Hur gör ni för att klara av det sociala samspelets svårigheter?
Och vad är era svårigheter i det sociala samspelet?

Nu fick jag en dejavú. Har jag inte svarat i en liknande tråd nyligen...
Jag connectar inte med folk. Har stel blick. Den når inte ut, släpper inte in.

Jag undviker andra människor.

Mina svårigheter inom det sociala är som tur är inte så stora. I alla fall var dem inte det idag när jag träffade en kille som jag bara träffat ett få antal gånger tidigare (han är kompis till min kompis).

Det gick bra, vi pratade mycket och det var trevligt. Han kommenterade till och med när vi skilldes åt, att det var trevligt att träffas.

Dock så kunde jag inte slappna av fullt ut när jag umgicks med honom.. jag måste koncentrera mig, och det händer att jag säger lite smått konstiga saker (jag har lite svårt för hur man bör svara ibland när man pratar).

Ögonkontakten gick bra tycker jag, så jag skulle nog säga att jag inte längre har några svårigheter med den längre (inte så mycket i alla fall, dock så är det fortfarande lättare för mig att koncentrera mig när jag tittar på nått annat medan jag pratar).

Beror ju mycket på vem jag umgås med och så.. mina problem är olika stora beroende på vilka jag är med. Vissa känns tryggare än andra.


Jag tacklar mina problem genom att.. ja, tänka på att inte hålla "föredrag" när jag pratar (som jag ofta råkar göra) så att folk inte tröttnar på mig.
Jag försöker istället lyssna mer på folk, och intressera mig för vad dem säger.

Jag försöker bara hålla mig cool-lugn och tänka att det är inget konstigt alls det här.

Det lyckas faktiskt bra, det känndes helt OK idag när jag träffade denne person.

Jag tror jag uppfattades som mycket normal och social av honom

------

En annan sak, jag vet inte om det har med det "sociala" att göra direkt, men jag har en del svårigheter med att förstå andras personers känslor.

I skolan hände det ofta att jag var för hårdhänt och gjorde andra elever illa, för jag trodde dem tyckte det var roligt, men jag fattade inte att dem blev skräckslagna. När läraren kom och undra vad jag höll på med och frågade varför kompisen var ledsen, så fattade jag att jag hade gjort fel. Så jag har inte problem med känslor fullt ut, men jag har som sagt svårigheter.


Det kan vara lite av ett problem när jag umgås med kompisar idag. Om jag funderar på att busa med nån (mula nån i den nyfallna snön som exempel), så undviker jag hellre det, för det finns risk för att jag går för långt.

Kortfattat: Om jag är osäker på om en kompis kommer att tycka det är roligt eller inte, så skiter jag hellre i det, så behöver man inte riskera att göra fel.

Jag brukar tröttna på folk. Orkar inte svara i telefon när vänner har ringt, tackat nej till olika aktiviteter, varit trött och grinig, negativ osv. Det har gjort att folk slutat höra av sig.

Vissa vänner har jag lyckats behålla genom åren, men i umgänget med dessa vänner känner jag mig icke respekterad, då jag antagligen inte respekterar mig själv och utstrålar någon slags gränslöshet och barnslighet.

Mitt problem är jag inte vet vad min stora svårighet är. Jag bara märker resultatet: att jag blir utanför i gruppsituationer, får låg status inom gruppers hierarkier, samt, kanske som en följd av det övriga, har svårt att få en partner. Jag kan inte ta på vad det är som går snett, och jag är verkligen en sådan som behöver konkreta, greppbara förklaringar.

Jag har lärt och försöker lära mig mig vissa "rutiner" för att kunna verka bättre i ett socialt samspel.

Det som oftast är problemet är att jag inte riktigt kan hänga med i t.ex en disskution som omfattar flera personer, det går mycket bättre med en och en i taget. Sen brukar många tycka jag är märklig, genom att jag bara brukar ge ett rakt svar på en fråga utan att utveckla det. Även min ögonkontakt är ett stort problem. Jag kanske tittar upp på personen som jag pratar med i någon sekund innan jag vänder bort blicken.

