Brukar man inte säga att det är ett... spektrum? Dvs det finns många variationer inom diagnosen. Stämmer rätt bra, verkar det ju som. De som klarar av att hålla konversationer på ett internetforum bör rimligtvis vara de med "mildare" eller är mer "högfungerande".

Rätt uppfattat ling0n. Sen kan man tex vara väldigt högfungerande på många sätt, men vara väldigt lågfungerande på andra, som kanske inte märks i dagliga livet.

ling0n skrev:Brukar man inte säga att det är ett... spektrum? Dvs det finns många variationer inom diagnosen. Stämmer rätt bra, verkar det ju som. De som klarar av att hålla konversationer på ett internetforum bör rimligtvis vara de med "mildare" eller är mer "högfungerande".

Visst är det så, men de som är såpass lågfungerande att de inte kan använda ett internetforum är nog en liten minoritet.

Mild eller inte, det beror på dagsformen, omgivningen etc. Har träffat flera som sagt sig ha "mild" AS/autism, och verkligen stått ut ur mängden (inte för att det är fel ) t.o.m. bland andra med AS. Själv kan jag ena dagen tas för "normal" och en annan dag får jag "lilla vännen då" med klapp på huvudet (ej bokstavligt) och massa puttinutti-prat. Det främst när jag blir tyst eller får meltdowns. Jag tror jag är precis som i allt annat i livet, precis på en j*vla gräns, inte tillräckligt på den ena eller andra sidan för att klara mig själv eller behöva ordentlig hjälp.

Tack till alla som orka diskutera, jag har fått en mycket bättre förståelse nu.

Förresten, jag chattade med en IRL polare här om dan som jag känt sen långt tillbaka i skolan (gick i samma speccklass), jag frågade honom igår om han visste vad aspergers var, och han sa att han hade det själv och har diagnos på Aspergers Syndrom.

Det kunde jag aldrig tro Han är väldigt social, pratsam, trevlig och rolig, har många vänner dessutom.
Där ser man hur olika och osynligt asperger kan vara på folk.

Jag passade på säga att jag också har aspergers, sen pratade vi om våra "problem" och så. Känndes väldigt skönt. Nu vågar man vara än mer öppen med sina kompisar, eftersom man har samma problem till och med.

Alien skrev:Det behöver inte vara så att den AS som syns minst för utomstående, är mildare. Man kan lida av tvång, perceptionsstörningar, ångest etc, som är handikappande. Samtidigt kan man vara synligt aspig (t ex prata på om sina specialintressen, säga rakt ut vad man tycker etc) utan att må dåligt.

Just konsten att vara en bra skådespelare kan också ha nackdelen att man blir "tom" och mår dåligt inombords.

Det är en fråga om hur mycket man kan anpassa sig och hur mycket det kostar en.

Känner igen mig exakt här.
Min man är synligt aspig. Han säger rakt ut vad han vid tillfället vill säga. Han bryr sig inte om vad andra tycker och tänker. Han kan sitta med sitt specialintresse i timmar och det bekommer honom inte alls att någon tjatar på honom att han måste göra annat. Han tittar inte på folk, talar knappt med dem, lyssnar inte, och talar väldigt tyst och entonigt då han väl säger något. Men han mår inte alls dåligt av sin AS.

Jag däremot är en kameleont som hela livet anpassat mig och lärt mig hålla käft. Jag har hållt på med det så länge nu att jag inte ens vet vem jag är. Och just nu försöker jag luska ut vem som befinner sig där under masken, men det är oerhört komplicerat att INTE stå emot det där beteendet att anpassa sig/spela en roll.

Jag har hundratals olika tvång, jag blir skiträdd och enormt stressad av andra männiksor eftersom jag måste planera mitt "anpassande". Jag orkar inte med ljud och dofter och starkt ljus. Fixar vare sig höga ljud (som barn som leker eller skriker) eller lugna/tysta ljud som pennor som skriver, klockan som tickar osv.
Hela min vardag blir ett enda jävla gissel vilket leder till återkommande depressioner titt som tätt, ångest, panikångest och utmattning. Jag fixar inte vardagen alls. Orkar inte med livets alla måsten. Ligger mest på soffan med stesolid i kroppen och försöker sova bort dagarna tills nästa krav måste utföras.
Och då har jag ändå en "lättare" form av AS än min man enligt min psykolog.

