Ibland känns det som om jag skall gå sönder när jag ser och hör allt hemskt som händer omkring mig. Jag är väl vad man skulle kunna kalla "överempatisk", dvs jag lider med allt och alla. Människor, djur, växter, stenar och t.o.m saker ibland. Jag kan bli fruktansvärt illa berörd om en blomma dör eller någon bryter av en gren på ett träd t.ex., eller om jag ser ett gosedjur som är slängt på gatan. Djur som far illa skall vi inte ens prata om.

Såhär har det varit så länge jag kan minnas. Ända sedan jag var väldigt liten har jag periodvis haft så mycket ångest över allt hemskt som händer i världen att jag knappt har orkat leva.

Detta är verkligen skitjobbigt och som människa känner jag mig dagligen maktlös inför allt hemskt som händer, som jag inte kan påverka till det bättre. Jag bryr mig så mycket så att det känns som om jag utplånar mig själv.

Är det någon som har någon teori om vad detta kan bero på?
Är det någon som känner som jag?
Är det någon som vet vad jag kan göra för att bli lite mindre omtänksam?

Jag vet inte vad det beror på. Jag vet att jag spenderade mycket tid ensam ute i skogen som liten.

Jag känner som du. Jag blir helt förstörd när jag ser en ensam nallebjörn vid sidan av vägen. Vid två tillfällen har jag tagit hem nallebjörnar och tvättat dem. Och jag får nästan panik när det knakar under skorna. Är livrädd för att jag dödar en snigel.

När jag var liten så befann jag mig på en brygga. Hade blivit kompis med en groda som jag satt hos hela tiden, jag älskar smågrodor. Barnen ville att jag skulle slänga i den till fiskarna, jag blev fullständigt rasande. Sedan var det mat, jag gick och åt, grodan var borta. Jag grät hela dagen, kändes som att mitt hjärta var i sönder.

Jag vet inte vad man ska göra. Psykologen sa till mig att sluta läsa och se på nyheterna. Psykologen sa att det är bara så mycket vi kan ta. Men om jag slutar läsa nyheterna känns det som att jag förlorar något viktigt i mitt liv. Fast jag läser långt ifrån lika mycket som då, jag var besatt av nyheterna innan jag pratade med någon om det.

Jag är en sådan där som flyttar insekter och djur från vägen. Är vanligtvis väldigt blyg inför människor, men inte när det gäller att "rädda". Flyttar ofta på larver och sniglar.

Jag ska nog inte gå in på teorier just nu tror jag, då blir det en hel uppsats av det hela. Men jag kan i alla fall nämna att jag känner igen mig i det här. Idag när jag t.ex. hade samtal med min psykolog så satt jag mest bara av någon anledning och tyckte synd om honom.
Det enda tipset jag kan komma på just nu är att bara försöka låta bli att tänka på det för mycket så "går det över" så småningom.

svarabhaktivokal skrev:Är det någon som har någon teori om vad detta kan bero på?

Allmän sensibilitet tror jag. För hyperaktiva spegelneuroner kanske?

Är det någon som känner som jag?

Periodvis, men sällan så extremt, har blivit rätt bra på att skärma av mig och bestämma själv vad jag vill ta in och vem jag orkar känna med. Men jag vet flera med AS eller ADHD som har det liknande som du.

Är det någon som vet vad jag kan göra för att bli lite mindre omtänksam?

Tror att det tillhör ens konstitution och bara går att påverka marginellt, men jag upplever att det hjälper om man kan minska sin känslighet rent generellt genom gradvis desensibilisering (TV kan vara bra övningsobjekt, särskilt film där man vet att det inte är på riktigt), och genom att hitta integritet i sig själv så att inte andra kan utnyttja ens överempatiska svagheter.

Hur lång tid tog det för dig att bli bra på att skärma av dig, Inger?

Hela livet typ.

