Håller med, vill inte botas. Men utredas.

jorand skrev:Håller med, vill inte botas. Men utredas.

Så du har blivit nekad utredning? Av vilken anledning?

Resursbrist. Min remiss är inte prioriterad.

"Det finns alltså som vi läkare anser inte anledning att utreda ett tillstånd som handlar om s.k. högpresterande Aspergersyndrom. Av beskrivningen så har du ett kvalificerat arbete, familj och vad jag förstår goda sociala omständigheter."

Saker förändras, snart kanske ett par av punkterna ovan kan strykas och jag mår kanske tillräckligt dåligt.

Nu vet jag inte om det redan har nämnts, har inte läst igenom alla inlägg. Men jag kände i alla fall också att mina psykologsamtal ofta gjorde mer skada än nytta. Det kändes inte alls som att jag lyckades framföra det jag ville, utan det blev snarare mest bara missförstånd. Men då började jag spontant att skriva e-post till min psykolog mellan träffarna. På så sätt har jag har kunnat tänka efter noga, hemma i lugnet, på vad det egentligen är jag vill ha sagt och hur jag ska säga det. Jag har även förklarat att jag inte tycker att träffarna ger mig speciellt mycket annat än kanske viss social träning. Och det känns inte som att jag vill komma till psykologen för att träna på att vara social. Det kan jag göra i andra sammanhang. Istället skriver jag snarare ner mina tankar och funderingar, åtminstone tills jag upplever att vi är på en någorlunda jämn nivå.

temporary21 skrev: Men då började jag spontant att skriva e-post till min psykolog mellan träffarna. På så sätt har jag har kunnat tänka efter noga, hemma i lugnet, på vad det egentligen är jag vill ha sagt och hur jag ska säga det.

Den metoden har för mig fungerat utmärkt och har gjort det sedan sommaren -01. Många mail har det blivit OCH mycket bra och nödvändigt för min utveckling att kunna prata i samtal. Det var även min terapeut som föreslog det speciellt i svåra stunder när hjärnan snurrar och man bara vill få ur sig allt galet.

Erfarenhet av psykolog: varierande. En som var inriktad på KBT-mycket bra! Fungerade bra,och jag har fortsatt med de övningar jag fick då. Der enda som var nackdel var att det blev en alldeles för kort tid beroende på att tid gick bort för sjukdomstrassel för oss båda.
Psykiatriker: goda erfarenheter.KOmpetenta, tydliga och faktiskt prestigelösa de jag träffat på.
MEN: de jag haft att göra med via vuxenhabilitering-där har det inte fungerat alls. Personkemi är en möjlig orsak. Den senaste kontakten slutade i frustration,det tar för mycket kraft att sitta och diskutera med en vägg som inte riktigt förstår situationen jag tar upp. Det är en äldre psykolog som verkar vara ljusår från att se hur samhället och arbetsplatser med mer fungerar idag. Tyvärr. Upplever mig inte trodd när jag berättat saker jag tillockmed har nedskrivet och som går att kontrollera resonemanget bakom.J ag får då höra att jag inte ser hela bilden... i så fall är vi många som inte gör detta i min omgivning....

NÅ, det hela har slutat med att jag avslutat kontakten med habiliteringen. jag vill ha förnyade KBT-insatser, men får inte detta,vilket var sagt i samband med utredningen-att jag skulle få. När det nu inte blev så valde jag nu att gå vidare på egen hand. Tar mindre tid i anspråk, ger mindre frustration. Jag kan koncentrera mig på att få en verklig förändring istället för att älta svårigheterna.De är jag medveten om-och vill göra något åt.Men det räcker med min psykiatrikontakt vid behov. Samt att jag själv aktivt försöker hitta strategier att komma vidare i livet, med hjälp av KBTövningar och egna ideér.

Fantasy