla vänliga meddelanden när vänskapet har kommit i blåsväder har fungerat redan två gånger utav två - en häpnadsväckande statistik sedd från där jag står.
Jag jobbar på att få min vardag att gå ihop idag med arbetsterapeut, psykolog samt en rehabiliterings konsult. Det känns väldigt annorlunda att ha tre människor på min sida och att inte ha skrämt bort dem ännu!
Vem sade att det inte går att lära gamla räv nya beteenden?
Glad att se din röst här - hoppas du fortsätter att synas.
b22ru
Senast redigerad av b22ru 2011-05-04 23:26:12, redigerad totalt 1 gång.
Varmt välkommen! Kul att du bor någonstans här i Stockholm, här är vi många från forumet som ses på olika träffar och aktiviteter, så du kanske kan få en hel del vänner med lite tid!
Jättetack för att du delade med dig av din historia. Vi är många som skulle kunna samla ihop en hel antologi av märkliga livsöden just av att födas med den här personlighetstypen och det annorlundaskap den innebär.
God Jul!!
Jättetack för att du delade med dig av din historia. Vi är många som skulle kunna samla ihop en hel antologi av märkliga livsöden just av att födas med den här personlighetstypen och det annorlundaskap den innebär.
God Jul!!
Senast redigerad av Pemer 2011-05-04 23:26:12, redigerad totalt 1 gång.
Man tackar för det varma välkomnandet av alla, det värmer.
Ibland undrar jag om jag gjorde rätt val.. Jag har sagt upp kontakten med alla som förde problemen och drogerna till mig, vilket är runt 80% av alla vänner jag känner, då jag började inse att de utnyttjade mig, men ibland känns det som om de är de ända som accepterar mig. Och de riktigt goda vännerna bor som sagt så långt ifrån mig att vi knappt ses nuförtiden. Nuförtiden känns det som om jag är en fånge, fast jag är fri. Jag också är väldigt tillbakadragen nuförtiden jag också men jag tycker själv inte om det, varje dag känns likadan, likgiltig, inget nytt händer mig. Och i och med att jag inte kan få några jobb så lever jag på existensminimum vilket gör att jag inte kan göra det mina drömmar vill, allt känns så långt bort.. Ibland kan jag sova 24timmar och ändå inte ha ork till något. Har många gånger funderat varför jag ens ska bry mig längre. Det värsta är dock att jag hela tiden böjer mig för mina vänners vilja och går dit de vill, men de saker jag älskar att göra vill de aldrig följa med på det eftersom det inte passar deras smak och då blir jag oftast väldigt ensam där. Har alltid tyckt att en relation ska vara ge och ta och blir väldigt sårad när man alltid får nej, fast man alltid gör det de vill.
Men men.. Finns väl säkert än väg, men just nu kan jag inte se den.
Tack, det känns faktiskt bättre att skriva av sig lite och någon som lyssnar
Tror inte man kan beskriva det hela mycket bättre Jag har själv alltid haft svårt att ta emot hjälp då jag känner mig väldigt liten och patetisk när jag tar emot hjälp.
Jag har alltid haft svårt att konfrontera problem jag haft med vänner då jag hellre sopar saker under mattan och håller min besvikelse inombords.
Känner igen mig här. Oj vad man brukade höja rösten en gång i tiden - tror att det hade att göra med att jag trodde att folk skulle förstå bättre om jag skrek/höjde rösten. Senaste åren har jag dock inte "exploderat" då jag kan hantera det nu, men däremot har man bra mycket mer ilska inom sig så att man ibland känner att man kan stoppa ner mycket mer ilska utan att bägaren rinner över.
Ska göra mitt bästa, är dock inte så van att prata om dessa ämnen då jag alltid håller det mesta inombords.
God jul!
Pewe skrev:Men kom till en punkt där det kändes som jag var tvungen att välja sida, antingen det bra eller det dåliga i mina ögon sett. Valde det bättre, inget jag ångrar idag. Vad gäller vänner vet jag nog inte riktigt vad det är, förstår mig inte på sådant riktigt. Är tillbakadragen, även om många inte upplever mig sådan? Hoppas du hittar en väg som är bra för dig. Känns det bättre att skriva av dig lite, så gör det, kan hjälpa både dig själv och andra.
