Som kanske rubriken talar om, undrar jag hur det ligger till här med körkort osv.

Själv ska jag precis påbörja övningskörning, och har inte nämt något om Asperger, på grund av att jag inte har en riktig diagnos än.

Hur står det till hos er?

Oj då! Det verkar som om tråden kom in två gånger!

Har körkort. Tog det långt innan jag visste att jag hade AS.

Jag kommer med stor sannolikhet aldrig att skaffa körkort.

Tog det för längesedan, var ivarjefall EFTER T-Forden

Jag har körkort, betalade det själv efter att ha jobbat en sommar (heltid långa dagar på Konsum). Man måste ha körkort för att ta sig nån vart där jag bodde och är uppväxt på bygden, har haft mycket nytta av det. Tyvärr har jag inte möjlighet att köra bil så ofta som jag borde, så jag brukar ta det lugnt i trafiken, och inte köra i städer där jag inte är känd... ja oftast iaf...

Har inget körkort. Jag klarar mig bra ändå tack vare bra och täta kommunikationer på dagarna och vardagkvällarna på nätterna är jag sällan iväg. På helgkvällar borde bussarna gå oftare. Har bussen till en liten stad nästan utanför fönstret och jobbar i en storstad där allt jag behöver finns att tillgå. Så jag shoopar efter jobbet vid lust och/eller behov, vilket ofta känns toppen.

När jag var yngre och bodde hemma på landet skjutsade mina snälla föräldrar ofta mig så det gick också bra och förbindelserna till gymnasieskolan var okej.

Jag försökte en gång i tiden, men det gick käpprätt åt skogen Jag är väldigt dålig på att bedöma hastighet och avstånd, plus att jag inte klarade av att göra flera saker samtidigt. Körkortsläraren blev förbannad och jag låste mig av stressen. Lyckas jag nån gång lär det bara bli för automatväxlad bil.

Har körkort sedan 18 år tillbaka. Jag tror inte min Asperger har påverkat min körning, å andra sidan har jag ju bara vetat att jag har AS i nån månad. Jag har aldrig varit med om nån trafikolycka, förutom nån enstaka parkeringsskada.

Måste bara tillägga, vet inte hur jag skulle klara mig utan ? Klarar inte av att åka buss mm , det enda jag inte far illa av är bil och båt. Varför vet jag inte Sedan måste jag även ha bilen i arbetet.

Har körkort i sverige sedan 3 år, hade körkort i USA (nej det är inte så lätt som alla säger, beror på delstat) från 1998. Efter hemkomst lyckades jag ta körkortet i sverige också. Var inskriven 3 ggr på olika bilskolor så totalt tog det dryga 10 år innan jag fick det svenska körkortet. Vill ta fler "bokstäver" men AS lär sätta käppar i hjulet, plus ekonomin.

Nej, har inte körkort. Dock övningskörde jag lite för några år sen, men jag var för nervös/bekymmersam för att fortsätta, så jag la ner.

Många som är flera år yngre än mig har redan skaffat körkot, så man känner sig lite annorlunda på det.

Först hade jag tänkt att rösta: "Vill ha körkort, men hindras på grund av min Asperger", eftersom jag vill ha körkort, men är för paranoid och har svårt för att ta det ansvaret att åka ute på vägarna.

Men jag röstade: "Har valt att inte ta körkort", eftersom jag inte vet om det är direkt kopplat till asperger att jag är så som jag är på det här med körkort.

Edit: röstade på har valt att inte ta körkort. Såg röstningsalternativen först nu.

Vanligt B + Taxi + Truck B1 och B2.

Jag har körkort, men jag hade ett rent helvete med att lära mig den praktiska biten (teorin gick däremot jättelätt).
Det tog nästan två år innan jag hade lärt mig köra ordentligt, så att jag kunde göra uppkörning, men sen dess har det gått bra och den enda gången jag varit inblandad i en trafikolycka så berodde det helt och hållet på medveten buskörning från min sida och inte på någon as (dock lärde jag mig en läxa och har inte kört som någon idiot därefter).

Jag får inte ta körkort, på grund av andra anledningar än Aspergers.

AB-kort sedan mer än 30 år. Haft sju bilar men tyvärr ingen MC. Har ingen bil alls nu.

