Hej! Jag har märkt att jag alltid missar när NTs är ironiska, men bara om jag inte hört skämtet förr. Har jag hört det förr så förstår jag när jag minns det, annars när någon förklarar.

Samma för er andra?

Jag förstår ironi.

Röstade på oftast. Jag förstår ironi i typ 9 fall av 10. Det händer att jag bommar dvs. missar poängen men det gör de flesta någon gång. Om jag bommat kopplar jag för det mesta ganska snabbt efteråt.

Oftast, men varierar beroende på person och sammanhang. Jag använder ironi rätt mycket.

Oftast förstår jag det, brukar t om själv skämta med lite ironiska tilltal genom att först låtsas hålla med om det personen säger, sedan genom att säga "Oj, jaha var det ironi? Jag förstår mig inte på ironi så jag trodde att det du sade var uppriktigt sagt, ber om ursäkt.". Även fast jag egentligen fattade från första början har jag lurat personen i 2 omgångar genom att vara ironisk men att dom trott att jag varit seriös själv.

Beror ju också på hur någon formulerat sig, ironi är inte alltid självklart, finns ju dålig ironi också så jag säger oftast.

Edit:
Ironi betraktas över internet/diskussionsforum oftast som att trolla, många forum anser att ironi är samma som att trolla, känns ju lite konstigt eftersom att troll var förr i tiden några bluff användare som endast var ute efter att spamma forum och säga helt värdelösa grejer till andra användare, idag är troll "på vissa forum" sådana som ofta använder ironi.

Dom som brukar ironi hela tiden och använder lögner hela tiden utan att skriva något seriöst är egentligen troll, men skriver man seriöst då och då bör väl ironin räknas ibland som vanliga skämt och inte som lurendrejeri.

Oftast förstår jag.

Kan tänkas att jag kanske är något mer bakåt flötet när det gäller ironi än NTs (men bara lite, känns som att det händer enstaka gånger att jag inte förstår ironin fast jag typ egentligen borde det).

Känns som att det är oftare då folk inte förstår min ironi, än tvärtom.

Syrrans ironi bommar jag ofta säger hon.
Tycker det är klart olika men jag röstade på oftast.
Helst pratar jag om fakta men skämt är roliga.

Oftast.

Oftast, men jag tycker inte att det är "roligt" ibland - därför kan jag se ut att inte fatta, trots att jag bara inte reagerar för att det inte är kul. Och ibland är det tvärtom. Jag själv använder ironi.

Det kan dock vara svårt att förstå ironi som är nära allvar, och speciellt när personen bakom ironin inte själv förstår ironi så bra - det blir lätt krångligt.

Den förfärlige snömannen skrev:Oftast, men varierar beroende på person och sammanhang. Jag använder ironi.

Jag också, till en del samt gillra att skämta och när andra gör det. Skratt, humor, osv. behöver man för att orka med samt för att liva upp tillvaron ibland men när det är lämpligt.

Oftast, men människor som är ironiska hela tiden har jag jävligt svårt för, sen har vi dubbelironi, särskild ironi som bara införstådda förstår etc.

Något jag absolut inte tål är människor som är så rädda för sanningen att de gömmer sig bakom en totalironisk mask där ingenting de säger är äkta, där allting de säger är ironiskt vridet i flera varv.

En annan variant är medelklassfolks benägenhet att säga "spännande" om allt de tycker låter märkligt eller suspekt.

Nää.

Jag kan bli drygt nedlåtande och vara sarkastisk. Men det är något jag jobbar mycket på, för det är inte roligt att lyssna på. Ibland får det mig och andra att skratta, jag kan låta riktigt jäkla tvär och bitter. Och det inser jag själv och då kan jag inte hålla mig för skratt.

I övrigt förstår jag händelser där ironi är givet ganska bra. Inte alltid hos andra människor, kanske 6,5/10.

KrigarSjäl skrev:Något jag absolut inte tål är människor som är så rädda för sanningen att de gömmer sig bakom en totalironisk mask där ingenting de säger är äkta, där allting de säger är ironiskt vridet i flera varv.