Ibland undrar jag om jag gjorde rätt val.. Jag har sagt upp kontakten med alla som förde problemen och drogerna till mig, vilket är runt 80% av alla vänner jag känner, då jag började inse att de utnyttjade mig, men ibland känns det som om de är de ända som accepterar mig. Och de riktigt goda vännerna bor som sagt så långt ifrån mig att vi knappt ses nuförtiden. Nuförtiden känns det som om jag är en fånge, fast jag är fri. Jag också är väldigt tillbakadragen nuförtiden jag också men jag tycker själv inte om det, varje dag känns likadan, likgiltig, inget nytt händer mig. Och i och med att jag inte kan få några jobb så lever jag på existensminimum vilket gör att jag inte kan göra det mina drömmar vill, allt känns så långt bort.. Ibland kan jag sova 24timmar och ändå inte ha ork till något. Har många gånger funderat varför jag ens ska bry mig längre. Det värsta är dock att jag hela tiden böjer mig för mina vänners vilja och går dit de vill, men de saker jag älskar att göra vill de aldrig följa med på det eftersom det inte passar deras smak och då blir jag oftast väldigt ensam där. Har alltid tyckt att en relation ska vara ge och ta och blir väldigt sårad när man alltid får nej, fast man alltid gör det de vill.
Men men.. Finns väl säkert än väg, men just nu kan jag inte se den.
Tack, det känns faktiskt bättre att skriva av sig lite och någon som lyssnar
b22ru skrev:En psykolog sade till mig för några år sedan att min aggressivitet fick honom att tänka på ett djur fångad i en fälla där jag går till anfall när någon kommer för nära. Jag tyckte det var en bra beskrivning. Bland annat stämde det bra med andras upplevelse att det var svårt att hjälpa mig. Jag gick till anfall då också
Tror inte man kan beskriva det hela mycket bättre Jag har själv alltid haft svårt att ta emot hjälp då jag känner mig väldigt liten och patetisk när jag tar emot hjälp.
b22ru skrev:Bland annat har jag fått hjälp sedan diagnosen med praktiska tips om hur jag ska göra när jag är sårad av en vän - inte förråda mig själv men samtidigt inte avsluta vänskapen vilket är vad jag vill i sådana läggen.
Jag har alltid haft svårt att konfrontera problem jag haft med vänner då jag hellre sopar saker under mattan och håller min besvikelse inombords.
b22ru skrev:jag tittar tillbaks och ser känslomässiga explosioner. Jag höjer rösten - och folk har känt sig slagna fast jag inte använt knyttnävarna.
Känner igen mig här. Oj vad man brukade höja rösten en gång i tiden - tror att det hade att göra med att jag trodde att folk skulle förstå bättre om jag skrek/höjde rösten. Senaste åren har jag dock inte "exploderat" då jag kan hantera det nu, men däremot har man bra mycket mer ilska inom sig så att man ibland känner att man kan stoppa ner mycket mer ilska utan att bägaren rinner över.
b22ru skrev:Glad att se din röst här - hoppas du fortsätter att synas.
Ska göra mitt bästa, är dock inte så van att prata om dessa ämnen då jag alltid håller det mesta inombords.
Tack, vem vetPemer skrev:Kul att du bor någonstans här i Stockholm, här är vi många från forumet som ses på olika träffar och aktiviteter, så du kanske kan få en hel del vänner med lite tid!
Det finns mycket intressanta personer och livsöden dock anser jag att man skapar sig en personlighetstyp, inte föds med, dock kan AS osv twista till den litePemer skrev:Jättetack för att du delade med dig av din historia. Vi är många som skulle kunna samla ihop en hel antologi av märkliga livsöden just av att födas med den här personlighetstypen och det annorlundaskap den innebär.
God jul!
Senast redigerad av HardcoreUnited 2011-05-04 23:26:12, redigerad totalt 1 gång.
- HardcoreUnited
- Inlägg: 52
- Anslöt: 2009-12-03
- Ort: Stockholm/Nacka
Du HardcoreUnited låter som han här:
http://www.youtube.com/watch?v=-5uQVqBY ... re=related
Vet inte men jag får antisociala vibbar. Känner igen en bekant i ditt sätt att uttrycka dig. Saker drabbar dig, händer dig etc, som att du inte hade någon del i det, om du förstår vad jag menar.
http://www.youtube.com/watch?v=-5uQVqBY ... re=related
Vet inte men jag får antisociala vibbar. Känner igen en bekant i ditt sätt att uttrycka dig. Saker drabbar dig, händer dig etc, som att du inte hade någon del i det, om du förstår vad jag menar.