(Men jag är inte riktigt klar med utredningen än. Blir färdig i mitten av januari).

nano skrev:

Pemer skrev:Ack så många som en gång väl fått en bild av vad Asperger handlar om verkar sedan ha direkt sjukliga svårigheter att någonsin mer nyansera sin syn och ta till sig om de får påtalat att det de en gång har hört faktiskt helt eller delvis är totalt felaktigt.

Lär vara så att det är jättelätt att låsa sig vid det man hört först o sedan ha svårt o ändra sig sedan för de flesta männniskor.
Det var något en polisutredare berättade om i radion.
Det berättades att de som lyckades bäst i utredningarna var de som klarade att inte dra slutsatser snabbt.

Ah... det var ingen dålig information att få klar för sig. Det har jag faktiskt aldrig hört att det var något generellt på det viset. Då ska man alltså gärna ta upp och beröra detta faktum också, när man försöker sprida information... i diplomatiska ordalag då, snarare än min ovanstående känga...

Jag fick ju en diagnos för många år sen, men den slarvades bort och jag minns inte alls vad den sa. Jag blev så trött på att inte veta hur det egentligen är.

Så, tog tag i detta, ringde och begärde nya kopior på min diagnos, var enklare än jag trodde, skickades direkt och den kom sen med posten.

Precis vad jag misstänkte, diagnosen sa "Aspergers Syndrom". Sen stod det att jag pga diagnosen har rätt till nått som heter "LSS".

(Såg några trådar om LSS här, skummade igenom lite snabbt).

Sen medföljde en lång skriftlig utredning också.. det stod bland annat att jag inte förstod ansikts-uttryck, svårighet att förstå andra människors tankar och handlingar, jag umgicks hellre med vuxna än jämnåriga.. bla bla, samt jag hade specialintressen och var överdrivet fixerad vid saker.

Haha, jag minns knappt alls att jag var så där extrem (men det är typ därför en del säger att jag har "mild" asperger, eftersom jag har lyckats hantera det där bättre på sista tiden).


Jag borde ha begärt nya kopior för länge sedan, så slapp jag slösa bort våran tid här med dumma frågor! Aja, hänt är hänt.

För mig var det en total överraskning att få diagnosen ASperger. Jag fick den nu i höstas, vid 30 plus några års ålder.
Från utsidan så har jag haft ett normalt liv. Jag har inte haft något större behov av vänner men jag har varit gift och är nu sambo. Jag har dubbla universitetsexamen, har jobbat länge inom myndighet men nu jobbar jag inte längre.

Hela den neuropsykiatriska utredningen kom igång när jag i våras bytte psykiater. Jag är sedan tidigare diagnosticerad med bipolär sjukdom. Medicinen och allt sånt mot det tillståndet har gjort min vardag väsentligen mycket enklare men det var något mer, nåt annat som inte stämde. Och den nya psykiatern såg något som de andra inte hade sett, hela historien om hur och varför och främst när den bipolära sjd diagnosticerades är en historia för sig, och skickade mig omgående på en neuropsykiatrisk utredning.

När jag väl hade vant mig vid det, och jag tvivlar inte en sekund på att den här diagnosen även om jag har svängt fram och tillbaka. Den ÄR rätt men ibland blir jag sådär att kunde det för fan inte ha fått räcka med bipolär sjukdom som förblir småaktiv trots alla mediciner man provar? Och ju mer man vet om det desto mer ser man. Jag ser nu hur många "aspiga" delar jag har. Det är rutiner, förutsägbarhet, udda intressen, stresskänslighet när jag själv inte kan styra över händelseförlopp. Det är också en hel del problem eller vad man ska kalla det, med kognition som minne, uppmärksamhet, och förnimmelser. Jag drabbas av brain overload av för mycket syn- och ljudintryck.