Mytomani*

Kan någon ge exempel på lite svårare ironi? Jag kommer mest på ironi av typen "vackert väder" när det är regnoväder, men det finns väl mer subtila former än så?

Jag frågar väldigt ofta "var du ironisk nu?" för jag har väldigt svårt att se på kroppsspråket om människor är det eller inte. Röstade således "ibland", för jag misstänker att det mesta av ironin som är mer subtil än ovanstående går mig förbi.

Är dock ofta ironisk och ffa sarkastisk själv. Och förolämpar människor väldigt ofta med det, fast min avsikt bara var att vara rolig.

Ironi är svårt!

opteron skrev:Edit:
Ironi betraktas över internet/diskussionsforum oftast som att trolla, många forum anser att ironi är samma som att trolla, känns ju lite konstigt eftersom att troll var förr i tiden några bluff användare som endast var ute efter att spamma forum och säga helt värdelösa grejer till andra användare, idag är troll "på vissa forum" sådana som ofta använder ironi.

Dom som brukar ironi hela tiden och använder lögner hela tiden utan att skriva något seriöst är egentligen troll, men skriver man seriöst då och då bör väl ironin räknas ibland som vanliga skämt och inte som lurendrejeri.

Tror det beror lite på forumet, ironi är ju lite av en social grej, att använda det i en diskussion med polemik bland halvt okända blir lätt förvirrande och irriterande för läsare. (det finns ofta folk som faktiskt är så korkade/obildade som ironin antyder i dessa fall)

Men på mindre chatter där man känner varandra lite brukar ironi fungera väldigt bra, men det gäller att man har bra koll på vad som är orimligt i sammanhanget. Bästa ironin är ju den som ligger precis på gränsen till att kunna vara sann.

I böcker och på TV - ja.
I verkliga livet - endast om det är riktigt överdrivet, överdriven mimik osv. Inte om det är neutralt sagt.

Jag använder mig själv av ironi och sarkasm en del men eftersom jag är så dålig på kroppspråk så är det ingen annan som fattar MIN ironi, hah

opteron skrev:

KrigarSjäl skrev:Något jag absolut inte tål är människor som är så rädda för sanningen att de gömmer sig bakom en totalironisk mask där ingenting de säger är äkta, där allting de säger är ironiskt vridet i flera varv.

Mytomani*

Nej, mytomani är att ljuga.
Det jag snackar om är folk som flipprar med omgivningen genom att aldrig vara ärliga, att inte våga säga eller se sanningen i vitögat. Där kommer ironin in som en slags skyddsmask och du vet aldrig var du har dem. Att prata med såna är som att arbeta med en ständigt pågående rebus.
Nackskott ta mig fan.

Mytomani*

Nej, mytomani är att ljuga.
Det jag snackar om är folk som flipprar med omgivningen genom att aldrig vara ärliga, att inte våga säga eller se sanningen i vitögat. Där kommer ironin in som en slags skyddsmask och du vet aldrig var du har dem. Att prata med såna är som att arbeta med en ständigt pågående rebus.
Nackskott ta mig fan.

Haha ja. Jag är med allergisk. Vanlig bonnironi är ju klart man förstår men det du nämner är så satans fegt tycker jag, särskilt när det används för att göra ner en motpart.

Smaker är väl som vanligt olika där, själv tycker jag det är skönt. Min chef är t.ex. lite sådan. Vilket innebär att om han är missnöjd kanske han säger "det är ju jättebra att vi missar deadlinen", det istället för att skälla ut alla för det. Känns mer avslappnat och budskapet går ju ändå fram.

Dessutom ogillar jag folk som ska ta livet så seriöst hela tiden. Om vi nu ska lida igenom det, kan vi väl åtminstonde göra det bästa av det och ha lite kul på vägen? Det är inte på liv och död. Är det på liv och död så dör ingen av att man skämtar om det.

Nej nej sådant har jag inget emot. Men när man i ett sällskap är sarkastisk eller ironisk på ett sätt som går ut över någons bekostnad så tycker jag det är, som KS uttryckte det, skottpengar.

Nej.

Ibland, ibland inte.