Mammaaaa!

Vi har provat simskola o fotboll.... Detta innan vi hade fått nån diagnos. Lagsporter funkar inte alls.
Vår son gör oxå så "sparkar den som redan ligger", alltid!!! Men ve om nån gör så mot honom!!!
Efter åk 5 måste vi byta skola, det är långt dit, men vi har ställt honom i Ingridskolans kö!!!

Kati,
Det där våldsamma kallas för något speciellt men jag minns inte riktigt vad (något med C, en förkortning på 2 bokstäver). Jag frågar ibland hur han tänker ifall någon skulle göra samma mot honom. Han verkar inte greppa det alls. Empati/fantasi/inlevelseförmåga eller vad man nu kan kalla det existerar inte i sånna situationer. Håller med dig om att om han får smaka på samma medicin av något barn så blir han fullkomligt vild.

Han har provat lite innebandy och fotboll och är duktig och förstår regler och taktik. Det kunde man inte säga om resten av skaran som var lika gamla. Men han blir jätteirriterad när dom andra gör fel, inte passar, springer utanför planen....ja så som barn i den åldern gör. Här tänker jag att han egentligen skulle kunna klara av det fast med äldre barn. Jag väntar lite.

Vad jobbigt med skola långt bort. Kan ni få hjälp med skolskjuts kanske?
Dagisfröknarna pratade om Ingridskolan (är det Bergshamra?) och sa att dom bara hört bra därifrån. Dom har ganska bra koll på vilka alternativ som bjuds i närheten. I min kommun finns det många alternativ så jag är lyckligt lottad. Den skola jag funderar på är en ¨vanlig liten privatskola¨ där de går ut med att det ska vara lugnt i klassrummet och det verkar ju bra. Måste bara förvissa mig om att det inte blir problem att få en resurs och då tänker jag främst på rasterna. I klassrummet får jag för mig att det inte behöver bli så besvärligt (det hänger mycket på lärarens framtoning och pedagogiska förmåga).

Ha en bra helg och hoppas du får lite ro!

Jo skolskjuts blir det nog den dan..... Vi bor i samma kommun som skolan ligger, så det är inte jätte långt. Men vi får se. Kan dock inte se honom gå i en stor skola med skåp mm. Man oroar sig alltid i förtid. Hoppas du oxå får en bra helg!!!

KrigarSjäl skrev:Varför inte bara lyssna på vad aspergerbarnen själva vill?

Håller med

MickhaelaAngelino skrev:

KrigarSjäl skrev:Varför inte bara lyssna på vad aspergerbarnen själva vill?

Håller med

Hmmmm....det är ju ändå barn vi pratar om (i mitt fall en 5-åring).
Inte kan man lägga över ansvaret för beslutsfattande på ett barn som inte riktigt kan se ¨den stora bilden¨. Visst kan man göra det vid sk ¨nöjen¨ och när det inte påverkar någon annan. Det gäller ju inte bara AS utan alla barn. Det finns ju också naturliga begränsningar för vad man kan klara/orka och det gäller väl att kunna läsa av sitt barn så fritiden blir givande (inte tortyr).

Det är ju svårt att veta vad man gillar innan man har provat (tycker jag i alla fall). Inte tvingar man väl någon att gå ex på bio eller liknande. Fast när jag tänker efter så verkar det ha hänt. Det är tragiskt.

Argumetera gärna!

Jo så är det, man måste ibland som förälder prova sig fram.... Vår son t.ex frågar aldrig efter att få göra saker ex bio. Vi tog han på bio när han var 6. Han klarade inte av att se färdigt filmen....
Nu när han är 9 gick vi igen. Nu klarade han av att se filmen, men han var inte speciellt imponerad o har inte bett om att få göra det igen.

Kati,
Just precis vad jag menar. Din son klarade inte att se klart filmen första gången men ni gjorde ett försök och han fick gå ut när han ville det. Det är gott nog tycker jag.
När han är 12 år kanske han gillar det

Min son verkar svara på långsam ¨tillvänjning¨. Första ggn är det problem och man får avbryta eller låta honom göra något annat men efter hand kan han t o m börja gilla det. Sen har han ju ¨dåliga dagar¨ då man bör låta bli det mesta (speciellt nya saker). Man känner ju sånt där tycker jag.

Att bara fråga ¨har du lust att....?¨ ger inte alltid något utan man måste visa vad man menar.

