Aspkvinna skrev:All slags dansbandsmusik!!!

Äntligen en till

EF skrev:

Kahlokatt skrev:

EF skrev:Vet inte om det kan kallas ångest men jag blir tokig (känns det som) när jag hör låtar på franska eller opera och operett. Dansband har jag väldigt svårt för oxå

I högstadiet under en mattelektion sjöng jag av någon anledning lite på Edith Piaf's Non, je ne regrette rien (jag läste franska som tillval), varpå matteläraren frågade om jag gillade Edith Piaf (jag var väl inte så jätteförtjust i henne på den tiden). Sedan tog han fram en bandspelare modell bergsprängare som han ställde på mitt arbetsbord, tryckte på play och lät Edith Piafs Nååååån sjö nöh rrrrägrrrrätttt riääääään dåna ut i klassrummet....
Åååååh vad jag tyckte det var pinsamt!

Ha ha, pinsamt. Sjunger du fortfarande på franska? Just den låten du skrev om ger mig riktigt obehagliga irritationskänslor/ångest

Ha, ha, nej, jag sjunger nog mest på engelska. Har dock lärt mig uppskatta Edith Piaf, men inte på bergsprängare!
F.ö. mår jag FYSISKT ILLA av dels dansbandsmusik, dels ylande elgitarr.

Kahlokatt skrev:Får ni någonsin ångest av vissa sånger eller fick ni det som barn?
Det finns vissa låtar jag fortfarande inte klarar av att höra för att de är så hemska. Mina föräldrar spelade mycket progg och visa när jag var barn. Flickan och kråkan av Mikael Wiehe klarar jag fortfarande inte av att höra, inte heller Titanic-hymnen. Jag tycker att de är så otroligt sorgliga.

Jag blev väldigt gripen av Flickan och kråkan och Lindansaren när jag hörde dem första gången men kan snarare uppskatta att någon kan skriva något som berör. Var iofs inte barn då.

Van Morrison däremot, brukar jag bara bli deprimerad av. Och Berndt Staf.

Det finns också någon sång av Björn Afzelius om gerillan i Nicaragua och en kvinna som de barmhärtighetsmördar för att hon blir galen när de skjuter hennes man.

Då ska du nog inte lyssna på The Ballad of Hollis Brown.

Den tycker jag är så hemsk att jag fortfarande får hjärtklappning bara jag skriver om den. Likaså någon progglåt om någon som satt på Hallonbergens tunnelbanestation och sniffade ihjäl sig. Usch!

Jag kan må jättedåligt av vissa progglåtar för att de är så grova och påminner mig om 70-talet på fel sätt så jag blir deprimerad och illamående. Medan andra progglåtar har bra vibbar och kul texter som piggar upp.

Jag klarade heller inte av låtar om folk (eller djur) som grät eller som hade ont någonstans, bara "Ekorrn satt i granen" räckte för att skrämma mig, det var ju så hemskt med ekorren som gjorde sig illa!

Så känslig var nog inte jag. Däremot plågades jag av en saga om en ekorre som frös ihjäl i sömnen. I säkert ett år efteråt var jag rädd för att somna och inte vakna igen.

Det fanns en låt på den klassiska barn-LP-skivan Goda' Goda' som hette Mitt sår och den hatade jag. Jag tyckte heller inte om Ett barn ska jag ha, för i den antyddes det att barn kan råka ut för "eld och djupa vatten" och springa bort i "mörka natten"....

Mitt sår med Jojje Wadenius? Jag råkade hitta den på en samlingsskiva förra året (Groove på Svenska) och tyckte det var en härligt svängig låt med väldigt knäpp text. Fick genom detta inlägg en förklaring till varifrån den kom. Tack!

Hela min barndom var en enda ångestneuros...

Jag fick mer ångest av vissa barnprogram på TV. Men det har redan avhandlats i annan tråd (för länge sen).

Kahlokatt skrev:

EF skrev:

Kahlokatt skrev:
I högstadiet under en mattelektion sjöng jag av någon anledning lite på Edith Piaf's Non, je ne regrette rien (jag läste franska som tillval), varpå matteläraren frågade om jag gillade Edith Piaf (jag var väl inte så jätteförtjust i henne på den tiden). Sedan tog han fram en bandspelare modell bergsprängare som han ställde på mitt arbetsbord, tryckte på play och lät Edith Piafs Nååååån sjö nöh rrrrägrrrrätttt riääääään dåna ut i klassrummet....
Åååååh vad jag tyckte det var pinsamt!

