Liljencroowna skrev:

Truly skrev:

Liljencroowna skrev:Lider du av ångest?

Jag vet inte vad ångest egentligen är. Men min psykolog sa att jag lider av svår ångest. Han förklarde begreppet lite närmre, men jag tycker fortfarande Ångest är ett luddigt begrepp.

Hur som helst så är det jag hela tiden har förknippat med stress tydligen ångest istället. Jag tolkade i stort sett alla jobbiga/negativa känslor som stress, men tydligen är det ju ångest, panikångest, depression och en del annat istället för bara stress.

Så mitt svar blev: Svår ångest, åtminstone i perioder.

Min psykiater förklarar allt, inklusive depression med ordet Ångest.

OK? Märkligt uttalande enligt mig. Ligger det någon sanning i det då? Har han/hon förklarat detta uttalande för dig? Vad tycker du själv om den beskrivningen?

Själv tycker jag ju att det är en stor skillnad mellan depression och ångest. Fast att kanske ångesten många gånger blir svårare om man är deprimerad.

Parvlon skrev:

carl skrev:

Parvlon skrev:Lider ej. Obehagskänslor är nödvändiga.

Tyckte jag också en gång i tiden, innan jag hade upplevt en riktig depression.

Stackars din depression.

Knappast troligt att någon som yttrar sig så har upplevt riktig ångest

Liljencroowna skrev:Lider du av ångest?

Ja, dessvärre, och det är fanimig riktigt vidrigt.
Min ångest är inte av panikångest-typ, dvs. jag tror inte jag skall dö av själva ångesten eller så, utan kommer väl av känslan att stå utanför och tillvarons allmänna jävlighet. Min AS spelar en viktig roll härvidlag.

Pewe skrev:

Parvlon skrev:

carl skrev:[quote="Parvlon"]Lider ej. Obehagskänslor är nödvändiga.

Tyckte jag också en gång i tiden, innan jag hade upplevt en riktig depression.

Stackars din depression.

Knappast troligt att någon som yttrar sig så har upplevt riktig ångest [/quote]Om det vore så väl.

Ordet ångest används ofta slarvigt. Det används för det poeter känner när de skriver om kärlek. För den oro en tonåring känner inför att prata med en förälskelse. Eller för nervositet.

Jag brukar undvika att använda ordet ångest överhuvudtaget, utom när det är frågan om totalt jävla mörker. Ångest för mig är en känsla som helt och hållet tar över, skräck, panik och illamående i ett. En känsla så intensiv att den blir fysiskt plågsam. Ett tillstånd som inte ger något hopp om bättring, som inte ger någon utväg. Ångesten är total. Inget som går att gradera, hantera eller förhålla sig till. Den är helvetet.

Det känner jag inte mycket av nuförtiden. Vill inte göra det igen. Tror inte att jag ska behöva det heller. Men det är ett ständigt arbete.

(Och. Som någon skrev. Depression behöver inte ha det minsta med ångest att göra och ångest behöver inte ha det minsta med depression att göra.)

vadloink skrev:Ångest för mig är en känsla som helt och hållet tar över, skräck, panik och illamående i ett. En känsla så intensiv att den blir fysiskt plågsam. Ett tillstånd som inte ger något hopp om bättring, som inte ger någon utväg. Ångesten är total. Inget som går att gradera, hantera eller förhålla sig till. Den är helvetet.

Så vitt jag minns så har jag haft den känslan en enda gång, det kändes som att halka snabbt nedför en brant med is och det gick bara snabbare och snabbare, rakt ner mot en stenhård isvägg...

Usch nej, det vill jag inte uppleva igen!

Ja, medelsvår men jag äter ångestdämpande men utan medicin skulle jag haft svår ångest. Jag försöker leva så normalt som det bara går, men ångesten finns där ändå.

Jag har inte så mycket ångest, bara någon gång ibland. Däremot är jag depressiv.

Enligt följande:

Vid lindrig egentlig depression kan man trots svårigheter fortfarande utföra vardagssysslor, som att arbeta.

Vid måttlig egentlig depression kan man inte sköta vardagslivet.

Vid svår egentlig depression kan symtomen vara så svåra att man inte ens bryr sig om grundläggande behov som att äta och dricka. Starka självmordstankar är då vanliga.

pendlar jag mellan måttlig och svår depression. Hela tiden. Pga mitt civilstånd som kroniskt ensam. Vardagssysslor kan jag inte sköta, men däremot jobb. Jobbet måste jag ju sköta - när jag väl får jobb - för jag måste ju få in pengar, hur svårt depressiv jag än är.