Jag tog körkortet när jag var 22. Började förbereda mig när jag var arton eftersom jag fick för mig att man måste ta det då. Men när jag inte hade någon lust så struntade jag i det.
Sen behövde jag körkort så då såg jag till att ta det. Teorin var lätt. Praktiken var svårare, men det tog väl ett halvår med väntan på tryck och sånt.

Jag har aldrig känt behov av körkort. Stockholm har bra kollektivtrafik, och dessutom finns det mesta på gång- eller cykelavstånd.

Pewe skrev:Måste bara tillägga, vet inte hur jag skulle klara mig utan ? Klarar inte av att åka buss mm , det enda jag inte far illa av är bil och båt. Varför vet jag inte Sedan måste jag även ha bilen i arbetet.

En annan är så illa TVUNGEN att klara sig utan... Hur mycket man än skulle behöva körkort och bil .

Jag röstade på "Håller på och övningskör och hoppas på ett körkort", men stark betoning på hoppas... Har övningskört ett halvår, men går väääääääldigt trögt. Det är dyrt att mängdträna på trafikskola, särskilt i en stor stad med fullt av cyklister...

Jag skulle kunnat rösta på "hindras pga min Asperger", men jag visste ju inte om min AS när jag var ung och körkort var aktuellt. Så jag röstade på det fjärde alternativet.

Jag har alltid haft känslan av att jag reagerar för långsamt för att klara av bilkörning.

En gång skulle min man träna bilkörning med mig. Det blev bara en gång och skilsmässan hängde i luften. Jag gjorde fel hela tiden, glömde kopplingen och han blev arg och skällde på mig. Säkert var han rädd för att jag skulle förstöra bilen. Sånt behöver inte en körskollärare bry sig om.

När man bor i en stad så kan man alltid cykla el ta buss. Men jag kommer ihåg besvärliga resor med min dotter, när hon var liten. Tåg och buss och taxi och båt och buss igen, besvärliga byten mitt i natten, språngmarscher för att hinna till nästa färdmedel etc.

Jag har körtkort för moped klass 1 jag tog som 15 åring.. men jag tror jag aldrig skulle klara av att köra bil. För mycket på gång i huvudet, hastighet, bensin, vägen osvosv... Det skulle jag aldrig klara av!
Men motorcykel.. det skulle jag minsann vilja ha!

"Valt att inte ta" låg nog närmast till hands, av de alternativ som fanns. Jag antar att chansen är liten att jag ger mig på något körkortstagande någon gång i framtiden. Kanske om jag möter kärleken någonstans på mindre ort, och hon har både körkort och bil och vi får för oss att försöka övningsköra och skaffa även mig ett körkort.

Jag skaffade körkortstillstånd våren efter jag hade fyllt 18, och lyckades passa på och komma ut och övningsköra med styvfar en gång redan nästa sommar - och två gånger nästa sommar, efter att behövt ansöka om förlängning av tillståndet en gång.

Sista giltighetsdag året därpå var en söndag (31 mars 1990) och jag lyckades aldrig få iväg en ansökan om förlängning förrän på torsdagen, och naturligtvis visade sig posten inte kunna få fram just det brevet på en dag, vilket känns ack så symptomatiskt i min livshistoria.

Just på söndagen passade vi på en sista gång och körde lite, bl a i trafik någonstans i Södermalms hamnområden. Någon gång under nästa vecka kom beskedet att min ansökan inte hade kommit in i tid och att tillståndet inte kunde förlängas.

180 spänn eller något sådant av priset för tillståndet som hade ingått för en uppkörning blev strax återbetalat, och sedan dess har jag aldrig haft både tid, råd och intresse nog samtidigt att försöka igen. Till våren blir det 20 år sedan. Som åren har gått...

Har inte körkort och kommer aldrig att ta ett. Jag har en tendens att försvinna in i min egen lilla värld, t.ex på ett möte. Jag svarar på allt - rätt på rätt ställe - men när jag vaknar till är det inte sällan jag upptäcker att 30 minuters möte har gått och jag har inte den minsta aning om vad någon har sagt... inte ens jag själv.

Så... jag är övertygad om att jag skulle kunna köra flera mil i mitt semi-disconnected tillstånd och inte minnas hur jag tog mig dit jag skulle, vilket gör att jag säkerligen är en trafikfara. Tänker inte riskera mina barns liv, och ingen annans heller. Så jag avstår.