I utredningen framstår jag som ett typfall. Faktum är att man uttrycker en viss beundran eller vad man nu ska kalla det, över att jag har klarat mig såhär långt. Nu däremot, ja jag blev en bra imiterare av socialt samspel och det höll i 30 år tills det inte höll längre och hur jag än har försökt så går det inte att laga och bli som förr igen. Det funkade tills det funkade och nu är det trasigt.

Allt det här hade varit enklare om man hade sett det lite tidigare, det får jag lov att säga. Å andra sidan vet jag inte om jag hade orkat höra det då. Summa summarum, jag uppfattar mig själv som ett relativt milt fall men det är inte så neuropsyk ser mig. Jag hade ju en massa fördomar om människor med AS. De gamla vanliga. Ingen empati, ingen förståelse för abstraktioner... ja, det vanliga. Empati har jag så att det räcker och blir över. Eftersom jag bara har min egen hjärna att tänka med så vet jag inte om den empati jag känner är den samme som den andre "normale" personen känner. Jag vet att jag känner starkt med om för den som drabbas av något tråkigt och att jag gärna hjälper de få vänner jag har om de råkar in i problem och behöver hjälp. Rent känslomässigt har jag mina begränsningar, av stressbekymmer, men jag ställer gärna upp med konkreta saker. Jag förstår abstraktioner för det mesta, jag har svårt med ironi, särskilt om denna ironi inte följs av tydlighet om att det är just ironi. Men i vissa fall blir det övertydligt att jag bara inte fattat något avgörande i situationen som nu förelåg. Det som sas eller gjordes och det som efterfrågades var inte alls det som efterfrågades. Och jag missade alltihop.

Så, jag tycker att jag har mild AS, det är det inte alla som håller med om. De skulle säga medelsvår.

Jag har nog mild Asperger, för jag har inte utvecklingsstörning, fast jag hade navelsträngen runt halsen när jag föddes, och kanske borde varit en "blue baby" med syresbrist.


Mina största svårigheter förståelse och socialt samspel har jag jobbat bort till viss del nu, med hjälp av rätt sorts arbetsplatser och stöd ifrån olika håll.


När jag var liten var jag väldigt väldigt blyg, sa inte många ord, jag minns att jag tänkte att - jag kommer aldrig kunna prata - , men det bröts sen , nånting hände i gymnasiet främst, jag kände mig "mognare" på sätt att jag kunde prata mera och det kom en och annan ifrånsägning.


Tänker då och då vem eller vad som släppte min spärr, att jag började prata mera.


Det som utmärker och som jag har svårt för just nu är att jag fortfarande nya situationer, då jag känner mig lite stel.


Det blir nog nåt Samtalsgrupp eller kanske träff för mig i början av 2010, ska vara mera aktiv på det området

Juddy skrev:För mig var det en total överraskning att få diagnosen ASperger.

Även om jag har misstänkt att jag har Aspergers en längre tid nu, så känndes det lite konstigt att läsa i diagnosen att jag faktiskt har det, och känns fortfarande lite konstigt efteråt. Sen att jag dessutom haft den diagnosen i flera år utan att fattat det, känns också konstigt.

Läkare och föräldrar hade bestämt sig för att inte upplysa mig om min diagnos, för att inte sänka mitt självförtroende. Det är därför jag inte visste om den.

Det var nog bra att dem gjorde så, för jag vet inte hur jag hade reagerat i den åldern på att få höra det.

Chrilleb skrev:När jag var liten var jag väldigt väldigt blyg, sa inte många ord, jag minns att jag tänkte att- jag kommer aldrig kunna prata- , men det bröts sen , nånting hände i gymnasiet främst, jag kände mig "mognare" på sätt att jag kunde prata mera och det kom en och annan ifrånsägning.


Tänker då och då vem eller vad som släppte min spärr, att jag började prata mera.

Kanske är som så, att Aspergers förändras/blir bättre med åldern? Jag har sett att barn med damp/ADHD blir lugnare allt äldre dem blir.

