svarabhaktivokal skrev:

Kahlokatt skrev:Jag är också överempatisk. Klarar inte ens av att lägga mjukdjuren (som bor på min säng) på det kalla golvet under natten, utan måste lägga dem bekvämt på kuddar.

Jag trodde att JAG var den enda vuxna människa i världen som gjorde så... hehe

Hehe, så där är jag också! Får dåligt samvete om jag ser att något mjukdjur ligger på snedden också. Sedan vänder jag alltid deras ansikten mot mig, så att de inte "känner" sig ensamma. Det är hur skumt som helst, för jag kan inte låtsas om som att de inte finns där heller.

earlydayminer skrev:

svarabhaktivokal skrev:

Kahlokatt skrev:Jag är också överempatisk. Klarar inte ens av att lägga mjukdjuren (som bor på min säng) på det kalla golvet under natten, utan måste lägga dem bekvämt på kuddar.

Jag trodde att JAG var den enda vuxna människa i världen som gjorde så... hehe

Hehe, så där är jag också! Får dåligt samvete om jag ser att något mjukdjur ligger på snedden också. Sedan vänder jag alltid deras ansikten mot mig, så att de inte "känner" sig ensamma. Det är hur skumt som helst, för jag kan inte låtsas om som att de inte finns där heller.

Haha, vad fint dina mjukdjur verkar ha det väldigt bra.

Ja, men de växte upp och lämnade mig för en annan!

Jag tycker att det här med empati/sympati är intressant, så jag hoppas att du inte har något emot att jag "lånar" tråden för något kanske lite OT.
Det jag tänkte på var det faktum att det finns så många människor som verkar ha väldigt svårt för att se djur dö, eller behandlas illa, men ändå samtidigt inte ha något problem med att äta kött. Jag har lite svårt att få ihop hur dessa människor tänker (om de ens tänker överhuvudtaget?). Kanske är detta ett bra exempel på skillnad mellan empati och sympati? De känner empati när de ser djuren avlivas, men de känner egentligen ingen sympati, då de i så fall borde ha problem med att äta köttet?
Okej, det är skillnad på kött och kött, i vissa fall kan det ju faktiskt vara så att djuret ha levt ett någorlunda "bra" liv och avlivats på ett så skonsamt sätt som möjligt. Men av min erfarenhet så tycks dessa människor som jag refererar till inte bry sig så mycket om det hursomhelst, utan väljer snarare att konsumera efter smak och pris. Dessutom så finns det ju hur många alternativ som helst istället för kött, om man bara letar.
Visst, om man vill äta kött så är det väl ens egen ensak, men i så fall borde man väl också kunna stå för det?

temporary21 skrev:Jag tycker att det här med empati/sympati är intressant, så jag hoppas att du inte har något emot att jag "lånar" tråden för något kanske lite OT.

Låna på du bara Dessutom var det väl inte särskilt OT.

temporary21 skrev:Det jag tänkte på var det faktum att det finns så många människor som verkar ha väldigt svårt för att se djur dö, eller behandlas illa, men ändå samtidigt inte ha något problem med att äta kött. Jag har lite svårt att få ihop hur dessa människor tänker (om de ens tänker överhuvudtaget?).

Ja det där har jag också alltid undrat, och jag tar mig även rätten att påpeka det när jag samtalar med en köttätare som påstår sig älska djur och inte klarar av att se dem lida/dö. De kanske lever efter principen om att det man inte tänker på finns inte. Vad vet jag. Underligt är det i alla fall.

svarabhaktivokal skrev:Ja det där har jag också alltid undrat, och jag tar mig även rätten att påpeka det när jag samtalar med en köttätare som påstår sig älska djur och inte klarar av att se dem lida/dö.

