En från arbetsförmedlingen informerade på Attention igår.

Hon sa att man aldrig ska berätta om sin diagnos vid anställningsintervju och inte heller när man nyss börjat. Det här gällde ju när AF ordnat praktik, men det gäller nog rent generellt.

När en kille berättade att han hade ADD, gick arbetsgivaren i taket och ringde till AF att den där vill de verkligen inte ha. Eftersom han trodde att ADD var samma sak som ADHD, och trodde att ADHD kunde betyda bråk med kunder.

Däremot ska man vara öppen med sin diagnos inför sin handläggare på AF. Därför att om man döljer sitt funktionshinder så kommer man förr el senare att förlora jobbet.

För arbetsgivaren berättade man i stället att man är ljudkänslig, inte tål stress etc. Alltså vad diagnosen innebär för en själv i arbetslivet. Annars är det stor risk för missförstånd.

Däremot gick det bra när en annan kille berättade att han hade AS sedan han arbetat där en tid. Då kände de honom och hans kompetens. (Det gick så bra att han fick fast jobb där sedan.)

baconmuffins skrev:Jag blev kallad till en andra intervju för att diskutera arbetstider och lön. De verkade väldigt intresserade och positiva efter första mötet.

Men då. Du har i praktiken redan fått jobbet så säg INGENTING om AS. Det är en order

Dom är också människor och vill känna att dom anställer rätt person. Dom har redan beslutat sig så ge dom ingen anledning att bli betänksamma. Under provanställningstiden har du chans att visa vad du går för på jobbet oavsett ev AS.

Jag vet detta eftersom jag nyligen gick igenom exakt samma process.

Stort grattis till nya jobbet

EDIT: Kan ju passa på att tacka Aspkvinna m.fl för den hjälp jag fick då i våras. *nyligen fastanställd*

Om man berättar eller inte spelar nog ingen roll så länge som det inte är ett hinder i utförandet av arbete.
Ibland kan man klara av arbetet hur bra sim helst utan att berätta samtidigt som det i andra fall kan vara nödvändigt för att minska risken för problem.

Själv skulle jag nog behöva berätta på mitt jobb men gör inte det. (några vet ändå) Det blir lätt fel i kommunikationen med arbetskamrater. Dock bara jag som märker det. Kan låta konstigt men jag svarar på frågor och så samtidigt som jag inte alltid kopplar till 100% Vad exakt de menar. Blir lite jobbigt.

baconmuffins skrev:Om ni blir erbjudna ett jobb, och ni verkligen behöver pengarna, tycker ni då det är taskigt eller fel att inte säga något om att man har AS?

Jag läste bara detta, och det jag direkt tänker svara är:

Om man tror att man klarar av jobbet, så finns det ingen anledning att säga det!

Nu vill jag påpeka en sak innan mitt inlägg, jag har INTE blivit diagnostiserad med AS.. utan det är starka misstankar från flertal av läkar-team och psykiatriker. (Påbörjat min AS-utredning i veckan)

Men ville berätta om min egna situation om detta..

Började jobba som vikarie på ett ställe i höstas som då var desperat efter att folk skulle jobba hos dem, jag var desperat efter pengar då jag inte fick något alls på kontot. SOC hade också nekat mig med att få hjälp med aktivitetsersättning och etc. så kände att i slutändan var jag tvungen att börja arbeta. Hur dåligt jag än mådde (varit sjukskriven i åtta månader) så var jag tvungen att börja jobba.
Såklart visste jag inte då att man misstänkte AS hos mig, men jag visste jag var annorlunda och ville inte missa chansen att få ett jobb och få en inkomst.

Men det funkade inte, med min ständiga frånvaro och att jag ständigt blev sjuk (uselt immunförsvar) funkar ju inte i längden. Så nu i torsdags greppade chefen tag om det och ville veta vad som var fel, så jag berättade om min depression osv och att jag nu ska utredas för detta.
Han var väldigt förstående och tyckte jag skulle berättat i början, men vem vill anställa en som har dålig närvaro? såklart svarade jag inte så till honom.

Det hela gick bra och slutade bra, han vet även att jag säkerligen kommer sluta för att hitta ett bättre anpassat och trivsammare arbetsplats för mig då diagnosen kommer.


Min åsikt: nej, jag tycker man inte ska berätta något dem inte frågat efter.

baconmuffins skrev:

Annars är det kanske bra att vara stolt över sig själv för dina egenskaper kanske du har för ATT du har AS

Absolut, men jag är tveksam om de ens vet vad AS innebär. Så om jag börjar förklara sådana saker blir det nog ingen anställning.
Jag menar, ärligt talat, hade jag själv aldrig hört talas om AS och någon sa att de har ett handikapp/syndrom, så hade det knappast verkat positivt på min bild av personens förmåga till att utföra ett bra jobb osv.

OM, och i så fall när du berättar så kan jag rekomendera att först fråga om de vet något om asperger och att be dem berätta.

Ofta kan de inte ett skvatt har jag märkt när jag frågat lite snyggt när jag kunnat smyga in det.
En del har bara halvfel och någon har en brorsa eller syrra med AS och vet en hel del och kanske redan har listat ut att du också med stor sannolikhet är det du med men inte sagt något för o inte göra dig arg eller ledssen.