Senast redigerad av sugrövmanövern 2011-05-04 23:26:12, redigerad totalt 1 gång.
- sugrövmanövern
- Inlägg: 11110
- Anslöt: 2007-01-12
- Ort: Marianergraven
sugrövmanövern skrev:Vet inte men jag får antisociala vibbar. Känner igen en bekant i ditt sätt att uttrycka dig. Saker drabbar dig, händer dig etc, som att du inte hade någon del i det, om du förstår vad jag menar.
Hej. Jag tycker inte det är något konstigt eller "stört" med HardcoreUniteds berättelse eller sätt att berätta.
Jag känner flera med liknande livsöde, och det enda jag kan se som gör att det skulle kunna uppfattas som att han inte anser sig vara delaktig i det som senare får konsekvenser är ju att han inte går in i närmare detalj på vad det är för handlingar han utfört.
Och det finns säkert en anledning till det, men det är nog för att vara lite privat och för att någon ska orka läsa texten...trots att han avslutar med att fingrarna fick styra.
Mvh F
Senast redigerad av Fantasi 2011-05-04 23:26:12, redigerad totalt 1 gång.
sugrövmanövern skrev:Du HardcoreUnited låter som han här:
http://www.youtube.com/watch?v=-5uQVqBY ... re=related
Vet inte men jag får antisociala vibbar. Känner igen en bekant i ditt sätt att uttrycka dig. Saker drabbar dig, händer dig etc, som att du inte hade någon del i det, om du förstår vad jag menar.
Nu vet jag inte om jag uppfattar det hela rätt, men det låter som ett påhopp i mina ögon att bli kallad antisocial..
Jag har däremot svårt att uttrycka mig, även om det är lite lättare i textform, och kanske råkar uppfattas så av någon som inte känner mig..
Jodå, jag förstår vad du menar. En gång i tiden skulle jag nog inte insett min del i det hela utan ansett att allt fel låg på andra, men nuförtiden vet jag att det är alltid två sidor av ett mynt.
Men du får inse att för mig att skriva om det här väcker hos mig känslor som ilska/sorg etc som till del reflekteras över själva texten.
Men jag har aldrig hymlat om att jag har gjort en del inte så kloka saker i mina dagar men jag har alltid tagit konsekvenserna för det och är man nog att erkänna min del i det hela - däremot finns det tillfällen jag har blivit felbehandlad.
Jag ber om ursäkt om du uppfattat att jag skyllt allt på andra, vilket inte var meningen, jag ville bara berätta en del av mitt liv och formulerade det nog på ett felaktigt sätt.
Men däremot tycker jag inte du ska döma någon du aldrig har träffat/pratat med bara sådär..
Inget av mönsterna stämmer in på mig i dagens läge för Antisocial personlighetsstörning (vilket man också bara kan få som diagnos efter 18+ enligt DSM-IV-TR) och är däremot enligt mig själv och bekanta en snäll och givmild person som alltid är rak & ärlig.
Men jag hade säkert antisocialska-drag (väldigt impulsiv bl.a) i unga dagar, men den här livsberättelsen är många år gammal och jag är en helt annan person idag än jag var då.
Jag har blivit bemött av folk förut (oftast folk inom socialtjänsten som har i stort sätt alla papper på en) som har bemött mig som om jag fortfarande var i den perioden av mitt liv, istället för att bemöta mig som personen jag är i dagens läge - en mycket mer mogen person som har vuxit en hel del.
Jag är inte 6-17år längre, utan är idag 20år och har lärt mig en bra del nyttiga saker den hårda vägen.
Jag har mognat till mig och börjat inse saker jag aldrig skulle ha insett i den perioden av mitt liv..
Fantasi skrev:Hej. Jag tycker inte det är något konstigt eller "stört" med HardcoreUniteds berättelse eller sätt att berätta.
Jag känner flera med liknande livsöde, och det enda jag kan se som gör att det skulle kunna uppfattas som att han inte anser sig vara delaktig i det som senare får konsekvenser är ju att han inte går in i närmare detalj på vad det är för handlingar han utfört.