Ja, jag har en bekant som brukar bli upprörd när någon påpekar detta faktum. Ändå är han den som inte ens kan döda en enstaka fluga, eller se någon annan göra det heller för den delen. Samtidigt så glufsar han i sig kött dagligen och kan dessutom tracka ner på vegetarianer och veganer.
Ja, människor är banne mig konstiga

temporary21 skrev:

svarabhaktivokal skrev:Ja det där har jag också alltid undrat, och jag tar mig även rätten att påpeka det när jag samtalar med en köttätare som påstår sig älska djur och inte klarar av att se dem lida/dö.

Ja, jag har en bekant som brukar bli upprörd när någon påpekar detta faktum.

Låter lite som ett klassiskt fall av angrepp på grund av dåligt samvete. Jag kan också bli grymt upprörd om någon påpekar saker jag gör som jag innerst inne känner är "fel" och har dåligt samvete över.

Har inte det problemet.

svarabhaktivokal skrev:

temporary21 skrev:Jag tycker att det här med empati/sympati är intressant, så jag hoppas att du inte har något emot att jag "lånar" tråden för något kanske lite OT.

Låna på du bara Dessutom var det väl inte särskilt OT.

temporary21 skrev:Det jag tänkte på var det faktum att det finns så många människor som verkar ha väldigt svårt för att se djur dö, eller behandlas illa, men ändå samtidigt inte ha något problem med att äta kött. Jag har lite svårt att få ihop hur dessa människor tänker (om de ens tänker överhuvudtaget?).

Ja det där har jag också alltid undrat, och jag tar mig även rätten att påpeka det när jag samtalar med en köttätare som påstår sig älska djur och inte klarar av att se dem lida/dö. De kanske lever efter principen om att det man inte tänker på finns inte. Vad vet jag. Underligt är det i alla fall.

Mycket enkelt. Jag äter inte vilket kött som helst från vilket företag som helst. Man får ta reda på/upplysas av information kring djuren. Jag äter gris och ko, främst ekologiskt. Och jag bojkottar Scan livet ut. Anser inte att det är i närheten av att liknas med att se ett djur lida eller döda ett djur. Däremot slutade jag äta kött ett tag då jag fick panik eftersom att det kändes som att jag åt min katt.

Min tanke är att bli vegetarian i framtiden, men att ställa om min kropp så som mitt liv är just nu är ett vansinnigt riskfyllt projekt. För att ge mina värderingar ytterliggare vikt och för att känna mig närmare naturen på mitt sätt - för min egen skull. Även för att experimentera och utveckla mitt sinne i min strävan efter att vidga mina vyer. Och är det någonting jag har lärt mig i livet är det att ta små steg och ett steg i taget.

Har aldrig gnällt på vegetarianer/veganer, och vägrar att diskutera med fantaster som kan liknas med vilka fantaster som helst - de totalvägrar att se det rationella och använder argument som är menat för samvete, inte intellekt. Jag tycker inte om propaganda och annat som körs upp i ansiktet på folk. Det är minst lika respektlöst som anledningen till varför propagandan körs upp i ansiktet på folk. Det spelar ingen roll hur mycket som kan ersätta köttet i dagens läge, och hur "enkelt" det än påstås vara. Övergången är en livsförändring och bör därför tas på största allvar och successivt formas efter eget behov, omständigheterna i livet o s v.

Om jag blir dömd, så är det inte mitt problem.
Om jag blir dömd, så säger det mer om personen som dömer än om mig.

"Vi" tänker så det knakar, ni behöver inte oroa er. Det är inte "vi" emot "ni", jag tycker inte om djurplågeri och misskötsel mer än vad ni gör. Men jag är anti när det gäller att med våld och hänsynslöst utpekande få sin sak igenom.

Jag vet inte om jag misstolkar dig nu earlydayminer, men från min sida har jag inget som helst intresse att döma någon. Jag ville bara påpeka att jag tyckte att det var underligt att vissa som äter kött har en motsägelsefull inställning. I ditt fall verkar det dock som att du har full översikt över dina handlingar, vilket jag respekterar. Om du sedan skulle vara vegetarian eller inte är ju givetvis din ensak.

Det är inte "vi" emot "ni", jag tycker inte om djurplågeri och misskötsel mer än vad ni gör. Men jag är anti när det gäller att med våld och hänsynslöst utpekande få sin sak igenom.