Jag förstod dock inte vad som menas med "egentlig" depression som var den "vanligaste sorten". Vad finns det för andra sorter och vad skiljer dem åt?

Heliora skrev:Jag förstod dock inte vad som menas med "egentlig" depression som var den "vanligaste sorten". Vad finns det för andra sorter och vad skiljer dem åt?

Egentlig depression är en depression med diagnos, till skillnad från folkmunsnacket där alla tror sig vara "deprimerade" hela tiden, utan att vara närheten av en diagnos.

- Varför är du sjukskriven?
- Jag har en depression.
- Jaha! Det har jag med haft! Det är bara att rycka upp sig så går det över!

MsTibbs skrev:- Varför är du sjukskriven?
- Jag har en depression.
- Jaha! Det har jag med haft! Det är bara att rycka upp sig så går det över!

[Ironi]Har du blivit talesman för regeringen?[/Ironi]

MsTibbs skrev:

Heliora skrev:Jag förstod dock inte vad som menas med "egentlig" depression som var den "vanligaste sorten". Vad finns det för andra sorter och vad skiljer dem åt?

Egentlig depression är en depression med diagnos, till skillnad från folkmunsnacket där alla tror sig vara "deprimerade" hela tiden, utan att vara närheten av en diagnos.

Okej. Man känner ju till folksnacket "De hade ingen mjölk i affären, jag är helt deprimerad!" och sånt lättvindigt. Men å andra sidan, tänk om man är så deprimerad så man inte ens förmår sig ta kontakt med läkare? Är man inte deprimerad då, enligt terminologin? Det stämmer ofta in på mig faktiskt.

Nej, en läkare måste godkänna att man mår dåligt. (ironi)

Miche skrev:

MsTibbs skrev:- Varför är du sjukskriven?
- Jag har en depression.
- Jaha! Det har jag med haft! Det är bara att rycka upp sig så går det över!

[Ironi]Har du blivit talesman för regeringen?[/Ironi]

Moderater=rika Tibbs moderat=Tibbs rik!

Heliora skrev:

MsTibbs skrev:

Heliora skrev:Jag förstod dock inte vad som menas med "egentlig" depression som var den "vanligaste sorten". Vad finns det för andra sorter och vad skiljer dem åt?

Egentlig depression är en depression med diagnos, till skillnad från folkmunsnacket där alla tror sig vara "deprimerade" hela tiden, utan att vara närheten av en diagnos.

Okej. Man känner ju till folksnacket "De hade ingen mjölk i affären, jag är helt deprimerad!" och sånt lättvindigt. Men å andra sidan, tänk om man är så deprimerad så man inte ens förmår sig ta kontakt med läkare? Är man inte deprimerad då, enligt terminologin? Det stämmer ofta in på mig faktiskt.

Klart man kan vara deprimerad på riktigt utan att ha en diagnos, vet ej om man kan kalla "riktiga" odiagnosticerade depressioner egentliga.

Jag får ångest allt oftare.

Den kommer när jag känner att jag inte vet vad jag ska göra
åt min livssituation. När jag inte längre har kontroll.

Jag har också blandat samman ångest med stress tidigare.
Stress och ensamhet.

Att ångesten nu kommer fast jag inte är ensam tycker jag
tyder på att den har "ökat".

Jag kan få ångest av ett brev från Försäkringskassan.
Innan jag öppnat det. Skrämmande. Hjärnan slutar att
fungera logiskt och jag är inte i stånd att läsa brevet.

Känner att jag behöver mera medicin så jag fungerar bättre, har såå svårt att komma ut. Kyla gör mig inte bättre för jag har urinvägsbesvär och måste gå på toa ofta, så detta göra att jag hellre stannar inne..nu har jag ett sånt där dilemma och ångest igen..

Vad tror ni, varför är det så hårfint och svajigt med ångest ? , ena dan är det ok, men sen kommer svackan och jag blir "dålig" igen, nu tar jag förvisso inte den tredje medicinen ( sista uttaget förut ) men ändå, jag har medicinerat bra många veckor, flera månader nu, inte stark dos men ändå, att det ska kräva så mycket för att bli glad. Försöker roa mig med en video-film, det hjälper inte, tar en promenad ute, det hjälper föga..