En bra rutin som jag har lärt mig är att om jag t.ex ska stå inför en grupp och ska tala, och det är viktigt med ögonkontakt, är att jag låter blicken svepa strax över personernas huvuden! Ett litet tips till de som har svårt med detta.

kakmonstret skrev:Jag connectar inte med folk. Har stel blick. Den når inte ut, släpper inte in.

Detta, och en myriad av smärtsamma missförstånd som man får bära kvar resten av livet eftersom de aldrig klaras upp.

Lösningen för mig är att undvika folk så mycket som är socialt möjligt.

Det där är mitt största problem. Jag undviker människor eftersom de ger mig ångest. Och ångest får jag eftersom jag aldrig upplever att jag har nåt att prata om, jag känner aldrig att jag har nåt gemensamt med nån. Jag har svårt för ögonkontakt också.

Jag passar aldrig in i någon grupp. Känner mig alltid fel och utanför, även bland folk jag känner väldigt väl.

Jag kan inte småprata naturligt. Klarar heller inte av "lära-känna-varandra-prat". Det låser sig och låter som om jag läser innantill från ett manus när jag försöker mig på sånt.

Folk har en tendens att ogilla mig. Har ingen aning om varför. Själv tycker jag att jag är ganska rolig, charmig och intressant, men folk brukar ofta uppfatta mig som kall och otrevlig innan de lärt känna mig. Är världsmästare på att göra ett dåligt första intryck, och många människor ger en tyvärr ingen andra chans.

Hur jag hanterar detta? Ja, jag är inte särskilt intresserad av det sociala samspelet längre, så jag bryr mig inte så mycket. Och folk som dömer mig har jag i vilket fall ingen lust att lära känna. Jag försöker väl mest acceptera situationen som den är, för att undvika den ständiga känslan av att misslyckas och vara utanför.

Vi har möten en gång i månaden, ang. mobbning. (Jobbar på en skola. Låg- mellanstadiet och särskola). Då har vi samtalsgrupper om ca. 7 personer i varje grupp.

Det första som blev problem var när man skulle säga sin åsikt om en punkt i dagordningen. Det var ju så att ordningsföljden på talare var ungefär så här: "tala när du har lust".
Detta resulterade, för mig, i att jag inte riktigt visste när det var min tur att prata eller när det var tillfälle för min åsikt i det hela. Jag lyckades på nåt vis ändå säga några saker.
Men jag kunde inte läsa av om det var någon som lyssnade eller om de bara väntade ut mig.

Senare under mötet så var det "rundgång", alla skulle säga en sak om punkten om man ville. Och detta skulle då gå i tur och ordning. Iaf uppfattade jag det så eftersom det var "rundgång". Men helt plötsligt så började en annan prata som inte alls satt bredvid den som pratade nyss, så denna "rundgång" blev till något som jag inte kan beskriva.

Vad tolkade jag fel?

Sen när jag skulle säga en sak, då plötsligt reste sig alla och gick. Antar att mötet var slut.

Tror ni det hade gått lättare om de övriga hade vetat om att jag tänker på ett annat sätt? ("samtalsledaren" vet då hennes son har AS)

Zirre utifrån min erfarenhet på de arbetsplatser jag arbetat på är det bättre att berätta för sina arbetskamrater att man har asperger. Där jag arbetar, på en grundskola som vaktmästare så vet hela personalgruppen om det. Jag känner att denna "strategi" hjälper mig.
För att kunna kommunicera som de neurotypiska lär jag mig aldrig och det märker dem. Men med förklaringen att jag har asperger så kan de ge mig lite extra tid att få fram vad jag vill ha sagt eller förtydliga vad de sagt om jag ber dem.