Tack för ditt svar. Det värmer på något sätt att höra att man inte är den enda som känner såhär.

earlydayminer skrev:När jag var liten så befann jag mig på en brygga. Hade blivit kompis med en groda som jag satt hos hela tiden, jag älskar smågrodor. Barnen ville att jag skulle slänga i den till fiskarna, jag blev fullständigt rasande. Sedan var det mat, jag gick och åt, grodan var borta. Jag grät hela dagen, kändes som att mitt hjärta var i sönder.

Usch, det här är ett exempel på vad jag menade... mitt hjärta grät när jag läste det. Min pappa köpte en groda till mig när jag var liten som bodde i akvariet. Jag satt hos den varje dag. Men en morgon när jag kom ner för trappan och skulle säga godmorgon till grodan, så var den död. Och jag sörjer fortfarande.

earlydayminer skrev:Psykologen sa till mig att sluta läsa och se på nyheterna. Psykologen sa att det är bara så mycket vi kan ta. Men om jag slutar läsa nyheterna känns det som att jag förlorar något viktigt i mitt liv. Fast jag läser långt ifrån lika mycket som då, jag var besatt av nyheterna innan jag pratade med någon om det.

Just nu är jag inne i en period då jag inte klarar av att läsa tidningen eller se på nyheterna. Droppen kom härom veckorna när det uppdagades hur grisarna hade behandlats. Nu vågar jag inte slå upp en tidning igen. Något liknande var jag med om i tonåren då jag var väldigt aktiv inom djurrättsrörelsen. Plötsligt tog det bara stopp. Jag klarade inte av att ständigt gå och tänka på, prata om, skriva om och läsa om vad som hände med djuren runt om i världen. Problemet blir ju att jag blir för illa berörd för att engagera mig, och då blir jag nästan ännu mer ledsen.

earlydayminer skrev:Jag är en sådan där som flyttar insekter och djur från vägen. Är vanligtvis väldigt blyg inför människor, men inte när det gäller att "rädda". Flyttar ofta på larver och sniglar.

Sådär är jag också. Jag blir vansinnig när folk trampar ihjäl sniglar eller slår ihjäl flugor och getingar. Dessvärre blir jag ofta bara skrattad åt när jag försöker springa före och rädda dem från någon som tänker döda dem.

temporary21 skrev:Idag när jag t.ex. hade samtal med min psykolog så satt jag mest bara av någon anledning och tyckte synd om honom.

Det där hände mig för ett par veckor sedan också.. det gick över lite grann när psykologen förklarade för mig att det faktiskt är hans jobb och att han har ansvar för vad som händer och sker under våra samtal.

Inger skrev:Tror att det tillhör ens konstitution och bara går att påverka marginellt, men jag upplever att det hjälper om man kan minska sin känslighet rent generellt genom gradvis desensibilisering (TV kan vara bra övningsobjekt, särskilt film där man vet att det inte är på riktigt), och genom att hitta integritet i sig själv så att inte andra kan utnyttja ens överempatiska svagheter.

Förhoppningsvis går det att vända det till något positivt med tiden. Egentligen är det ett personlighetsdrag hos mig själv som jag tycker ganska bra om. Det gäller väl bara att hitta nån slags balans så man inte tar död på sig själv. Tv & film funkar inte för mig, eftersom jag inte kan skapa distans till det som händer i rutan..

Det där sista skall jag försöka tänka på. Jag har haft väldigt lätt för att bli utnyttjad av människor för att jag är "för snäll"..

svarabhaktivokal skrev:Tack för ditt svar. Det värmer på något sätt att höra att man inte är den enda som känner såhär.

earlydayminer skrev:När jag var liten så befann jag mig på en brygga. Hade blivit kompis med en groda som jag satt hos hela tiden, jag älskar smågrodor. Barnen ville att jag skulle slänga i den till fiskarna, jag blev fullständigt rasande. Sedan var det mat, jag gick och åt, grodan var borta. Jag grät hela dagen, kändes som att mitt hjärta var i sönder.

Usch, det här är ett exempel på vad jag menade... mitt hjärta grät när jag läste det. Min pappa köpte en groda till mig när jag var liten som bodde i akvariet. Jag satt hos den varje dag. Men en morgon när jag kom ner för trappan och skulle säga godmorgon till grodan, så var den död. Och jag sörjer fortfarande.