Jag dricker väldigt mycket kaffe under denna period och småäter, det kan inte hjälpas, och vilar emellan varven, det som jag tänker positivt på är att jag faktiskt har en kontaktperson som motverkar att jag hamnar hemma under en längre tid. Efter att jag ha vilat ett tag kan jag ibland ! känna mig något ..gladare, nåt har släppt i huvet som jag känner och jag får lite lust tillbaka, det är som en on / off knapp.


Har ju en kille jag träffar ibland, han frågade mig senast- Är du lycklig ? Jag svarade och halvljög: Ja- för jag ville inte göra honom ställd. Jag är inte lycklig men är oftast nöjd med tillvaron när jag mår som bäst och det gör jag inte varje dag..


Tänkte använda Aspergerforum för att skriva + och - hur jag känner om detta, timma efter timma , eller dag för dag typ.


Nåt jag försöker tänka på som en akutläkare sa en gång är att personer med Asperger ska inte dricka kaffe för de blir oroliga, det skulle jag aldrig klara, sån kaffetunna som jag är.


Just nu har jag vilat från 16.30 typ till 17.30, hade en film på i bakgrunden, sneglade på klockan nyss och gick upp och kollade Aspergerforum om nya inlägg kommit. Parallellt med detta loggar jag även in på Qx för kontaktskapande som jag kan sakna ( och som verkar vara grundproblematiken till varför jag känner ångest, avsaknad av en riktig vän eller nån som jag är med ) . Killen jag lär känna och tycker en del om utgör en hel del för mitt välbefinnande, men det är inte alltid jag förmår att träffa honom pga urinläckage, problem med mage och sånt som gör att jag känner mig ofräsh..men jag gillar honom och hans sätt en hel del, vill hålla i den kontakten samt kontaktpersonen jag har för att utveckla mina chanser att bli frisk.


För det mest j*vliga är ångesten, det är så j*vligt ( ursäkta men det är hemskt !!! )


Det har funnits julaftnar jag suttit och saknat att vara med nån då jag varit hos mina föräldrar så den Julaftonen aldrig blev rolig, vad har jag drabbats av tänkte jag efteråt, jag tänkte hela tiden på att jag saknade nån eller nåt, det är tomt inombords och det hör nog ihop med att jag sällan har haft mycket folk omkring mig, har valt det själv eller har tvingats valt det för jag blir så trött av för mycket intryck runt omkring mig..

Jag har Generaliserad ångestsyndrom och panikångest.

Min läkare skrev i min utredning att jag har en "handikappande ångest".

EXTREM ångest. Just nu mår jag så dåligt att jag överväger självmord.

Inte det Kahlokatt. Inte det.

kram

/Isabell

Svarade

Japp! Svår ångest, åtminstone i perioder (kanske vid depression eller liknande)

Dock så vet jag (ofta) vad det är som kan ge mig ångest och undviker därför detta/dessa situationer så gott det går. Men då vårat samhälle inte är uppbyggt så att man får vara annorlunda så blir jag ibland tvingad till situationer som ger mig svår ångest.

Kan man kalla detta för ångest: när jag klättrade upp för en brant trappa till en iskana fick jag yrsel, fick starka obehagskänslor om att jag skulle trilla så jag tvingades krypa sista biten!

När jag sedan skulle åka i kanan fick jag obehagskänslor igen, trodde jag skulle slå ihjäl mig!

"Tänk om" tankarna förföljer mig varje dag. Är det ångest? Vet inte hur jag ska benämna detta.

"Tänk om" sonen gör illa sig på dagis är en ofta förekommande tanke hos mig, speciellt när jag står och diskar kommer de negativa tankarna! När jag broderar brukar jag kunna fösa undan tankarna. Min kurator tror att det är för att jag måste koncentrera mig då.

Detta stämmer in på mig:
"Ångest är ett sinnestillstånd som karakteriseras av rädsla eller oro, som ger kroppsliga uttryck. Detta kan vara en upplevd känsla av spänning eller tryck mot bröstkorgen, onormala hjärtslag, smärta i bröstet eller andfåddhet"

När jag lämnar sonen på dagis brukar jag få hjärtklappning och bli andfådd. Tog ovanstående från Wikipedia. Kan vara ett ångestsyndrom jag har.

Japp är inne i en svår ångestperiod nu. Svår i mina ögon iaf. Pga de saker som jag tidigare skrivit om här på forumet. Har aldrig haft det tidigare men självmordstankar har absolut förekommit. Vilket är läskigt! Tror det är så mkt för att jag känner att jag inte kan göra ngt situationen själv.