Ha ha, pinsamt. Sjunger du fortfarande på franska? Just den låten du skrev om ger mig riktigt obehagliga irritationskänslor/ångest

Ha, ha, nej, jag sjunger nog mest på engelska. Har dock lärt mig uppskatta Edith Piaf, men inte på bergsprängare!
F.ö. mår jag FYSISKT ILLA av dels dansbandsmusik, dels ylande elgitarr.

Jag håller med dig om dansband men elgitarr med många och långa solon är det bästa jag vet he he

Alla former av allsång hatar jag. Ända sen dagisålder har jag hatat den här idén att alla ska sitta och sjunga samma sak, dela tanke. Jag har konsekvent vägrat att sjunga oavsett om det gällt morgonbön, "Får man ta med sig hunden in i himlen" eller renodlat kommunistiska barnvisor.

Jag kräver helt enkelt att veta vad det är jag lyssnar på, vem som skrivit texten och att själv välja vad jag ska lyssna på.

De flesta människor funkar ju tvärtom. Så fort en ledarfigur stämmer upp ställer de sig i givakt som lallande hjon.

Jag var mycket känslig som liten. Men just musik hörde inte till listan på saker som var jobbiga. Kan bero på att jag inte började intressera mig för musik öht förräns jag var 16 år. 17-18 år var jag nog innan jag faktiskt fann nöje i det. Pga detta så var jag väldigt långsam på att hänga med i "handlingen" i låttexter, det vill säga om jag alls lyssnade.

Nu för tiden är jag för inne i min egen tankevärld för att hinna bry mig. "Huvudpersonens man slets i stycken och hon övergavs av sinna vänner? Överdramatiserande författare är tråkiga, hmm finns det något synonym på "pojkspoling"?"

Jag kan inte heller med allsång. Jag är knäpptyst. Vägrar.

Alla sånger som har med döden att göra skapar ångest hos mig. Iofs skapar bara ordet döden ångest, även nu när jag skriver det.

Perikles är den totala ljudmardrömmen.
Per Gessle är helt fenomenal på att göra mig dyster till sinnes.
De två är rentav värda något slags pris eller utmärkelse i disciplinen tortyr.

Jag kan förstå Krigarsjäls poäng rent intellektuellt men jag praktiserar den inte. Jag tycker det är alldeles för roligt att sjunga med andra och tar chansen när tillfälle bjuds.

Hm, jag vet inte riktigt om jag kan känna ångest på det viset av sånger. Jupp, många av låtarna som nämns kan jag absolut känna smärta utav, speciellt på hög volym eller om jag redan från början är ledsen, eller knäckt av någon omständighet. Mest gillar jag att pipa till I am sailing-skivan med roddan, hela sidan gör ont på ett rivigt, smärtfullt och härligt sätt. Jag kan nästan inte gråta om det inte är till riktigt jäkla sorglig musik. Men jag tycker att det är skönt att få ont invertes av musik.

Ångest så att jag vill gräva ner mig i en hög, skicka högtalarna åt fanders, bordet ut genom fönstret -utan att öppna det först- och kom och hjälp mig att dö, vill inte höra mer av skiten; får jag bara av dansbandsmusik. Det är ångest och livsleda och trauma på hög nivå.

Musik som berör mig, även om det är smärtfullt tycker jag om. Där är nog min skillnad?

Kikarn skrev:Ångest så att jag vill gräva ner mig i en hög, skicka högtalarna åt fanders, bordet ut genom fönstret -utan att öppna det först- och kom och hjälp mig att dö, vill inte höra mer av skiten; får jag bara av dansbandsmusik. Det är ångest och livsleda och trauma på hög nivå.

Klockren beskrivning!

@Krigarsjäl får du ångest av mysprogg också?

@Inger

Vad är det du inte gillar med Van the Man? Är det att han kan vara ganska butter på scen? Själv tycker jag han sjunger grymt bra och många låtar ex Moondance är väldigt "up".

@Kahlokatt

En låt från sent 60 eller tidigt 70-tal var "Leader of the pack", minns ej artisten (kvinnlig sångare). Den handlar om en knutte, tror jag, som kör ihjäl sig och hans flickvän blir vittne till det hela. Det läskiga i låten är att de har "iscensatt" själva olyckan inklusive skrikande bromsar och flickvänner ropandes "Look out! look out! look out!" följt att själva kraschen...och grymt sorglig text ("that's when I fell for the Leader of the pack) o melodi. Min storasyrra körde den om och om och om igen när jag var runt 10..... *brrrr*

Den och filmen "Levande begravd" är mina värsta minnen..