Sen kanske det är olika från person till person, men jag tror alla bokstavskombinationer förbättras med åldern, mer eller mindre.

Kanske för att man blir mognare, och lär sig hantera/tänkta på ett bättre sätt.

Chrilleb skrev:Det som utmärker och som jag har svårt för just nu är att jag fortfarande nya situationer, då jag känner mig lite stel.

Samma här, jag har också lite svårt för nya situationer. Och nya främmande miljöer.

Jag är en sån som vill veta allt i förväg innan jag gör nått.

Om jag ska på fest, så vill jag veta exakt vilka personer som kommer.

Ska jag till tandläkaren, så känns det bättre om jag vet hur miljön där ser ut i förväg. Jag blir extra nervös om jag ska till en ny tandläkare i på ett annat ställe, som jag inte vet hur det ser ut.

Hyper skrev:Mina föräldrar har förr påstått att jag inte har Aspergers Syndrom, dock säger dem att jag har haft "slängar" av det när jag var barn.

Med "slängar" menar dem, att jag fick vredesutbrott när jag inte fick sitta på min vanliga plats i bilen, fick också vredesutbrott när jag behövde avbryta en aktivitet, och jag blev snabbt trött i skolan och behövde många pauser, gillar att prata om samma samtalsämne hela tiden, var beroende av rutiner, och lite andra småsaker.

Dock uppfyllde jag inte alla kriterier för att ha Aspergers Syndrom menade dem. Dem menar, att barn med "riktig" asperger, pratar på ett speciellt sätt (pratar väldigt nogrant), och dem håller sig för sig själva och har inga vänner.

Jag pratade inte på ett speciellt sätt när jag var liten, och jag ville inte alltid vara för mig själv och jag hade vänner. Pga det bland annat, så menar dem att jag inte hade Aspergers Syndrom.

-------------

Så jag tog tag i det där, (och blev väldigt öppen), och frågade mina föräldrar igår hur det då kommer sig, att jag idag, har ätstörningar (som jag läst nästan alla aspergare har någon form av), att jag är så socialt klumpig i vissa situationer och rädd, att jag ofta har svårt med ögonkontakt, att jag har haft tvångssyndrom, nöjer mig med ett enda intresse, har få vänner, skapar lätt fobier, och allt det där.

Dem svarade att vissa saker lät konstigt och att dem inte hört talas om det, och menade på att det inte syns på mig att jag skulle ha aspergers, och för den sociala biten, så tycker dem att jag sköter mig alldeles utmärkt utan några konstigheter när vi har gäster hemma, eller är borta.

När jag dessutom sa, att jag uppfyller alla asperger kriterier på Internet, så sa dem att "man ska inte lite på allt som sägs på Internet".

-------------

När jag läser om folk som har Aspergers Syndrom på internet (detta forum som exempel), så känner jag igen mig i vad många säger, att det inte syns utåt att dem är annorlunda, men att dem lider av det i tysthet. Dem kan känna sig socialt klumpiga, ha ensidiga intressen, och ha lite andra osynliga svårigheter här och där, som ingen annan ser.

Också så (vad jag uppfattat det) så har inte dem heller pratat konstigt, och dem har haft vänner, precis som jag.

-------------

Min alldeles egna slutsats.. det verkar som att jag (och många jag läst om) i sånna fall har en mild version av asperger, dock kan den fortfarande diagnoseras som Aspergers Syndrom.

Medan sånna som har asperger fullt ut (som det tydligen krävdes att man hade för att det ska räknas när jag var barn), är att dem pratar konstigt, har inga vänner och håller sig för sig själva i sin egen värld, och andra väldigt synbara udda beteenden.

jag har inte alls mild, jag har tvärtom ganska grov asperger

Mina kontaktpersoner säger att jag har "asperger light"
En väldigt passande benämning tycker jag!
Klarar vardagen utan problem; bor i egen lägenhet, pluggar, kontaktar myndigheter helt själv mm.
Mina svårigheter är den sociala biten, det är först då man kan märka att jag har AS.