Zirre din fundering kring varför de reste sig när du skulle säga något är svår att svara på, men en förklaring kan ju vara att övriga genom blickar och annat kroppsspråk signalerat att samtalet var slut. Dvs använt ett sådant språk sam vi med asperger har svårt att uppfatta.

Med 1-2 personer så uppfattas jag nog som relativt normal. När det blir fler så märks det att jag är annorlunda, då vänder jag mig inåt och känner mig illa till mods på ett ganska speciellt sätt. Inte så att jag känner mig utstött, mer som att jag börjar reservera mig och fokusera på att inte vara konstig - vilket gör mig lite konstig.

Sedan har jag ett ultra-diplomatiskt sätt att se på många saker här i livet och det blir svårt när man ska sitta och prata med "vanligt" folk. Och det märks, så jag vänder mig ännu mer inåt.

Jag kan klara mig ganska bra i sociala sammanhang en stund. Men mitt "öde" är bundet till att jag förr eller senare sjunker ihop och kan behöva månader i ensamhet, eller med många fler begränsningar.

Det är först nu i tjugoårsåldern som jag har börjat arbeta väldigt mycket på att förstå saker som jag inte förstått tidigare. Så chansen att jag lyckas bättre i relationer nu är mycket större. Hela tonåren misslyckades jag, hade väldigt svårt att förstå andra och att identifiera mig med de jag var med. På mig märktes det aldrig hur svårt jag faktiskt hade det. Jag var ändå relativt aktiv, men jag började sjunka inåt mer och mer fr o m ~18 år.

Hos mina vänner är jag känd som killen man aldrig får tag på. Jag använder t ex ingen mobil längre, och svarar bara i telefon när jag känner att jag vill prata med någon.

Det svåraste i sociala samspelet är väl det faktum att jag ibland sjunker undan och behöver vara mycket ensam under en period.

Sedan är jag kung på att misstolka ansiktsuttryck.

Det tar EXTREMT mycket energi att springa omkring kamouflerad.

Zirre skrev:Hur gör ni för att klara av det sociala samspelets svårigheter?
Och vad är era svårigheter i det sociala samspelet?

Tja en av "svårigheterna" är att inte riktigt kunna peka på vad jag gör fel.
Jag vet att jag ofta missuppfattas som allvarlig när jag skämtar, och vice versa. Jag undviker sociala situationer om det går, har problem med att säga hej/hejdå (och andra "lämpliga" sociala saker), har ett generellt ointresse för andra personers liv och får inte fram rätt ord för det jag vill säga (flummiga ord/meningar är vanligt). Har även en tendens att ofta avbryta folk mitt i meningar, inte kunna greppa verbala instruktioner om dom inte är glasklara. Är också helt värdelös på kallprat.

+massa annat :>

Att jag vill vara mig själv.

svarabhaktivokal skrev:Hur jag hanterar detta? Ja, jag är inte särskilt intresserad av det sociala samspelet längre, så jag bryr mig inte så mycket. Och folk som dömer mig har jag i vilket fall ingen lust att lära känna. Jag försöker väl mest acceptera situationen som den är, för att undvika den ständiga känslan av att misslyckas och vara utanför.

Men, better to crash than never to fly?

svarabhaktivokal skrev:Folk har en tendens att ogilla mig. Har ingen aning om varför. Själv tycker jag att jag är ganska rolig, charmig och intressant, men folk brukar ofta uppfatta mig som kall och otrevlig innan de lärt känna mig. Är världsmästare på att göra ett dåligt första intryck, och många människor ger en tyvärr ingen andra chans.

Ganska intressant. Människor har en tendens att gilla mig.
jag vet att jag är snäll och trevlig, men själv tycker jag inte att jag har så mycket att ge. inte mer än någon annan i alla fall. Det gör att jag får väldigt svårt att hantera människor runt omkring mig. Ty jag har svårt att umgås med människorna som vill umgås med mig på ett avslappnat sätt.
Vilket gör längre och nära relationer fruktansvärt svåra för mig eftersom jag inte vet vad som förväntas av mig.