Jag vet inte riktigt var du fick "ni" och "vi" ifrån. Jag står inte på någon specifik sida, jag tar personligen avstånd från all form av gruppering av detta slag. Det är ungefär som politik, det intresserar mig inte ett dugg

Mycket trevligt att läsa, temporary21. Ville helt enkelt klargöra att alla T-rex inte är monster, inte för att jag uppfattar er som trångsynta. Jag slutade även att använda min dunkudde så fort jag läste om hur de behandlade gässen. Den åkte ut på en gång, totalvägrade att sova med den. Kände mig oerhört illa till mods. Sådant där gör att jag får panik, vad fan liksom!!!

Tycker det låter som en väldigt god egenskap. Genuint empatiska människor är sällsynta. Fast visst; att bry sig om trädgrenar, stenar och gossedjur känns kanske lite "overkill".

Prövat att intelektualisera? Det fungerar iaf utmärkt för min del. Det gäller att skaffa sig distans till saker och se rationellt på dem. Tygla känslorna.

Om någon t.ex slår sig, så är det bara en manupulativ artkonkurrent som gör det, inte en människa värd ägna någon medkänsla.

prntscr skrev:Tycker det låter som en väldigt god egenskap. Genuint empatiska människor är sällsynta. Fast visst; att bry sig om trädgrenar, stenar och gossedjur känns kanske lite "overkill".

Prövat att intelektualisera? Det fungerar iaf utmärkt för min del. Det gäller att skaffa sig distans till saker och se rationellt på dem. Tygla känslorna.

Jag kan ibland ha svårt att se en skillnad mellan människor och träd/stenar/blommor/djur etc. Den rent självklara skillnaden ser jag givetvis, men jag menar på ett djupare plan. Jag tror på själen och att allt i naturen har en själ. Dessutom tror jag på att själen vandrar. En blomma kan alltså nu äga själen från min döda kanin.

Då blir det svårt att skaffa distans till saker och ting, trots att jag försöker. Även om det är jobbigt ibland att tänka så, så ger det mig en livsviktig känsla av sammanhang och mening. Och tro det eller ej, detta har jag kommit fram till genom oändliga tankekedjor som är baserade på mitt sätt att tänka logiskt och förnuftigt. Det är inget jag bara "hittat på".

Förhoppningsvis går det att lära sig att tygla känslorna till en viss grad. Jag är dock inte där ännu

earlydayminer skrev:
Mycket enkelt. Jag äter inte vilket kött som helst från vilket företag som helst. Man får ta reda på/upplysas av information kring djuren. Jag äter gris och ko, främst ekologiskt. Och jag bojkottar Scan livet ut. Anser inte att det är i närheten av att liknas med att se ett djur lida eller döda ett djur.

Men det är ju fortfarande någon som har dödat djuret för att du skall äta det, så en viss likhet finns det ju. Vad jag menar är att jag har svårt att förstå hur man tänker när man äter kött, trots att man inte klarar av tanken på att djur dör. Du kanske inte resonerar som så, du kanske bara inte klarar av att se djur lida/dö. Då är det ju en annan femma. Då är man är medveten om de val man gör och vad köttet kommer ifrån och man lever inte i en liten bubbla av förnekelse. Förstår du hur jag menar?

earlydayminer skrev:Min tanke är att bli vegetarian i framtiden, men att ställa om min kropp så som mitt liv är just nu är ett vansinnigt riskfyllt projekt.

Vad tror du skulle hända med din kropp?

earlydayminer skrev:Har aldrig gnällt på vegetarianer/veganer, och vägrar att diskutera med fantaster som kan liknas med vilka fantaster som helst - de totalvägrar att se det rationella och använder argument som är menat för samvete, inte intellekt. Jag tycker inte om propaganda och annat som körs upp i ansiktet på folk. Det är minst lika respektlöst som anledningen till varför propagandan körs upp i ansiktet på folk.