Det kan jag tänka mig. Att förlora mina små kamrater är bland det värsta jag har varit med om. Vår nu bortgångna Smulan fick 5 ungar för cirka 16 år sedan. Den första som kom ut rörde sig inte, den var missbildad. Men jag såg att den rykte lite i benen, så vi tog hand om den och var extra noggrann med henne. I 30 dagar överlevde den, när jag vaknade en morgon så låg den i en stor tändsticksask. Jäklar, då grät jag nästan blod. Så ont i hjärtat gjorde det. Men den fick en mycket vacker begravning, minns stället än idag. Nej du, sådant där berör mig på ett sätt som få andra händelser gör.

svarabhaktivokal skrev:

earlydayminer skrev:Psykologen sa till mig att sluta läsa och se på nyheterna. Psykologen sa att det är bara så mycket vi kan ta. Men om jag slutar läsa nyheterna känns det som att jag förlorar något viktigt i mitt liv. Fast jag läser långt ifrån lika mycket som då, jag var besatt av nyheterna innan jag pratade med någon om det.

Just nu är jag inne i en period då jag inte klarar av att läsa tidningen eller se på nyheterna. Droppen kom härom veckorna när det uppdagades hur grisarna hade behandlats. Nu vågar jag inte slå upp en tidning igen. Något liknande var jag med om i tonåren då jag var väldigt aktiv inom djurrättsrörelsen. Plötsligt tog det bara stopp. Jag klarade inte av att ständigt gå och tänka på, prata om, skriva om och läsa om vad som hände med djuren runt om i världen. Problemet blir ju att jag blir för illa berörd för att engagera mig, och då blir jag nästan ännu mer ledsen.

Jag hatar att de inte kan ta hand om djuren. Jävla idioter.

svarabhaktivokal skrev:

earlydayminer skrev:Jag är en sådan där som flyttar insekter och djur från vägen. Är vanligtvis väldigt blyg inför människor, men inte när det gäller att "rädda". Flyttar ofta på larver och sniglar.

Sådär är jag också. Jag blir vansinnig när folk trampar ihjäl sniglar eller slår ihjäl flugor och getingar. Dessvärre blir jag ofta bara skrattad åt när jag försöker springa före och rädda dem från någon som tänker döda dem.

Ja. Jag attackerar inte getingen så länge den ger fasiken i mig, det har blivit bättre med åren. Jag har alltid varit livrädd för getingar. Men nu försöker jag alltid rädda alla getingar. En uppgift som kan ta flera timmar och jag riskerar att bli stucken, men det är lätt värt det.

Men i vissa fall måste man, rationellt sett, ta den sista utvägen. Det är tyvärr så, som med t ex "skadedjur". Det blir så ologiskt att låta andra liv förstöra för en utan att göra något för att man själv är för känslomässigt bunden för att göra det som krävs. Jag undviker dock all form av dödande så mycket jag kan, det tar en del av mig varje gång jag utsätts för sådant. Mitt hjärta dör lite varje gång.

När jag ser på film så hamnar jag mitt i filmen, jag kan inte komma ur. Jag lever mig in så mycket. Jag satt i en biosalong och grät så mycket att jag inte kunde andas i en film.

earlydayminer skrev:Det kan jag tänka mig. Att förlora mina små kamrater är bland det värsta jag har varit med om. Vår nu bortgångna Smulan fick 5 ungar för cirka 16 år sedan. Den första som kom ut rörde sig inte, den var missbildad. Men jag såg att den rykte lite i benen, så vi tog hand om den och var extra noggrann med henne. I 30 dagar överlevde den, när jag vaknade en morgon så låg den i en stor tändsticksask. Jäklar, då grät jag nästan blod. Så ont i hjärtat gjorde det. Men den fick en mycket vacker begravning, minns stället än idag. Nej du, sådant där berör mig på ett sätt som få andra händelser gör.