Jag har inga som helst problem att förstå sociala regler och situationer. Men jag överväldigas av alla känslor och intryck i en social situation. Det är som om folk skriker känslor, stinker känslor, kladdar, kladdar, kladdar med känslor överallt. Jag får hålla emot så att de inte äter upp mig, suger ut all energi ur mig.

Det där är det jag har svårast att förstå med att ha diagnostiserats som aspergare, att jag faktiskt har riktigt bra koll på vad människor känner, att jag tvärtom är socialt överkänslig, inte har något skydd mot andra människors känslor.

Om jag flackar med blicken eller inte svarar så beror det inte på att jag inte fattar hur man gör, utan att det sociala livet blir nästan pornografiskt påträngande ibland. Om jag blir tyst under en middag så beror det inte på att jag inte törs ta plats eller är blyg, utan för att jag tycker att folk snackar en massa ointressant dravel eller att jag har blvit överväldigad av alla intryck och söker mig inåt för att rädda mitt medvetande från överhettning.

Kanske inte begripligt, men det närmaste jag kan komma att besvara frågorna.

temporary21 skrev:

svarabhaktivokal skrev:Hur jag hanterar detta? Ja, jag är inte särskilt intresserad av det sociala samspelet längre, så jag bryr mig inte så mycket. Och folk som dömer mig har jag i vilket fall ingen lust att lära känna. Jag försöker väl mest acceptera situationen som den är, för att undvika den ständiga känslan av att misslyckas och vara utanför.

Men, better to crash than never to fly?

Haha ja så är det ju. Men sen gäller det ju att definiera "flyga" också.

carl skrev:

svarabhaktivokal skrev:Folk har en tendens att ogilla mig. Har ingen aning om varför. Själv tycker jag att jag är ganska rolig, charmig och intressant, men folk brukar ofta uppfatta mig som kall och otrevlig innan de lärt känna mig. Är världsmästare på att göra ett dåligt första intryck, och många människor ger en tyvärr ingen andra chans.

Ganska intressant. Människor har en tendens att gilla mig.
jag vet att jag är snäll och trevlig, men själv tycker jag inte att jag har så mycket att ge. inte mer än någon annan i alla fall. Det gör att jag får väldigt svårt att hantera människor runt omkring mig. Ty jag har svårt att umgås med människorna som vill umgås med mig på ett avslappnat sätt.
Vilket gör längre och nära relationer fruktansvärt svåra för mig eftersom jag inte vet vad som förväntas av mig.

Vänner har påpekat att jag kan uppfattas som extremt reserverad i nya människors sällskap, samt sagt att mitt standardansiktsuttryck gör att jag ofta ser arg och ledsen ut. Har fått höra att jag ställer "konstiga frågor" också. Jag har därutöver noll gruppkänsla, så det kanske gör sitt.

Stundtals är jag lite ledsen över detta, eftersom det känns som om folk misstolkar mig hela tiden. Jag är allt annat än kall och otrevlig.

Då och då möter man dock människor som har ungefär samma sätt och framtoning som en själv, och då brukar det å andra sidan bli himla bra.

Problemet är att jag med kroppsspråket sluter mig/verkar reserverad i många gruppsammanhang och det är först den senaste tiden som det gått upp för mig. Det är inte bara min dåliga ögonkontakt utan även detta som ställer till det. Dessutom vågar jag sällan ställa en fråga till någon på tex. jobbet för jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig nästa gång jag möter den personen samt att jag har icke-adekvat ögonkontakt om man inte ställer sig och pratar med mig.

Dessutom är jag oerhört envis delvis pga. min As. och har ibland på förhand bestämt mig vem jag vill prata med och inte och sluter mig totalt inför de jag inte vill prata med. Jag börjar så smått inse att jag bör ändra på detta för då kan jag ev. få kontakt med fler människor/fler lär vilja prata med mig.