Och det finns säkert en anledning till det, men det är nog för att vara lite privat och för att någon ska orka läsa texten...trots att han avslutar med att fingrarna fick styra.
Sant, jag ville inte att det skulle bli för långt och inte gå in på alla små detaljer
Skulle ta allt för långtid att läsa igenom ett helt liv i minsta detalj, sen finns det alltid saker som är ännu mer privata också så är ju lättare att berätta en snabb överblick istället. Dock så vart det lite längre än tänkt.
Jag hoppas att jag gett ett fullgjort svar som inte misstolkas.
//Mvh O
Senast redigerad av HardcoreUnited 2011-05-04 23:26:12, redigerad totalt 1 gång.
- HardcoreUnited
- Inlägg: 52
- Anslöt: 2009-12-03
- Ort: Stockholm/Nacka
Hej hopp, vill bara inflika att jag inte använde antisocial som skällsord, så det var inte menat som ett påhopp. Tyckte din text fick mig att tänka så himla mycket på den där videon jag länkar till. (Helskön snubbe för övrigt. Sådär lagom antisocial. Kanske Aspie tom, monologen han höll om sig själv var ju inte nådelig ).
Själv har jag nog minst en personlighetsstörning, så jag känner inte riktigt det där stigmat, att man inte "får" dryfta sådant. Att det alltid verkar tas som kritik. Jag stämmer själv in på paranoid, schizotyp och narcissistisk.
Själv har jag nog minst en personlighetsstörning, så jag känner inte riktigt det där stigmat, att man inte "får" dryfta sådant. Att det alltid verkar tas som kritik. Jag stämmer själv in på paranoid, schizotyp och narcissistisk.
Senast redigerad av sugrövmanövern 2011-05-04 23:26:12, redigerad totalt 1 gång.
- sugrövmanövern
- Inlägg: 11110
- Anslöt: 2007-01-12
- Ort: Marianergraven
HardcoreUnited, jag tycker du svarade snyggt med tanke på att du misstänkte ett påhopp.
Klarat uppskattat sätt
Skulle jag själv ha skrivit så kunde jag nog ha skrivit något liknande tror jag.
Klarat uppskattat sätt
Skulle jag själv ha skrivit så kunde jag nog ha skrivit något liknande tror jag.
Senast redigerad av nano 2011-05-04 23:26:12, redigerad totalt 1 gång.
Hej. Tack för förklaringen Sugrövmanövern.
Nej absolut så behöver det inte alltid vara kritik, men har ofta hört "antisocial" i negativa syften menat.
Och jag är van att vid andra forum så har folk en tendens att "påhoppa" rätt så flitigt och ville bara försöka förklara om det hela om det skulle ha varit en missuppfattning.
Och jag uppfattade det som ett påhopp i och med hur du uttryckte dig i texten så lät det som det, men jag hade fel
Kritik förövrigt är alltid välkomnat eftersom man tar lärdom av det i rätt dos, man lär ju sig av misstag.
Jag skulle mycket möjligt kunna stämma in på paranoid själv då jag har förföljelsemani som kan variera rätt så häftigt från dag till dag.
"Dom kallar oss mods" är förövrigt en riktigt skön dokumentär tycker jag!
//Mvh O
Nej absolut så behöver det inte alltid vara kritik, men har ofta hört "antisocial" i negativa syften menat.
Och jag är van att vid andra forum så har folk en tendens att "påhoppa" rätt så flitigt och ville bara försöka förklara om det hela om det skulle ha varit en missuppfattning.
Och jag uppfattade det som ett påhopp i och med hur du uttryckte dig i texten så lät det som det, men jag hade fel
Kritik förövrigt är alltid välkomnat eftersom man tar lärdom av det i rätt dos, man lär ju sig av misstag.
Jag skulle mycket möjligt kunna stämma in på paranoid själv då jag har förföljelsemani som kan variera rätt så häftigt från dag till dag.
"Dom kallar oss mods" är förövrigt en riktigt skön dokumentär tycker jag!
//Mvh O
Senast redigerad av HardcoreUnited 2011-05-04 23:26:12, redigerad totalt 1 gång.