För övrigt tycker jag att "aspergers syndrom" är en alldeles för snäv benämning eftersom det kan skilja så otroligt mycket på vad två olika personer klarar av och vad de behöver hjälp med. Hos yrkeskategorier där kunskapen om denna diagnos är liten är det lätt att man som AS-person blir generaliserad, kanske nedvärderad, p g a detta.

dom sa på min AS utredning på karolinska att mina diagnoser i viss mån döljer varandra,
och både underlättar för mig samt ställer till det ännu värre eftersom det inte är så "typiskt" AS eller ADHD,
höga värden dock, ungefär 2/3 överpresterande och 1/3 under, hade ett (1) värde mitt på skalan (så då är man väl sisådär 7% NT)
e iof helt "fupped duck" nu efter 20 månaders psyktjafs o 13 psykiatriker skrev massa mer som jag radera eftersom jag inte kan sluta skriva
ahrghhh

har läst omkring lite på forumet och har märkt att de är mer wannabe-apergare än folk med riktiga diagnoser..-.-"

Så var vi där igen. En till som inte har gått i tillräckligt många andras skor.

Återanvänder vad jag nyss (för litet andra ändamål) skrev här och här.

Zombie skrev:En till som inte har gått i tillräckligt många andras skor.

Man skall inte använda begagnade skor, lätt att få gångfel då.

@John
Det heter asperger
Vad menar du med "wannabe-apergare"?

ufo skrev:@John
Det heter asperger
Vad menar du med "wannabe-apergare"?

Vad tror du jag menar?

Suck...

Första gången jag fick bekräftat att jag avvek från Norm Typiska kriterierna, var när jag var arbetslös och var på utbildning, en personlighetstest fylldes i. Mina resultat förvånade kursledaren, han kunde inte passa in mig i någon fålla. Ett annat test hade troligen visat att det var min AS, som spökade. Har senare insett att jag har många AS drag.

Jag tror få lågfungerande söker sig till internetforum.

Micke skrev:Möjligheter har nog funnits både till att få vänner och eventuellt partner, men jag agerar i regel undvikande som om jag bara vill vara ifred. Och det vill jag väl också, fast ibland kan det kännas lite ensamt och tråkigt.

+1.

Det skulle inte skada med ett par IRL-kontakter för regelbunden men inte frekvent kontakt, men jag är inte beredd att genomgå den jobbiga process som krävs för att etablera det. Särskilt med tanke på att det är rätt få som jag trivs med, och också det att det kan ta ganska lång tid innan man vet om en relation man trivs med (av vilket slag den nu än är) kommer att fortsätta eller dö ut.

Elizabeth skrev:Klarar vardagen utan problem; bor i egen lägenhet, pluggar, kontaktar myndigheter helt själv mm.

Själv bor jag i egen lägenhet, är gift, har barn, har pluggat och jobbat i en massa år tidigare, kontaktar alla jag behöver själv och sköter en del sånt åt andra och har inte mer hjälp genom diagnosen än att jag fått ett par tre hjälpmedel (har taskigt minne). Det innebär inte att jag samtidigt diskvalificerar mig som aspie.

Tycker inte det är så intressant med light eller o-light-diskussionen. Det är inte så enkelt snarare. Man kan ju ha många eller få AS-drag och ha dessa i varierande grad. Och så ändrar det sig över tid beroende på omständigheter och hur man har det i livet just då.

Så enligt mig är det intressantare att tala om de svårigheter och lättheter man har. Själv har jag t ex mycket mer problem av annorlunda perception än med det sociala eller kommunikation, även om det flyter ihop, eftersom ljudkänslighet GÖR att man undviker vissa miljöer man (jag) kanske inte skulle undvika annars. I alla fall inte på det vis jag gör idag.

Obs, det här var ingen kritik mot det inlägg jag citerade, eller ens genmäle till det. Jag bara utgick ifrån det. Detta bland annat därför att jag känner måååånga som jag ser som aspiga, som har det som omnämns (jobb, bostad, familj, en aktiv fritid osv). Det gör dem inte mindre aspiga, i mina ögon.

Mycket medhåll!