Precis, ingen ide att fråga vad sonen vill. För han kan inte berätta. Vår son älskar djuraffärer o biblioteket!!!

Kati skrev: Vår son älskar djuraffärer o biblioteket!!!

Det gjorde jag med när jag var liten. Ville bara skriva det.

Min dotter sitter mest vid sin dator och skriver/ läser/ bloggar/ chattar. Jag ser inte det som ett problem eftersom hon behärskar den sociala biten men ändå ofta väljer datorn framför att vara med kompisar.
(Eller så har hon kompisar här som också sitter med henne vid datorn.)

F ö har hon vissa prepubertala issues just nu så jag försöker att inte vara för "på" henne hela tiden utan låter henne själv styra vad hon vill göra mer och mer. I förrgår köpte jag en synth så att hon kan spela när hon är här och det har varit uppskattat. Musik är en bra sak att pyssla med för barn.

Jo, vi låter oxå vår son använda datorn en hel del nu faktiskt. Han letar ju mycket info om sina specialintressen o ser filmer på youtube där folk gör volter. Han älskar volter!!!

Tack Peace för att du berättade!!!

Mammaaaa skrev:Hmmmm....det är ju ändå barn vi pratar om (i mitt fall en 5-åring).
Inte kan man lägga över ansvaret för beslutsfattande på ett barn som inte riktigt kan se ¨den stora bilden¨. Visst kan man göra det vid sk ¨nöjen¨ och när det inte påverkar någon annan. Det gäller ju inte bara AS utan alla barn. Det finns ju också naturliga begränsningar för vad man kan klara/orka och det gäller väl att kunna läsa av sitt barn så fritiden blir givande (inte tortyr).

Det är ju svårt att veta vad man gillar innan man har provat (tycker jag i alla fall). Inte tvingar man väl någon att gå ex på bio eller liknande. Fast när jag tänker efter så verkar det ha hänt. Det är tragiskt.

Argumetera gärna!

Japp! Håller med i det du säger. Jag menar bara att det är så många föräldrar som har hög stress över att dessa barn ska "umgås" med andra, aktiviteterna i sig verkar inte vara högsta prio. När de är små kan de inte berätta eller själva tala om vad de vill, (men man kan tidigt börja träna upp detta genom att välja aktivitet med hjälp av bilder tex) men som förälder kan man ju se åt vilket håll de kanske lutar i intresse. Låt dem pyssla med sina intressen. Passa på att svetsa sig samman med barnet genom hans/hennes intressen (hur tråkigt eller meningslöst man själv än kan uppleva det). Man kan ta många genvägar i livet genom barnets specialintressen (har några exempel om någon är intresserad).

Jag har också en son med AS och jag har gått genom samma bekymmer vad gäller hans fritid. Lagsporter går fetbort för hans del, jag tänker inte ens få honom att prova. Vi har testat gympa, simning mm mm. I somras fick vi låna en häst i två veckor. Han älskade denna hästen. Vi började rida på ridskola, trots hans protester (hästen var ju en sak, rida på ridskola en helt annan...). Jag hade dock en stark känsla av att han kommer gilla detta ändå. Och så blev det. Han pysslar med djuren, rider och får motion, men slipper krav på att umgås med de andra barnen. Det är ju ingen lagsport direkt. Snart ska han få en egen häst (fast den blir ju mest min), som han kan pyssla med själv i lugn o ro här hemma. Det ena ledde till det andra i detta fallet och det var en chansning som gick ganska bra trots allt. Så det är väl inte alltid fel och testa trots protester, men då får man nog vara ganska säker på sin sak.

Det jag egentligen vill ha sagt med detta är nog att det är så många som vill ha ut sina barn på massa aktiviteter för den sociala bitens skull. Det funkar ju inte riktigt så. Och sedan tror jag att dessa barn (jag har ju själv varit ett av dessa barn) kanske bör vara lite äldre innan de pytsas in i fritidsintressernas stressiga värld...

MickhaelaAngelino skrev:Vi började rida på ridskola, trots hans protester (hästen var ju en sak, rida på ridskola en helt annan...). Jag hade dock en stark känsla av att han kommer gilla detta ändå. Och så blev det. Han pysslar med djuren, rider och får motion, men slipper krav på att umgås med de andra barnen.
Det jag egentligen vill ha sagt med detta är nog att det är så många som vill ha ut sina barn på massa aktiviteter för den sociala bitens skull. Det funkar ju inte riktigt så. Och sedan tror jag att dessa barn (jag har ju själv varit ett av dessa barn) kanske bör vara lite äldre innan de pytsas in i fritidsintressernas stressiga värld...