- HardcoreUnited
- Inlägg: 52
- Anslöt: 2009-12-03
- Ort: Stockholm/Nacka
sugrövmanövern skrev:Vet inte men jag får antisociala vibbar. Känner igen en bekant i ditt sätt att uttrycka dig. Saker drabbar dig, händer dig etc, som att du inte hade någon del i det, om du förstår vad jag menar.
Då är jag också antisocial isåfall, för väldigt mycket i mitt liv har hänt mig utan att jag har velat. Blivit utkastad från jobb och utbildningar och mycket mer. Jag har inte valt mitt liv som det ser ut idag. Är man verkligen antisocial då?
Jag får iallafall gratulera sugis till ett bra liv eftersom du kunnat välja och haft en del i det som händer i ditt liv! Mycket avundsvärt!
Senast redigerad av Heliora 2011-05-04 23:26:12, redigerad totalt 1 gång.
Heliora skrev:sugrövmanövern skrev:Vet inte men jag får antisociala vibbar. Känner igen en bekant i ditt sätt att uttrycka dig. Saker drabbar dig, händer dig etc, som att du inte hade någon del i det, om du förstår vad jag menar.
Då är jag också antisocial isåfall, för väldigt mycket i mitt liv har hänt mig utan att jag har velat. Blivit utkastad från jobb och utbildningar och mycket mer. Jag har inte valt mitt liv som det ser ut idag. Är man verkligen antisocial då?
Inte nödvändigtvis, jag syftade på "saker händer mig" attityden som en del människor har, om du kollar videon jag länkar till förstår du.
Kan inte påstå att jag har full kontroll, jag har gjort många efterblivna val.Heliora skrev:Jag får iallafall gratulera sugis till ett bra liv eftersom du kunnat välja och haft en del i det som händer i ditt liv! Mycket avundsvärt!
Men ja, det är en bra förmåga att kunna se sin egen del, det har nog med mina narcissistiska drag att göra. Mitt inre automatiska förnekande av mig som ens de minsta dålig och min benägenhet att skylla på andra hela tiden gör mig till en karikatyr, och till sist måste jag ju liksom brista ut i ett gapflabb eller ett ångestvrål, och erkänna att jag hade en del i det som hände, men kanske inte förstod det i realtid.
Det gör ont i själen, för jävla ont. Processen som bevisar att jag inte är en prinsessa med varje lock på rätt ställe. Processen som bevisar att jag har...kan knappt uttala det, men okej: Brister.
Jag har blivit förkastad från jobb och sådant, men jag vet varför. Jag har analyserat fram i efterhand att det berodde på att jag är en jämmerligt dålig och långsam arbetskraft. Och människor hatar mig för min självsäkra attityd.
Senast redigerad av sugrövmanövern 2011-05-04 23:26:12, redigerad totalt 1 gång.
- sugrövmanövern
- Inlägg: 11110
- Anslöt: 2007-01-12
- Ort: Marianergraven
Jag har blivit anklagad för o jobba sakta men å andra sidan går en del kollegor o röker på arbetstid o fikar en extra gång eller så.
Tycker faktiskt det varit oroande att erkänna att jag någonsin haft fel.
Som att om jag gör fel så blir jag automatiskt av med jobbet eller så och att jag bara försöker göra som alla andra för att jag uppfattar att de aldrig erkänner att de gjort fel o på något vis har jag fått för mig att jag därmed inte får göra fel. :/
Det har ju sina bieffekter men ibland inser jag att man får göra fel, bara man inte skadar någon.
Tycker faktiskt det varit oroande att erkänna att jag någonsin haft fel.
Som att om jag gör fel så blir jag automatiskt av med jobbet eller så och att jag bara försöker göra som alla andra för att jag uppfattar att de aldrig erkänner att de gjort fel o på något vis har jag fått för mig att jag därmed inte får göra fel. :/
Det har ju sina bieffekter men ibland inser jag att man får göra fel, bara man inte skadar någon.
Senast redigerad av nano 2011-05-04 23:26:12, redigerad totalt 1 gång.
HardCore/O - Har läsd din LifeStory två gånger nu
HardCoreUnited/O -
Jag har läst din LifeStory två gånger samt dina responser.
Jag känner igen mig i ditt sätt att beskriva utanförskap. Jag överlevde en högskola utbildning tex - det var alltid någon snäppet bättre en jag att ha till klass syndabock. Jag var millimeter borta från att vara den som skulle mobbas.