Usch fy vad sorgligt Det påminner mig om en gång när våra kaniner fick ungar och den minsta av dem gick vilse i det där boet som honan bygger av päls när hon skall ha barn. Vi hittade ungen död längst ner på botten av boet en morgon. Sånt där går nog aldrig över.

earlydayminer skrev:Men i vissa fall måste man, rationellt sett, ta den sista utvägen. Det är tyvärr så, som med t ex "skadedjur". Det blir så ologiskt att låta andra liv förstöra för en utan att göra något för att man själv är för känslomässigt bunden för att göra det som krävs. Jag undviker dock all form av dödande så mycket jag kan, det tar en del av mig varje gång jag utsätts för sådant. Mitt hjärta dör lite varje gång.

Det där med sk. "skadedjur" är svårt. Jag blir arg varje gång någon talar om skadedjur och inte syftar på människan, vilket enligt mig är det största skadedjuret av alla. Visst kan det finnas stunder då man måste prioritera, och därigenom döda. Men det som gör mig mest förbannad är när folk tar död på sk. "skadedjur" av helt fel orsak, t.ex. bostadsbolag som anordnar skjutningar av måsar för att hyresgästerna klagar på att måsarna väcker dem på morgonen.

Ibland är det ju också så att hyresgästerna själva har orsakat "problemet" genom att slänga matrester på marken, vilket gör att fåglar och andra djur flyttar dit.

svarabhaktivokal skrev:

earlydayminer skrev:Det kan jag tänka mig. Att förlora mina små kamrater är bland det värsta jag har varit med om. Vår nu bortgångna Smulan fick 5 ungar för cirka 16 år sedan. Den första som kom ut rörde sig inte, den var missbildad. Men jag såg att den rykte lite i benen, så vi tog hand om den och var extra noggrann med henne. I 30 dagar överlevde den, när jag vaknade en morgon så låg den i en stor tändsticksask. Jäklar, då grät jag nästan blod. Så ont i hjärtat gjorde det. Men den fick en mycket vacker begravning, minns stället än idag. Nej du, sådant där berör mig på ett sätt som få andra händelser gör.

Usch fy vad sorgligt Det påminner mig om en gång när våra kaniner fick ungar och den minsta av dem gick vilse i det där boet som honan bygger av päls när hon skall ha barn. Vi hittade ungen död längst ner på botten av boet en morgon. Sånt där går nog aldrig över.

Sådant vill man inte vara med om. Nej, man kommer nog aldrig över sådant.

svarabhaktivokal skrev:

earlydayminer skrev:Men i vissa fall måste man, rationellt sett, ta den sista utvägen. Det är tyvärr så, som med t ex "skadedjur". Det blir så ologiskt att låta andra liv förstöra för en utan att göra något för att man själv är för känslomässigt bunden för att göra det som krävs. Jag undviker dock all form av dödande så mycket jag kan, det tar en del av mig varje gång jag utsätts för sådant. Mitt hjärta dör lite varje gång.

Det där med sk. "skadedjur" är svårt. Jag blir arg varje gång någon talar om skadedjur och inte syftar på människan, vilket enligt mig är det största skadedjuret av alla. Visst kan det finnas stunder då man måste prioritera, och därigenom döda. Men det som gör mig mest förbannad är när folk tar död på sk. "skadedjur" av helt fel orsak, t.ex. bostadsbolag som anordnar skjutningar av måsar för att hyresgästerna klagar på att måsarna väcker dem på morgonen.

Ibland är det ju också så att hyresgästerna själva har orsakat "problemet" genom att slänga matrester på marken, vilket gör att fåglar och andra djur flyttar dit.

Jag håller med dig. Därför jag skrev "skadedjur". Det är fortfarande liv, och jag tycker inte om att "göra mig av" med livet som frodas. Men jag är också ett liv.

Jag anser inte att fåglar är "skadedjur". Jag älskar måsarna, jag älskar kajor, skator och kråkor. Jag gick t o m och plockade upp skräp från en papperskorg utanför mig, för att inte skatorna skulle få skulden när de letade MAT. När jag pratar om "skadedjur" så menar jag främst insekter som förstör min mat (som gör att jag lever) och kanske byggnader. Att skjuta måsar för att de för väsen är minst sagt idiotiskt. Det här är deras hem lika mycket som våra hem.