Vad kul att ni hittade en rolig och supergivande aktivitet. Det är ju inte självklart som vi alla vet. Jag red själv som yngre och var inte heller med i ¨stallgänget¨ men trivdes med det.

Vi har sagt att 1 aktivitet i veckan är absolut tillräckligt. Får se hur länge det kan vara så men jag tänker inte forcera in något mer om det inte kommer ett önskemål. Jag såg ett program på TV där de åkte till olika aktiviteter nästan varje dag (lite småhysteriskt tycker jag) men sonen ville bara umgås med sina föräldrar lite mer!!! Det skulle till en barnpsykolog för att få föräldrarna att förstå det.
Att barn ska behöva stressa t o m på sin fritid är ju inte juste (även om det ändå ofta kan bli så).

Det där med djuraffär verkar populärt. Jag går med båda barnen (var för sig) och de älskar det också.
Djur är bra. Både lugnande och uppiggande.

I min erfarenhet var fritidsaktiviteter något som vuxna tjatade om att jag borde ha. Det tyckte jag var jobbigt.

KrigarSjäl skrev:

Saga skrev:Nu är jag vuxen (med AS) o har inga barn men svarar ändå eftersom jag känner igen mig själv i din beskrivning av din son.

För mig låter det som att han kommit in i en ond cirkel och jag tror att det är bra om du hjälper honom att variera sig lite. Jag skulle nog försöka sätta lite tidsbegränsningar för hur länge han får sitta vid datorn tex och tycker att det är bra att du försöker få med honom ut på andra saker. Finns det kanske också någon fritidsaktivitet (typ kurs?) som du tror skulle kunna intressera honom?

På kort sikt kommer han troligtvis tycka att det är jobbigt, men långsiktigt så tror jag att han kommer att må bättre av lite mer variation.

Om man inte mår bra och man misslyckas socialt så kan det ju vara lätt att vilja dra sig undan och bara ägna sig åt sånt som är kul o inte kräver något av en men om det blir för mkt så hamnar man ju lätt i en negativ spiral som inte är bra för självförtroendet och mående i allmänhet och som blir svårare att bryta ju längre tiden går.

Alla de där aktiviteterna. Alla de här fotbollsträningarna, scoutlägren, simhallarna, skolutflykterna, barnkalasen, föräldrasamtalen, skogsmulleverksamheten, dagisen, första Maj-brasorna.

Resultatet?
Ett brådmoget, själsligt förkrympt barn med komplex och existentiell ångest. Det var en fråga om att överleva NT-världens krav, erbjudanden och idéer.
Det var ett slags icke-liv, jag var levande mest i ren fysiologisk bemärkelse. Någonstans fanns vetskapen om ett självständigt liv, men det låg långt fram i tiden.

Idag är jag inte rädd för särskilt mycket och jag vet varför.
Bränder, svininfluensor, gäng på stan, sjukhusvistelser, konfrontationer, relationsproblem, utanförskap, benbrott, fattigdom. Gäsp.
Jag har redan mött demonerna som barn.

Jag tycker alltså det är fel att tvinga iväg aspergerbarn på saker de inte vill göra under förevändningen att det skulle vara "nyttigt".

Varför inte bara lyssna på vad aspergerbarnen själva vill?

Jag förstod att jag skulle få mothugg för det här lite "klämkäcka" (eller hur man nu ska uttrycka det) inlägget.

Jag har aldrig menat att hon skulle tvinga på honom något. Uppmuntra och stöta på är inte att tvinga. Många med asperger mår bra av och behöver (eller är rent av helt beroende av) gränser och struktur, däribland jag. Tvång däremot. Ha ha.. Nej. Det har aldrig funkat och kommer aldrig att funka på mig

Och du citerar inte hela inlägget där jag uppmuntrade till samtal. Självklart måste man ju lyssna på barnet och känna av om det mår bra av det man gör! Men att barnet tycker något är lite jobbigt behöver inte betyda att det inte är bra för det.