Jag känner igen din trötthet. I en av mina journaler har jag några sidor om då-tidens trötthet. Jag skrev att jag kände mig som hundra år - jag var nitton när jag skrev det. Jag minns att jag satt på ett tåg när jag skrev det. Jag var på väg från en jultid i stora staden till staden jag hade flyttat till. I den staden skulle jag snart skickas till en konferens som en av regionernas mest lovande idésprutare. På konferensen gick jag bäserkagång och hamnade på hispan där dem droggade mig med något som kunde få hästar att stanna. Jag släpptes därifrån men levde största delen av ett år i en depression där jag orkade med mindre och mindre. Till sist hjälpte en vän samt mina föräldrar mig att ta del av en gruppterapi som gav mig sociala verktyg och efter det vart livet lugnare.
Tio år senare upptäckte jag att jag aldrig hade upplevt detta att vara medborgare någonstans. För att lära mig vara en riktig medborgare förbindade jag mig till medlemskap i en bowling klubb där man tävlade 5 månader i grupper. Jag hoppades börja en ny karriär som riktig medborgare.
Jag överlevde bowling klubban nätt och jämt som social företeelse men upplevde aldrig detta att vara en riktig medborgare.
Det slår mig att våra Aspergers berättelser, särskilt din och min, har inslag av manisk-depression där stor tider av energi ingår följd av ännu längre perioder med lite energi. Fast jag varit till en psykiatriker för att undersöka frågan om bipolar/manisk-depressivitet, vart jag inte det.
Det finns en bok skriven om en man med Aspergers där han påstår följande (i mina ord): Fråga inte vad en människa med Aspergers klarar av för hon klarar nog av det - fråga istället hur mycket energi det kommer att kosta för det kan kosta upp till tio gånger mer än vad det kostar för andra människor.
Jag tänker mycket på det nu och frågar "vad kostar det?" Till exempel, här hemma skulle vi julstäda. Jag städar i stort sett inte utan en enorm knuff utifrån. Jag klarade av att städa femton minuter. Jag kände gränsen var nådd för den aktivitet och övergick sedan till något jag uppfattade som rolig.
Det som var rolig var att lägga ihop en bilbana där man tävlar med loopdiloops och svåra kurvar. Banan hade en bildkarta med massa symboler och pelare man skulle montera och sedan peta in under banan. I två timmar jobbade jag med banan och sedan kopplade jag in elen och på med bilen och körde sedan i flera timmar.
Egentligen hade jag mer att skriva men ska snart avsluta för den här gången men först vill säga att trotts de mer en sex månader i umgänge här på forumet hade det inte slagit mig att det kunde kännas bra med att skriva om mitt liv med Aspergers. Jag tackar för idén. Det känns bra samt ovanlig bra att läsa det du skriver.
b22ru
Jag har läst din LifeStory två gånger samt dina responser.
Jag känner igen mig i ditt sätt att beskriva utanförskap. Jag överlevde en högskola utbildning tex - det var alltid någon snäppet bättre en jag att ha till klass syndabock. Jag var millimeter borta från att vara den som skulle mobbas.
Jag känner igen din trötthet. I en av mina journaler har jag några sidor om då-tidens trötthet. Jag skrev att jag kände mig som hundra år - jag var nitton när jag skrev det. Jag minns att jag satt på ett tåg när jag skrev det. Jag var på väg från en jultid i stora staden till staden jag hade flyttat till. I den staden skulle jag snart skickas till en konferens som en av regionernas mest lovande idésprutare. På konferensen gick jag bäserkagång och hamnade på hispan där dem droggade mig med något som kunde få hästar att stanna. Jag släpptes därifrån men levde största delen av ett år i en depression där jag orkade med mindre och mindre. Till sist hjälpte en vän samt mina föräldrar mig att ta del av en gruppterapi som gav mig sociala verktyg och efter det vart livet lugnare.
Tio år senare upptäckte jag att jag aldrig hade upplevt detta att vara medborgare någonstans. För att lära mig vara en riktig medborgare förbindade jag mig till medlemskap i en bowling klubb där man tävlade 5 månader i grupper. Jag hoppades börja en ny karriär som riktig medborgare.
Jag överlevde bowling klubban nätt och jämt som social företeelse men upplevde aldrig detta att vara en riktig medborgare.