Har du stött på några sådana fantaster i den här frågan? Vissa argument som kan vara rent intellektuella, kan uppfattas som samvetsargument av mottagaren. Rena anklagelser är fult att använda i en diskussion, och jag kan inte diskutera med människor som använder sig av det. Att dock presentera sorglig fakta är ju i första hand ett intellektuellt argument, även om det kan skapa dåligt samvete hos mottagaren beroende på vilka värderingar denne har.

earlydayminer skrev:Om jag blir dömd, så är det inte mitt problem.
Om jag blir dömd, så säger det mer om personen som dömer än om mig.

Det håller jag fullständigt med dig om. Människor som dömer andra borde ta en titt på sig själva först. Det skall mycket till för att jag skall döma någon. Det händer typ aldrig. Dock har jag inga problem med att döma folks handlingar. Det finns extremt mycket dumt man kan göra, utan att för den sakens skull vara en dålig människa.

earlydayminer skrev:"Vi" tänker så det knakar, ni behöver inte oroa er. Det är inte "vi" emot "ni", jag tycker inte om djurplågeri och misskötsel mer än vad ni gör. Men jag är anti när det gäller att med våld och hänsynslöst utpekande få sin sak igenom.

Nu vet jag inte om jag ingår i det där "ni":et, men om så är fallet så vill jag bara klargöra att jag aldrig har haft en känsla av att tillhöra ett "vi" mot några andra. Jag tänker överhuvudtaget inte på det sättet.

svarabhaktivokal skrev:

earlydayminer skrev:
Mycket enkelt. Jag äter inte vilket kött som helst från vilket företag som helst. Man får ta reda på/upplysas av information kring djuren. Jag äter gris och ko, främst ekologiskt. Och jag bojkottar Scan livet ut. Anser inte att det är i närheten av att liknas med att se ett djur lida eller döda ett djur.

Men det är ju fortfarande någon som har dödat djuret för att du skall äta det, så en viss likhet finns det ju. Vad jag menar är att jag har svårt att förstå hur man tänker när man äter kött, trots att man inte klarar av tanken på att djur dör. Du kanske inte resonerar som så, du kanske bara inte klarar av att se djur lida/dö. Då är det ju en annan femma. Då är man är medveten om de val man gör och vad köttet kommer ifrån och man lever inte i en liten bubbla av förnekelse. Förstår du hur jag menar?

Ja, jag förstår hur du menar. Jag gråter så mycket att jag inte kan andas när jag tittar på djurprogram. Jag kan knappt se andra djur döda varandra. Som när isbjörnarna ger sig på valrossungar, och när afrikanska vildhundar grupperar sig för att attackera gaseller, eller när späckhuggare brutalt dödar sälar "for fun". Det är delvis fascinerande att se hur det går till i världen utanför människan, men det är extremt jobbigt. Det svåraste är dock att se när djur dör p g a naturliga förhållanden som när t ex sälungar slås ihjäl mot klippor/sköljs bort i havet och deras mammor letar/försöker återuppliva, eller när lejon och lejonungar kämpar mot torkan i afrika. Men det är mer en förtvivlan, medan känslan för människan och djur är ilska. Hur som helst, jag förstår hur du menar.

svarabhaktivokal skrev:

earlydayminer skrev:Min tanke är att bli vegetarian i framtiden, men att ställa om min kropp så som mitt liv är just nu är ett vansinnigt riskfyllt projekt.

Vad tror du skulle hända med din kropp?

Jag tror ingenting. Jag vet att mitt liv är som det är just nu, jag är extremt känslig och orolig för att något i min kropp ska förändras och jag blir sjuk p g a jag är känslig. Dessutom är jag orolig för eventuella psykologiska förändringar som kan inträffa. Kan tyvärr inte specificera då det är en generell osäkerhet. Nej, jag vet att att planen på att förändra mina matvanor inte rättfärdigar det jag gör nu.

svarabhaktivokal skrev:

earlydayminer skrev:Har aldrig gnällt på vegetarianer/veganer, och vägrar att diskutera med fantaster som kan liknas med vilka fantaster som helst - de totalvägrar att se det rationella och använder argument som är menat för samvete, inte intellekt. Jag tycker inte om propaganda och annat som körs upp i ansiktet på folk. Det är minst lika respektlöst som anledningen till varför propagandan körs upp i ansiktet på folk.