Jag brukade få ångest av vissa sånger, klarade inte av att höra de sorgliga på nåt sätt, idag som vuxen funkar de bra, och jag tycker det är fint med vemodiga sånger även fast jag kan gråta mycket av dem.


Tycker mycket om jazz och melankoli i sånger , kanske en parallell till nån jag önskar, en partner eller så, för när andra skrattar åt en sak som man ska skratta till gråter jag, man kan ju gråta både av glädje och av sorg, det är rätt liten skillnad tydligen mellan skratt och gråt.

Mina stora favoriter inom musik är kungarna av musikal, Andrew Lloyd Webbers Fantomen på Operan och Björn och Bennys Chess, de slår det mesta, det är sagolika verk. Jag tycker båda rymmer så mycket känslor ( därför har det nog fallit sig att jag fillar musikal främst oxå ) som vemod, hat och förtvivlan och ...kärlek, tycker jag ser det i både Chess och Fantomen, fast Chess ligger ett steg före både Svenska och Engelska är på sina sätt bra. Satt spikad 2002 när Chess på svenska kom upp på Cirkus och tevesändes..ojoj!!!.


Sen kom jag att tänka på Asperger och teater, det funkar faktiskt )

Jag har haft svårt för Ted Gärdestad. Jag tror jag lagt fokus på hans levnadsöde för mycket men ja, hans sånger har haft en negativ inverkan på mig och har det nog fortfarande. Jag antar att jag kopplar dem samman med hur tragiskt hans liv slutade . Men faktum är att jag ogillade vissa av hans sånger långt innan jag hade en susning om vem han var. I låg och mellanstadiet hände det ofta på musiklektionerna att man föreslog låten Jag vill ha en egen måne att sjungas. Jag vet inte varför men just den låten ogillade jag.

Jag kan få ångest och känna mig sorgsen av vissa låtar, fast det har jag aldrig förknippat med AS. Tänk vad mycket som dyker upp!

Oskar skrev:Jag kan få ångest och känna mig sorgsen av vissa låtar, fast det har jag aldrig förknippat med AS. Tänk vad mycket som dyker upp!

Ångest av sånger kanske inte har med As. att göra.

"Lejonbruden" i filmen "Så vit som en snö" är både vacker och ångestskapande tycker jag. Ja hela den filmen är det, förresten...

http://www.youtube.com/watch?v=HZ3DWYlSKHw

"Lejonbruden" och "Elvira Madigan" har jag kunnat utantill en gång i tiden; i trean hade min kompis T och jag av någon anledning dille på skillingtryck och jag fick "Gamla Visboken" av mormor och morfar.
Men jo, Lejonbruden är en förfärligt sorglig sång.

Håller med Kahlokatt och Inger om "Flickan och kråkan" av Wiehe. Bara introt gör mej väldigt illa till mods och jag klarar inte att lyssna på hela låten utan att börja gråta typ.

En annan otroligt ledsam visa är "Lilla vackra Anna"

Lilla vackra Anna.
Visan heter i original Till Anna,

text och musik: Bengt Henrik Alstermark (1800-1840)

Lilla vackra Anna, om du vill,
hörer dig mitt hela hjärta till.
Jag är öm och trogen
och i dygder mogen,
tycker om att vara jäv och gill.

Minns du hur vi lekte alla dar,
smekande varann som mor och far.
Redde ler med handen,
byggde hus i sanden.
Ack, hur lätt och lustigt livet var.

Men den glada tiden snart försvann.
Jag fick lära tröska och du spann.
Du gick vall i skogen
och jag körde plogen
mera sällan sågo vi varann.

Blott när sommarn stod i blomsterkrans,
och när julen bjöd oss upp till dans,
kunde vi få råkas,
rodna, le och språkas,
aldrig någon större glädje fanns.

Så det varit har i många år,
aldrig nå´nsin läkas mina sår,
aldrig är det roligt,
aldrig rätt förtroligt,
om jag icke Anna råka får.

Vad jag tänker eller vad jag gör,
står mig samma glada flicka för:
ofta plär jag drömma
att den trogna, ömma
Anna blir min brud, förr än jag dör.

Kärlek sådan oro kallas plär -
ingen vet just vad den skälmen är:
blott att han kan plåga,
sätta oss i låga,
som på en gång roar och förtär.