När de berättat har de själva insett hur lite de egentligen vet och kan ta in nya fakta skulle jag tro.
Innan frågan om vad de kan så kommer nog fördomarna fram och gör att de tror att de har full koll på AS....

Jag har en regel.

Man bör bara berätta om sin diagnos om det gynnar en, eller möjligen om det inte gör någon skillnad. Det är en generell regel som inte är begränsad till jobbsökande.

När jag precis hade fått min diagnos fick jag träffa psykologen som utrett mig ett par ggr. En sak som kändes väldigt nödvändig och oroande för mig att diskutera var just jobb och arbetsmarknaden. Jag har alltid gillat både skolan och arbetsmarknaden, även om båda gett en hel del ångest, så att få prata lite extra om vad detta innebär utifrån min AS kändes rent ut sagt jävligt relevant. Vi pratade ett tag, och jag insåg rätt fort att hon inte alls greppade min ångest kring min diagnos i relation till mitt yrkesliv. Efter att ha babblat länge, och fått en drös tafatta råd kläcker raketforskaren ifråga "men, du kan väl känna in situationen och agera därefter".

Tre sekunder senare började jag gapskratta och vi sågs inte så mycket mer. Men, det är ett härligt perspektiv som mina nära och kära fått ta del av. Större klavertramp får jag nog leta efter (jag väger in hennes förmodade kompetens på området rätt tungt).

Fortfarande är jag dock osäker i hur jag skulle agera... Har varit i en och samma myndighet i snart två år, fick diagnosen i somras... Vill inget hellre än öka acceptansen, men vet inte var och hur jag ska börja. Min lite dampigare (adhd) sida kanske ordnar biffen när jag minst anar det

Det verkar helt vansinnigt, och lär så stora tvivel hos arbetsgivaren. Om du skulle visa dig vara inkompetent så lär tiden utvisa det. AS är egentligen inget problem i arbetslivet, så länge arbetet är praktiskt eller intellektuellt inriktat.

Jag vet t.ex en kille, med grav AS, som arbetar och står i för fullt. Att en AS:are, med rätta viljan, inte skulle kunna dra sitt strå till stacken är bara bullshit. Har man AS och inte tror sig kunna arbeta, så är det inte AS som är problemet, utan en dålig, svag och lat karraktär. Punkt.

Arbetsgivare har nog knappast koll på problematiken.
Det kan nog snarare bli så att om man berättar så kan en arbetsgivare bli misstänksam och undra vad är det för hemligt fel den annars kompetente anställde har som helt plötsligt kan komma som en överraskning.
Bättre då att säga sina svaga sidor vad man klarar och inte klarar. Ingen anställd är ju perfekt och även om man inte gillar att vara oärlig, som man bör, så kan man ju tänka på det .

printscr, vad jag förstått är det sällan viljan som är något bekymmer, utan andra saker som att omgivningen inte vill ha en där.
Flera har råkat ut för att få höra saker om att de klarar jobbet utmärkt väl men att det inte funkar med kollegorna.

Vill mena att majoriteten VILL ha jobb men snabbt åker ut från varje jobb.

Jag höll på att ta jobb utan att berätta om AS, för jag har hört att man inte alltid bör berätta om att man just har AS utan vissa problem men att man ska få statligt stöd så det täcker upp mina svårigheter, det var på ett jobb i butik och till slut så frågade de hur jag skulle klara av att sitta i kassan, jag dröjde tydligen med svaret och sa sen att detta skulle jag inte klara ( fast annonsen skrev att man typ bör ha kassavana , fast jag sökte ändå för att vara flitig), efter detta kände jag att jag var tvungen att berätta om att jag har diagnosen.

Det hade nog jag struntat i.
Eller menade du att du inte kulle klara det bara sådär rakt av och behövde få veta hur man gör först och att det därefter troligen inte skulle vara några bekymmer?

Som jag sett så brukar de nya ha en erfaren nära sig när de sitter i kassan så de kan fråga när något nytt dyker upp.

OnionKnight skrev:Tycker inte att man ska behöva nämna något om det. Då AS skiljer sig väldigt mycket för olika personer blir det också bara fel om man nämner det, säg istället mer specifikt vad som är problematiken för just dig. Om du t.ex. inte klarar av socialisering, säg det, istället för AS.
Att det kan bli fel senare är väll ändå något som kan hända alla då folk generellt sätt är dåliga på att tala om sina brister.

Instämmer, jag har haft en del jobb med lönebidrag, men vill nu försöka klara mig utan. Till de arbetsgivarna har jag alltid berättat rent konkret att jag kan vara lite glömsk och tankspridd, att jag ibland behöver repetera saker lite extra, om jag skall lära mig något ordentligt och att jag kan behöva ställa frågor och vara aktiv, för att inte tappa koncentrationen när jag bli instruerad.
Ingen av dessa arbetsgivare har sett det som något konstigt eller haft förutfattade meningar p.g.a. detta.

Hade jag däremot sagt att jag hade haft as. så hade säkert många både dragit öronen åt sig och haft en massa förutfattade meningar om vad jag skulle kunna klara av (det har jag upplevt vid andra tillfällen, så därför nämner jag aldrig min as IRL).

Klokt imho
Iaf när det gäller arbetsgivare.

Jo, det tror jag också. Det blir lätt så väldigt dramatiskt (helt i onödan) när man börjar prata om diagnoser. Bättre då att kort och koncist beskriva problematiken.