Har du stött på några sådana fantaster i den här frågan? Vissa argument som kan vara rent intellektuella, kan uppfattas som samvetsargument av mottagaren. Rena anklagelser är fult att använda i en diskussion, och jag kan inte diskutera med människor som använder sig av det. Att dock presentera sorglig fakta är ju i första hand ett intellektuellt argument, även om det kan skapa dåligt samvete hos mottagaren beroende på vilka värderingar denne har.

När jag var yngre och folk skrek "mördare" åt oss i matsalen. Och det var några på skolan som man kunde diskutera med, de var ettriga och det går inte för mig. Jag blir hyperstressad och känner mig mycket attackerad. Rädslan sitter kvar. Skulle vilja påstå att djurrättsaktivister som bryter sig in med våld och härjar runt är fantaster. Och det är ett annat faktum då de per definition faktiskt är småstadsterrorister. Men en del av mig tycker om det, för det är så mycket som döljs i vår värld. Och jag vet att det är det enda sättet att få fram information i god tid och eventuellt få allmänhet och stat att reagera. Så även i denna fråga är jag extremt splittrad. Det är djurens rätt vs uppehålla samhällets struktur/respektera integritet.

svarabhaktivokal skrev:

earlydayminer skrev:Om jag blir dömd, så är det inte mitt problem.
Om jag blir dömd, så säger det mer om personen som dömer än om mig.

Det håller jag fullständigt med dig om. Människor som dömer andra borde ta en titt på sig själva först. Det skall mycket till för att jag skall döma någon. Det händer typ aldrig. Dock har jag inga problem med att döma folks handlingar. Det finns extremt mycket dumt man kan göra, utan att för den sakens skull vara en dålig människa.

Definitivt.

svarabhaktivokal skrev:

earlydayminer skrev:"Vi" tänker så det knakar, ni behöver inte oroa er. Det är inte "vi" emot "ni", jag tycker inte om djurplågeri och misskötsel mer än vad ni gör. Men jag är anti när det gäller att med våld och hänsynslöst utpekande få sin sak igenom.

Nu vet jag inte om jag ingår i det där "ni":et, men om så är fallet så vill jag bara klargöra att jag aldrig har haft en känsla av att tillhöra ett "vi" mot några andra. Jag tänker överhuvudtaget inte på det sättet.

Cool. We're at the same level.

earlydayminer skrev:
När jag var yngre och folk skrek "mördare" åt oss i matsalen. Och det var några på skolan som man kunde diskutera med, de var ettriga och det går inte för mig. Jag blir hyperstressad och känner mig mycket attackerad. Rädslan sitter kvar.

Hm ja, sådana människor är nog inte intresserade av en diskussion eller av att förstå den andres val och ståndpunkt, utan vill bara få ur sig sin ilska och ser alla som är "emot dem" som fiender. Jag har varit med om något liknande när jag var djurrättsaktivist, fast tvärtom. Folk som skrek saker efter en och anklagade en för än det ena än det andra.

earlydayminer skrev:Skulle vilja påstå att djurrättsaktivister som bryter sig in med våld och härjar runt är fantaster. Och det är ett annat faktum då de per definition faktiskt är småstadsterrorister. Men en del av mig tycker om det, för det är så mycket som döljs i vår värld. Och jag vet att det är det enda sättet att få fram information i god tid och eventuellt få allmänhet och stat att reagera. Så även i denna fråga är jag extremt splittrad. Det är djurens rätt vs uppehålla samhällets struktur/respektera integritet.