Kanske är det jobbigt första gången men inte andra osv. Kanske leder det exempelvis till ökat självförtroende att klara något man inte trodde sig kunna? Man kanske verkligen vill vara med, vara social men lägger ned för att det inte funkat tidigare.

Jag har respekt för dina barndomsupplevelser (som jag förstått från min tid på forumet delas av många här) men så ser inte bilden ut för alla aspergerbarn. Detta är min story och den tror jag inte jag är ensam om.

Mammaaaa skrev:Kati, tack snälla.
Våra killar började ¨bråka¨ ungefär samtidigt då. Vi blev tvugna att byta förskola även om han fick en resurs på det gamla stället. Nu funkar det bra. Innan 3 år var han inte alls våldsam utan gjorde tokiga saker som att vandra iväg när och var som helst, stoppa hela världen munnen (det höll han på med länge) och inte alls rygga för livsfarliga saker.

Svartamolnet, Jag har lite svårt att komma på någon fritidsaktivitet som verkligen passar. Lagsporter är ju lite svårt men inte omöjligt. Vi ska nog välja simskola nästa termin men det kanske är smart att vänta och se vad hans blivande klasskompisar har för ideer och om han nappar på det.
Idéer mottages tacksamt!

Jag skulle försöka skridsko eller skidor (när och om nu snön kommer). Konstfrusna isbanor finns idag som Östermalms IP och andra som Gubbängen, jag vet inte om fler ställen för jag väntar på naturis och den närmaste finns idag i Dalarna nära Falun.
Jag kan tänka mig skridsko då du först måste lära dig åka och sedan kommer att åka med kompisar.

Torgil skrev:

Mammaaaa skrev:Kati, tack snälla.
Våra killar började ¨bråka¨ ungefär samtidigt då. Vi blev tvugna att byta förskola även om han fick en resurs på det gamla stället. Nu funkar det bra. Innan 3 år var han inte alls våldsam utan gjorde tokiga saker som att vandra iväg när och var som helst, stoppa hela världen munnen (det höll han på med länge) och inte alls rygga för livsfarliga saker.

Svartamolnet, Jag har lite svårt att komma på någon fritidsaktivitet som verkligen passar. Lagsporter är ju lite svårt men inte omöjligt. Vi ska nog välja simskola nästa termin men det kanske är smart att vänta och se vad hans blivande klasskompisar har för ideer och om han nappar på det.
Idéer mottages tacksamt!

Jag skulle försöka skridsko eller skidor (när och om nu snön kommer). Konstfrusna isbanor finns idag som Östermalms IP och andra som Gubbängen, jag vet inte om fler ställen för jag väntar på naturis och den närmaste finns idag i Dalarna nära Falun.
Jag kan tänka mig skridsko då du först måste lära dig åka och sedan kommer att åka med kompisar.

Ja, vi har försökt varje vinter med skridskor men han blir fly förbannad när det inte blir perfekt med en gång
Själv vet man ju att det krävs massor av övning men han lyssnar INTE på det örat. Vi gör några försök i vinter ändå för nu har han glömt hur ilsken, arg och frustrerad han var sist!
Skidor funkar bättre.

Det är ju lite svårt att ha dessa som hobbies i Stockholm. Snö och åkbar is tar man inte för givet, tyvärr. I jul/nyår åker vi till Dalarna och då ska man väl hitta något åkbart

Nämen...vi ska oxå till Dalarna runt nyår!!
Vår son älskar att göra volter. Han gör det från trampolinen i simhallen (de badar m fritifs 1 gång i veckan), sen åker vi till Cirkus cirkörs öppna träning i Alby 1 gång i veckan. Det fungerar super bra. De får ju liksom göra vad de vill där, uppvärmning o stretching är ett "krav" att vara med på. I vanliga fall skulle han vägra, MEN detta att sen få träna väger över.
Skridskor åker vi ibland, men han blir oxå fly förbaskad när han ramlar. Cykel o skridskor är svårt.

Vad kul att ni också ska dit!
Det där med volter låter jättesvårt. Aldrig något jag har kunnat eller vågat.
Vi har börjat lite med att stå på huvudet och händer (med hjälp).

Vi var iväg på gympa för en tid sen och det var en riktig flopp! Han led och tyckte att det var obehagligt med musiken så det gör vi inte om.