Folk måste i regel bjuda till/ta kontakt med mig flera gånger innan jag tar kontakt med dem pga. den mussla jag är. Som tex. på jobbet häromdagen där hela 9 st. tyckte jag var snygg i mitt tonade hår. Tyvärr är det få som orkar det och en del ser inte att jag faktiskt är osäker utan tror jag är arrogant, vilket är helt fel. Dessutom går jag oftast omedveten med näsan lite i vädret pga. att jag har felaktig hållning på hela kroppen, vilket förvärrar det hela ibland.

Ett annat problem är att jag är för "på"/ för impulsiv ibland så mina kompisar blir irriterade. Häromdagen blev jag kallad hök. Det stämmer delvis men samtidigt finner jag att många människor svarar att de vill lära känna en men man kommer längst ner på deras lista efter jobb, gamla vänner/kompisar, träning, blogg, osv. - you name it och man ska sitta där och vänta utan att bli irriterad eller dra om det inte passar.

Ärligt talat så har jag faktiskt ingen aning om hur jag uppfattas i andras ögon. Jag antar att jag uppfattas som aningen reserverad, men ändå allmänt trevlig. Jag brukar i alla fall aldrig hamna i konflikter eller bråk, då jag hellre bara går därifrån om något sånt skulle uppstå. Om någon förolämpar mig så brukar jag inte inse det förrän efteråt, och då ids jag ändå inte göra något åt det.

Zirre skrev:Hur gör ni för att klara av det sociala samspelets svårigheter?
Och vad är era svårigheter i det sociala samspelet?

Jag vet inte riktigt vilka mina sociala svårigheter är och det i sig är ju ett stort problem.
Jag tycker själv inte att jag är otrevlig, onåbar, missförstådd osv. Jag tycker jag är en människa som är väldigt snäll, lyssnande, omtänksam och tar ofta hand om andra. Men vad andra tycker har jag absolut ingen aning om. Kan ju bero på att jag inte har några vänner? Ingen har någonsin sagt vare sig något positivt eller negativt om mig som person.

Jag har alltid varit en ensamvarg och det TROR jag beror på att jag blir så trött och stressad av människor. Jag gillar att ha tyst och lugnt omkring mig. Gillar inte spontana förändringar, orkar inte med alla "känslomässiga utspel" man överumplas av i samspelet med andra människor. Så det är väl en slags svaghet kanske?

Jag är ju så ny på allt detta. Började min utredning i oktober och blir klar i januari, så just nu är allt en enda röra i skallen. Vad är AS hos mig och vad är min personlighet? Och alla dessa frågor som ska besvaras under utredningen, gaaaahhhh, det är ju bara en hel hög av absurda gissningar. Frågorna går ju inte att besvara korrekt.

Lite OT här kanske.

Jag försöker att utmana mig själv så mycket jag kan och orkar. Känner mig allt som oftast som en observatör, eller som en skådespelare som låtsas vara med i gruppen. Det är intressant att observera hur andra beter sig mot varandra och hur deras beteénde varierar beroende på status. Gruppledaren blir behandlat på ett helt annat sätt än han som är sist i gruppen.

Samtidigt är det en av mina innerligaste drömmar att lära mig hur spelet fungerar. Jag vill inte bara titta på och låtsas vara med, jag vill vara med och känna mig med på riktigt.

Så jag försöker träna på det och ta så många chanser jag får. Ofta blir det fel, typ "så vi var inte så bra vänner alltså?" "nähä, vi är vissst inte kompisar över huvudtaget.." men jag tycker det är värt mödan. Det går långsamt och ibland gör jag helt idiotiska fel. Som förra veckan då jag tackade nej till att äta ute med arbetskamraterna eftersom jag inte vågade tro att jag skulle kunna bete mig normalt under en 45-minuters lunch.