Människor är på många sätt och vis världens dummaste djur. Vi kan t o m tänka logiskt, men det verkar inte fungera för alla. Vi har kapaciteten, men vi har så tomma liv att vi måste förstöra för att göra livet spännande. Så fruktansvärt sorgligt.

Jag kan inte för mitt liv begripa mig på människor som inte fattar vad vi är kapabla till i goda vägar. Men jag antar att vi behöver det onda lika mycket som vi behöver det goda.

För trött för att skriva nåt vettigt inlägg, men jag känner igen så väl mig som min minsting i det här.

Likadant här. Allt har en själ för mig, människor, maskiner, djur, växter allt. Blir väldigt berörd av allt på TV, kan inte titta på Efterlyst tex. Önskar det fanns konstruktiva positiva nyheter som alternativ till negativa katastrof nyheterna.

Orkar inte längre bära världsproblemen på mina axlar så jag skärmar av och gör det jag kan när jag kan. Känsligheten för andra gör att jag inte gärna umgås med folk, både för att jag är rädd för att vara påfrestande men också för att andra påfrestar på mig. Dock inte så med forumister på träffarna:)

Ju mer man kan leva i balans, lugn och ro desto större tolerans och ork med allt runtomkring tror jag. Så bli stark i sig hjälper. På alternativa hälsomässan fick jag oxå tipset om att sträva efter mer rött i mitt liv, jag är tydligen så genomgrön (empatisk) att jag behöver balansera upp det med motsatt energi. Tyvärr gillar jag inte rött alls, men rosa och cerise funkar.

Känner igen mig!

Dock brukar jag inte göra det hela tiden (på grund av humöret - när jag är riktigt nere vill nog ingen vara i närheten av mig!).

Brukar ta in det mesta i hjärnan, helt oskyddat. Däremot har jag börjat reagera tvärtom på vissa saker. Kanske för att det är så hemskt att det inte går att uttrycka annat än skratt och elakhet...

Jag är också så där mot människor och andra djur. Mer mot andra djur än människor. Inte mot saker eller växter.

Ja, jag är också så här.

Dock har jag inte alltid varit så här, utan det har börjat dem senaste åren.

Förut var jag besatt i att läsa tidningarna och se nyheter och debatter mellan politiker.. men nu på senaste tiden har jag blivit så deprimerad av sånt där.. så jag har inte läst tidningar eller sett på nyheter på ungefär 4-5 år nu.
Jag hänger inte alls med längre vad som händer ute i världen, och det är jag glad över.

Jag känner samma för djur också, jag blir deprimerad av att tänka på deras värld och hur hårt dem lever. Jag kan inte smälla en mygga längre, för det gör mig ledsen.

Faktum är, jag blir deprimerad av att tänka på verkligheten och djurriket i över huvud taget. Jag brukar därför drömma om en fantazy-värd som inte är som våran värld.

Mycket därför jag idag har blivit väldigt intresserad av fantazy. Sagan om Ringen t.ex.
Det är ett sätt för mig att "fly" från verkligheten, vilket gör mig mindre deprimerad.

(min avatar på detta forum är ett konstverk på en framtids/fantasi-stad som ni ser, en annan värld som jag kan fantisera om när jag blir deprimerad)

Inger skrev:Men jag vet flera med AS eller ADHD som har det liknande som du.

Där ser man... det är asperger det beror på att man tänker/känner så här. (inte för att det förvånade mig dock).

Verkar som att vi aspergare har ett annat tankesätt än NTs, eller helt enkelt bara grubblar för mycket på saker, som gör att vi skrämmer oss själva och blir deprimerade.

Jag är också överempatisk. Klarar inte ens av att lägga mjukdjuren (som bor på min säng) på det kalla golvet under natten, utan måste lägga dem bekvämt på kuddar.

En kniv/gaffel/sked får inte stå ensam i ett fack i diskstället, den måste ha sällskap, gärna av ett annat slags bestick, annars ser det ut som ett "bestickghetto" (badabim) där alla har sitt eget fack.