Jag är alldeles för mycket trädkramande hippie för att föra fram mina åsikter med våld. Något som tyvärr glöms bort vad gäller "extrem" politisk aktivism, är de stora grupperna som ger uttryck för sina åsikter med fredliga metoder. När vi demonstrerade eller hade manifestation eller blockader eller bokbord på stan så kom det ofta fram folk och anklagade oss för att bränna scanbilar och släppa ut minkar. Helt sjukt, eftersom jag aldrig ens kommit på tanken att ägna mig åt sånt. Däremot har jag viss förståelse för aktivister som bryter sig in och fritar försöksdjur, samt de som går ut och stoppar säljakt m.m.

svarabhaktivokal skrev:

Kahlokatt skrev:Jag är också överempatisk. Klarar inte ens av att lägga mjukdjuren (som bor på min säng) på det kalla golvet under natten, utan måste lägga dem bekvämt på kuddar.

Jag trodde att JAG var den enda vuxna människa i världen som gjorde så... hehe

Nu har jag inte direkt några mjukdjur längre men när jag var yngre tänkte jag sådär. Numera fånar jag mig bara över böcker. Tänker att vissa böcker kanske inte vill stå på samma hylla som böcker om otrevligare saker.

Känner igen mig i mycket annat i den här tråden också. Känner mig elak om jag rensar ogräs eller ansar träd, men har blivit bättre på att stålsätta mig. Dödar inte gärna djur annat än i självförsvar (mot t ex myggor), kommer de in och stör mig försöker jag slänga ut dem istället för att slå ihjäl dem, även om det finns gränser för mitt tålamod om de inte ger sig (som vid myrinvasionen i våras).

Maten är ett stort problem. Var vegetarian i många år men mår inte särskilt bra av grönsaker och behöver kött för att hålla mig kvar i kroppen och slippa ständig hunger, extrem överkänslighet och plågsamma humörsvängningar. Verkar i det närmaste ha blivit allergisk mot kolhydrater och tål definitivt inte bönor och vegetabiliska proteiner.

Började därför äta kött igen för ett par år sen och har mått mycket bättre sen dess. Men för att klara det måste jag avskärma mig från tankar på hur djuren blir behandlade. Försöker dock undvika det värsta och skulle helst bara vilja äta vilt och ekologiskt men har helt enkelt inte råd. Känns väldigt jobbigt att behöva kött för att fungera, samtidigt som jag blir helt sjukt upprörd när jag läser om hur djuren blir behandlade.

Inger skrev:
Maten är ett stort problem. Var vegetarian i många år men mår inte särskilt bra av grönsaker och behöver kött för att hålla mig kvar i kroppen och slippa ständig hunger, extrem överkänslighet och plågsamma humörsvängningar. Verkar i det närmaste ha blivit allergisk mot kolhydrater och tål definitivt inte bönor och vegetabiliska proteiner.

Började därför äta kött igen för ett par år sen och har mått mycket bättre sen dess. Men för att klara det måste jag avskärma mig från tankar på hur djuren blir behandlade. Försöker dock undvika det värsta och skulle helst bara vilja äta vilt och ekologiskt men har helt enkelt inte råd. Känns väldigt jobbigt att behöva kött för att fungera, samtidigt som jag blir helt sjukt upprörd när jag läser om hur djuren blir behandlade.

Usch vad jobbigt Jag antar att jag får vara glad som mår fysiskt bäst av att äta helt vegetariskt. Allra bäst mår min kropp under de perioder av "rening" jag ägnar mig åt lite då och då, då jag bara äter baljväxter, quinoa, nötter, råa grönsaker m.m.

Det där med hunger vid vegetarisk kost har jag hört flera nämna, men har aldrig upplevt det själv. Vad tror du det kan bero på att kroppen reagerar så?

Tror det har med olika grundkonstitution att göra. Jag har redan så snabb matsmältning och är så 'lätt och fluffig' till min natur (det man i ayur-veda kallar Vata) att jag behöver mat som gör mig tyngre för att kunna hålla mig på jorden och som tar längre tid att smälta. Medan min kompis t ex har precis motsatt konstitution och mår bättre ju lättare mat hon äter.