Det slår mig att våra Aspergers berättelser, särskilt din och min, har inslag av manisk-depression där stor tider av energi ingår följd av ännu längre perioder med lite energi. Fast jag varit till en psykiatriker för att undersöka frågan om bipolar/manisk-depressivitet, vart jag inte det.
Det finns en bok skriven om en man med Aspergers där han påstår följande (i mina ord): Fråga inte vad en människa med Aspergers klarar av för hon klarar nog av det - fråga istället hur mycket energi det kommer att kosta för det kan kosta upp till tio gånger mer än vad det kostar för andra människor.
Jag tänker mycket på det nu och frågar "vad kostar det?" Till exempel, här hemma skulle vi julstäda. Jag städar i stort sett inte utan en enorm knuff utifrån. Jag klarade av att städa femton minuter. Jag kände gränsen var nådd för den aktivitet och övergick sedan till något jag uppfattade som rolig.
Det som var rolig var att lägga ihop en bilbana där man tävlar med loopdiloops och svåra kurvar. Banan hade en bildkarta med massa symboler och pelare man skulle montera och sedan peta in under banan. I två timmar jobbade jag med banan och sedan kopplade jag in elen och på med bilen och körde sedan i flera timmar.
Egentligen hade jag mer att skriva men ska snart avsluta för den här gången men först vill säga att trotts de mer en sex månader i umgänge här på forumet hade det inte slagit mig att det kunde kännas bra med att skriva om mitt liv med Aspergers. Jag tackar för idén. Det känns bra samt ovanlig bra att läsa det du skriver.
b22ru
Senast redigerad av b22ru 2011-05-04 23:26:12, redigerad totalt 1 gång.
sugrövmanövern skrev:Vet inte men jag får antisociala vibbar. Känner igen en bekant i ditt sätt att uttrycka dig. Saker drabbar dig, händer dig etc, som att du inte hade någon del i det, om du förstår vad jag menar.
Menar du offerrollen?
Senast redigerad av AAA 2011-05-04 23:26:12, redigerad totalt 1 gång.
AAA skrev:sugrövmanövern skrev:Vet inte men jag får antisociala vibbar. Känner igen en bekant i ditt sätt att uttrycka dig. Saker drabbar dig, händer dig etc, som att du inte hade någon del i det, om du förstår vad jag menar.
Menar du offerrollen?
Det där är klurigt, svårt att hålla sig ifrån det.
Hade en terapeut som sa, just då förstod jag inte vad hon menade men sen efter ett tag så, men hon sa att om man hela tiden backar undan från allt som kan vara svårt, om man aldrig står upp mot motståndet, då har man till slut ingenstans att ta vägen. Aj så rätt hon hade men det märkte jag först efterhand.
Därmed inte sagt att jag inte trillar ner i att det här är fanimej inte meningen. det var inte här jag skulle befinna mig när jag var drygt 35, med en affektiv sjukdom och nu då AS (ja, den är ju diagnosticerad nu men den har ju varit med sen jag var liten). Så jag befinner mig i mitt hål ett tag sen blir jag full av jävlar anamma och klättrar upp igen. Om den där jävla deppigheten tror att den ska vinna så tror den fel så skärp dig och ta dig samman för fan!! Och så slår jag initiativlösheten på käften genom att baka en kaka (rätt svårt när det är som värst för man ska hålla reda på de olika momenten). Om man ger upp, då har man gett upp. Ingen annan kan hjälpa dig om du själv ger upp.
Senast redigerad av Juddy 2011-05-04 23:26:12, redigerad totalt 1 gång.
Hej. Har vart borta och stressat över nyår så har inte haft tillgång till internet.
Tack så mycket för dina svar b22ru, känner igen mig oerhört mycket i det du säger.
Håller helt med om att det känns bra att skriva, de känns som man har lättat lite på locket och släppt på trycket.
//Mvh O
Tack så mycket för dina svar b22ru, känner igen mig oerhört mycket i det du säger.
Håller helt med om att det känns bra att skriva, de känns som man har lättat lite på locket och släppt på trycket.
//Mvh O
- HardcoreUnited
- Inlägg: 52
- Anslöt: 2009-12-03
- Ort: Stockholm/Nacka
Återgå till Att leva som Aspergare