Röda kinder, stora ögon blå,
vackra händer, nätta fötter små.
Rund och vit om armen,
blommig full i barmen
det är någonting att titta på.

Lilla Anna, snart flyr dagen bort
livet har blott en och den är kort.
Liksom spån i strömmen
som en bild i drömmen
hastar människan till en bättre ort.

Men på resan till den ljusa sal
genom jordens mörka sorgedal
ville Skaparn ställa,
att oss göra sälla,
glädjen i en trogen makas val.

Snälla Anna, när Gud skapte dig,
tänkte han helt visst i nåd på mig.
Kom att ja mig giva
och min maka bliva
så skall det bli ljust på livets stig.

I en liten stuga ska vi bo
leva med varann i frid och ro.
Lära barnen kära
Gud och kungen ära:
det ska bli så roligt må du tro!

Sist vi följas åt till himmelen,
råka far och mor på nytt igen,
bliva åter unga,
börja åter sjunga,
kärleken är livets bästa vän.

Ja, det är ju en väsensskillnad mellan den och den där hemska Snälla rara söta Anna. För mig är den sommaren -92, alla spelade den där hemska låten, jag gick ut sjuan och livet var lätt...

En annan ångestsång är Pink Floyds Comfortably Numb. Den är jättefin, men den är tårframkallande. Jag gillar Pink Floyd, men samtidigt blir jag deppad av deras musik - den är hjärtskärande.
Som den här:

Hey you, out there in the cold
Getting lonely, getting old
Can you feel me?
Hey you, standing in the aisles
With itchy feet and fading smiles
Can you feel me?
Hey you, dont help them to bury the light
Don't give in without a fight.

Hey you, out there on your own
Sitting naked by the phone
Would you touch me?
Hey you, with you ear against the wall
Waiting for someone to call out
Would you touch me?
Hey you, would you help me to carry the stone?
Open your heart, I'm coming home.

But it was only fantasy.
The wall was too high,
As you can see.
No matter how he tried,
He could not break free.
And the worms ate into his brain.

Hey you, standing in the road
always doing what you're told,
Can you help me?
Hey you, out there beyond the wall,
Breaking bottles in the hall,
Can you help me?
Hey you, don't tell me there's no hope at all
Together we stand, divided we fall.

Jag snarare gillar "sångest" (som nån kallade det). Har alltid haft svårt att känna känslor och när jag ville funkade sånger, då fick man vara ledsen/berörd en stund och sen lugnare/ok.

En bit av en sång som jag kopplar till min mamma.
sångaren i Smokie spelade in denna, sen dog han i en olycka med bandet. På en samlingsskiva lät dom nya sångaren sjunga alla andra låtar utom denna, lite spöklikt att den avlidne sjunger sin egen "tribute" på skivan.

"can't cry hard enough" heter den.

Gonna open my eyes
And see for the first time
I let go of you like
A child letting go of his kite

There it goes, up in the sky
There it goes, beyond the clouds
For no reason why
I can't cry hard enough
No, I can't cry hard enough
For you to hear me now

Gonna look back in vain
And see you standing there
When all that remains
Is an empty chair

*****************

En annan favorit (s)ångest låt är: concrete angel (varning för känsliga att se videon) http://www.youtube.com/watch?v=ZLwwy-g2wkc

She walks to school with the lunch she packed
Nobody knows what she's holding back
Wearing the same dress she wore yesterday
She hides the bruises with the linen and lace, oh

The teacher wonders but she doesn't ask
It's hard to see the pain behind the mask
Bearing the burden of a secret storm
Sometimes she wishes she was never born

Through the wind and the rain she stands hard as a stone
In a world that she can't rise above
But her dreams give her wings and she flies to a place
Where she's loved concrete angel

Somebody cries in the middle of the night
The neighbors hear but they turn out the light
A fragile soul caught in the hands of fate
When morning comes it will be too late

Through the wind and the rain she stands hard as a stone
In a world that she can't rise above
But her dreams give her wings and she flies to a place
Where she's loved concrete angel

A statue stands in a shaded place
An angel girl with an upturned face
A name is written on a polished rock
A broken heart that the world forgot

Sådana här låtar OCH videos ger mig mycket ångest (VARNING! Omedelbar fara):

Boom Boom Boom Boom!! (I Want You In My Room)
http://www.youtube.com/watch?v=S0-5dG_oX-Y