En annan grej som jag finner motsägelsefullt är att folk ofta reagerar på själva avlivningen av djuren, men inte på det faktum att de kanske lever hela sitt liv i smärta. Jag har egentligen inget problem med att äta kött om jag vet att djuret har levt ett bra liv (vilket tyvärr är väldigt svårt att påvisa). Själva avlivningen är givetvis inte trevlig, men hur man än vrider och vänder på det så varar den ändå en väldigt kort stund. Av samma anledning har jag inget större problem med att äta fisk, med undantag av odlad fisk.

temporary21 skrev:Själva avlivningen är givetvis inte trevlig, men hur man än vrider och vänder på det så varar den ändå en väldigt kort stund.

För min del handlar det om att jag inte vill att någon skall dödas för min skull, när jag inte behöver det för att leva. Jag tycker inte nödvändigtvis att mitt liv är mer värdefullt än någon annans. För mig personligen är det ju det, men inte i ett större sammanhang. Det är ungefär av samma anledning som jag inte tycker om att plocka blommor/få snittblommor. Varför ska blommorna dödas bara för att jag skall ha det lite fint hemma?

Nu tror visserligen inte jag att blommor och växter har samma förmåga att känna smärta och ångest som djur och människor har, utan där handlar det bara om själva grejen att ta död på något för ett så banalt syfte som att det skall bli lite fint hemma.

temporary21 skrev:En annan grej som jag finner motsägelsefullt är att folk ofta reagerar på själva avlivningen av djuren, men inte på det faktum att de kanske lever hela sitt liv i smärta. Jag har egentligen inget problem med att äta kött om jag vet att djuret har levt ett bra liv (vilket tyvärr är väldigt svårt att påvisa). Själva avlivningen är givetvis inte trevlig, men hur man än vrider och vänder på det så varar den ändå en väldigt kort stund. Av samma anledning har jag inget större problem med att äta fisk, med undantag av odlad fisk.

Precis så tänker jag också. Att det är viktigare att de djur som ska ätas får leva ett så gott liv som möjligt medan de lever, än att de får leva tills de dör av naturliga orsaker.

svarabhaktivokal skrev:Det är ungefär av samma anledning som jag inte tycker om att plocka blommor/få snittblommor. Varför ska blommorna dödas bara för att jag skall ha det lite fint hemma?

Nu tror visserligen inte jag att blommor och växter har samma förmåga att känna smärta och ångest som djur och människor har, utan där handlar det bara om själva grejen att ta död på något för ett så banalt syfte som att det skall bli lite fint hemma.

Underbar inställning. Känner du till den danske filosofen Martinus? Han lär ha haft samma syn på detta med snittblommor, har jag läst någonstans.

Tycker egentligen samma sak själv och köper inte blommor i onödan, men om någon blir väldigt glad över dem så kan jag köpa en bukett vid någon bemärkelsedag.

Där tycker vi lika igen svarabhaktivokal. Snittblommor och julgran är att bara se ngnting då långsamt. Jag får hellre en krukväxt än en snittblomsbukett. Däremot tipsar jag gärna dig om luktärter, de får vackra doftande blommor och blommar bara mer om du plockar blomskotten. Låter du blommorna sitta kvar utvecklas de till ärtskidor och det kan de få göra senare på säsongen tycker jag. Blommorna är så precious med sin fantastiska doft.

mondo beyondo skrev:Där tycker vi lika igen svarabhaktivokal. Snittblommor och julgran är att bara se ngnting då långsamt. Jag får hellre en krukväxt än en snittblomsbukett. Däremot tipsar jag gärna dig om luktärter, de får vackra doftande blommor och blommar bara mer om du plockar blomskotten. Låter du blommorna sitta kvar utvecklas de till ärtskidor och det kan de få göra senare på säsongen tycker jag. Blommorna är så precious med sin fantastiska doft.

Oj, vad fina hur skall man få dem att överleva då? Jag vågar numera bara ha nästintill odödliga gröna växter hemma, eftersom alla blomkruksblommor jag haft har dött som flugor