När folk klantar sig och får problem i serier som Seinfeld håller alla på att garva läppen av sig, medan jag får ångest och tycker synd om dem. När andra tänker "HA, HA, fy fasen vad klantigt!", tänker jag "Åh NEEEJ, dumme, dumme George, nu ställde du ju till det! Åååh, så pinsamt!"

När barn far illa blir jag oftast bara förfärligt upprörd över hur vissa människor beter sig mot ungar, men när KATTER far illa, då går jag sönder. Jag bryter ihop och bara illtjuter av ångest. Jag kan inte titta på "Hitta Hem" utan att bryta ihop varje gång en katt eller hund måste avlivas. Och sedan blir jag så rörd att jag gråter när hundar och katter får det så bra, så bra på slutet.

Jag börjar böla bara av att PRATA om saker som gör mig rörd. Jag bölar varenda gång jag ser klippet "Christian the Lion" på YouTube. Jag är inte ens överkänslig, jag är praktiskt taget hudlös.

Kahlokatt, jag tycker du låter sympatisk. Iaf låter du lik oss här hemma.

Jag pratar med grejer som inte använts på länge om att det är lite synd om dem, och pratar med blommorna när jag är tvungen att klippa i dem och så där. Om du undrade över likheten.

Och jag gråter över nyheterna och över artiklar i tidningen, såväl när det hänt nåt hemskt som när det hänt som rart.

När jag gjorde misstaget att se Flyga drake ihop med min minsting (tänkte det var en barnfilm...) så var hon tvungen att googla upp en bild på pojken i filmen, printa ut den och ha den under huvudkudden för att trösta honom lite...

Opraktiskt är det, och mattsamt, men sympatiskt. Iaf mer sympatiskt än tvärsom.

Kahlokatt skrev:Jag är också överempatisk. Klarar inte ens av att lägga mjukdjuren (som bor på min säng) på det kalla golvet under natten, utan måste lägga dem bekvämt på kuddar.

Jag trodde att JAG var den enda vuxna människa i världen som gjorde så... hehe

Är empati egentligen en sorts självkärlek, att människor via sina spegelneuroner mer känner smärtan av andras olycka som om den drabbat dom själva? Man tycker inte synd om andra utan egentligen om en själv eftersom man lever in sig såpass mycket att det känns som man själv drabbats, blev lite krångligt men hoppas ni fattar vad jag försöker säga.

Är empati egentligen en sorts självkärlek, att människor via sina spegelneuroner mer känner smärtan av andras olycka som om den drabbat dom själva? Man tycker inte synd om andra utan egentligen om en själv eftersom man lever in sig såpass mycket att det känns som man själv drabbats, blev lite krångligt men hoppas ni fattar vad jag försöker säga.

Först och främst så är det nog på sin plats att påpeka att det empati och sympati inte är samma sak. Jag citerar; "en viktig skillnad är att man i empatin förhåller sig neutral till de känslor man uppfattar att någon annan upplever, medan den som känner sympati själv helt eller delvis delar den andres känslor. Den som hyser sympati för någon delar ofta dennes ståndpunkt i exempelvis en konflikt, medan en empatisk person är medveten om bägge sidors känslomässiga situation."

BMW skrev:Är empati egentligen en sorts självkärlek, att människor via sina spegelneuroner mer känner smärtan av andras olycka som om den drabbat dom själva? Man tycker inte synd om andra utan egentligen om en själv eftersom man lever in sig såpass mycket att det känns som man själv drabbats, blev lite krångligt men hoppas ni fattar vad jag försöker säga.

Ingen aning, men det låter lite skumt eftersom jag aldrig tycker synd om mig själv. Men å andra sidan har jag extremt dålig koll på de känslor som rör sig under min kolugna fasad så jag är nog fel person att yttra mig om ditt uttalande egentligen. Den smärta jag känner inombords när jag ser djur (eller människor m.m.) lida är större än jag själv kan begripa, och således också förstå och beskriva.