Min son har däremot väldigt lätt för att cykla och kör t o m i skogen nu. Han lärde sig snabbt och nästan på egen hand. Nu kom jag nog på en bra sport för honom - mountinbike! Eller kanske offroad, trial, cross, orientering. Det där med motordrivet kanske får vänta?!? Vi har en bana i närheten man kanske ska besöka (fast det är ju ett fasligt oväsen där med.....hmmm).

Det är konstigt vad som är lätt och svårt. Jag ser inte någon riktig logik i det.

Ja visst är det konstigt. Vår son har inget bollsinne, svårt med cyklandet o skridskor, simma funkar inte heller. Men han gör volter från trampolinen iklädd armpuffar!! Han är smidig o envis. Sen detta med volter har liksom blivit som ett special intrresse, han studerar folk på youtube o låter legogubbar göra volter. Om något är intressant lär han sig, volta i vattnet är kul, simma helt oviktigt. Han har fastnat i volterna liksom.

Har han provat att göra volter, eller det blir ju en slags kullerbyttor, under vattnet?
Man kan ju göra både frammåt och bakåt. Minns att jag själv hade en period då jag höll på med det.
Det är ju rätt läckert och man lär sig nog att simma på köpet. Det kan ju bli en morot
Många lär sig att simma just under vattnet.

Hej !
Jag är ny här från och med idag, får se om det här inlägget kommer in Jag har en son som är 10 år med diagnoserna AS, Tourette och Tvång. Vi har prövat allt inom lagsporter (redan vid tidig ålder, innan varken han eller jag förstod att det inte var intressant med lagsporter) Han var som sagt aldrig intresserad och tröttnade snabbt. Han är atletisk, med det menar jag att han gillar att röra på sig och vill gärna tävla, utmana osv. Vi har hittat en sportform som passar honom som handen i handsken, och det är judo. Han har hållit på i 3 år nu och tränar 2 ggr/veckan. Tävlingarna är ju frivilliga men för honom är det en morot att få utmana sig själv. Tränarna vet om hans diagnoser såklart. Ett tips som har räddat våran/hans behov av idrottande.

Individuella sporter brukar passa aspergare bäst, hoppas det går bra med judon även fortsättningsvis!
(Säger en som menar att det är bättre att kunna kampsport än att kunna innebandy)

Saga skrev:Uppmuntra och stöta på är inte att tvinga. Många med asperger mår bra av och behöver (eller är rent av helt beroende av) gränser och struktur, däribland jag.

Tänkte hålla mig borta, men jag måste flika in något här.
"Uppmuntra och stöta på" är inte att tvinga, nej. Men för många barn känns det som att bli tvingad. Om du uppmuntrar och stöter på ett barn som t.ex bär på viss osäkerhet, så kommer det här barnet att känna sig tvungen och tjatad på, och ger upp för att få slut på eländet.

Här gäller det att ha insikt i hur det aktuella barnet uppfattar saker. För faktum är att föräldrar många gånger talar ett helt annat språk än sina barn och det som en vuxen uppfattar som uppmuntran kan ett barn uppfatta som "ett jävla tjat". Blanda sedan in diverse diagnoser och du har - totalt kaos.

Gränser är en sak. Struktur... Jag skulle inte säga "många med asperger" jag skulle säga "vissa med asperger" för jag är tveksam till om det faktiskt är en majoritet som mår bra av att ha saker inrutade. Vidare är det farligt med majoriteter eftersom det ofta resulterar i att folk utgår ifrån att samtliga fungerar på samma sätt.
Själv slår jag bakut om någon försöker ruta in något i mitt liv. Min dotter är precis likadan. Om vi däremot själva får planera och lägga upp, ja då funkar det.

Jag erkänner att jag, till en början, föll för det där. Ivrigt uppmuntrad av min diagnoslösa mamma (som f.ö också hela tiden tjatar om att "hon måste ju komma ut och träffa folk" och "det är farligt för henne att sitta så mycket vid datorn" ), och valde att strukturera dotterns vardag. Var dag blev en enda lång kamp och diskussion, som resulterade i totalt bakut och tvärnit.

När jag började fundera över mig själv så insåg jag att hon inte alls behöver ha ett behov av struktur, varvid hon själv fick lägga upp saker och ting. På så vis har vi var dag vissa saker som ska göras. NÄR de ska göras spelar ingen roll, bara det är gjort innan kvällen. Funkar mycket bättre.
Sedan går vissa saker bort vissa dagar, helt enkelt för att hon mår mycket sämre den dagen.