milve skrev:En fråga bara. Hur gör man när man gömmer sig bakom sitt funktionshinder?

Vad de menar är att man inte ska använda funktionshindret som ett svepskäl för att undvika att göra förändringar, vilket är en rätt aggressiv och oförskämd uppmaning om man nu faktiskt har angett ett riktigt skäl.

KrigarSjäl skrev:Att coacha bort AS...!
Det är så efterblivet att det inte finns på kartan.
Snart räknas man väl som mentalfall för att man inte gillar fotboll...allvarligt talat, vad fan ska den här normalitetshetsen sluta i!?

Fatta detta alla coacher därute:
Aspergers syndrom är inte någon sjukdom.
Aspergers syndrom är inte något som skall "botas".
En aspergares personlighet vare sig kan eller skall tränas bort.
En aspergares problem försvinner inte genom att aspergaren får höra "kloka tips" från coacher.


Tror ni att ni kan få in det här i era nyliberala driftiga coachskallar eller är ni fullt upptagna med villabygge i Thailand på den deg ni snyter från Arbetsförmedlingen?

Tack bra sagt! Jag är jätteorolig för min framtid just nu och för att folk ska vilja "terapeuta" mig till att bli någon annan än den jag är. Man får försöka stå på sig. Måste man jobba? måste man vilja jobba? Jag vill inte för jag vet att jag inte orkar/klarar det ...hur har ni andra det? Jobbar ni?[/b]

Jag känner med er. Jag tycker illa nog när man behöver utsättas för dessa personer på Af utan att vara i er situation. Jag brukar se det som att Arbetsförmedlingen som intstitution framför allt är bärare av en statsideologi med långa historiska rötter där man på ett ganska fördomsfullt sätt avgör vem som har gjort sig förtjänt av hjälp och vem som inte har gjort det. De anställda där pressas hela tiden av nya och hårdare riktlinjer och det är antagligen inte lätt att behålla vett och sans och en allmän humanitär inställning utan visst civilkurage personlig mognad som vissa av dessa individer helt enkelt inte verkar vara i stånd till.

Jag har nog haft sammanlagt en arbetsförmedlare genom åren som varit bra och sympatisk tror jag.

Det enda tips jag kan ge är att det är bra att behålla initiativet och kör det ihop sig tror jag att det är bra att be att få byta coach men utan att gå in för mycket i detalj på varför man vill byta.

Den blinde får en käpp, den lame en rullstol och jag får skäll och skit för att jag inte skärper till mig.

Jag var på möte på AF häromdagen, eftersom jag blir utförsäkrad i januari. Träffade en från AF och en från FK.

AF-människan var rar och inte kändes fördomsfull mot AS alls. FK-människan var beige och stel och möjligtvis kan hon ha varit nervös inför alla mina diagnoser (insåg jag i efterhand), men AF-damen var inte det minsta otrevlig, normativ, nedlåtande eller nåt. Ville bara säga att det kan vara så också.

Jag har träffat mestadels trevliga personer på AF, problemet var bara att de inte kunde hjälpa mig så mycket. Detta pga den problematik jag har och att arbetsmarknaden ser ut som den gör. Sen har jag träffat på ett par stolpskott, men mestadels har det varit helt ok.

Sen har jag ju bevittnat hur en AF-anställd blev hotad av en person som ville att AF skulle betala pengar till honom, och inte godtog informationen om att det var socialen han skulle vända sig till. Kan lugnt säga att jag personligen inte skulle vilja jobba på AF.

Min FK-handläggare gav mig tipset att inför mitt slut med sjukersättning 2011 kan jag redan ett halvår innan gå till AF-genomgången för alla måste på pappret ha gått igenom det som det ser ut nu för att bedöma arbetsförmåga/oförmåga.

Det jag då slipper är att utförsäkras och slängas runt i systemen. Att informationen är klar inför bedömning om varaktig sjukersättning eller in i program på AF.

Bör väl tilläggas som systemet ser ut nu. En mjukare övergång än som det blivit nu.

Men här där jag bor ser det ut som dom kör det här med att alla är inblandade samtidigt ifrån alla systemen just så man inte ska känna att man är slängd hit och dit. Det har varit så sen ett par år. Soc, AF och FK.

Nu har jag varit på mitt andra möte på Af. Jag hade bestämt mig för att vara positiv, att vad han än sade skulle jag inte låta mig bli ledsen igen. Det fungerade. Mötet blev riktigt hyfsat och det visade sig att han försökt lära sig om AS, gått på föreläsning till exempel, men det där med att många av oss har svårt med ögonkontakt hade han missat.

Jag berättade för honom att jag kanske tittar på honom mer om jag träffar honom många gånger, men det är det ju inte meningen att jag ska göra, och att jag inte har några problem att titta mina familjemedlemmar i ögonen. Men jag sade också att det inte är en del av mitt sätt att kommunicera, utan det är orden som är viktiga för mig.

Han berättade att det kändes jättekonstigt för honom att jag inte tittade på honom. Jag kommer inte ihåg exakt hur han beskrev det, men det var tydligt att för honom blev det väldigt besvärligt att inte den delen av kommunikationen finns hos mig. Så problemet ligger egentligen mest hos honom ser jag det som. De flesta brukar inte ha så stora bekymmer med mig pga just det.

Det känns som det finns hopp att kunna fortsätta samarbeta nu. Vi måste ju inte bli bästa kompisar precis, bara det leder till ett jobb så småningom.

svartamolnet skrev:Det känns som det finns hopp att kunna fortsätta samarbeta nu. Vi måste ju inte bli bästa kompisar precis, bara det leder till ett jobb så småningom.

Man kan kanske i alla fall uppnå en ömsesidig respekt med sitt försök att samarbeta. Man slipper vara spänd och nervös varje möte vilket jag brukar tycka är det som tar kraft både före och efter.

svartamolnet skrev:Han berättade att det kändes jättekonstigt för honom att jag inte tittade på honom. Jag kommer inte ihåg exakt hur han beskrev det, men det var tydligt att för honom blev det väldigt besvärligt att inte den delen av kommunikationen finns hos mig. Så problemet ligger egentligen mest hos honom ser jag det som.

Ja, han verkar ha en del oändamålsenliga undermedvetna antaganden som han behöver arbeta med, iom att han tillskriver ögonkontakt en sådan stor betydelse. Du kanske försiktigt kan rekommendera en omgång KBT?

Altus skrev:

svartamolnet skrev:Han berättade att det kändes jättekonstigt för honom att jag inte tittade på honom. Jag kommer inte ihåg exakt hur han beskrev det, men det var tydligt att för honom blev det väldigt besvärligt att inte den delen av kommunikationen finns hos mig. Så problemet ligger egentligen mest hos honom ser jag det som.

Ja, han verkar ha en del oändamålsenliga undermedvetna antaganden som han behöver arbeta med, iom att han tillskriver ögonkontakt en sådan stor betydelse. Du kanske försiktigt kan rekommendera en omgång KBT?

Låter onekligen som att han skulle behöva det.